Lite politisk korrekthet på söndagskvisten
Eftersom jag är hemma i byn denna helg passar jag på att utnyttja vår fina scanner (därav lyxen att ni fick avnjuta den spännande "Sagan om Fredrik" förra inlägget). Jag passade på att scanna in en bild till, men jag vill inte bli alltför personlig utan förhålla mig ganska neutral såhär på internet, så jag scannade in en bild på omslaget till spelet Mastermind som vi har här hemma istället. Versionen vi har av spelet är väldigt gammalt, vilket delvis märks på de ganska stötta kanterna till spelets omslag. Det är det dock inte det enda som avslöjar att spelet är gammalt, utan det finns också vissa mått av... vad ska vi kalla det... små, små "detaljer" som kanske inte är helt politiskt korrekta såhär i slutet av år 2007. 
Så vad är det som är så politiskt inkorrekt med den här bilden? Jag vet att man inte ska fördumma läsaren och skriva dem på näsan alltför mycket, men jag känner att det här är så pass viktigt att jag måste förklara vad som är "fel" med denna bild, åtminstone med tanke på det samhälle vi lever idag:
- Det står "NEW original MASTER MIND", vilket är väldigt paradoxalt. Att Master Mind är särskrivet har jag överseende med då det står på engelska, utan problemet sitter snarare i ordet "new", dvs "ny". Ett nytt originalspel, skulle man kunna översätta det. Och då undrar jag hur många original man kan göra av ett och samma spel?
- Mannens kostym känns något omodern, men kan å andra sidan accepteras på grund av att han uppenbarligen har en skarp intelligens.
- Den röda fåtöljen skär sig något med den babyblå bakgrunden. En riktig man skulle snarare sitta i en rejäl läderfåtölj i en stor matsal med ett glas konjak i handen, alternativt på en arbetsstol i ett garage.
- Den asiatiska tjänarinnan till den vite mannen har sin klocka på höger arm. Alla vet ju att man ska ha klockan på vänster arm. Dumma kvinna! Det kan förstås vara ett armband istället för ett armbandsur, men en tjänarinna bör alltid ha en klocka så hon vet när maten ska serveras så det är ett misstag i vilket fall som helst.
- Glasbordet som reflekterar bilden av mannen och kvinnan borde rimligtvis också reflektera själva spelet som står på bordet. Nu ser det istället ut som att spelet svävar i luften. Idag hade ett sådant misstag lätt kunnat repareras med lite photoshopteknik, men då detta omslag gjordes var tekniken tämligen bristfällig.
- Det står att det ska vara 8 olika färger, men den svarta färgen måste ha en vit ring runt sig för att vara svart, vilket är lite konstigt i sig. Dessutom ser de två rödaktiga färgerna i väldigt lika varandra ut, och detta förvirrar något. Dessutom är den senapsgula färgen så ful att den inte skulle fått vara med i ett upplyst samhälle som vårt idag, och den skulle ha ersatts med något fräsigare.
Särskilt mycket mer finns det inte att utläsa av detta omslag. Ingenting alls, faktiskt.'
Uppdateratering: Sisådär en kvart senare snubblade jag förbi den här sidan. Den är fantastiskt intressant, åtminstone om man är lika nördig som mig. Texten handlar om Bill Woodward och Cecilia Fung (i texten står det för övrigt att hon är född i Hong Kong; var Bill kommer ifrån är av någon anledning inte relevant - han är ju trots allt vit och därigenom "normal") som återförenas för att ta en likadan bild, som 30-årsjubileum. Bland anant står det: Both Bill and Cecilia said they were delighted to meet up again after so many years and recalled with great enthusiasm the day that the multi-award winning Mastermind image was born. Multi-award winning? Vann bilden priser? Fascinerande, I tell you! Känns som att vi har ett värdefullt spel hemma i byrålådan!
Uppdatering 2: Jag var trött eller helt enkelt inte riktigt vid medvetande då jag skrev min förra uppdatering. Jag har alltså inte blivit Ned Flanders med flit.
