Best. Day. Ever.

Jag hoppas att alla kommer ihåg att det är världens bästa dag idag. Eller inatt, eller på morgonen, eller hur man nu ska se det. Det jag vill ha sagt är helt enkelt att påminna alla om att ställa tillbaka klockan 1 timme inatt. En gratis extratimme alltså! Tänk vad man kan göra med den timmen. Eller kanske bara njuta? Finns få saker som kan förgylla dagen så mycket. Det skulle isåfall vara någonting riktigt speciellt. Något... extraordinärt. Kanske... David Brent?



Brittiska The Office är och förblir universums bästa serie. Basta.

För Sverige - i tiden

Dagens smartaste svar i dagens avsnitt av Vem vet mest :

- Vilket är Carl XVI Gustafs valspråk?
- Svenska!

Känns bra att det inte enbart är kungen som uttalar sig lite knasigt  ibland.


Zombie Walk Umeå 2008

Förra lördagen hade jag och Dj Suff tänkt gå på stan, men på grund av trötthet och lathet sköt vi på det. Detta är något jag idag lider stort för. I och med denna uppskjutning missade jag nämligen årets största event i Umeå:



Jag var helt omedveten om att detta skulle äga rum, men jag tror att det hade varit svårt att missa det om vi varit på stan den dagen. Zombies i Umeå! Det händer ju inte varje dag, och jag känner djup, djup sorg över att jag missade det.  Dessutom tror jag att jag hade kunnat bidra med en zombiegång själv, ty jag är, utan att skryta, tämligen duktig på att gå som en odöd. På riktigt, jag lovar!

Nu finns det dessutom en praktisk användning för den överlevnadsguide för en eventuell zombieinvasion som jag skrev i ett tidigare inlägg. Om du som Umeå-bo känner dig otrygg kan det vara en god idé att läsa denna guide nu.

Följ min blogg med bloggkoll

Ett icke särskilt politiskt korrekt uttalande...

... utspelades idag kring 19-tiden på kinarestaurangen Great Eastern:

T: Det står en massa jobbiga ungar och skriker att de vill ha "stjösselglass".
S: Är det kinesbarnen?
T: Nej, det var vanliga barn.

Vill dock tydligt klargöra att de berörda parterna snabbt insåg det tvivelaktiga i detta uttalande och att  ingen av dem på något sätt har rasistiska åsikter.


Ett stycke tvspelsnostalgi

Den 11e februari 1991 var en dag som kanske inte förändrade världshistorien, men den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag var 5 år, på väg mot 6, och njöt av livet i största allmänhet. Visserligen fanns det ibland problem i ens liv, men dessa handlade mer om orättvisheten i att tvingas lägga sig tidigare än sina storasyskon än dagens bekymmer med finanskris, krig, svält och Marie Serneholts musikkarriär. Det var, kort sagt, en helt bekymmerslös tid förr.

Den dagen, 11e februari 1991, var alltså en viktig dag på många sätt. Mamma var på BB och jag antar att pappa också var där. Mina två äldre syskon residerade hos farmor, medan jag själv var hemma hos mormor och morfar. Det var en spänd väntan. Jag visste att jag skulle få ett syskon eftersom mamma hade blivit tjock - hur det hade gått till reflekterade jag inte ens över. Det bara var så, och nu närmade det sig. Jag skulle äntligen slippa vara yngst i familjen. Klockan gick långsamt. Jag minns inte exakt vad jag gjorde under dagen, men jag minns tydligt när telefonen ringde och mormor svarade och sade att jag hade fått en lillasyster. Sedan fick jag prata lite med mamma och i bakgrunden hörde jag det jobbiga barnabölandet som i några månader framåt skulle förstöra trumhinnan.

Nu var jag storebror. Jättekul. Jag fick för första gången se min lillasyster. Men det är inte detta möte som var den stora händelsen den 11e februari 1991. Detta var istället dagen då jag för första gången på allvar mötte en annan, långt viktigare person i mitt liv: Mega Man! (bli inte ledsen Jempan, jag gillar dig också!)


The Man, The Myth, The Legend, The Mega Man.


