Din bortglömde hjälte

Idag gjorde jag en gärning som jag inte riktigt kan bestämma mig om den var god eller inte. Jag satt nämligen och tog en liten paus efter trimmandet och såg då en liten geting som låg på rygg (om nu en geting egentligen har en rygg låter jag iofs vara osagt) på en stenplatta och sprattlade med benen på ett lustigt sätt. Det såg fantastiskt roligt ut till en början, litegrann som den där roliga filmen på en unge som ska göra snöänglar men inte riktigt fattar hur man ska röra armar och ben "uppåt", och istället sträcker dem rakt upp och inte för sin värld kan förstå varför det inte blir någon ängel i snön.

Men efter en stund börjar jag snarare tycka det ser hemskt ut. Den stackarn har ju panik och kan inte vända på sig, så jag petar lite på den så att till sist lyckas vända på sig. Den traskar runt på ett vingligt sätt, och på något sätt snavar den och hamnar på rygg igen. Hur en geting kan snubbla vet jag inte, men den lyckades i alla fall. Det såg väldigt lustigt ut ändå, och jag vänder på den igen. Den går några steg och snubblar igen. Puckogeting.

I vilket fall som helst går den bara runt runt, snubblar och hamnar på rygg och viftar på benen. Jag börjar, på fullaste allvar, känna stor sorg med den stackars krabaten. Jag förstår att han är skadad, men mitt ickeexisterande insektskunnande och otränande öga kan inte avgöra hur. Däremot slår det mig - det kanske är jag som råkat trimma i den stackarn så att han fått sig en törn, blivit snurrig, tappat flygförmågan och försökt sig på en ofrivillig karriär som breakdansare? Det är med stor sorg i hjärtat jag inser att jag kanske förstört denna getings liv. Något kirurgingrepp kan jag heller inte genomföra då jag är en oduglig människa.

Jag tänker i mitt huvud att just denna geting är en ovanlig geting, en som tagit sig ut ur getingkollektivet för att hitta sitt eget liv. Han har en egen getingflicka som han sällskapar med och de brukar åka tillsammans till ängen för att pussas på en blomma eller så. Jag är rätt säker på att han hette Benjamin. Just därför blir det så mycket svårare också att ta det beslut jag till sist tar. En snabb, (relativt) smärtfri död med ett stamp från min stålhättesko. Och så blir det. Det kändes mest rätt till sist. Förlåt Benjamin!

Jag är övertygad om att jag tog rätt beslut, men det kändes jobbigt den här gången. Jag vet inte varför - jag har alltid kunnat döda insekter utan en blinkning. Jag och min barndomsvän Per brukade exmpelvis experimentera med myror när vi var små, och det var inte helt humant kan jag erkänna. Men den här gången var det något särskilt. Benjamin, som han hette den sista stunden av sitt liv, såg verkligen ut att lida. Han var missförstådd, hade panik i dödskampen. Och som genom ett tecken spelades faktiskt inget annat än "Always look at the bright side of life" på radion precis i samma stund som jag lyft foten från Benjamins krossades kropp. Och han dog på en kyrkogård. Jag tror det är ett tecken.

Nästa gång ska jag tänka två gånger innan jag dödar nästa mygga. Men jag ska döda den ändå.