Din bortglömde hjälte

Det har varit relativ stiltje på den här bloggen, beroende på diverse anledningar. Det fina vädret vi haft den senaste tiden är en anledning. En annan, mer trolig orsak, är att jag införskaffat Mario Kart till Wii, vilket är lite för roligt för att det ska vara hälsosamt (det är något tillfredställande över att skjuta ett grönt skal i en japan på upploppet).

Idag ska jag däremot sitta inne i princip hela dagen och skriva en essä till imorgon, och pluggande brukar ju ha den effekten att man sitter med minimerat Wordfönster, glider runt var 15e minut och kollar om ens favoritbloggar uppdaterats (vilket de inte har), spelar ett och annat apspel, youtubar en stund och läser diverse diskussioner på imbd.com. När man gjort det, skriver man en rubrik på sin text i Word, och, om man är riktigt ambitiös, skriver man ett sidhuvud. Därefter gör man ovan nämnda procedur en gång till, möjligen i bakvänd ordning, och sedan sitter man där och tänker "nejmen, inlämningen är ju inte förrän klockan 12 imorgon, jag hinner skriva på morgonen också!" och man plitar ner några taffliga sidor och lägger sig, men är i regel alldeles för koffeinkickad och har för mycket tankar i huvudet från uppgiften som ska skrivas att man inte sover vidare bra. Ja, ni vet nog hur det fungerar själva.

Hursomhelst. Det var en fasligt lång, tråkig "inledning", men man vill ju gärna att det tar en stund att skriva så man slipper komma igång med det man egentligen borde göra. Jag befinner mig nämligen i en sådan fas just nu, och DÄRFÖR skriver jag blogg idag. Så vad är temat för dagen? Jo, något som ofta kan vara fantastiskt skönt, men ibland väldigt obehagligt. Jag pratar om tystnad.



Tystnad kan förstås vara väldigt skönt, speciellt när man varit på en plats med ständigt hög volym. Men det finns vissa tystnader man skulle vilja undvika, och därför har jag försökt lista några sådana tillfällen:

Toaletttystnaden - Ett typexempel för situationer där toalettystnanden är som mest påträngande är då man går på en offentlig toalett, tror sig vara ensam men efter en liten stund inser att det är någon i båset bredvid. Det är då helt tyst i lokalen, men varje liten rörelse man eller den andre gör får oerhörda proportioner i ljudväg. Tack och lov är det bara i absoluta nödsituationer man/jag gör tvåan på offentliga toaletter, men det är bara att be till gudarna att det inte är toalettystnad som råder om/då dessa kriser väl uppstår. Det är inte vidare jätteskoj att veta att någon sitter och lyssnar i sådana situationer.

Tugg-och-sväljtystnaden - Man sitter på ett tyst ställe, förslagsvis ett bibliotek, och ska äta en macka eller dylikt och dricka lite kaffe eller vatten till. Det är knäpptyst, och det känns som att precis hela världen sitter och lyssnar på ditt tuggande. Framförallt känns det som att alla hör hur du sväljer, och varenda litet delmoment i sväljproceduren hörs. Det blir en stark press på ätaren, och man tvingas anstränga sig för att hålla sitt ätande på absolut lägsta ljudnivån. Att svälja tyst och långsamt är inte alltid så lätt, speciellt när det känns som att precis alla lyssnar.

Biotystnaden - Biotystnaden är en kusin till tugg-och-sväljtystnaden, och är problematisk eftersom den alltid uppstår i de mest dramatiska och intensiva ögonblicken i filmen. När det är helt tyst på filmen, är det som mest intensivt, och det är alltid just då man precis stoppat in en hård godis i munnen, precis är på väg att dricka eller precis stoppat ner handen i godispåsen. Varenda liten minimal rörelse kan förstöra hela filmupplevelsen för alla, och man har ett tufft ansvar i att inte låta alls. Det bästa sättet att undvika biotystnader är att helt enkelt inte äta på bio (eller om man nu måste - riv av godispåsen på hälften för att undvika prasslet) eller så ser man någon halvsjabbig romantisk komedi med Cameron Diaz där dramatiken är som störst då hon ska välja mellan den snälla fjanten med ett hjärta av guld, eller den snygga, rika men hjärtlöse idioten - det är med andra ord aldrig särskilt dramatiskt. Å andra sidan är det inte riktigt värt att gå på bio isåfall. Nåja.

