Disco!
Efter att ha sett min bror, min pappa och min morfar genomföra en stilren och mycket imponerande breakdance kände jag och Sofia prinsessan Leia att vi ville ge världen något tillbaka vi också. Jag försöker att hålla mig relativt anonym här på bloggen men jag kan göra ett litet undantag den här gången. Den blev inte lika vacker som breakdansen, men den är åtminstone någonting. Tyvärr kunde jag inte klistra in dansen i bloggen, men du kan alltid klicka på den här länken.
Kunskapsmättnad
Idag hade jag min tredje mastodonttenta i historia. Satt 09.00-15.50 och sitter nu tjugofem A4 senare med skavsår på pekfingret (ja, jag håller pennan hårt och lite konstigt). Med andra ord är det en fysiskt och psykiskt utpumpad Tomas som sitter här och slöar. Jag bifogar också en bild som symboliserar hur mycket mer kunskap som ryms i min hjärna innan den exploderar:
Ja, jag har ritat den själv.
Med andra ord orkar jag inte särskilt mycket mer. Är du däremot nyfiken på att lära dig om lite 1800-talshistoria, lite revolutioner och Slesvigska kriserna eller andra historiska anekdoter kan jag förhoppningsvis ställa upp med lite information. Annars har de där 783480238402384 timmarna varit förgäves.
Best. Day. Ever.
Jag hoppas att alla kommer ihåg att det är världens bästa dag idag. Eller inatt, eller på morgonen, eller hur man nu ska se det. Det jag vill ha sagt är helt enkelt att påminna alla om att ställa tillbaka klockan 1 timme inatt. En gratis extratimme alltså! Tänk vad man kan göra med den timmen. Eller kanske bara njuta? Finns få saker som kan förgylla dagen så mycket. Det skulle isåfall vara någonting riktigt speciellt. Något... extraordinärt. Kanske... David Brent?
Brittiska The Office är och förblir universums bästa serie. Basta.
För Sverige - i tiden
Dagens smartaste svar i dagens avsnitt av Vem vet mest :
- Vilket är Carl XVI Gustafs valspråk?
- Svenska!
Känns bra att det inte enbart är kungen som uttalar sig lite knasigt ibland.
- Vilket är Carl XVI Gustafs valspråk?
- Svenska!
Känns bra att det inte enbart är kungen som uttalar sig lite knasigt ibland.
Zombie Walk Umeå 2008
Förra lördagen hade jag och Dj Suff tänkt gå på stan, men på grund av trötthet och lathet sköt vi på det. Detta är något jag idag lider stort för. I och med denna uppskjutning missade jag nämligen årets största event i Umeå:
Jag var helt omedveten om att detta skulle äga rum, men jag tror att det hade varit svårt att missa det om vi varit på stan den dagen. Zombies i Umeå! Det händer ju inte varje dag, och jag känner djup, djup sorg över att jag missade det. Dessutom tror jag att jag hade kunnat bidra med en zombiegång själv, ty jag är, utan att skryta, tämligen duktig på att gå som en odöd. På riktigt, jag lovar!
Nu finns det dessutom en praktisk användning för den överlevnadsguide för en eventuell zombieinvasion som jag skrev i ett tidigare inlägg. Om du som Umeå-bo känner dig otrygg kan det vara en god idé att läsa denna guide nu.
Ett icke särskilt politiskt korrekt uttalande...
... utspelades idag kring 19-tiden på kinarestaurangen Great Eastern:
T: Det står en massa jobbiga ungar och skriker att de vill ha "stjösselglass".
S: Är det kinesbarnen?
T: Nej, det var vanliga barn.
Vill dock tydligt klargöra att de berörda parterna snabbt insåg det tvivelaktiga i detta uttalande och att ingen av dem på något sätt har rasistiska åsikter.
T: Det står en massa jobbiga ungar och skriker att de vill ha "stjösselglass".
S: Är det kinesbarnen?
T: Nej, det var vanliga barn.
Vill dock tydligt klargöra att de berörda parterna snabbt insåg det tvivelaktiga i detta uttalande och att ingen av dem på något sätt har rasistiska åsikter.
Ett stycke tvspelsnostalgi
Den 11e februari 1991 var en dag som kanske inte förändrade världshistorien, men den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag var 5 år, på väg mot 6, och njöt av livet i största allmänhet. Visserligen fanns det ibland problem i ens liv, men dessa handlade mer om orättvisheten i att tvingas lägga sig tidigare än sina storasyskon än dagens bekymmer med finanskris, krig, svält och Marie Serneholts musikkarriär. Det var, kort sagt, en helt bekymmerslös tid förr.