Sagan om Fredrik
För inte så längsen publicerade jag ett av mina tidigaste alster i skriftlig form, Boken om Fredrik. Eftersom jag var ett tämligen kreativt barn (nåja, ibland) så nöjde jag mig givetvis inte där, utan gjorde en till berättelse. I brist på variation på namn fick huvudkaraktärens namn bestå, men för att undvika missförstånd bytte jag helt enkelt ut bokkonceptet mot en saga istället, och vips var "Sagan om Fredrik" skapad. Även om man kan tro att det är något slags uppföljare till "Boken", så ska man inte blanda ihop dessa två utan det är två helt skiljda berättelser och bör så också betraktas. Sagan om Fredrik är inte lika actionbetonad som Boken om Fredrik, och fantastiska inslag med eldsprutande drakar och liknande har utelämnats för att ge plats åt en mer vardagsrealistisk skildring av en uppväxt i ett litet samhälle strax utanför Piteå. Med viss fantasi och en rejäl dos galenskap kan den kan också tolkas som en allegori för uppståndelsen, samt att det egentligen är en komedi. Vissa av er fattar vad jag menar.
Någon närmare presentation tror jag inte behövs göra, utan njut nu istället av det fantastiska verket i sin helhet!
Saker att lägga märka till/fundera över:
- Jag har sedan Boken om Fredrik lärt mig konsekvens gällande hur Fredrik bör klä sig. På omslagsbilden har han andra kläder än i själva sagan, men det följer å andra sidan andra regler och är helt okej.
- Även i denna berättelse finns en låst dörr till Fredriks hem med. Vad detta symboliserar vet jag inte, men uppenbarligen är hemmet en symbol för något viktigt i Fredriks, eller författarens, liv.
- En annan likhet är början. I Boken om Fredrik konfronterades Fredrik med en rödögd björn som blev rädd för Fredrik. Här är mötet istället med en listig räv, som även den blir skrämd för Fredrik, trots att Fredrik i det här fallet försöker skapa en vänskaplig kontakt med djuret. Även här är djuret det snyggast tecknade i hela berättelsen.
- Att Fredrik misstas för en bov av sina egna föräldrar kan möjligen ge upphov till eventuella tolkningar, eller så är det helt enkelt så att 6-åringar resonerar på ett speciellt sätt. De är lite dumma och korkade, helt enkelt.
- Att Fredrik känner att han blir hungrig när han tittar på en groda innebär inte nödvändigtvis att han har lite tveksam smak gällande mat, utan helt enkelt att min pedagogiska mor var så klok att hon ordagrannt skrev exakt som jag berättade det, och inte justerade något själv. Tack för det mamma, det blev ju faktiskt mycket bättre på det viset!
- Huset är fortfarande mindre än huvudpersonen, eller vice versa kanske.
- Vattnet flyger inte, utan är ett vackert konstruerat vattenfall. Fredriks drickteknik är dessutom tydligt illustrerad, med ena armen bakåtlutad för att hålla balansen.
- Den spännande dramaturgin med den lyckliga upplösningen har i Sagan om Fredrik blivit något mer djupsinnad och slätstruken. Detta tyder på en viss mognad hos författaren, där vardagsrelationer är viktigare än verklighetsflykter till fantasins land. Det vänskapliga förhållandet med den färgglada vännen Per (som av en slump också bär samma namn som min barndomsvän och granne) tar sig en oväntad vändning - Per hittar aldrig Fredrik. Vad kan detta symbolisera? Inte minst eftersom han trots att han aldrig hittar honom ändå hittar honom,.
-Den mystiske människan med pagefrisyr och bullmage på absolut sista sidan är inte bara vackert illustrerad, utan har även ett stilistiskt felskrivet "slut" ovanför sig. Än mer mystiskt är det djupare budskap som döljer under denna figurs fötter. Vad menas egentligen med SQT TQT? Förklara gärna!
För er som undrade...
