Sommar
Bloggen är inte död, den har bara tagit sommarlov. Det kommer den nog fortsätta med ett bra tag till. Men ha det fint tills vidare!
Vuvuzuelas och VM
Nyfiken i en glasstrut
Först av allt - jag är skitnöjd med rubriken på inlägget. Håller helt klart Piteå-Tidningsklass!
Detta inlägget tar nämligen upp ett av de senaste somrarnas allra största mysterium, och efter lite lätt detektivarbete har jag också ett halvt svar att erbjuda alla ni som offrat åtskilliga timmar (nåja) av ert liv till att diskutera huruvida GBs gamla glasstrutar blivit mindre, eller om det bara känns så.
Själv var jag en av dem som blev mycket nöjd över att GB valde att återinföra den gamla trotjänaren Tip Top. Ni vet, den där goda glassstruten med krispigt chokladöverdrag och, det bästa av allt: en stor, fet kula av någon sorts god chokladkola i mitten. Problemet - och det är ett enormt problem - är att den där stora, feta kulan inte alls var lika stor och fet som man mindes den. (Åtminstone inte stor. Fet låter jag hälsoexperterna avgöra. Nyttig är den i alla fall knappast.) Istället kändes kulan och struten nästan lite pluttig i sitt nya format. God, men absolut inte lika häftig som man mindes att den var back in the days. Men frågan är om Tip Top verkligen blivit mindre, eller om det bara är ens nostalgikänslor som förskönat minnesbilden.
Alltså - Varje sommar sedan Tip Top återinfördes har det livligt diskuterats huruvida struten och kulan faktiskt var större förr eller om det bara är ens minne som spelar ett spratt. För att få ett slutgiltigt svar på frågan som gäckat mänskligheten valde jag helt sonika att maila GBs konsumentservice:
Hej!
Jag är en av många som är väldigt glada att ni valde att ta tillbaka den fantastiskt goda glasstruten Tip Top till ert sortiment. Däremot undrar jag om den inte är mindre än vad den var då det begav sig?
Jag skulle därför vilja ha svar på följande frågor: har glassarna blivit mindre, eller är det alla andra glassar som blivit större och gör att Tip Top känns mindre? Görs glassen likadant? Är nougatkulan i mitten lika stor?
Tacksam för svar!
Mvh / Tomas
Det dröjde inte särskilt länge innan jag fick ett både informativt och trevligt svar från GB:
Med vänliga hälsningar
Karolina
Konsumentkontakt
GB-Glace
Unilever Sverige AB
Jag är nöjd med svaret men tycker ändå att det återstår några frågor. Hur kan glassen ha blivit mindre men ändå väga mer, då även den där kolakulan verkar ha blivit mindre? Det går inte riktigt ihop i min värld, eftersom kulan verkar ha högre densitet och därmed mer tyngd än själva glassen. Hade kulan varit enorm i förhållande till glassen i övrigt hade jag alltså förstått sambandet, men nu står jag istället lika fundersam som innan. Vad är det egentligen som orsakar viktökningen i de "moderna" glassarna? Ligger vikten i själva våfflan, glassen eller chokladen?
För att sammanfatta:
Inläggets syfte var att undersöka huruvida glasstruten Tip Top blivit mindre sedan den återlanserades i GBs sortiment. De frågeställningar som använts i undersökningen har varit följande:
- Har glassarna blivit mindre, eller är det alla andra glassar som blivit större och gör att Tip Top känns mindre?
- Görs glassen likadant?
- Är nougatkulan i mitten lika stor?
Den metod som använts är av kvalitativ art, då uppsatsens empiri består av intervju med en anställd på GB. Resultatet har visat att glassen faktiskt blivit mindre, men frågetecken har i diskussionsdelen lyfts om varför glassen samtidigt ökat i vikt. Detta tycks vara paradoxalt och något svar på frågan har ännu inte kunnat ges, men ligger också något utanför undersökningens ramar. För vidare studier kan detta vara ett lämpligt ämne, och läsare med intresse för glasstrutar i allmänhet och Tip Top i synnerhet uppmanas undersökare ämnet närmare.
Detta inlägget tar nämligen upp ett av de senaste somrarnas allra största mysterium, och efter lite lätt detektivarbete har jag också ett halvt svar att erbjuda alla ni som offrat åtskilliga timmar (nåja) av ert liv till att diskutera huruvida GBs gamla glasstrutar blivit mindre, eller om det bara känns så.
