Din bortglömde hjälte

Efter 38 hjältehyllningar har trogna läsare säkerligen märkt min förkärlek till att alltid försöka ha någon slags krystad textdisposition, vilket lett till att i princip varje hjältehyllning hittills har föregåtts av en mer eller mindre tillkrånglad inledning som fungerar som presentation av hjälten ifråga. Man kan kalla det skitnödigt, men man skulle också kunna kalla det "intesseväckande", eller åtminstone som ett försök till det. Denna gång är det möjligen den mest långsökta och tillkrånglade inledning jag någonsin använt, men å andra sidan ger det mig tillfälle att visa en av mina absoluta favoritscener ur svensk film. Vi börjar med att kolla klippet så förklarar jag varför sen:

 

 

 

Eller ja, kanske. Vi gör ett upplivningsförsök så får vi se. En blogg känns ju sådär lagom nytt och fräscht år 2014. Dessutom skrevs mitt senaste inlägg för över ett år sedan, och det säger ju sig självt att det inte riktigt fungerar att driva en sådan blogg. Men bara för att ni tror att den är död tänkte jag chockera min läsare (ja, jag har faktiskt haft en besökare som återkommit då och då - kudos!) genom att helt enkelt skriva ett inlägg, för även om bloggen må leva på dropp innebär det förstås inte att det inte finns bortglömda hjältar och fenomen som bör uppmärksammas lite extra. Dagens bortglömde hjälte är just ett sådant fenomen som jag använder nästan dagligen, och som de allra flesta säkert stött på men kanske inte riktigt insett storheten i. Jag talar om ett fenomen som funnits i Sverige sedan slutet av 70-talet (som det andra landet i världen - bara en sån sak!) och som trots dagens nästintill löjligt stora informationsutbud står sig fantastiskt bra fortfarande. Ringer det ingen klocka ännu kanske följande siffror får några av er att haja till:

 

377.

 

100.

 

336

 

601.

 

440 (i OS-tider)

 

Ja, jag talar självklart om medieuniversumets självklara mittpunkt: text-tv!

 

Det kan väl knappast inte bara ha varit jag som växt upp med det sorgliga faktumet att alla intressanta fotbolls- eller ishockeymatcher inte sänds på tv eller radio (i synnerhet inte före streamingens och internetradios tid), så istället har man fått hålla till godo med att "377a" den. Detta innebär helt enkelt att man med ojämna intervaller springer till televisionen och kollar text-tv sida 377 (och följande sidor framåt) för att där se senaste uppdaterade resultaten. Kort sagt är det ett primitivt sätt att se matcher "live" för oss som inte haft den optimala tillgången, och efter en omgång i Premier League sker det väl snarast på reflex att man "336ar" för att se hur tabellen förändrats.

 

 

Men det är förstås inte bara sport som gäller. Nyheter och politiska analyser av alla slag är lättillgängliga, och varje gång jag sätter mig tvn är det nästan alltid text-tv jag slår på först. Jag må låta som en neandertalare, men i min värld är den korta, dagliga nyhetsuppdateringen på morgonen via text-tv så mycket bekvämare och tillgängligare än alla smarttelefoner i världen.

 

Om TVn skulle vara upptagen av någon annan (vilket var ett större problem förr i tiden då folk fortfarande såg på tv enligt tablån) så kan man rent av använda en så kallad "mixfunktion", vilket innebär att man kan se såväl filmen eller programmet som text-tvn samtidigt (men i realiteten kanske snarare innebär att man varken kan se programmet eller text-tvn överhuvudtaget eftersom det är omöjligt att se någonting alls i den osaliga röran), och en sådan detalj visar hur utvecklingen verkligen ligger i framkant.

 

Jag har också ett barndomsminne av hur jag och mina syskon i unga år brukade spela "bingo" på text-tv (s.517 har jag för mig?), ofta hemma hos vår farmor av någon anledning. Tänk vad spännande. Man skriver ner fem olika sifferkombinationer, sen slår man in "bingosidan" på text-tv, och efter en stund kommer det upp olika siffror. Den som först får fem siffror rätt får äran att säga bingo. Kan ni tänka er något festligare? Nej, jag tror inte det. Party party!

 

Så för att sammanfatta lite kort, anser jag att text-tv är ett mycket praktiskt och användbart medium som tyvärr ofta glöms bort när man pratar om medias utbredning idag. I en tid då smarta telefoner, internet och twitter slagit ut personsökare och faxmaskiner vill jag påstå att text-tv står sig starkt än idag, men det glöms ofta bort i mediabruset. Idag vill jag därför tillägna våra hyllningssånger till just text-tv.