Vad jag egentligen vill ha sagt med detta inlägg är att det finns massvis av låtar som jag faktiskt är osäker på hur de sjungs. Jag är övertygad om att det är fler än jag som har/haft detta problem, inte minst då man var yngre. Själv trodde jag exempelvis att man skulle sjunga "Går inte alls med ögon men hattarna på sné!" istället för "Korinter till ögon men hattarna på sné!". Att texten var ologisk var av mindre betydelse. Samma sak med en annan jullåt, nämligen Räven raskar över isen, eller var det Räven raskar över risen, eller var det rent av Räven överraskar isen/risen? Idag vet jag att det är det förstnämnda som var rätt, men förr var det inte lika självklart. Samma sak med en annan jullåt - är det "Ja se! Det snöar!" eller "Jag ser det snöar"?
De som, liksom jag, är uppväxta under Turtles-eran har säkert haft problem med vad som egentligen sjungs i slutet, innan "TURTLE POWER" utropas. På senare tid har jag insett att raden är "Heroes in a half shell - Turtlepower!" (detta är för övrigt Sofias största aha-upplevelse enligt henne själv, tillsammans med Räddningspatrullslåten ("löser fallet för din skull" och inte "löser fallet för din skurk", som hon trodde)).
Okej. Inledningsvis tänkte jag bara skriva det där om Becklåten men jag blev lite för inspirerad för att sluta och det blev alldeles för långt. Förlåt. Men om ni har fler oklarheter eller upplevda missförstånd om låttexter, har ni chansen att bikta er. Nu - eller aldrig.
Skräcktema - Clowner och Mimare
Vad är grejen med clowner och mimare? Jag är helt övertygad om att det inte bara är jag som har en panisk skräck inför dessa förklädda människovarelser, vars uppgift egentligen är att roa men vars effekt snarare är det rakt motsatta. Men varför denna rädsla för clowner och mimare? Jag ska försöka klura lite i det. Här kommer 7 olika punkter som alla bidrar till att ge skräckkänslor:
1. Filmen Det kom 1990, då jag och mina 80-talskompisar var omkring 5 år. Boken av Stephen King var vi alltså för små för, och egentligen också filmen, men det har väl aldrig hindrat en från att tjuvtitta? När man var liten, under tidigt nittiotal i alla fall, var det något slags vuxenprov/mandomsprov av ha sett filmen Det, och även om jag knappt minns ett skvatt ifrån filmen minns jag att den är läskig. I Det spelar Tim Curry den onde Pennywise som är ondskan personifierad... som clown. Jag behöver kanske inte säga mer? Visserligen kanske clownskräcken inte skapades i och med denna film/bok utan har funnits där även tidigare, men helt klart är att den spädde på skräcken, åtmistone för oss 80-talister.
2. Musiken där clowner/mimare vistas är per automatik creepy. Ofta är det någon plinkande kontrabas eller en mystisk cirkusmusik, där man inte riktigt vet om syftet är att det ska låta lustigt eller om det ett sånt där filmknep där man låter glad musik låta men med en mörk baston under så att man anar att det är läskigt. En annan form av musik som förekommer är såndär musik som framkallas av en positivspelare med en apa på axeln (varför nu alla positivspelare har en apa låter jag vara osagt). Det finns flera varianter av mim/clownmusik, och jag tänkte inte gå igenom alla utan bara låta en av alla varianterna tala för sig själva. Jag tänkte att den här introlåten från Ika i Rutan skulle fylla sitt syfte:
Extra läskigt är det om man lyssnar riktigt noga när det är ungefär 53 sekunder kvar av klippet. Då kommer det lite tyst barnskratt in i bilden, vilket alla vet är ett vanligt skräckelement i filmer. Usch!