Mamma och pappa insåg att den lilla nyfödda krabaten skulle uppta i princip all deras uppmärksamhet ett bra tag framöver och gjorde en taktisk triumf; de inköpte helt enkelt det briljanta spelet Mega Man 2 till NES för att uppehålla mig och mina syskon, vilket får sägas vara ett lyckokast på alla fronter. Spelet var briljant på så många sätt. Den hade en, för den tiden, mycket snygg grafik. Fantasifulla, välbalanserade banor mixades med spännande bosstrider. Megaman introducerade också en helt unik spelstil; man fick själv välja i vilken ordning man ville spöa upp de olika robotbossarna, vilket gav en strategisk touch till actionliret eftersom man dessutom kunde använda besegrade bossars vapen (varav Metalmans sågklingor var det coolaste, bästa och grymmaste vapnet någonsin - jag menar, man kunde skjuta i åtta olika rikningar! Åtta!).

Spelet var fyllt av olika strapatser man klarade av på ren och skär trial-and-error.  På vissa ställen kastade  man frustrerat handkontrollen i väggen ett oräkneligt antal gånger innan man lyckades klara av ett speciellt hinder. Efter att ha testat om och om igen lärde man sig dock tekniken, och efter att en gång ha lärt sig hur man klarar sig förbi ett hinder satt det i ryggmärgen. Detta ledde till att jag än idag kan ta fram det gamla Mega Man 2 och klara av det rakt igenom utan alltför stora problem.

Men grundstenen i Mega Man måtte ändå vara den fantastiska musiken. Den var, lätt underdrivet, fullkomligt magisk. Trots, eller kanske på grund av, det mycket enkla ljudchipet till NES lyckades man trolla fram de mest trallvänliga och hjärntvättande musikslingor som existerar, och samtliga har idag en plats i min hjärna. Eller vad sägs till exempel om musiken på Flash Man's bana? Eller Metal Man? Eller Wood Man? Jag blir personligen dessutom i det närmaste tårögd varje gång jag klarar ut spelet och får se det poetiskt vackra slutet.

Egentligen fanns det bara en dålig sak med Mega Man II, och det är att spelet hade universums fulaste spelomslag någonsin, alla kategorier:


Kommentar överflödiga, va?

För att göra ett alldeles för långt inlägg ännu längre vill jag slutligen skriva om anledningen till denna nostalgieufori. Det är nämligen så att ett helt nytt Mega Man-spel, Mega Man 9, lanserats för nedladdning till Wii. Jag, som lycklig ägare till just ett sådant, har naturligtvis lagt vantarna på Mega Man 9. Det fantastiska med detta spel är att det är back-to-basics som gäller, vilket glädjer mängder av gamla nostalgiker som mig själv. Man har återvänt till kärnan - spelglädjen - och skippat alla intentioner om häftiga 3D-perspektiv och liknande, utan man har istället återgått till att använda samma slags grafik som i de gamla klassiska spelen. Med andra ord: grafiken, kontrollen och till och med musiken är som på den gamla goda tiden. Det är alltså ett helt nytt spel, fast gammalt? Eller, jag vet inte? Men skitkul är det, och det är huvudsaken.

Det var dagens nörderi. Tack för mig.

Zac won't get back?

Jag fick en stor sorgeklump i halsen när jag läste detta, men jag har ändå stora förhoppningar om att det i framtiden kommer en fjärde film. Det vore isåfall det bästa som hänt sedan medeltida adelsmän började använda servetter istället för att torka av sina flottiga fingrar på hundar man hade under bordet, vilket de alltså gjorde tidigare. Tacka Mckay för den visdomen.

Krang och jag

Denna bild på den skurkaktiga Krang i Turler får representa mig de senaste veckorna...



... och detta av följande anledningar:

- Jag har mer eller mindre varit en vandrande hjärna den senaste tiden. Det mesta av tiden har gått ut på att plugga plugga plugga och jag har antagligen pluggat mer historia nu under de senaste veckorna än vad jag pluggade totalt under hela svenskaperioden, dvs två år, vilket antingen betyder att historian kräver mycket tid eller att svenskan krävde knappt någon tids alls. Antagligen ligger det något i båda delarna. Detta har medfört att även när jag inte pluggar har jag konstant haft Valdemar Atterdag och Gustaf II Adolf med flera i huvudet.