Själv var jag en av dem som blev mycket nöjd över att GB valde att återinföra den gamla trotjänaren Tip Top. Ni vet, den där goda glassstruten med krispigt chokladöverdrag och, det bästa av allt: en stor, fet kula av någon sorts god chokladkola i mitten. Problemet - och det är ett enormt problem - är att den där stora, feta kulan inte alls var lika stor och fet som man mindes den. (Åtminstone inte stor. Fet låter jag hälsoexperterna avgöra. Nyttig är den i alla fall knappast.) Istället kändes kulan och struten nästan lite pluttig i sitt nya format. God, men absolut inte lika häftig som man mindes att den var back in the days. Men frågan är om Tip Top verkligen blivit mindre, eller om det bara är ens nostalgikänslor som förskönat minnesbilden.
Alltså - Varje sommar sedan Tip Top återinfördes har det livligt diskuterats huruvida struten och kulan faktiskt var större förr eller om det bara är ens minne som spelar ett spratt. För att få ett slutgiltigt svar på frågan som gäckat mänskligheten valde jag helt sonika att maila GBs konsumentservice:
Hej!
Jag är en av många som är väldigt glada att ni valde att ta tillbaka den fantastiskt goda glasstruten Tip Top till ert sortiment. Däremot undrar jag om den inte är mindre än vad den var då det begav sig?
Jag skulle därför vilja ha svar på följande frågor: har glassarna blivit mindre, eller är det alla andra glassar som blivit större och gör att Tip Top känns mindre? Görs glassen likadant? Är nougatkulan i mitten lika stor?
Tacksam för svar!
Mvh / Tomas
Det dröjde inte särskilt länge innan jag fick ett både informativt och trevligt svar från GB:
Hej Tomas!
Tack för ditt mail.
Volym och vikt för TipTop 1995 var 185 ml / 92 g. Idag ligger det på 160 ml / 96 g. Vår TipTop har i princip samma storlek som den hade under 80- och 90-talet. Den har blivit lite mindre i volym men den har även blivit lite tyngre i vikten. Så kanske är det en kombination av orsakerna till att du tycker att glassen nu är mindre!
När det gäller glassar i allmänhet finns det säkert små skillnader, men vi har inte arbetat med att göra glassarna mindre.
Karolina
Konsumentkontakt
GB-Glace
Unilever Sverige AB
Jag är nöjd med svaret men tycker ändå att det återstår några frågor. Hur kan glassen ha blivit mindre men ändå väga mer, då även den där kolakulan verkar ha blivit mindre? Det går inte riktigt ihop i min värld, eftersom kulan verkar ha högre densitet och därmed mer tyngd än själva glassen. Hade kulan varit enorm i förhållande till glassen i övrigt hade jag alltså förstått sambandet, men nu står jag istället lika fundersam som innan. Vad är det egentligen som orsakar viktökningen i de "moderna" glassarna? Ligger vikten i själva våfflan, glassen eller chokladen?
För att sammanfatta:
Inläggets syfte var att undersöka huruvida glasstruten Tip Top blivit mindre sedan den återlanserades i GBs sortiment. De frågeställningar som använts i undersökningen har varit följande:
- Har glassarna blivit mindre, eller är det alla andra glassar som blivit större och gör att Tip Top känns mindre?
- Görs glassen likadant?
- Är nougatkulan i mitten lika stor?
Den metod som använts är av kvalitativ art, då uppsatsens empiri består av intervju med en anställd på GB. Resultatet har visat att glassen faktiskt blivit mindre, men frågetecken har i diskussionsdelen lyfts om varför glassen samtidigt ökat i vikt. Detta tycks vara paradoxalt och något svar på frågan har ännu inte kunnat ges, men ligger också något utanför undersökningens ramar. För vidare studier kan detta vara ett lämpligt ämne, och läsare med intresse för glasstrutar i allmänhet och Tip Top i synnerhet uppmanas undersökare ämnet närmare.