3. Sminkningen är förstås omöjlig att låta bli att nämnas. När det gäller mimare tänker jag ofta på likvita ansikten, gärna med såna där röda grejer vid munnen och ögonen som får ansiktet att se helt groteskt ut. När en mimare ler fryser hjärtat till is, en ilning går genom ryggraden och man vill egentligen bara slippa titta mot mimaren, men det är ungefär som när man jag känner en dålig lukt - på något sätt vill jag ändå lukta den. Okej, en bättre liknelse är kanske en bilolycka, som uppenbarligen är en hemsk grej men ändå lockar massvis med folk som tror att de hjälper till genom att titta på när räddningspersonalen kommer. Clowners sminkning behöver kanske inte nämnas, men en effekt av den är att deras sminkning får en att tänka på överförfriskade, överviktiga och översminkade medelålders kvinnor som fått i sig alldeles för mycket alkohol och stöter på unga killar på festivaler och liknande (tänk den sminkade kvinnan i Drew Carey, som säkert är en trevlig människa i sig men ja, det finns ju gränser...). Det är helt enkelt obehagligt med översminkning.
4. De stora fötterna är i sig inget problem, men de är helt klart upphovet till clowners stapplande gångstil. De liksom trippar fram, vilket är obehagligt på samma sätt som gamla skräckfilmer med stop-motion-effekter, där monstrena liksom rycker fram sina rörelser. Det ser helt enkelt obehagligt ut, och ökar skräckkänslan. Notera dock att alla clowner inte har stora fötter! Min goda vän Jo-Hanna berättade att hon hade en traumatisk upplevelse när hon gick på stan och blev jagad av en clown på rullskridskor. Hon jagades in på en klädaffär och tvingades kasta sig in bakom en ställning av kläder för att gömma sig, och satt där darrande av skräck och med gråten inte alltför långt borta. Med dunkande hjärta satt hon där och gömde sig för clownen som alltså jagade henne även inne på affären (!), men tack och lov kom en expedit och bad clownen försvinna. Det intressanta med denna historia är framförallt två saker. För det första åkte clownen på rullskridskor, vilket gjorde att den var snabb och kunde ta sig snabbare än en vanlig clown med stora fötter, till och med in på en affär. För det andra var Jo-Hanna inte liten när detta inträffade utan gick alltså i gymnasiet, och jag klandrar henne inte för det. Hon är helt enkelt ett levande bevis för att clowner inte bara är ett hot mot barn, utan mot oss alla!
5. Sättet de pratar på är förstås också relevant i sammanhanget. Clowner har ofta tillgjorda, förvrängda röster som kan få vilken hårding som helst att vekna. Mimare å andra sidan använder tystnaden som ett sätt att frammana skräckkänslor. De jobbar med kontraster. Lömskt! De skulle utan problem kunna smyga på en bakifrån och strypa en med en osynlig tråd, och folk skulle inte ana någonting alls.
6. Den sociala spärren saknas för en clown/mimare. I Sverige har man ett visst samtalsavstånd, i andra kultur har de andra samtalsavstånd. För en clown däremot gäller helt andra regler. En clown kan ställa sig 5 centimeter framför ens ansikte och fånle med sitt sminkade smile och säga konstiga saker med tillgjord babyröst - och komma undan med det! Skulle jag göra samma sak på valfri plats skulle jag bli misshandlad eller åtminstone anklagad för sexuella trakasserier. Men en clown står utanför lagen!
7. En annan kategori mimare är de levande statyerna som ofta brukar finnas i storstäder. De är förstås väldigt skickliga som kan stå så blixtstilla att man måste imponeras, men samtidigt är de ohyggligt obehagliga också. Inte minst när de helt plötsligt börjar röra på sig. De är deras blodtörst som till sist får dem att vilja närma sig människorna, och därför de får tillfälligt liv i sig ibland. Kan inte vara något annat!
Det finns än fler orsaker, ofta personliga upplevelser, som kan ligga till orsak för denna skräck inför clowner och mimare. Men eftersom jag ska iväg till universitet och ska hinna göra lite mat och käka också, låter jag dessa punkter vara oskrivna tills vidare. Däremot får ni, förstås, gärna fylla på med egna orsaker till varför clowner är så läskiga. Eller ni kanske rent av är så vrickade att ni faktiskt tycker om dem, helt och hållet?
Till sist vill jag bara tillägga att det faktiskt finns undantag. Det finns mimare, ja till och med clowner, som faktiskt kan vara roliga. Om Umbilical Brothers räknas till mimarfacket t.ex så är de konkreta exempel på det. Och man måste ju faktiskt erkänna att många har en talang, speciellt mimarna då.
