Bortglömd filmmusik, del I
Denna blogg för en borttynande tillvaro på en värdelös bloggportal, men då och då upprätthåller jag den med några pliktskyldiga men icke genomtänkta inlägg då och då. Att det inte blir så många inlägg nuförtiden beror i första hand givetvis på bristande inspiration, men också på att livet hunnit emellan. Jag har skaffat heltidsjobb, bytt ort, ska inom kort börja plugga halvtid på distans och har också skaffat mig en fru, exempelvis. En fritidsblogg utan tema eller läsare hamnar förstående nog ganska lågt på prioriteringslistan.
Nåväl. Detta inlägg skulle inte handla om varför jag inte skriver särskilt ofta i bloggen, utan jag hade faktiskt ett syfte när jag började skriva. Jag tänkte nämligen försöka påbörja en ny serie inlägg med exempel på riktigt bra filmmusik (notera: försöka!). Anledningen till att jag väljer filmmusik är för att jag tycker det finns en extra botten i det. "Vanlig" musik kan vara bra i sig, men kopplat till den känsla och berättelse som rörliga bilder kan förmedla brukar filmmusik få en extra dimension i mitt tycke. Den kommande listan är utan inbördes ordning och är givetvis helt subjektiv och ni varken kommer, bör eller ska tycka likadant som jag, utan jag listar helt enkelt några personliga favoriter genom tiderna och försöker motivera vad jag tycker är bra med dem. Kom gärna med egna synpunkter eller förslag.
Jag har medvetet valt bort alla självklarheter från filmmusikslistan (typ Star Wars, Jaws eller annan valfri John Williams-komposition), utan jag hemfaller i vanlig ordning åt "bortglömda hjältar" och har istället försökt välja musik som brukar försvinna ur liknande listor eftersom de fallit lite i allmänhetens glömska av olika orsaker (att filmen är för dålig/okänd, till exempel).
Första filmen ut är Southern Comfort från 1981, och då närmare bestämt en särskilt låt som heter "Parlez-nous a boire" av Balfa Brothers, som dessutom syns i scenen.
Southern Comfort är en lite bortglömd pärla som inte är så lite inspirerad av den betydligt mer kända Deliverance (Den sista färden). Även här kommer en grupp amerikanska män i onåd hos ett gäng illvilliga invånare i en liten avlägsen by. Då det i Deliverance handlade om inavlade bybor är det här en grupp cajuner i sumpmarkerna någonstans i Louisiana som är det synbara hotet, och i båda filmerna börjar problemen när de ger sig ut med kanoter. Mer behöver jag inte säga om handlingen, utan vi låter bilderna och musiken tala för sig själv, för det är trots allt själva stämningen jag tycker bäst om.
Det jag gillar mest är kontrasterna mellan den lite ödesdigra och obehagliga stämningen som ställs mot den glada och energifyllda musiken. I modern film används detta grepp flitigt, men då litar man inte tillräckligt på musiken utan lägger oftast på en stegrande mörk baston som visar att det är något otäckt som håller på att hända. Här gör man inte det, utan låter istället den alltid lika briljante Powers Boothes skådespeleri "göra" spänningen tillsammans med musiken. Hans stress och stigande paranoia blir extra påtaglig när alla andra verkar så bekymmersfria, för att sedan kulminera när vi ser snarorna (tillägnade dem eller djuren - välj själv).
Varför gillar jag det här? Ja, flera orsaker. Först av allt är det en väldigt catchy melodi. Det är cajunmusik som passar väl in i miljön, och tillsammans med det vi ser i scenen bildar det en oroväckande stämning a la "något-otäckt-kommer-hända-men-jag-vet-inte-vad-när-eller-hur".
Sedan går det givetvis inte att inte nämna likheterna med Deliverance igen, och då i synnerhet med den klassiska banjoscenen, som hade haft en självklar plats på listan om den inte redan hade varit så hyllad:
Likheterna är uppenbara. Först av allt är låtarna grymma och passar dessutom in som handen i en chipspåse ställt mot miljön filmerna utspelas i. Båda låtarna är dessutom glada och fyllda av energi, men de får också en helt annan (obehagligare) stämning om man ser filmerna och scenerna de är med i. Jag antar att det är kontrasterna jag gillar.
För att summera: Bra film, bra låt.