 

Hyllningslistan
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
24. Michael Collins - Astronauten som inte gick på månen
25. Sixten - Katten som räddade fyra getter
26. Katrin - Toaletthjälten
27. Hönsmammorna - De som offrade leken för att få vara ond.
28. Orginalteliapappan - Teliapappan som glömts bort
29. Familjefäder - En mycket viktig del av samhället men som fördummats i tvns värld
30. Ringo Starr - Beatlen som är så bortglömd att folk glömmer att han glömts
31. Rudan - Fisken som inte går att utrota
32. John Cazale - Mannen man vill ha med sig då man hyr film
33. Mariekexet - Kexet med fler användningsområden än smakämnen
34. Svettorkarna - Funktionärerna som torkar svett från golvet
35. The Hanson Brothers - Original-Hanson.
36. "Karsten" - Mannen som dubbade samtliga röster i Cyborg 009

37. Text-tv - 70-talsmediet som håller än idag

 

OBS! Samtliga hyllningar går att finna under kategorin "hyllning till de bortglömda) till höger --->

Denna blogg för en borttynande tillvaro på en värdelös bloggportal, men då och då upprätthåller jag den med några pliktskyldiga men icke genomtänkta inlägg då och då. Att det inte blir så många inlägg nuförtiden beror i första hand givetvis på bristande inspiration, men också på att livet hunnit emellan. Jag har skaffat heltidsjobb, bytt ort, ska inom kort börja plugga halvtid på distans och har också skaffat mig en fru, exempelvis. En fritidsblogg utan tema eller läsare hamnar förstående nog ganska lågt på prioriteringslistan.

 

Nåväl. Detta inlägg skulle inte handla om varför jag inte skriver särskilt ofta i bloggen, utan jag hade faktiskt ett syfte när jag började skriva. Jag tänkte nämligen försöka påbörja en ny serie inlägg med exempel på riktigt bra filmmusik (notera: försöka!). Anledningen till att jag väljer filmmusik är för att jag tycker det finns en extra botten i det. "Vanlig" musik kan vara bra i sig, men kopplat till den känsla och berättelse som rörliga bilder kan förmedla brukar filmmusik få en extra dimension i mitt tycke. Den kommande listan är utan inbördes ordning och är givetvis helt subjektiv och ni varken kommer, bör eller ska tycka likadant som jag, utan jag listar helt enkelt några personliga favoriter genom tiderna och försöker motivera vad jag tycker är bra med dem. Kom gärna med egna synpunkter eller förslag.

 

Jag har medvetet valt bort alla självklarheter från filmmusikslistan (typ Star Wars, Jaws eller annan valfri John Williams-komposition), utan jag hemfaller i vanlig ordning åt "bortglömda hjältar" och har istället försökt välja musik som brukar försvinna ur liknande listor eftersom de fallit lite i allmänhetens glömska av olika orsaker (att filmen är för dålig/okänd, till exempel).

 

Första filmen ut är Southern Comfort från 1981, och då närmare bestämt en särskilt låt som heter "Parlez-nous a boire" av Balfa Brothers, som dessutom syns i scenen.

 

 

Southern Comfort är en lite bortglömd pärla som inte är så lite inspirerad av den betydligt mer kända Deliverance (Den sista färden). Även här kommer en grupp amerikanska män i onåd hos ett gäng illvilliga invånare i en liten avlägsen by. Då det i Deliverance handlade om inavlade bybor är det här en grupp cajuner i sumpmarkerna någonstans i Louisiana som är det synbara hotet, och i båda filmerna börjar problemen när de ger sig ut med kanoter. Mer behöver jag inte säga om handlingen, utan vi låter bilderna och musiken tala för sig själv, för det är trots allt själva stämningen jag tycker bäst om.

 

Det jag gillar mest är kontrasterna mellan den lite ödesdigra och obehagliga stämningen som ställs mot den glada och energifyllda musiken. I modern film används detta grepp flitigt, men då litar man inte tillräckligt på musiken utan lägger oftast på en stegrande mörk baston som visar att det är något otäckt som håller på att hända. Här gör man inte det, utan låter istället den alltid lika briljante Powers Boothes skådespeleri "göra" spänningen tillsammans med musiken. Hans stress och stigande paranoia blir extra påtaglig när alla andra verkar så bekymmersfria, för att sedan kulminera när vi ser snarorna (tillägnade dem eller djuren - välj själv).

 

Varför gillar jag det här? Ja, flera orsaker. Först av allt är det en väldigt catchy melodi. Det är cajunmusik som passar väl in i miljön, och tillsammans med det vi ser i scenen bildar det en oroväckande stämning a la "något-otäckt-kommer-hända-men-jag-vet-inte-vad-när-eller-hur".