En hyllning till de bortglömda, del IX
Nu börjar vissa av er förstå vem/vilka det är som ska hyllas idag. För att vara lite gubblustig kan man säga att det åtminstone borde vara på tiden att ni listat ut det (höhö). För er som ännu inte fattat ska jag givetvis förklara. Jag pratar nämligen om inga andra än Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg. Om du fortfarande inte vet vilka de är, så har du förmodligen hört talas om dem under pseudonymen "Fröken Ur". Eva Ulvby var den första "Fröken Ur", och har överlåtit ansvaret vidare i samma ordning som jag skrev den. Ebba är den haft ansvaret under längst tid, men de andra ska ingalunda glömmas för sina minst lika starka insatser.
Jag har, ju äldre jag blivit, insett att Fröken Ur faktiskt inte är en kvinna som sitter dygnet runt med världens mest korrekta klocka och berättar vad tiden är oavsett när du ringer. Att Fröken Ur är förinspelat förstör något av den romantiserade bild jag målat upp av henne, men är ändå en viktig insats som gjort livet lite enklare för oss vanliga dödliga. Alla gånger man diskuterat om ens klocka går rätt finns det alltid en lösning. "Jag har ställt min klocka efter text-tv så min går rätt!" är något man ofta får höra, men något som har ännu högre status gällande tid är alltså att ringa 90 510. Då får man en detaljerad nittiosekundersbeskrivning av klockslaget, istället för att blänga på en tv som ju vi alla vet är en social bov. Fröken Ur å andra sidan är pålitlig och svarar alltid. Hon är inte en "Alltså, vi måste verkligen träffas och ta en fika nån dag!"-typ som man sedan aldrig ser röken av, utan hon ställer alltid upp oavsett tidpunkt, och har dessutom alltid rätt. Om man känner sig ensam någon dag kan man alltid slå en liten pling, så får man prata med en trevlig kvinna (rekommenderas kanske framförallt för "lyssnartypen").
Hur Fröken Ur ser ut är svårt att säga, men jag gjorde ett försök att återskapa en möjlig bild av hennes utseende. Jag blandade helt enkelt ihop en söt tjej jag känner med en klocka för att försöka framskapa en förståelse i hur hon kan se ut. Om det är likt eller inte vet jag inte, så ni får gärna skapa/behålla er egna fantasi om denna fascinerande kvinna. Denna bild på Fröken Ur är kanske inte tagen ur en helt smickrande vinkel, t.ex.
Om du ringer till Fröken Ur idag är det Johanna Hermann Lundberg som svarar, och jag är övertygad om att hon blir glad om du berättar för henne att det är hennes dag idag, och naturligtvis ska du även passa på att framföra din egen hyllning när du ändå är på gång. Det tycker jag är det minsta du kan göra för att ge tillbaka något av allt vi fått av dem! Numret du ska ringa är alltså 90 510 och kostar er 60 öre. 60 öre för att göra någon glad, liksom. Det är ju givet!
Det enda jag vill ha sagt ändå med hela detta inlägg är att Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg inte fått den ära och berömmelse de förtjänar, och att detta hyllningsinlägg är tillägnat dem. Utan dem stannar Sverige! Så - njut av denna drömbild av denna fantastiska kvinna som dessa fyra representerar, och skänk en extra tanke åt Fröken Ur - idag!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
Boken om Fredrik
Så varför detta skryt? Jo, jag tänkte helt enkelt glänsa med mina författarkunskaper idag, och helt sonika bjuda på ett av mina tidigaste alster, och förmodligen är det också mitt bästa. Exakt vilket datum den skrevs kan jag i nuläget inte svara på, men gissningvis var jag 5 eller 6 år då detta skrevs. Jag kunde inte skriva särskilt bra på den tiden, så mamma fick hjälpa till att skriva ner min berättarkonst. Jag berättade helt enkelt vad som skulle hända, och min pedagogiska mamma skrev ner allting ordagrannt som jag berättade. Därefter prydde jag varje sida med noggrannt ritade illustrationer som förhöjde alstrets kvalitet till skyarna.
