Till vildingarnas land

För nästan två år sedan publicerade jag ett inlägg där jag bland annat nämnde att Spike Jonze hade påbörjat en filmatisering av Maurice Sendaks fantastiska barnbok Till Vildingarnas Land; en bok som jag hade lyckan och förmånen att komma i kontakt med som barn. Det är en mycket kort, men otroligt stämningsfull bok, som handlar om den lille pojken Max som beter sig illa (exempelvis jagar han sin hund med en gaffel vilket kan tyckas vara lite...udda). Som straff får han gå till sängs utan kvällsmat, och då tar han sin tillflyktsort till fantasins värld - närmare bestämt till Vildingarnas Land.

Hursomhelst. Nu har produktionen kommit en bra bit på väg och i höst (i oktober, om jag inte missminner mig) kommer Where the wild things are (som den heter på engelska) ha premiär.  Mina förväntingar är, milt uttryckt, bland molnen. Det kan förstås bli fiasko, men jag tror att Jonze kan förvalta den här idén på ett bra sätt. Jag hoppas det, i alla fall. Jag förväntar mig verkligen att det är en produktion gjord med hjärtat, till skillnad från exempelvis hafsverken till filmer man hittills gjort av Harry Potter.

För ett tag sedan släpptes trailern till filmen, och... jaa... vad ska man säga? Jag tycker det ser riktigt, riktigt bra ut. Visserligen verkar det lite väl mycket "feel good" över trailern för att jag ska vara riktigt nöjd, eftersom det jag personligen gillade bäst med boken var den mörka och lite dystra stämningen som hela tiden fanns där och gnagde. Litegrann som Pans Labyrinth, mer riktat för yngre år. Men jag är övertygad om att den känslan kommer att finnas i filmen. Jag hoppas på det. Och jag tror det. Men det spelar ingen roll egentligen. Jag tänker sitta bänkad på premiären oavsett.


Charmigt, hjärtskärande och hjärtevärmande på samma gång. Jag kanske är mesig, men jag blir nästan tårögd.

(Nu blev det automatiskt centrerat. Ack så störande. Sorry.)
 För er stackare som inte läst boken, eller för er som av rent nostalgiska skäl är intresserade, rekommenderar jag varmt att kolla på klippet nedan. Där läses själva boken upp samtidigt som bilderna visas. Tyvärr är det verkligen inte samma sak att se klippet på youtube som att få den uppläst av en mycket engagerad mor med förskolelärarutbildning, med barnbokshögläsning som specialitet. Jag hade förmånen att få uppleva just detta, och det ger en helt annan känsla. När vildingarna "rullar sin hemska ögon" kan man nästan känna andan fastna i strupen och rysningarna krypa genom ryggen, trots att man vet att det i slutändan alltid slutar på samma sätt - Max kommer tillbaka och maten är fortfarande varm! Men i brist på annat får klippet nedan duga...



Kommentarer
Postat av: Anna

Sweet.

2009-04-08 @ 16:33:41
Postat av: Lotta

den här fick jag också höra! fantastisk historia trots att den är så kort.



hörde förresten om din dröm... jag tycker att den borde filmatiseras, i alla fall delen om zombiebebisen som bara bestod av ett huvud och armar. att han dessutom hade downs får mig verkligen att bli bestört över hur dina vänner kunde peta på honom. tur att du förbarmade dig!



/din och ängens ägares bästis

2009-04-08 @ 22:39:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0