 

Sedan går det givetvis inte att inte nämna likheterna med Deliverance igen, och då i synnerhet med den klassiska banjoscenen, som hade haft en självklar plats på listan om den inte redan hade varit så hyllad:

 

 

Likheterna är uppenbara. Först av allt är låtarna grymma och passar dessutom in som handen i en chipspåse ställt mot miljön filmerna utspelas i. Båda låtarna är dessutom glada och fyllda av energi, men de får också en helt annan (obehagligare) stämning om man ser filmerna och scenerna de är med i. Jag antar att det är kontrasterna jag gillar.

 

För att summera: Bra film, bra låt.

 

 

Om du någon gång misstänkt att du själv eller någon i din närhet i själva verket är en robot som saknar känslor finns det ett enkelt test att göra för att ta reda på om det stämmer eller inte. Det hela är mycket enkelt. Man tittar på detta klipp med Lasse Granqvists radioreferat. Om man inte fått gådhud minst en gång innan klippet är slut är man helt enkelt en känslokall robot. Och nej, man behöver inte vara fotbollsintresserad för att dras med i känslorna.

 

 

 

Behövde ni ytterligare argument till varför Ghostbusters är en av de viktigaste filmerna från 80-talet? Här får ni i alla fall tre till:

 

 

 

 

 

Slutsats: allt blir helt enkelt lite bättre om man blandar in Ghostbusters. Tack går till min bror som återintroducerade mig för det gamla mashup-fenomenet!

Denna bild sprider sig som en löpeld via sociala medier, och själv hittade jag denna via ansiktsboken.

 

 

Vi fortsätter på löpningstemat, för man kan väl inte annat än bli inspirerad av denna kämpe:

 

 

 

Notera också att han är så fokuserad på att ta sig i mål att han inte ens märker att springer på sin motståndares bana.

Såhär i OS-tider tyckte jag att det passade att dra fram en gammal klassiker - QWOP. Principen är enkel: man rör ben och armar med bokstäverna Q, W, O och P på tangentbordet, och springer ett hundrameterslopp. I vanliga fall handlar det om att klara hundra meter på kortast möjliga tid, men i det här spelet handlar det nog snarare om att ta sig fram så många meter som möjligt. Förslagsvis framåt, men det är lättare sagt än gjort faktiskt.

 

Klarar du 25 meter?

 

Blogg.se har ändrat design, vilket fått till konsekvens att även min blogg havererat rent layoutmässigt. Nu har den väl aldrig varit särskilt snygg - den har tvärtom varit medvetet ful hela tiden - men nu är massa text understruken utan anledning och en massa andra knasigheter har uppstått. Jag ber om ursäkt för det, men det är mig veterligen inget jag kan göra åt. Om någon vet hur man löser det får ni gärna höra av er.

 

Nåväl. Ful design har ju trots allt med dagens ämne att göra. Jag läste nämligen precis en intressant artikel i Aftonbladet att paleontologer tycker sig ha funnit bevis för att dinosaurier kan ha haft fjädrar istället för fjäll. Det är i sig inget nytt, för teorin har framförts långt tidigare. Visst är det fascinerande att tänka sig att den bild man har av dinosaurier kanske inte stämmer, och på något sätt känns det som att T-Rex i Jurassic Park inte skulle se lika läskig ut i fjädrar, och på samma sätt skulle raptorerna (som redan har fantastiskt fånig gång/löpstil) se ut litegrann som... kycklingar?

 

Men det är inte nyheten i sig som är orsaken till detta inlägg, utan anledningen är mycket enklare än så. Jag undrar nämligen hur illustratören Fredrik Persson tänkte här, och hur Aftonbladet tänkte när de publicerade den. Kanske tyckte Persson att det var lite käckt att rita bilden i paint, eftersom det ju på sätt vis utgör jura- och kritaperioderna i vår dataålder? Kanske ville han göra bilden barnvänlig, eller lät han rent av sin 11-årige son Conny rita bilden? Varför fjädrarna på dinosaurien är blå låter jag också vara osagt, men även en lekman kan se att det bör vara osmidigt att jaga och/eller gömma sig i en babyblå fjäderskrud. Dinosaurien (som gissningsvis är av släktet Deinonychus, men av uppenbara orsaker är det oklart) har armar/framben som inte gör någon besviken, och jag gillar detaljen att fjäderskruden inte täcker fötterna, händerna och ansiktet. Varför skulle den göra det, liksom?

