Munkarna i Burma och röda kläder

Om man är en snäll människa har man idag på sig en röd tröja, för att visa att man stödjer munkarnas uppror i Burma. Jag har bara en röd tröja och den slutar ungefär vid höften, vilket kanske inte är små smickrande som det låter, trots att mina höftben är lite av det sexigare slaget. Jag hade med andra ord ingen röd tröja på mig vid dagens föreläsning och seminarium, så för att lätta mitt samvete har jag nu tagit på mig den urtvättade tröjan när jag är här i ensamhet. Detta väcker tre frågor:

1. Varför sparar man kläder som man egentligen inte använder? Visst, "den-här-tröjan-kan-jag-spara-ifall-jag-ska-vara-ute-och-grilla-nån-gång-tanken" är ganska klassisk, men man grillar kanske inte så ofta att alla dessa urväxta/omoderna/fula/urtvättade kläder verkligen behövs? Eller?

2. Hur visar jag att jag stödjer munkupproret genom att sitta i ensamhet i min röda tröja där ingen ser mig? (nu bortser vi från att jag nämner det i min blogg, men okej)

3. Hur hjälper det folket i Burma överhuvudtaget att vi har på oss röda kläder idag... egentligen? Missförstå mig inte, jag tycker det är jättebra att folk visar vad de tycker, men tror samtidigt kanske inte att militärregimen i Burma tänker att "Nejmenhörrni, grabbar! Har ni tänkt på att det vi sysslar på kanske är dumt? 3% av Sveriges befolkning har ju rött på sig idag! Nu ger vi makten till folket!" för att vi har på oss lite tomteliknande kläder.

Dock: Jag tycker att det är en bra sak att man stödjer upproret genom sin röda klädsel, trots att det i praktiken är en luktfri fjärt i ett svart hål i rymden. Jag uppmanar härmed alla modebloggar ute i cyberrymden att endast ge röda modetips den närmaste månaden (för det är ju det folk verkar intressa sig mer för, det är ni, modebloggare, som kan påverka!), att alla amerikaner lär sig var Burma ligger och att alla i resten av världen åtminstone skänker en tanke. Sen hoppas jag förstås att frihetskampen lyckas. Vi får se vad som händer.



image67

Lycka till, kompis!


Per Gessle, Lars Vilks, Enar och Einar

För att hålla min blogg så politikfri som möjligt tänker jag inte lägga mig i debatten om Mohammedbilder och rondellhundar på denna blogg i vidare mening, mer än att påpeka att jag på något vis numer kan förstå Lars Vilks på något avlägset plan. Att hans rondellhund skulle skapa provokation förstod han mycket väl, och att många muslimer kände sig kränkta är förståeligt. Jag har personligen hela tiden tyckt att rondellhunden var en egoistisk och rätt korkad grej att göra från Vilks sida. Det är något med "konstnärer som försöker provocera" som jag inte gillar - kanske mest för att jag inte blir provocerad, utan snarare tänker oj, vilken dum typ som försöker provocera (ni minns väl t.ex. "Kisskvinnan" som kissade på scen för skattepengar?). 

Jag skulle inte vilja kalla mig själv konstnär, men provocerat har jag tydligen gjort . Jag har nämligen, genom min blogg, lyckats uppröra. Visserligen inte ett helt land eller en hel religion och inte heller genom att bajsa på föreläsning eller tårtat kungen - utan ett ungt Gesslefan, genom mitt tidigare inlägg om varför jag ogillar Gessle som artist. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker det är roligt, eller om jag borde ha dåligt samvete, men den genomgående känslan är att det faktiskt är en ganska tillfredsställande och behaglig myskänsla. Då har jag ju faktiskt uppnått något med mitt inlägg - trampat ett Gesslefan eller två på tårna. Visserligen inte "omvänt" dem till den rätta sidan av Gessleism, men åtminstone fått min sak sagd.

Men, hur roligt det än kan vara, så tycker jag personligen inte om onödig provokation, så om någon känner sig provocerad eller stött av något inlägg på min blogg vill jag givetvis be om ursäkt. Det har aldrig varit min tanke (hyllningslista av bortglömda hjältar, hallååå?).  


För att få ett litet trevligt avslut på det här enormt känslosamma, politiska, djupa, sorgliga och seriösa inlägget tänkte jag avsluta med att säga grattis till alla Einar och Enar som har namnsdag idag. Grattis!
Här är ett fåtal av alla Einar och Enar:


image58image59image60 

image61 image63image62

Over and out!

Ett snabbt bär

Det var sisådär ett halvt decennium (eller åtminstone en månad och lite till) som jag uppdaterade den här bloggen eftersom jag är en lat prick jag haft så mycket att göra på senare tid. Eftersom folk (Anna) börjat gnälla på mig på grund av min överdrivet långa frånvaro kände jag pressen och skriver helt enkelt ett litet inlägg. Ett dumt misstag, ska det visa sig.
Eftersom jag däremot inte har något speciellt att skriva bjuder jag istället på två bär, som jag av en slump upptäckte när tidigare nämnda "folk" skickade ett bärtips via mail, som dock var något helt annat. Bären som jag tipsades om var Claudia Galli och prinsessan Fiona i Shrek:


 

image55
 
Claudia VS Fiona

image56


 


Visst finns det likhet, men jag tyckte nog att Claudia var mer lik en viss Cajsa-Lisa Ejemyr, så jag letade upp en bild på henne istället för att se om det inte snarare är där likheten sitter. Dock insåg jag snart att jag hade fel, för de var inte alls speciellt lika. Däremot gjorde jag en annan obehaglig upptäckt - Cajsa-Lisa hade tydligen huvudrollen i de gamla Ensam Hemma-filmerna! Eller?



                                                     

Cajsalisa  
Macaulay-eller-hur-det-nu-stavas-Culkin, killen från Ensam Hemma?

   

image57

Cajsa-Lisa Ejemyr, känd som sångerska fast kanske snarare känd som Skilda Världar-brud?


 

Särskilt mycket mer än såhär blir det inte denna gång, och antagligen inte särskilt mycket roligare i fortsättningen heller kanske, men nu känner jag i alla fall att jag inte helt låtit bloggandet gå i graven. Kanske är det postivt, eller kanske motsatsen. Vi får väl se.


 


RSS 2.0