Snarkningstystnaden - Jag kanske inte är helt objektiv i frågan, men jag har aldrig störts särskilt mycket av folk som snarkar. Snarkningar är istället riktigt sövande, speciellt när de sker i långsam, stadig och jämn takt. Man börjar själv andas i samma tempo, känner hur ens egen sömn är på ingående, och så plötsligt - snarkaren ger ifrån sig ett litet ljud, slutar tvärt att snarka, och det blir helt tyst. Sen ligger man där, klarvaken, och det är dånande tyst. Man hör inte om snarkaren andas ens en gång, och ligger istället där och funderar på om snarkaren just har dött eller bara slutat snarka. 999 gånger av 1000 har snarkaren bara slutat, men man vet ju aldrig!

Den pinsamma tystnaden - Denna kategori behöver kanske ingen närmare beskrivning då de flesta upplevt den. Man träffar exempelvis någon person man halvkänner på valfritt ställe och ett vardagstrevligt kallprat inleds (Hej! Är du här? Vad gör du nuförtiden? Jahaa, vad trevligt. Vi borde ta en fika nån gång! osv...) I regel gillar man inte riktigt personen heller. Någonstans i samtalet blir det tyst lite för länge, och ingen vet riktigt vad man ska säga. Det kan man lösa på olika sätt. Ett sätt är att någon av parterna blir lite nervös och börjar babbla på oavbrutet, vilket är pinsamt men ändå lite bättre än alternativ två, vilket är att ingen av parterna säger något alls, och man står kvar där med händerna i fickorna, tittar sig omkring ett tag, vickar lite på fötterna fram och tilbaka, och någon säger "jahapp" och den andra ler lite och säger något liknande tillbaka. Därefter kan man stå där i evigheter och bara hoppas på att ens buss eller vad det nu är kommer.

Prattystnaden - Ibland ser man folk på stan, får ögonkontakt med denne och hälsar, bara för att sedan bli fullständigt ignorerad av samma person och sedan känner man sig tämligen osynlig och lite dum. Något liknande kan inträffa då man sitter ett gäng personer någonstans och pratar under mer eller mindre kaotiska samtalsförhållanden, och så ska man berätta någonting. Halvvägs in i berättelsen inser man att absolut ingen lyssnar, sedan tystnar man och även om flera personer pratar på känns det väldigt tyst.

Maglätestystnaden - Alla har väl någon gång haft en mage som knorrar och låter. Problemet är att man inte kan göra så mycket åt det. Det går liksom inte att spänna sin mage och få tyst på den, utan det är bara att acceptera ljudet. Det jobbiga uppstår då man sitter på en föresläsning eller liknande, där föreläsaren pratar tämligen tyst och monotont. Det är alltid vid dessa tidpunkter då vissa personers magar låter som mest. Man får sitta där, och även om man vet att man inte kan göra något, försöker man på olika sätt spänna sig så att magen inte ska låta. Förgäves. Det är bara att acceptera att alla lyssnar på ens mage istället för på föreläsaren, vilket inte är helt skoj.

Knäppttysttystnaden - Den här kategorin var med mest bara för att ordet ser så befängt ut. Knäppttysttystnaden, liksom. Det går ju knappt att läsa, inte heller skriva. Helt crazy faktiskt. För egentligen gillar jag när det är helt knäppt tyst, och då menar jag verkligen knäppt tyst (eller heter det knäpptyst kanske? För knäppt tyst är ju egentligen bara... knäppt?). Ingen fläkt som surrar, ingen ström som låter, inget vatten i något rör, utan det är verkligen helt tyst. För att riktigt uppleva det måste man ut till en isolerad plats (förslagsvis Nyvall, en bit utanför Glommersträsk) och bara lyssna på tystheten om nätterna. Bortsett från eventuella djur är det helt tyst. Det obehagliga i det hela kommer när man till och med kan höra det bulta i ens eget huvud. Men ja, egentligen gillar jag som sagt knäppttysttystnaden.