- Idag skrev jag en tenta, vilket bestod i ett konstant skrivande från klockan 9 till halv 4 och skavsår på långfingret och kramp i hand och armbåge. Det kändes väldigt bra, fram tills saker skulle jämföras med det danska riket och  jag var ute och cyklade i  sisådär tre fjärdedelars A4. När jag lämnat in tentan och insett att jag skrivit fel såg jag lika ondskefull ut som Krang ovan.

- Eftersom jag nu, lite ödmjukt, kan allt i historieväg och är närmast allvetande hade jag tänkt bli ond och erövra världen. Det kan också liknas med Krang.

- Jag är ganska lik honom? Åtminstone min frisyr. Jag är alltså i desperat behov av klippning nu.

- Igår morse råkade jag på något sätt stöta till ena tanden så den blev alldeles spetsig och  nu skär den sönder tungan eftersom jag inte kan låta bli att "gnida" tungan mot där. Titta på bilden, notera Krangs spetsiga tänder och tänk hur ont han måste få i tungan hela tiden. Och i tandköttet när han biter, för den delen. Stackarn.

- Jag har långa ohygieniska armar enligt Sofia (fråga inte). Detta verkar även Krang ha.

- Krang har en ganska instabil röst. Sofia, logoped som hon snart är, har på senare tid börjat klaga allt mer på att jag fortfarande får såna där målbrottsskärningar då och då.. Med andra ord; min röst är också instabil. Hon påstår att jag inte använder stödet tillräckligt, men jag vet bättre; jag håller naturligtvis på att genomgå en metamorfos till att bli Krang himself.

- Efter att haft metodövning i Engelbrektsupproret är det ganska svårt att inte dra parallellen mellan Bror Hjorts lätt nationalistiska staty av Engelbrekt och bilden på Krang. Den knutna näven symboliserar maktkampen! Tyvärr hittade jag ingen bild av statyn, men tro mig, likheten är där!


Nu blev jag trött. Hej.

En liten påminnelse

Ville bara påminna samtliga om att det är kanelbullens dag idag! Ifrågasätt inte varför vi har en kanelbullens dag, utan utnyttja tillfället bara!


Att Jabba the Hutt ser ut som han gör beror inte enbart på hans förkärlek till bullar, även om gillandet är bevisat...




Inlägg som inte är på tvärtomspråket

Någon fler än jag som lätt ska se den här? Trailern verkar riktigt lovande!






Kan knappt bärga mig! Nu ska jag gå och lyssna på lite Per Gessle, min favorit. Hejdå!

Saker man inte vill hitta i sin sallad

En anledning till varför man bör skölja och kolla igenom salladen innan man äter den:


Nej, det blev ingen sallad för oss idag...

Dagen då Sverige blir jämställt

I morgon blir Sverige jämställt. Då införs nämligen denna skylt som är tänkt ska ge kvinnorna mer makt i samhället:


Fru Gårman


Ja. Det blir säkert jättebra och jämställt och allt möjligt genom den här satsningen. Men jag höjer ändå ett varningens finger! Självklart tycker jag att kvinnor och män ska vara jämställda, men INTE på bekostnad av en ordvits! Det är att gå för långt! Herr Gårman (Här Går Man) är ju så infernaliskt lustigt, och med tanke på allt elände som finns här i världen är det väl knappast humorn vi ska offra? Nej, låt kvinnorna bli jämställda på annat sätt. Ordvitsandet får inte skadas!







Fotnot: Jag har tidigare, på fullaste allvar, funderat på att skaffa två hermeliner bara för att kunna ge dem namnet Fru och Herr Melin. Detta är både jämställt och ordvitsigt. Bara så ni vet.

Badskum

Med risk för att idiotförklara mig själv, men vad är egentligen syftet med badskum? Vad jag vet blir man väl inte direkt ren av det, så vad fyller det för funktion? Eller är det bara tänkt som något "mysigt" och som luktar gott? Eller är det bara lite sensuellt för att det täcker det mesta av kroppen, eller används det kanske snarare för att dölja hur smutsigt och äckligt vattnet blivit bara av att man satt sig i badkaret? Någon som vet? Jag lider i min okunskap.

Ungefär så här ser badvattnet ut utan badskum. Kanske. Eller så var det bara en skum bild.