Den dagen, 11e februari 1991, var alltså en viktig dag på många sätt. Mamma var på BB och jag antar att pappa också var där. Mina två äldre syskon residerade hos farmor, medan jag själv var hemma hos mormor och morfar. Det var en spänd väntan. Jag visste att jag skulle få ett syskon eftersom mamma hade blivit tjock - hur det hade gått till reflekterade jag inte ens över. Det bara var så, och nu närmade det sig. Jag skulle äntligen slippa vara yngst i familjen. Klockan gick långsamt. Jag minns inte exakt vad jag gjorde under dagen, men jag minns tydligt när telefonen ringde och mormor svarade och sade att jag hade fått en lillasyster. Sedan fick jag prata lite med mamma och i bakgrunden hörde jag det jobbiga barnabölandet som i några månader framåt skulle förstöra trumhinnan.
Nu var jag storebror. Jättekul. Jag fick för första gången se min lillasyster. Men det är inte detta möte som var den stora händelsen den 11e februari 1991. Detta var istället dagen då jag för första gången på allvar mötte en annan, långt viktigare person i mitt liv: Mega Man! (bli inte ledsen Jempan, jag gillar dig också!)
Den dagen, 11e februari 1991, var alltså en viktig dag på många sätt. Mamma var på BB och jag antar att pappa också var där. Mina två äldre syskon residerade hos farmor, medan jag själv var hemma hos mormor och morfar. Det var en spänd väntan. Jag visste att jag skulle få ett syskon eftersom mamma hade blivit tjock - hur det hade gått till reflekterade jag inte ens över. Det bara var så, och nu närmade det sig. Jag skulle äntligen slippa vara yngst i familjen. Klockan gick långsamt. Jag minns inte exakt vad jag gjorde under dagen, men jag minns tydligt när telefonen ringde och mormor svarade och sade att jag hade fått en lillasyster. Sedan fick jag prata lite med mamma och i bakgrunden hörde jag det jobbiga barnabölandet som i några månader framåt skulle förstöra trumhinnan.
Nu var jag storebror. Jättekul. Jag fick för första gången se min lillasyster. Men det är inte detta möte som var den stora händelsen den 11e februari 1991. Detta var istället dagen då jag för första gången på allvar mötte en annan, långt viktigare person i mitt liv: Mega Man! (bli inte ledsen Jempan, jag gillar dig också!)
The Man, The Myth, The Legend, The Mega Man.
Mamma och pappa insåg att den lilla nyfödda krabaten skulle uppta i princip all deras uppmärksamhet ett bra tag framöver och gjorde en taktisk triumf; de inköpte helt enkelt det briljanta spelet Mega Man 2 till NES för att uppehålla mig och mina syskon, vilket får sägas vara ett lyckokast på alla fronter. Spelet var briljant på så många sätt. Den hade en, för den tiden, mycket snygg grafik. Fantasifulla, välbalanserade banor mixades med spännande bosstrider. Megaman introducerade också en helt unik spelstil; man fick själv välja i vilken ordning man ville spöa upp de olika robotbossarna, vilket gav en strategisk touch till actionliret eftersom man dessutom kunde använda besegrade bossars vapen (varav Metalmans sågklingor var det coolaste, bästa och grymmaste vapnet någonsin - jag menar, man kunde skjuta i åtta olika rikningar! Åtta!).
Spelet var fyllt av olika strapatser man klarade av på ren och skär trial-and-error. På vissa ställen kastade man frustrerat handkontrollen i väggen ett oräkneligt antal gånger innan man lyckades klara av ett speciellt hinder. Efter att ha testat om och om igen lärde man sig dock tekniken, och efter att en gång ha lärt sig hur man klarar sig förbi ett hinder satt det i ryggmärgen. Detta ledde till att jag än idag kan ta fram det gamla Mega Man 2 och klara av det rakt igenom utan alltför stora problem.
Men grundstenen i Mega Man måtte ändå vara den fantastiska musiken. Den var, lätt underdrivet, fullkomligt magisk. Trots, eller kanske på grund av, det mycket enkla ljudchipet till NES lyckades man trolla fram de mest trallvänliga och hjärntvättande musikslingor som existerar, och samtliga har idag en plats i min hjärna. Eller vad sägs till exempel om musiken på Flash Man's bana? Eller Metal Man? Eller Wood Man? Jag blir personligen dessutom i det närmaste tårögd varje gång jag klarar ut spelet och får se det poetiskt vackra slutet.