Nu har jag dessutom gjort lite efterforskningar. Man kan nämligen skriva knäpp tyst. Tänk, då har jag lärt mig något idag också, även om jag inte riktigt anammat det i inlägget.

Nu orkar jag inte mer. Ni har ändå gett upp för längesen. Jag har dessutom viktigare saker att göra...





... någon som vill spöa mig i Mario Kart?

Jag postade ju några bilder på diverse "Lennysar" förra inlägget, och det slog mig att en av dem egentligen var en jesusvariant av Ewan McGregor. Eller?

  

Jag undrar hur hans karriär hade sett ut om han hade hetat Lenny McGregor. Det kanske hade funkat, ändå?

Förresten! Jag måste berätta en mycket viktig sak! För några veckor sedan hörde jag en mamma som ropade på sin son, som uppskattningsvis var kanske 11-nånting. Grabben hette "Lenny". Det tyckte jag var fantastiskt roligt. Hur tänkte de? "Amen Lenny, det låter ju bra i munnen! Det blir bra på en liten pojkspoling. Det tar vi!"

Ibland känner man sig lite misslyckad. Normalt sett brukar jag känna mig som en rätt hyfsad människa, men det finns ändå gånger då man känner sig otillräcklig, eller helt enkelt inte lika bra som andra. Sedan finns det förstås övermänniskor som man alltid måste avundas och man får helt enkelt acceptera att man alltid kommer vara i underläge gentemot dessa. En sådan person som jag alltid kommer känna mig sämre än är han eller hon som skrev nedanstående låttext. Jag vill inte ens ta reda på vem det är som skrivit den - så bra är texten för sig. Det är helt enkelt ett poetiskt mästerverk utan dess like. Läs, och njut:

Man baxnar över djupet och de välkomponerade rimmen! Det är nästan så att Per Gessle fått konkurrens på slagkraftiga textrader. Men bara nästan, givetvis. Gessle är fortfarande den okrönte konungen. Förresten - vad gör Joakim Hillson nuförtiden?

Hyllningslistan fortlöper, och idag är det inte mindre än två stycken olika bortglömda hjältar som båda två förtjänar att bäras upp på podiet. Trots att de är väldigt olika, har de samtidigt väldigt mycket gemensamt. Båda är idrottare och, får man också säga, duktiga på sin sak. Förmodligen har ingen som läser denna blogg ens hälften så mycket talang som någon av dessa har i sina respektive sporter, men ändå kommer de knappast vara ihågkomna om hundra år, såvida ingen av dem gör något sensationellt eller att det här inlägget genererar tusentals läsare, vilket är hyggligt osannolikt. Anledningen till att vi inte kommer minnas dem som egna individer är framförallt att de har mer framgångsrika tvillingsyskon. Jag pratar om inga mindre än Jenny Kallur och Andreas Ravelli:

Det är såhär vi är vana att se Andreas och Jenny - alltid som "Thomas / Sannas tvilling".

Andreas har rätt hyggliga meriter - bland annat har han vunnit två SM-guld med Öster och har även spelat 41 A-landskamper - men kommer alltid stå i skuggan av sin tvillingbror Thomas. Thomas Ravelli är som alla vet en legend, inte minst tack vare VM -94 då han var mer eller mindre kung över Sverige. Han spelade 143 A-landskamper, vilket dessutom är svenskt rekord, vann en mängd SM-guld med Blåvitt och såklart VM-bronset 1994. Jenny Kallur är i en liknande sits som Andreas. Nu är hon förvisso fortfarande aktiv och kanske slår igenom rejält om några år, men för tillfället är hon helt klart i skymundan av sin extremt populära syster. Utöver en andraplats i inomhus-EM har hon egentligen inte vunnit något, till skillnad från Sanna som vunnit flertalet medaljer och antagligen kommer vinna mycket mer innan karriären är över. Det är inget snack om saken om vem som är "bäst" mellan dem, men kollar man på deras personliga rekord i olika grenar skiljer det sig inte särskilt många tiondelar. Eller okej, ett par tiondelar i häcklöpning är förstås ganska mycket, men om du tänker hur mycket du hinner göra på 3 tiondelar inser du hur små mariginalerna är mellan att vara världsmästare och världsmästaren syster.