Pimp my vacuum cleaner

Efter lång och trogen tjänst (tre år, vilket egentligen är ganska litet i dammsugarvärlden) har vi till sist valt att pensionera vår gamla trotjänare Rolf. Inte en dag för tidigt egentligen, men jag kommer ändå att sakna vår tid tillsammans, trots alla gånger mindre vulkanutbrott av vrede uppstått då slangen för tretusensjuttiofjärde gången valt att gå sönder på diverse ställen. Man kan säga att själva dammsugaren i sig fungerade utmärkt, men själva slangen sög rejält, för att vara lite putslustig sådär. Antagligen var dessutom alla silvertejpskostnader högre än själva dammsugaren var då vi köpte den, vilket inte är ekonomiskt hållbart för oss fattiga studenter.


Rolf på sin kanske sista viloplats i sophuset, dock med en liten lapp adresserad till en eventuell framtida ägare. Kanske har han en ljus framtid, kanske inte. Vi hoppas givetvis på det förstnämnda. Notera för övrigt silvertejpsslangen, lätt sci-fi-inspirerad. Tack för allt, Rolf. Vila i frid.

Vår nya dammsugare, som vi för övrigt givit namnet Laser efter den lilla sköldpaddan från Musen och mandolin som var ett barnprogram från sent 80-tal eller möjligen tidigt 90-tal, kommer förhoppningsvis ha en bättre karriär i vårt hushåll. Den limegröna färgen är för övrigt jättefräck, och för att den skulle känna sig hemmastadd har vi dessutom skrivit hans namn och belönat honom med en stencool blixt på ena hjulet. Men det räcker inte där!
Därför har jag ett uppdrag till eventuella bloggläsare - hjälp till att pimpa vår dammsugare! Hur ska vi fräscha upp den så att han känner sig tuff och coolast i stan? Inga förslag är för dumma! (däremot har vi vetorätt...)



Hjälp Laser att hitta sin personliga stil!

Kom mer era idéer nu!

Frågesport

Ända sedan Magnus Härenstam slutade vara programledare för det genialiska programmet Jeopardy har jag känt ett oerhört sug efter ett redigt frågesportprogram på tv. När Adam Alsing tog över programmet var det inte längre frågor om Bolivias huvudstad eller annan allmänbildning som var viktigt, utan nu klarade man sig om man hade lite kändiskunskap och dokusåpeskvaller bakom pannbenet. Inte var de tävlande längre några vanliga dödliga medelsvenssons med någorlunda god allmänbildning heller, utan nu hade man istället ersatt dem med genier som Katrin Schulman, Anna Book och den där hallåakillen på TV4 som blev känd för att han såg ut som en groda när han höll låda oavbrutet i något av alla dessa ordgissningsprogram. Man kan helt enkelt påstå att nivån hade förändrats. Jeopardy var på dekis.

När Vem vill bli miljonär lanserades i Sverige blev det också väldigt populärt, och jag förstår varför. Det var frågesport med stigande svårighetsgrad, men även med ett litet fräsigt moment med livlinor som ökade underhållningsvärdet Att Bengt Magnussons rökskadade stämband dessutom ökade spänningen med sina "Är du riktigt säker?" och såg sådär lurig och nästan lite elak ut gjorde saken ännu bättre. Det var ganska högt tempo och man hann med flera tävlande per avsnitt.

Så vad gör TV4 med ett sådant program? Jo, man gör om programmet till ett lotteriprogram istället, slänger ut Bengan och tar in en svärmorsdröm med obehagligt leende, halverar programtiden och slänger in ett kvarts avbrott mitt i tävlingen där Calle Schulman eller nån av tjejerna från Friends delar ut lotteripriser till småknubbiga människor i Mellansverige, ställer två frågor till och avbryter sedan för reklam, nej vänta vi måste ha en tittarfråga också; Vad är Finland? A. Ett land B. En opera C. Acne D. Norge, sen är det reklam på riktigt och efter reklamen ställer herr Richard två frågor till men avbryter sedan för att berätta lite om Rädda Barnen eller WWF eller någon annan organisation som man vill samla in pengar till, och efter att deltagaren fått svara på några barnfrågor och nått upp till tiotusenkronorsnivån är programtiden slut. Programmet sänds än idag, men är helt enkelt inte särskilt underhållande längre.

