Din bortglömde hjälte

Idag är det jubileum, ty idag skall nummer 25 på listan för bortglömda hjältar avslöjas och hyllas. Denna gång är hjälten någon som många säkerligen stött på i sin barndom, men som av olika skäl aldrig riktigt fått spegla sig i all  den hjälteglans som han faktiskt förtjänar. För som så många andra hjältar är det istället någon annan som får all ära. Kanske kan det vara skönt att slippa hamna i blickfånget och tvingas leva i kändisskap, men å andra sidan känns det dumt att inte hylla hjältedåd åtminstone en gång. Därför ger vi idag all världens gräddnougater till Sixten - katten som räddade fyra getter.

Ni känner till historien, hoppas jag? Petter och hans fyra getter är en barnbok skriven av Einar Norelius som handlar om - just det - gubben Petter och hans fyra olikfärgade getter som tillsammans lever i harmoni i sitt mångkulturella hem någonstans i skogen, som även befolkas av katten Murre Svart. Friden får dock ett abrupt slut när det arga trollet Ludenben ger sig in i matchen. 

För er som missat sagan kan jag lika gärna återge hela berättelsen (kanske med något fel någonstans, men jag tror att det ska stämma hyfsat). Tyvärr tänker jag, av rättighetsskäl, inte scanna in eller visa någon av de vackra illustrationerna, men ha i beaktande att sådana egentligen tillhör varje strof för att göra den tjusiga sagan ännu tjusigare.

Slutet gott, allting gott? Ja, på sätt och vis. Getterna kom tillbaka hem till Petter, Ludenben fick sitt rättmätiga straff (magont) och katten Murre Svart hyllades och fick dessutom ett av världshistoriens bästa rim uppkallat efter sig; "Murre Svart är bra att ha, sade alla getterna." (Hade Oldsberg fått bestämma hade han nog snarare kallat rimmet för kattastrof - i dubbel bemärkelse. (det är för övrigt alltid skönt kunna legitimera dåliga ordvitsar genom att hänvisa till honom...))

Men är det riktigt hela sanningen vi ser här? Nej, inte direkt. Det finns en nyckelscen i dramat, som är strax innan berättelsens klimax med Ludenbens fall från berget. Murre Svart hämtar nämligen vännen Sixten, och BÅDA "skrämde Ludenben". Det är med andra ord helt tydligt att Sixten i allra högsta grad bidrog till att rädda getterna, och Petter, från ett fruktansvärt öde. Men vad händer efter räddningsaktionen? Ja, Sixten försvinner, kort och gott. Han försvinner rent fysiskt ut ur berättelsen, och trots sin hjältemodiga insats får han inte ens det minsta tack. Kom igen! Här har han satt sitt eget liv på spel för att rädda dem ur Ludenbens mage, men getterna (och Petter) visar inte det minsta tacksamhet, utan hyllar istället enbart Murre Svart - dessutom med världens bästa rim! Otacksamma getkräk. Det minst man kan få begära är att Sixten åtminstone ska få vara med och dansa ringdans med de andra i slutet, men nejdå, han får återvända till ensamheten ute i vildmarken istället.

Jag tycker inte att någon ytterligare motivering behövs. Det är mer än tydligt att Sixten är en hjälte, men att hans hjältedåd alldeles för ofta glöms bort och förringas. Utan honom hade Ludenben fortfarande gottat sig åt getterna som varit döda i hans mage, och stackars Petter hade suttit ensam i sin stuga och gråtit dagarna i ända. Därför rimmar vi idag vårt bogfläsk till Sixten - Katten som räddade fyra getter!