Det jag vill ha sagt med det här pretentiösa inlägget är att skillnaden mellan succé och ljummen mellanmjölk är antingen väldigt liten, eller så är det helt enkelt att man har en mer begåvad tvilling. Det måste vara väldigt jobbigt att vara en av världens bästa 20 bästa häcklöperskor, men utan att egentligen vinna något. Att sedan dessutom se sin tvillingsyster vinna tävling efter tävling och veta att man har "typ" samma gener - man har bara fått de gener som är lite sämre - måste vara lite... irriterande. Jag tänker mig att det måste vara ungefär samma känsla som om man ger bort en trisslott till någon man egentligen bara "halvgillar", och sen visar det sig givetvis att lotten är en vinstlott på tjugofemtusen i månaden i tjugofem år. Man gläds förhoppningsvis för den andra personens lycka och framgång, men nog skulle man med handen på hjärtat ändå vara rätt bitter för att man inte behöll lotten själv... väl?

En till faktor som borde göra det extra jobbigt för både Andreas och Jenny är att deras tvillingsyskon inte bara är mycket mer framgångsrika; de är också betydligt mer populära. Om jag hade haft en tvillingbror som blev världsmästare i Super Mario Bros medan jag själv dör konstant i det där jämra labyrintslottet, skulle jag kanske kunna trösta mig med att "Äh, det är bara nördigt att vara världsmästare i Mario. Ingen gillar en sådan." Hade min tvilling varit rockstjärna och min största merit stannat vid ett mindre smickrande framträdande som stjärngosse på luciatåget i åttan, hade jag kunnat trösta mig med att "han måste ta en massa skit i media, livet som rockstjärna är nog inte lätt, han måste ha en massa krav på sig, han kommer att bli knarkare efter karriären, yadayadayada". Så är det inte med Thomas Ravelli eller Sanna Kallur. Alla gillar dem. ALLA. Och det är i sig inte konstigt. Thomas Ravelli är den populära straffhjälten som till och med fått århundradets största sportögonblick tillröstat till sig av svenska folket, medan Sanna Kallur är jättesöt och charmig (mer på ett Charlotte Kalla-charmigt sätt och inte ett påfrestande Carolina Klüft-vis, vilket Sanna absolut tjänar på) och omöjlig att ogilla, förutom möjligen av ren avundsjuka över att man själv inte är lika lyckad. Jag tror förvisso inte att någon ogillar Andreas Ravelli eller Jenny Kallur heller, men det beror nog mest på att de aldrig får synas förutom i sammanhang som "Thomas tvillingbror" eller "Sannas tvillingsyster".

Men idag är det de bortglömda tvillingarnas dag, och idag vispar vi vår grädde till Andreas och Jenny, och hyllar dem för allt vad vi är värda!

Hyllningslistan:

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?

Jag råder alla som är någorlunda fotbollsintresserade att med en gång anmäla sig till Drömelvan. Ta ut en startelva ur allsvenskan, tjäna diverse poäng beroende hur bra det går för dina spelare, sen ser vi helt enkelt vem som är bäst. Väldigt nördigt men samtidigt mycket roligt också, och framförallt får man en anledning att bry sig om allsvenskan som annars är tämligen ointressant. När du anmält ett lag, gå med i "Tomas Liga". Raketforskning, praktiskt taget. Vi ses till matchstart!

(kanske ska nämna att det kostar en slant, men äsch, inte särskilt mycket mer än en 100 bugg, och så mycket ryms ändå inte i munnen)

Många har förstås redan insett det, men eftersom även folk jag egentligen inte riktigt känner läser denna blogg är det verkligen på plats att erkänna nu:

Nej, jag har inte blivit ombedd att avbryta utbildningen, och nej, jag har naturligtvis inte burit hakkors på lektionen. Det skulle jag aldrig göra. Det hela var bara ett dåligt aprilskämt.