Nu ska jag inte uppehålla er estetiska upplevelse längre. Jag tvingades använda miniatyrbilder för att det inte skulle bli alltför rörigt, så av dramaturgiska skäl råder jag er att läsa från vänster till höger, precis som vi gör i västvärlden. Det är väldigt viktigt, annars finns det risk att ni missar den dramatiska vändpunkten i historien.
Frågor som väcks:
Varför är det stora och fina huset mindre än Fredrik?
Varför är skorstenen minst lika stor som Fredrik själv?
Hur kunde jag rita en så snygg björn men så fult allt annat? (min misstanke är mor hjälpte lite med konturerna...)
Är inte Fredrik väldigt lik K-G Bergström på första bilden?
Försvinner Fredriks frisyr i drakens eld eller på grund av att jag började slarvrita?
Vad hände med min författartalang?
Nu: sova.
Klyschlista, del II
Jag har tagit mig friheten ändra vissa av klyschorna lite så att de ska passa in i sammanhanget, och vissa var med redan i den första listan, så dessa utelämnar jag helt brutalt. Förlåt! Men nu är det slutpladdrat; här är del två av klyschlistan!
- Vad gott det är med något salt! Mammaklyscha, alternativt pappaklyscha, som används under varma sommardagar.
- Det gäller att hitta balansen! Lärarklyscha, där allt handlar om att hitta rätt medelväg. Lite tråkigt, man vill ju ha universalsvar!
- Jag ska bara kolla min Facebook först! - Klyscha som sägs då det är dags att bege sig någonstans. (t.ex Sofia.)
- Jaa, men jag tänkte inte svara på någon ju! - Efterföljande klyscha som sägs för att försvara sin facebookinloggning.
- Eeeh...jag måste bara få säga... eeh... om man säger som så... jag tänker att...eller jag vet inte riktigt vart jag ska komma... eeh... eller det vet jag men jag... eeh... jag vet inte hur jag ska säga... det står ju i skollagen...vi lever i ett kommunikationssamhälle... - Inte en klyscha i vanlig ordning, men de som förstår förstår och de som inte förstår klarar sig utan, jag lovar.
- Happ, gjort i helgen då? / Jaha, vad händer i helgen då? / Ah... blir det lugnt i helgen eller? / Fest i helgen kanske? Diverse helgklyschor, som får en att undra om hela ens liv handlar om att planera inför samt berätta om helgen, istället för att leva även måndag tisdag onsdag torsdag också, samt fredag förmiddag.
(i telefonen) -Vad gör du?
- Tjaa, pratar med dig i telefonen? *höhö*
alternativt: -Tjeeena, vad gör du här?
-Tjaa, pratar med dig?
alternativt : -Nejmen, är du här?
-Nej, jag är hemma och ser på Bingolotto, höhö.
Klyschiga "skämt" som helt enkelt inte är speciellt jätteroliga längre, förutsatt att de någonsin varit roliga.
- Tänk om han ringer till oss nu?
eller
- Tänk om någon annan ringer till oss exakt samtidigt som Loket ringer?
Bingolotto-klyschor som används då programledaren, vem det nu är som är programledare nuförtiden, ska ringa hem till någon. En annan Bingolottoklyscha är att ropa Bingo direkt efter att första numret numret dragits. Av någon anledning kan jag tänka mig att Peter skulle kunna göra en sån sak?
- Jag är inte den som är den! Sägs ofta då någon person ska göra något som den först tvekat till, men sedan kommit på att det är en grymt smart idé, vilket det kanske i regel inte är.
- Jag blir inte kär i ett kön, jag blir kär i personer. Alla som blivit kära i en snopp eller i en kvinnlig motsvarighet till detta ord (det finns inget ritkigt bra sådant, tyvärr) kan räcka upp en hand nu, eller erkänna att det är en klyscha.