    
Trodde de på allvar att Rille kunde ersätta Bengt? Kolla bara på Bengts lurifaxpose och jämför med Rilles muppimitation

SVT ville inte vara sämre. För att konkurrera ut Vem vill bli miljonär (på den tiden då det fortfarande var bra) gjorde SVT en storsatning på lördagar. Man skulle, på bästa sändningstid, sända ett frågesportsprogram med en ny, fräck twist - de tävlande skulle hjälpas åt, men samtidigt sticka varandra i ryggen och stjäla vinstpotten, i sann dokusåpeanda. Det låg rätt i tiden, tyckte man. Man satsade på en riktig folkkär veteran - Fredrik Belfrage - som, trodde man, skulle få något av en återuppväckelse i sin dalande programledarkarriär. Resultatet? Totalflopp. Tempot var tokslött och tittarna svek programmet som lades ner efter en säsong. Fredrik Belfrages programledarkarriär var mer eller mindre över efter det. Det ironiska i det hela var programmets namn - Vinna eller försvinna. Sällan har en programtitel varit så sann förr Fredrik.

Upp med hakan Fredrik! Du är ändå en sympatisk kille.

Och nu, mina vänner, har jag ÄNTLIGEN kommit till den punkt som det egentligen skulle skrivas om - SVTs nya frågesportsprogram Vem vet mest som sänds på vardagar klockan 19, och med repris på hela veckans avsnitt på söndagar. Vid en första anblick verkar programmet ganska dassigt:
- Signaturmelodin är en skrattretande tydlig ripoff på låten A little less conversation  av Elvis
- Dekoren och studion doftar verkligen 90-tal (behöver iofs inte vara något negativt, men jo, det är det...)
- Snacket som uppstår mellan vissa deltagare känns väldigt krystat och bajsnödigt
- Snacket som uppstår mellan Richard Olsson och finaldeltagarna känns också väldigt krystat och bajsnödigt
- Det är ofta den man inte hejar på som vinner till slut.

Men snart visar det sig att programmet är, i mina ögon, en ren fullträff. Frågenivån är lagom med varierande svårighetsgrad. De tävlande är många och varierande, inte heller översmarta men sällan korkade. Och framförallt - tempot är högt! Frågor leveras i Jeopardytakt, och det är det kanske viktigaste för ett lyckat frågesportsprogram. Jag tycker också att det är skönt att det av 48 deltagare per vecka bara är en vinnare,  och den vinnaren vinner ett pris på ... 10.000 kronor! Det känns uppfriskande med ett program där det alltså är själva tävlingen, och inte priset, som är i fokus. Dessutom klarar sig Richard Olsson för det mesta rätt bra i sin roll, och håller sig oftast i bakgrunden. För oss som gillar frågesportsprogram är det bara att hoppas att programmet fortsätter att sändas.


Kolla på honom! Man kan ju inte INTE gilla honom!

Åsikter om Vem vet mest, månne?

Någonting gömmer sig i sanden

I ett tidigare inlägg skrev jag om missuppfattade textrader i olika låtar, och ett exempel var att Sofia tyckte att U2s låt Sunday Bloody Sunday lät som något helt annat. På skånska då, givetvis. Nu har det visat det sig att det är en väldigt vanlig felhörning, och ja, nu kan åtminstone inte jag lyssna på låten längre utan att höra något annat.

Så, gå in på den här sidan och lyssna och tänk en skånsk stämma som sjunger. Vackert, inte sant? För fler felhörningar kan jag även tipsa om saltmannen.se.

Och just ja, nu är jag tillbaka i Umeå!

Galna radioherrar

För ett litet tag sedan skrev jag om galna radiokvinnor som ringde in till radion och var allmänt crazy. Efter att ha lyssnat på P1 om dagarna i sommar har jag stött på en hel del sådana, men såhär i efterhand kändes det lite politiskt inkorrekt att bara skriva om de galna radiokvinnorna när det finns gott om galna radioherrar också. Som idag till exempel, då det bland annat ringde in en herre som klagade på kvinnor som har långt hår på tv. När programledaren Täppas sedan frågar om Robert Wells hår menar radioherren att han "minsann klippt till det lite". Väldigt roligt, i alla fall.