Det här "skämtet" fick alldeles för stora proportioner, åtminstone betydligt större än jag hade trott. På sitt sätt är det förstås roligt att det blev så uppmärksammat, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vi kan t.ex. definitivt konstatera att besöksantalet var högre än någonsin - kanske fel dag för det.

Jag ber härmed om ursäkt för eventuell provokation eller helt enkelt för att vissa blivit lurade. Nästa gång blir det mer oskyldigt. Jag lovar.

Eftersom jag tycker att apörnar är världens coolaste djur lägger jag in en bild på en sådan nu. Annars känns det här inlägget alldeles för allvarligt för min smak.

En liten kort uppdatering kring "avstängningen" bara: Jag har kontaktat min handedare jag hade under den tiden och även pratat med rektorn på den skola där jag var förlagd under praktiken, och berättat för dem om min besvikelse. Jag tycker att om jag nu gjorde något fel, så hade de kunnat berätta det för mig på plats och inte via rekommendationer till universitetsledningen. Jag kan acceptera det som skett - bara inte sättet det skedde på!

Nu verkar bloggen fungera igen, vilket känns bra då jag verkligen är i behov av att skriva av mig. Jag är nämligen oerhört förbannad just nu, vilket inte brukar höra till vanligheterna då jag oftast är ganska lugn av mig. Mina vänner som umgåtts med mig under senaste dagarna har nog redan hört det, men ni får väl helt enkelt leva med att få höra det igen: Jag kommer med största sannolikhet bli avstängd från min lärarutbildning!

Jag blev, minst sagt, väldigt häpen när jag i mitten av förra veckan fick ett brev från universitetsledningen, som avrådde mig starkt från fortsatta studier vid Umeå Universitet. Anledningen var enligt dem att jag misskött mig upprepade gånger under VFU-perioden. Detta var högst överraskande för mig och kom som en blixt från klar himmel. Jag har inte ens blivit varnad om att jag på något sätt misskött mig under praktiken - vare sig från de handledare jag haft eller från någon av universitetslärarna. Men ändå kommer de och påstår att jag misskött mig inte bara en gång, utan upprepade gånger!

Jag kontaktade naturligtvis Umeå Universitet för att få reda på den egentliga orsaken till att de råder mig att avbryta utbildningen, men tack vare diverse byråkratinördar slussades jag mest runt i systemet och skickades från den ena instansen till den andra. Slutligen fick jag dock, via VFU-enheten, reda på att jag blivit anmäld för att ha spridit nazistisk propaganda vid undervisningen under VFU-period. Jag blev väldigt paff, inte minst då jag tar avstånd ifrån allt vad nazism heter. Men jag vet mycket väl var det kommer ifrån. Under ett par lektioner har jag nämligen burit en röd bindel med ett svart hakkors på min vänstra arm, samt haft en tämligen auktoritär och disciplinerad stil. Jag har dock alltid klargjort för eleverna i de berörda klasserna att det varit i syfte att utveckla kritiskt tänkande och få dem att leva sig in i hur det kan ha varit att vara ung i Nazityskland på 40-talet.

Uppståndelsen väcktes framförallt efteråt i cafeterian då elever som inte informerats om min undervisning såg nazistsymbolen på min arm. Jag ställer mig dock helt oförstående till detta, och istället tycker jag att det är samhällets och till viss del föräldrarnas ansvar att eleverna måste kunna kritiskt granska vad som sker inför sina ögon. Framförallt måste de lära sig att förstå ironi. Som lärare anser jag att kan göra egentligen vad jag vill - även klä mig som Hitler - utan att för den skull anklagas för att föra fram nazistisk propaganda!

Jag vill återigen klargöra att jag på alla möjliga sätt tar avstånd från allt vad nazism innebär och att detta inlägg inte ska misstolkas. Det jag menar är att jag anser att jag blivit anklagad på vad jag anser vara felaktiga grunder. Universitetsledningen menar dock att jag bör avbryta min utbildningen eftersom jag antagligen inte kommer att kunna få jobb i framtiden, men jag tror att  det är systemet och inte mig det är fel på.  Men samtidigt vet man ju aldrig...

Vad säger ni? Bör jag avbryta min lärarutbildning och bli något annat, och isåfall vad?