- Alltså... det finns inget riktigt bra ord för kvinnans könsorgan. Snippa låter för barnsligt och fitta för grovt? Av någon anledning har detta blivit en klyscha, vilket är konstigt för det borde inte vara en normalt samtalsämne men på något sätt är det det ändå. Och det är ju sant!
- Hur är det tänkt att man ska ha råd med kurslitteraturen när studielånet är så lågt? Sagt efter åtta öl på Corona av person som inte köpt en enda bok.
- Jag vill ha fred på jorden! Fin, naiv tanke nr 1.
- Nu när Saddam är infångad kommer det nog bli bra i Irak. Fin, naiv tanke nr 2.
- Jag hatar dansbandsmusik! Kan inte bara alla dansbandsmusiker lägga ner nån gång? Ingen tycker ju om dansbandsmusik, inte schlagers heller för den delen! Fin, naiv tanke nr 3.
- Alltså... egentligen borde jag sopsortera, för att det är bra och så. Men det är så besvärligt. Speciellt att skölja ur mjölkpaket är hur jobbigt som helst. Hejdå världen as we know it.
- Men hallå? Världen lär ju knappast gå under bara för att JAG inte röstar/sopsorterar/äter ekologiskt! Klyscha som förvisso är sann, men säger en del ändå.
- Den här gången ska jag verkligen börja plugga i tid! Klyscha som i regel alltid slutar i att man sitter med kniven mot strupen kvällen/morgonen innan hemtentan ska in, alternativt att man lånar alla böcker direkt och sen känner sig nöjd, för att ändå sitta med kniven mot strupen kvällen/morgonen innan hemtentan ska in. Även vanliga salstentor gäller.
- Jag nöjer mig med G. Sagt av personer som egentligen vill ha VG, men vill tona ner förväntningarna lite.
- Jag ska aldrig mer dricka. Klyscha som i princip obemärkt passerar filtret.
- Oj, det var inte meningen. Universalklyscha som kan användas i alla möjliga sammanhang; allt från att spilla lite kaffe på någon, till att trycka ner sin storebrors huvud i handfatet när han tvättar sitt ansikte.
- Jag skulle gärna komma på klassfesten på lördag men tyvärr har jag redan planer. Personlig klyscha som jag använt pinsamt ofta, tyvärr. Dock hävdar jag att de är en befogad klyscha.
- Vad var det jag sa? Klyschan som är så skön att säga men så jobbig att få emot sig. Nuförtiden vänder man dock sitt övertag genom att säga denna replik.
- Från och med måndag ska jag leva sunt! Klyscha som i praktiken innebär att man på tisdagen äter chokladdoppade marschmallows och kokosfett framför tvn.
- Det var soffan som lät! Vare sig det är sant eller inte har man målat in sig i ett hörn med denna klyscha. Bara att hoppas att doften/odören inte avslöjar en.
- Jag menar inte att snacka skit nu, men... Klyscha som givetvis innebär att personen ifråga givetvis enbart är ute efter att snacka skit, vare sig det är befogat eller ej.
- Han är säkert en sån där kulturnisse som går på konstutställningar och teatrar och dricker franskt rödvin för att det är gott. Klyscha som sägs så fort någon får se en man i svart polotröja och glasögon med skarpa bågar, alternativt en kille med scarf och randig tröja.
- Jaha, så du ska bli logoped? Är det inte ni som håller på med fötter och sånt där? Klyscha som logopedstudenter säkerligen får höra rätt ofta.
-Jaha, så du ska bli psykolog? Då får jag se upp med vad jag säger så du inte analyserar mig, höhö! Klyscha som psykologstudenter antagligen får höra rätt ofta.
- Jaha, så du ska bli lärare? Hur fan kan du vara så dum att du väljer att vara i skolan resten av ditt liv? Klyscha som jag får fundera vidare på, helt enkelt.
Okej, det får räcka för den här gången, men kom ihåg att det är fritt fram att närsomhelst fylla på klyschlistan. Kom med fler förslag när ni känner för det, så ska vi se om det blir någon del 3 i framtiden. Tack och hej!