 

 

Oklarheterna är många, och endast vidare forskning kan ge svar på hur väl bilden stämmer med verklighetens dinosaurier. Det enda vi med säkerhet kan säga är att bilden var väldigt fulsöt, och att dinosaurierna kanske inte var så läskiga trots allt. Det räcker gott så, tycker jag.

Ni har väl hört talas om historien bakom det dåligt uppstoppade lejonet som finns att skåda på Gripsholms slott? Eller kanske åtminstone sett klippet där Anders och Måns berättar om det? Det var i alla fall ett lejon som skänktes av bejen av Alger som en gåva till Fredrik I. När lejonet sedan dog stoppades det upp av en person som troligtvis inte är särskilt van vid lejons fysionomi, vilket ledde till närmast bisarrt resultat:

Ända sedan jag såg detta lejon från första gången har jag fascinerats både av lejonet i sig, men också av historien bakom. Av en slump upptäckte jag en grupp på facebook, "Dårligt udstoppede dyr", och kunde naturligtvis inte hålla mig borta. Jag är förmodligen ett år efter alla andra att upptäcka det, men nu har jag i alla fall bildgooglat ohälsosamt mycket på misslyckat uppstoppade djur. Man kan förstås resonera i om det är sunt, klokt eller kanske ens etiskt, men man kan inte neka till att det finns potentiell underhållning i misslyckade uppstoppningar av djur:

Som en person med historieintresse är det alltid intressant att titta tillbaka i tiden för att hitta de saker som definierar en viss tid. Jag kan själv inte riktigt relatera till swingpjattar, kommunistskräck eller protester mot Vietnamkriget som något annat än historiska fenomen, eftersom jag inte ens var född då. Däremot tycker jag det här filmklippet på ett väldigt tydligt sätt definierar vilken slags tid jag är formad av:

Det är inte lika dramatiskt som världskrig, ransoneringstider eller månlandningen, men det är ändå en del av mig. Dessutom fascineras jag otroligt mycket av att det fanns en tid där folk faktiskt inte var säkra på vem Super Mario var och där Nintendo var något otydligt för allmänheten.

Jag förstår också att detta är ett nostalgiskt klipp som bara till fullo förstås av de som formats av denna tid, men det får ni leva med. Jag målgruppsanpassar inte.

För en halv evighet sedan, eller närmare bestämt juli 2007, skrev jag ett inlägg om plats nummer 7 på min lista över bortglömda hjältar. Där listade jag några av Astrid Lindgrens bortglömda verk. Det är ett inlägg som då och då får nya kommentarer, eftersom det bevisligen är fler än jag som varit på jakt efter exempelvis Hoppa Högst, Allra käraste syster, Gullpian och Ingen rövare finns i skogen.

Det inte varit särskilt lätt att få tag i dessa kortfilmer, åtminstone fram tills för några dagar sedan då någon vänlig själ laddade upp dem på youtube, dessutom med rätt hygglig kvalitet. Jag ser det som min medborgerliga plikt att helt enkelt hänvisa er vidare till youtube, om ni har något intresse av att återuppleva dessa barndomsfilmer.

Hoppa högst

Ingen rövare finns i skogen

Gullpian

Allra käraste syster



Uppdatering:

Vafalls!? Jag hann knappt skriva färdigt inlägget så filmerna spårlöst från de länkar jag lagt upp, förmodligen av rättighetsskäl. Hoppa Högst finns i alla fall kvar i bra format. De övriga filmerna går också att se, men då i "upphackade" varianter i två til tre delar á 10 minuter vardera och lite sämre kvalitet. Men det fungerar det med.

För er som ser eller sett The Shield (för er andra är det nog obegripligt):

För er som missat det kommer det alltså en film med Mupparna inom en relativt snart framtid (i Sverige, i USA har den redan släppts). Mitt personliga förhållande till Mupparna är väl... sådär. Jag har inte sett särskilt mycket, utan mest tyckt de var lite gapiga och jobbiga, och den enda riktiga fascinationen har egentligen varit att rösten till Ms Piggy spelas av Frank Oz, alltså samma person som Yodas klassiska repliker gjorde (klaga inte på min svenska, det var en jättekul referens, basta). Dessutom föredrar jag Kakmonstret i Sesame Street alla gånger framför valfri mupp (en hysterisk figur vars humoristiska poänger endast består i att han älskar kakor kan inte betecknas som annat än briljant).