TV-spel är skadligt
Ett tema som återkommer i framförallt kvällstidningsjournalistisken är hur skadligt tvspel är. Ordet moralpanik är förstås en sliten klyscha men ligger ändå nära till hands, eftersom det har mycket gemensamt med den gamla tokvinklade videovåldsdebatten på 80-talet. Nu är det kanske inte riktigt lika vinklat längre, men många av de som då hävdade att våldsamma filmer skapade våldsamma människor hävdar nu att våldsamma tvspel tagit över filmernas roll.
Men det blir förstås bara pannkaka av alltihop. Att gå från zombieslaktande i Resident Evil till att faktiskt skjuta ihjäl verkliga människor är ett enormt stort steg. Jag tycker att karaktären Billy i slasherfilmen Scream sammanfattar det hela ganska bra då folk snackar om att mördaren måste vara helt knäpp i skallen efter att ha sett mycket skräckfilm, varpå han säger något i stil med "Don't blame the movies. Movies don't create psychos. They just make psychos more creative!". Att det sedan visar sig vara Billy som är den ene mördaren tillsammans med den helt galna skräckfilmsnörden Stu är för övrigt inget annat än ren genialitet på sitt metavis.
Det var dock inte videovåldet utan tvspelsvåldet jag tänkte ta upp. Så fort det sker skolskjutningar, massakrer eller andra otäckheter är nämligen (kvälls)tidningarna väldigt snabba på att poängtera att utövaren eller utövarna tyckte om att spela våldssamma spel, och helst att de spelade bara några timmar innan dådet. För det är tydligen fullkomligt relevant. Jag vet att detta är debatt som funnits länge, och egentligen är den väl inte aktuell längre. heller. Mycket klokt och oklokt har redan blivit sagt och jag tänkte inte säga samma saker som andra redan sagt bättre, så jag tror jag lämnar debatten där.
Idag publicerade i alla fall Aftonbladet en artikel med rubriken "Avbruten TV-spelare dödade flickväns kattunge". Jag vill inte på något sätt förringa det bestialiska i att döda en kattunge, men är problemet verkligen att han var TV-spelare eller att han var knäpp i skallen? Och hade det blivit en artikel i en av Sveriges mest lästa tidningar om han dödat en kattunge av någon annan anledning än att han blev avbruten i sitt tvspelande? Svårt att säkert veta.
Nu tänker jag i alla fall gå och spela Call of Duty och skjuta ihjäl lite tyskar. Det kommer nog bli kul. Sen får vi se vad jag gör därefter. Skjuta verkliga tyskar är ett alternativ som inte står högst på prioriteringslistan i alla fall.
Men det blir förstås bara pannkaka av alltihop. Att gå från zombieslaktande i Resident Evil till att faktiskt skjuta ihjäl verkliga människor är ett enormt stort steg. Jag tycker att karaktären Billy i slasherfilmen Scream sammanfattar det hela ganska bra då folk snackar om att mördaren måste vara helt knäpp i skallen efter att ha sett mycket skräckfilm, varpå han säger något i stil med "Don't blame the movies. Movies don't create psychos. They just make psychos more creative!". Att det sedan visar sig vara Billy som är den ene mördaren tillsammans med den helt galna skräckfilmsnörden Stu är för övrigt inget annat än ren genialitet på sitt metavis.
Det var dock inte videovåldet utan tvspelsvåldet jag tänkte ta upp. Så fort det sker skolskjutningar, massakrer eller andra otäckheter är nämligen (kvälls)tidningarna väldigt snabba på att poängtera att utövaren eller utövarna tyckte om att spela våldssamma spel, och helst att de spelade bara några timmar innan dådet. För det är tydligen fullkomligt relevant. Jag vet att detta är debatt som funnits länge, och egentligen är den väl inte aktuell längre. heller. Mycket klokt och oklokt har redan blivit sagt och jag tänkte inte säga samma saker som andra redan sagt bättre, så jag tror jag lämnar debatten där.
Idag publicerade i alla fall Aftonbladet en artikel med rubriken "Avbruten TV-spelare dödade flickväns kattunge". Jag vill inte på något sätt förringa det bestialiska i att döda en kattunge, men är problemet verkligen att han var TV-spelare eller att han var knäpp i skallen? Och hade det blivit en artikel i en av Sveriges mest lästa tidningar om han dödat en kattunge av någon annan anledning än att han blev avbruten i sitt tvspelande? Svårt att säkert veta.