Men det mest roliga/obehagliga är mannen som ringer in direkt efter. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga egentligen. Jag vill inte avslöja för mycket, men vi kan enkelt säga att jag blev paff. Lyssna själv på klippet. Avsnittet sändes alltså 28e juli, och du bör lyssna från 27e minuten och framåt några minuter om du vill lyssna på båda knasbollarna. Om du klarar av mer pinsamheter och irriterande tanter med stingsligt humör rekommenderar jag även att du lyssnar från 16 minuter och 49 sekunder och framåt. Filmjölk kan vara bra att ha, så att säga. Dock bra tips!


Maria Persson stand-in för Christian Bale

På något sätt känner jag mig lite besviken. Jag har alltid tyckt att det varit så häftigt att den dagsaktuella skådespelaren Christian Bale, som är så i ropet nu efter misshandel och Batmanroller, varit med i den fina filmversionen av Mio min Mio. Tanken att en av de allra största profilerna i Hollywood varit med i en Astrid Lindgren-film är helt enkelt uppfriskande.

Men! Idag upptäckte jag något som slog undan benen på mig fullständigt. Jag har levt i en lögn! Det är nämligen inte alls Christian Bale som spelar rollen som Jum Jum - det är istället Maria Persson, mest känd som en annan Astridfigur, nämligen Annika. Här är beviset: 

 




annika    bale
Snorlika Batmanbär. Och Christian Bale kan knappast prata svenska, och hade klippet varit dubbat hade man sett det!


Trots detta är det ändå Bale och inte Persson som är känd idag. Bale har fått spela både Batman och Bateman (American Psycho-galningen) och spelar dessutom in den nya terminatorfilmen för fullt just nu. Vad Persson gör idag vet jag inte, men jag tror inte att hon tjänar lika mycket pengar i alla fall. Det kanske rent av är hon som döljer sig bakom läderlappskläderna i senaste filmen, medan Bale bara går på premiärer?

VM i nyhetstorka

Under somrarna brukar tidningar och tv lida av nyhetstorka, och bortser man från tveksamma val i Zimbawe, FRA och fotbolls-EM får man väl lov att påstå att det är nyhetstorka även denna sommar. Inte minst kvällstidningarna är drabbade av detta fenomen.

Tur då att allas vår favoritlokaltidning, Piteåtidningen, alltid håller måttet. Där blir det aldrig nyhetstorka, utan det finns alltid massvis av intressanta läsvärdheter. Jag är med andra ord en lycklig ung man som har nöjet att tillbringa sommaren i just Piteå med Piteåtidningen till hands, och än lyckligare är jag eftersom jag har tillgång till en scanner. Jag ska härmed bjuda på ett litet smakprov om vilken nyhet som är den största snackisen i stan just nu. Håll i hatten!


 

Piteåtidningen


Tänk om det skulle hända i Stockholm! Då skulle det minsann bli liv i pressen! Men eftersom "vi i Norrland" inte intresserar er där nere, når dessa nyheter inte er. Rätt åt er! Lev i er okunskap, hoppas ni skäms!


Jo, jag lever

Som kanske märkts har bloggen torkat ut i sin sommardvala och jag har inte tänkt ge liv åt den riktigt än, utan jag vill bara visa att jag fortfarande lever. Den riktiga livskraften kommer dock inte förrän då tentorna hopar sig igen, skulle jag tro. Om det är till någon tröst har jag absout inget att skriva om så ni missar ju inget direkt.

Dock vill jag utfärda en liten varning - nästa artist/grupp som använder den otroligt slitna, klyschiga och egentligen ganska intetsägande strofen "fly high in the sky" ska jag personligen kölhala. Bara så ni vet.

Och då är jag ändå inte ens särskilt aggressiv.


Att dansa kring en jättesnopp

Jag skulle vilja ha hjälp med en liten fråga - stämmer det verkligen att midsommarstången faktiskt är en fallossymbol, eller är det bara någon som övertolkat hela spektaklet på ett lite Freudianskt vis? På något sätt känns det lite lustigt att barnen dansat "Små grodorna" till en jättestor snopp i alla dessa år, om det nu stämmer.

Någon som vet hur det egentligen ligger till? Är midsommarstången en fallossymbol, eller något annat?



Vänd på den, så ser du (med hjälp av lite god vilja och ekivok fantasi) ett manligt könsorgan. Eller?

Glad midsommar, alles!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0