- Jag har tre högar med kakor: en liten, en stor och en mittemellan. Vilken hög med kakor ska jag ta?
-ALLA KAKOR! AAAAAAARRRH!! (kakmonstrets bästa skämt)

Det finns dock en del saker som jag gillar med Mupparna, och en av dem är musiken. Då syftar jag inte främst på den riktiga signaturmelodin, utan snarare på "Mahna mahna", den låt som de flesta förmodligen förknippar mer med Mupparna än den riktiga signaturmelodin. Den blir extra intressant när man känner till bakgrundshistorien till låten, som jag av en slump fördjupade mig i när jag av någon outgrundlig anledning ville googla lyrics till just Mahna mahna (det är för övrigt lika dumt som det låter).

Låten är nämligen en "remix" av en låt som heter just Mahna Mahna, och är skriven av Piero Umiliani som skrivit en hel del filmmusik. Just "Mahna Mahna" blev känd när den var med i en italiensk film med svenskanknytning, nämligen Svezia, Inferno E Paradiso (engelsk titel: Sweden: Heaven and Hell) som kom 1968. Filmen kan möjligen klassas som en så kallad "Shockumentary"; det vill säga en film som utger sig för att vara dokumentär, men snarare är till för att chockera och skrämma tittare. Av någon anledning ville regissören Luigi Scattini måla upp bilden av Sverige som ett liberalt land där det mesta gick åt fanders, och han lyfter bland annat swingerskultur, självmord, droger, porrfilmer, lesbiska sexklubbar och lite annat "typiskt svenskt".

Ni behöver inte se filmen, utan denna fantastiskt vinklade trailern räcker gott och väl för att förstå vad det hela handlar om (ja, det är på riktigt!):

I denna film finns alltså en i muppsammanhang ganska klassisk scen, nämligen ett gäng vackra svenska kvinnor som går in i en bastu. Av någon anledning tyckte någon vid redigeringsbordet att "Mahna Mahna" var en bra ljudslinga att lägga på.  Därefter var det någon som såg filmen, och sa "Hörni, det här skulle väl passa till Mupparna?" och resten vet ni. Se gärna klippet  här, så får ni se både scenen och höra originallåten.

Så... för att avrunda hela den här historien om "Mahna mahna" och sätta in den i ett aktuellt sammanhang vill jag länka till en artikel i dagens DN, (och Aftonbladet nu också) där någon tjomme i USA påstår att den nya Mupparna-filmen sprider kommunistpropaganda, bland annat eftersom filmens antagonist är en ond oljemagnat . Jag tar inte ställning i den frågan eftersom jag inte sett filmen ännu (även om det verkar långsökt när man läser artikeln), men med tanke på historien om "Mahna mahna" är ordet "propaganda" kanske inte riktigt så galet som det först låter. Självklart är  kopplingen mellan Mupparna och Svezia, Inferno E Paradiso inte särskilt mycket mer än en ljudsnutt, men det är smådetaljer i sammanhanget.

Nej, nu ska jag gå ut naken i den lilla snö vi har, köpa en statligt godkänd porrfilm (för båda könen!) på närmsta kiosk och äta Kalles Kaviar. Sånt som vi svenskar gör, ni vet.

Mahna mahna!

Ja, jag vet att det här klippet är gammalt, men det är ändå ett genialiskt prank i all sin enkelhet:

Jag vet, jag vet. Jag tjatar för mycket om den frilansande Arjeplogreportern Bertil Sundkvists underbara nyheter, men samtidigt kan jag inte låta bli när han levererar pärla efter pärla. Jag vill också poängtera att det är fullkomligt ickeironiska hyllningar jag ägnar mig åt när det gäller Bertil Sundkvist. Visst skulle man kunna göra sig lustig över att nyheterna han levererar ofta är banala, men jag tycker att det finns en underbar charm i dem och är övertygad om att världen skulle vara bra mycket tristare utan dem. Och när allt kommer omkring så är hans förvisso banala nyheter ändå av betydligt större intresse och litterär kvalitet än de flesta ickenyheter som Aftonbladet eller Expressen hasplar ur sig, så all heder åt Bertil!

Den senaste i raden briljanta Sundkvist-reportage kom häromdagen, vilket min syster glädjande nog uppmärksammande mig på. Läs och njut:

Här har Bertil alltså inte bara skapat en nyhet av att en lampa lyst i ett kyrktorn - han har dessutom kryddat den genom att skriva på något slags spännande prosa med romantiska inslag. Helst ska texten läsas högt med en inlevelsefull röst för maximal effekt.

Men! Bertil får passa sig! Nu har han nämligen fått konkurrens i form av ännu en frilansade reporter för just nyheter i norr - Göran Westerlund. Han har grävt fram ett scoop från "grannstaden" (granne och stad med norrländska mått då) Arvidsjaur. Här har man nämligen satt upp en Herr-Gårman-skylt i form av en ekorre! Tänka sig! Läs själv om det otroliga här.