Nu tänker jag i alla fall gå och spela Call of Duty och skjuta ihjäl lite tyskar. Det kommer nog bli kul. Sen får vi se vad jag gör därefter. Skjuta verkliga tyskar är ett alternativ som inte står högst på prioriteringslistan i alla fall.
Alla som någon gång spelat Duck Hunt på NES med tillhörande Zapper vet hur skadligt det är.
Ett konstigt, tråkigt och underligt inlägg - ja, superlativen räcker inte till!
Återigen är det dags för språkfascistfasoner från min sida. Det finns nämligen ett uttryck jag stör mig väldigt mycket på; ett uttryck som används i stort sett så fort någon gjort något bra. Som till exempel igår efter Robin Söderlings bragdmatch* mot Roger Federer, då Aftonpladdret valt att citera Thomas Enqvist: "Jag är otroligt imponerad, hittar inte tillräckligt med superlativer. Robin gjorde en fantastisk match."
Det är alltså just detta som stör mig mig; folk som verkar mena att superlativer är något som alltid är positivt. Värst är det nästan då de skriver det tillsammans med andra ord som inte heller är superlativ: "Skitbra! Magnifikt! Suveränt! Ja, superlativen räcker inte till!"
Låt oss fastställa det en gång för alla; superlativ är en böjningsform för adjektiv eller adverb, inte "något som är jättebra" som många (kvällstidningsjournalister) verkar tro. Det finns förstås olika undantag och så vidare, men enkelt sagt kan man säga att superlativ är den "tredje böjningsgraden" eller vad man ska kalla det. Om man komparerar ordet "bra", det vill säga så det blir "bra, bättre, bäst", så är superlativet "bäst". På så vis kan man alltså säga att superlativ är den största, starkaste eller "bästa" böjningen av ett adjektiv, så om man vill beskriva något som riktigt bra kan man absolut använda superlativ, förutsatt då att det är ett positivt laddat adjektiv.
Problemet är bara att superlativ även kan vara det absolut sämsta också, eftersom även negativt värderade adjektiv kan böjas. På samma gång som "snyggast" är superlativ, är även "fulast" det. Man kan alltså anta att Aftonbladet utelämnade litegrann i Thomas Enqvists uttalande om Robin Söderling, som i själva verket kanske var något i stil med: "Han var den sämste spelaren på planen idag. Han luktade värst av alla och hade de töntigaste skorna som någonsin skådats. Ja, superlativen räcker inte till!"
Det är alltså just detta som stör mig mig; folk som verkar mena att superlativer är något som alltid är positivt. Värst är det nästan då de skriver det tillsammans med andra ord som inte heller är superlativ: "Skitbra! Magnifikt! Suveränt! Ja, superlativen räcker inte till!"
Låt oss fastställa det en gång för alla; superlativ är en böjningsform för adjektiv eller adverb, inte "något som är jättebra" som många (kvällstidningsjournalister) verkar tro. Det finns förstås olika undantag och så vidare, men enkelt sagt kan man säga att superlativ är den "tredje böjningsgraden" eller vad man ska kalla det. Om man komparerar ordet "bra", det vill säga så det blir "bra, bättre, bäst", så är superlativet "bäst". På så vis kan man alltså säga att superlativ är den största, starkaste eller "bästa" böjningen av ett adjektiv, så om man vill beskriva något som riktigt bra kan man absolut använda superlativ, förutsatt då att det är ett positivt laddat adjektiv.
Problemet är bara att superlativ även kan vara det absolut sämsta också, eftersom även negativt värderade adjektiv kan böjas. På samma gång som "snyggast" är superlativ, är även "fulast" det. Man kan alltså anta att Aftonbladet utelämnade litegrann i Thomas Enqvists uttalande om Robin Söderling, som i själva verket kanske var något i stil med: "Han var den sämste spelaren på planen idag. Han luktade värst av alla och hade de töntigaste skorna som någonsin skådats. Ja, superlativen räcker inte till!"
Så vad har jag då försökt lära er idag? Jo, att om ni någon gång använder superlativuttrycket på felaktigt vis kommer jag bli arg, ledsen och besviken den argaste, ledsnaste och mest besvikna person i hela universum.
*I sammanhanget vill jag även ge en känga till det slitna ordet "bragdmatch" också, men i Söderlings fall är det banne mig just en bragdmatch det handlar om, så det får stå kvar.