Egentligen fanns det bara en dålig sak med Mega Man II, och det är att spelet hade universums fulaste spelomslag någonsin, alla kategorier:
Spelet var fyllt av olika strapatser man klarade av på ren och skär trial-and-error. På vissa ställen kastade man frustrerat handkontrollen i väggen ett oräkneligt antal gånger innan man lyckades klara av ett speciellt hinder. Efter att ha testat om och om igen lärde man sig dock tekniken, och efter att en gång ha lärt sig hur man klarar sig förbi ett hinder satt det i ryggmärgen. Detta ledde till att jag än idag kan ta fram det gamla Mega Man 2 och klara av det rakt igenom utan alltför stora problem.
Men grundstenen i Mega Man måtte ändå vara den fantastiska musiken. Den var, lätt underdrivet, fullkomligt magisk. Trots, eller kanske på grund av, det mycket enkla ljudchipet till NES lyckades man trolla fram de mest trallvänliga och hjärntvättande musikslingor som existerar, och samtliga har idag en plats i min hjärna. Eller vad sägs till exempel om musiken på Flash Man's bana? Eller Metal Man? Eller Wood Man? Jag blir personligen dessutom i det närmaste tårögd varje gång jag klarar ut spelet och får se det poetiskt vackra slutet.
Egentligen fanns det bara en dålig sak med Mega Man II, och det är att spelet hade universums fulaste spelomslag någonsin, alla kategorier:
Kommentar överflödiga, va?
För att göra ett alldeles för långt inlägg ännu längre vill jag slutligen skriva om anledningen till denna nostalgieufori. Det är nämligen så att ett helt nytt Mega Man-spel, Mega Man 9, lanserats för nedladdning till Wii. Jag, som lycklig ägare till just ett sådant, har naturligtvis lagt vantarna på Mega Man 9. Det fantastiska med detta spel är att det är back-to-basics som gäller, vilket glädjer mängder av gamla nostalgiker som mig själv. Man har återvänt till kärnan - spelglädjen - och skippat alla intentioner om häftiga 3D-perspektiv och liknande, utan man har istället återgått till att använda samma slags grafik som i de gamla klassiska spelen. Med andra ord: grafiken, kontrollen och till och med musiken är som på den gamla goda tiden. Det är alltså ett helt nytt spel, fast gammalt? Eller, jag vet inte? Men skitkul är det, och det är huvudsaken.
Det var dagens nörderi. Tack för mig.
Det var dagens nörderi. Tack för mig.
Zac won't get back?
Jag fick en stor sorgeklump i halsen när jag läste detta, men jag har ändå stora förhoppningar om att det i framtiden kommer en fjärde film. Det vore isåfall det bästa som hänt sedan medeltida adelsmän började använda servetter istället för att torka av sina flottiga fingrar på hundar man hade under bordet, vilket de alltså gjorde tidigare. Tacka Mckay för den visdomen.
Krang och jag
Denna bild på den skurkaktiga Krang i Turler får representa mig de senaste veckorna...
... och detta av följande anledningar:
... och detta av följande anledningar:
- Jag har mer eller mindre varit en vandrande hjärna den senaste tiden. Det mesta av tiden har gått ut på att plugga plugga plugga och jag har antagligen pluggat mer historia nu under de senaste veckorna än vad jag pluggade totalt under hela svenskaperioden, dvs två år, vilket antingen betyder att historian kräver mycket tid eller att svenskan krävde knappt någon tids alls. Antagligen ligger det något i båda delarna. Detta har medfört att även när jag inte pluggar har jag konstant haft Valdemar Atterdag och Gustaf II Adolf med flera i huvudet.
- Idag skrev jag en tenta, vilket bestod i ett konstant skrivande från klockan 9 till halv 4 och skavsår på långfingret och kramp i hand och armbåge. Det kändes väldigt bra, fram tills saker skulle jämföras med det danska riket och jag var ute och cyklade i sisådär tre fjärdedelars A4. När jag lämnat in tentan och insett att jag skrivit fel såg jag lika ondskefull ut som Krang ovan.
- Eftersom jag nu, lite ödmjukt, kan allt i historieväg och är närmast allvetande hade jag tänkt bli ond och erövra världen. Det kan också liknas med Krang.
