Håkan Juholt har nog ångrat att han så snabbt sa att "reglerna var glasklara", när det senare visat sig att det inte alls var särskilt glasklart. Kort sagt har han en hel del att lära av utrikesminister Carl Bildt, åtminstone rent retoriskt. Lyssna själv och avgör:

Som en hyllning till riktigt duktiga ambitiösa röstskådespelarinsatser har jag därför valt att idag hylla en man vars namn jag faktiskt inte kunnat ta reda på. Jag syftar nämligen på mannen som gör samtliga svenska röster i den gamla serien Cyborg 009. Serien i sig får väl sägas vara tämligen lågkvalitativ, men den lyfts ordentligt av denna röstskådespelare vars historia är höjd i dunkel, rykten och spekulationer. Enligt en del grävande på internet påstås det att han ska vara en dansk vid namn Karsten, och andra rykten säger att han ska vara av asiatiskt ursprung. Kort sagt är det ett av de största mysterierna inom animevärlden, och kanske också den enda anledningen till att folk i Sverige faktiskt kommer ihåg serien.

Utöver Piteåtidningen som jag så ofta refererar till här på bloggen, finns ju även det exceptionella Nordnytt med huvudredaktionen i Luleå. Här kommer ett klipp som endast setts av knappa tusentalet ännu, men som förtjänar mer uppmärksamhet och som en gång för alla slår fast att lokalnyheter är de bästa nyheterna:

För er som ännu inte gjort er plikt att se världshistoriens bästa tv-serie finns det inte längre några undanflykter. SVT2 kommer ikväll börja visa The Wire från första avsnittet, med start på den knöliga tiden 23.45. Två avsnitt i följd blir det. Och med tanke på att de visar Treme precis innan innebär det alltså att det blir 3 timmar med "Bunk" i följd.

Har du inte redan sett hela serien så är det helt enkelt ett krav att du gör det nu. Skulle du missa får du väl spela in eller se på svtplay (om de nu har rättigheterna till det).

Med The Wire i åtanke, samt att På Spåret har premiär om ungefär en månad, vill jag påstå att det finns fler än många skäl att faktiskt betala TV-licensen.

1963 hade Alfred Hitchcocks gamla skräckklassiker The Birds premiär. I den filmen börjar fåglar att ställa till med kaos i en liten nordamerikansk småstad. Fåglarna attackerar och dödar människor, hackar ut lite ögon, och samlas i allt större flockar.

Med tanke på att filmen är nästan 50 år gammal får man nog tillstå att den håller rätt bra än idag, såväl dramaturgiskt som i specialeffekter. Det bästa med The Birds är dock att den aldrig ger svar på frågan som tittaren antagligen funderar över - varför attackerar fåglarna? Vi slipper långsökta förklaringar med biologiska djurförsök eller mutationer eller genmanipulationer eller kärnvapen eller sjukdomar eller någonting överhuvudtaget. Istället får vi ingen förklaring alls - fåglarna attackerar bara, till synes utan anledning, och det blir på något vis ganska trovärdigt. På samma sätt som folk gärna undvek duschen efter att de hade sett Hitchcocks Psycho, tror jag nog att många ogärna går förbi övergivna lekplatser med stora fågelsamlingar efter att ha sett The Birds. Jag menar, fåglarna kan ju bli knäppa och attackera... väl? (En del scener ur The Birds finns för övrigt i en upphottad version i det lite bortglömda sketchprogrammet Big Train med bland andra Simon Pegg, där fåglarna är utbytta mot Blue collars...)

Nåja. Efter den lilla introduktionen tänkte jag nu gå vidare till år 2010. Då kom nämligen filmen Birdemic: Shock and Terror, en film som minst sagt kan sägas vara inspirerad av The Birds. Med tanke på hur många milstolpar som passerats inom filmvärlden sedan 1963 kan man ju också tänka sig att den borde kunna göras riktigt bra. Eller så ser man trailern - förslagsvis i full storlek för att få ut det mesta av specialeffekter och liknande - och bedömer själv:

Låt oss nu göra en liten snabbanalys av trailen för att bedöma om filmen verkar bra eller inte. Först ska vi gå igenom trailern steg för steg:

I inledningen lät vi känna en affärssnubbe ("Meet Rod!") som haft lite tur på senaste tiden (övertygande illustrerat med ett hjärtligt "tjohooo!" 8 sekunder in i trailern), och börjat bli riktigt framgångsrik på jobbet. Vi får också veta att han kommer att träffa en snygg modell ("Meet Nathalie!") som "drivs av passion" (vilket också sägs med en mörk röst, antingen digitalt förändrad eller helt enkelt sagt av en annan trailerröst, vilket skapar en förväntan). Vi får löften om "Sann kärlek", och kombinerat med Rods framgångar kommer väl allt att gå kanon?

Nehej, för här kommer trailerns Shyamalan-twist: filmen är inte en romantisk feelgoodfilm som man kan tro, utan genom nyhetsinslag och förändrad musik förstår vi att något annat är på gång. Kopplingar till Nordpolen och döende isbjörnar toppas med anspelningar till fågelinfluensa, och vips känner man som åskådare att det här, det här är aktuella grejer!

Musiken slår sedan över igen, och denna gång blir det något slags ledmotiv med filmens titel i "sången". Resten av trailern är ett potpurri av läckra specialeffekter och heta underklädesmodeller, samt mycket blod och våld. Man behöver inte heller särskilt mycket fantasi för att tolka klippet med fågeln som flyger in i bilrutan ungefär 2:05 in i klippet som en medveten referens till telefonkiosksscenen i The Birds.

Allra snyggast är dock slutet på trailern. I ett dramatiskt ögonblick frågar Nathalie varför fåglarna attackerar, följt av en lång tystnad. Därefter klipps det till en adrenalinpumpande scen där våra hjältar viftar bort fåglarna med hjälp av några klädhängare, varpå en burkig röst ödesmättat säger: "I don't know". Hitchcock hade inte kunnat göra det bättre.

Utöver detta finns det andra saker att tillägga:

- Skådespelarna är kanske inte helt kända, men som man kan se i trailern levererar de sina repliker på ett mycket trovärdigt sätt, och med en pondus som får manuset att kännas naturligt och levande. Särskilt övertygande är Alan Bagh i rollen som Rod.

- På diskussionsforum på nätet finns det sådana som tror att filmen är ett skämt. Det är det inte. Regissören James Nguyen berättar i en öppenhjärtig intervju att filmen är ett högst seriöst projekt.

- Enligt textremsor i trailern är antingen filmen, dess regissör eller någon/något annat i filmen "Master of romantic thriller". Bra, då har vi bestämt genre också.

- Att ha undertiteln "Shock and Terror" borgar i regel alltid för kvalitet.

- Citaten från recensioner och andra texter i slutet av trailern är endast från erkända skribenter och tidningar, så det måste ju anses vara trovärdigt.

- Det faktum att det planeras för en uppföljare (i 3D!) är ett mycket gott tecken.

- I filmer med låg budget brukar filmmakare att undvika specialeffekter eftersom det finns en risk att de inte blir bra, och snarare stjälper än hjälper filmen. Här har man alltså valt att fläska på med allt man har, och visst bevisar man att det var rätt beslut?

- En av filmens mest gastkramande och spännande scener finns läckta på youtube. Se om du törs.


Så, för att sammanfatta - självklart måste det vara en bra film!

Ja, jag ska blogga igen, snart. Jag lovar. Vänta lite bara.