- Jag är ganska lik honom? Åtminstone min frisyr. Jag är alltså i desperat behov av klippning nu.
- Igår morse råkade jag på något sätt stöta till ena tanden så den blev alldeles spetsig och nu skär den sönder tungan eftersom jag inte kan låta bli att "gnida" tungan mot där. Titta på bilden, notera Krangs spetsiga tänder och tänk hur ont han måste få i tungan hela tiden. Och i tandköttet när han biter, för den delen. Stackarn.
- Jag har långa ohygieniska armar enligt Sofia (fråga inte). Detta verkar även Krang ha.
- Krang har en ganska instabil röst. Sofia, logoped som hon snart är, har på senare tid börjat klaga allt mer på att jag fortfarande får såna där målbrottsskärningar då och då.. Med andra ord; min röst är också instabil. Hon påstår att jag inte använder stödet tillräckligt, men jag vet bättre; jag håller naturligtvis på att genomgå en metamorfos till att bli Krang himself.
- Efter att haft metodövning i Engelbrektsupproret är det ganska svårt att inte dra parallellen mellan Bror Hjorts lätt nationalistiska staty av Engelbrekt och bilden på Krang. Den knutna näven symboliserar maktkampen! Tyvärr hittade jag ingen bild av statyn, men tro mig, likheten är där!
Nu blev jag trött. Hej.
- Idag skrev jag en tenta, vilket bestod i ett konstant skrivande från klockan 9 till halv 4 och skavsår på långfingret och kramp i hand och armbåge. Det kändes väldigt bra, fram tills saker skulle jämföras med det danska riket och jag var ute och cyklade i sisådär tre fjärdedelars A4. När jag lämnat in tentan och insett att jag skrivit fel såg jag lika ondskefull ut som Krang ovan.
- Eftersom jag nu, lite ödmjukt, kan allt i historieväg och är närmast allvetande hade jag tänkt bli ond och erövra världen. Det kan också liknas med Krang.
- Jag är ganska lik honom? Åtminstone min frisyr. Jag är alltså i desperat behov av klippning nu.
- Igår morse råkade jag på något sätt stöta till ena tanden så den blev alldeles spetsig och nu skär den sönder tungan eftersom jag inte kan låta bli att "gnida" tungan mot där. Titta på bilden, notera Krangs spetsiga tänder och tänk hur ont han måste få i tungan hela tiden. Och i tandköttet när han biter, för den delen. Stackarn.
- Jag har långa ohygieniska armar enligt Sofia (fråga inte). Detta verkar även Krang ha.
- Krang har en ganska instabil röst. Sofia, logoped som hon snart är, har på senare tid börjat klaga allt mer på att jag fortfarande får såna där målbrottsskärningar då och då.. Med andra ord; min röst är också instabil. Hon påstår att jag inte använder stödet tillräckligt, men jag vet bättre; jag håller naturligtvis på att genomgå en metamorfos till att bli Krang himself.
- Efter att haft metodövning i Engelbrektsupproret är det ganska svårt att inte dra parallellen mellan Bror Hjorts lätt nationalistiska staty av Engelbrekt och bilden på Krang. Den knutna näven symboliserar maktkampen! Tyvärr hittade jag ingen bild av statyn, men tro mig, likheten är där!
Nu blev jag trött. Hej.
En liten påminnelse
Ville bara påminna samtliga om att det är kanelbullens dag idag! Ifrågasätt inte varför vi har en kanelbullens dag, utan utnyttja tillfället bara!
Att Jabba the Hutt ser ut som han gör beror inte enbart på hans förkärlek till bullar, även om gillandet är bevisat...
Att Jabba the Hutt ser ut som han gör beror inte enbart på hans förkärlek till bullar, även om gillandet är bevisat...
Inlägg som inte är på tvärtomspråket
Någon fler än jag som lätt ska se den här? Trailern verkar riktigt lovande!
Kan knappt bärga mig! Nu ska jag gå och lyssna på lite Per Gessle, min favorit. Hejdå!
Kan knappt bärga mig! Nu ska jag gå och lyssna på lite Per Gessle, min favorit. Hejdå!
Saker man inte vill hitta i sin sallad
En anledning till varför man bör skölja och kolla igenom salladen innan man äter den:
Nej, det blev ingen sallad för oss idag...
Nej, det blev ingen sallad för oss idag...
