Din bortglömde hjälte

Mitt liv just nu och några veckor till framöver består i princip av fyra saker: äta, sova, jobba och fotbolls-EM. Särskilt mycket mer varken hinner eller vill jag göra. Med detta följer också att bloggen inte uppdateras särskilt jätteofta nu under sommaren, men det är väl lika bra då ändå ingen läser den, i synnerhet nu på sommaren då besöksantalet är lika lågt som antalet vettiga fotbollsanalyser Magnus Hedman eller Bojan kommer göra under hela EM. Men nog om detta.

Eftersom jag jobbar utomhus med att framförallt trimma och klippa gräs lyssnar jag mycket på radio. I och  med att jag blivit så fantastiskt vuxen på senaste tiden lyssnar jag absolut aldrig på kommersiell radio som NRJ och liknande (som ändå bara har ungefär 10 olika låtar att bjuda på under sommaren, varav minst 3 av dem alltid består av låtar från Shirley Clamp som de dessutom har mage att påstå är "ny och fräsch musik", samt en given sommarplåga från Per Gessle som alltid brukar kliva fram ur sitt ide på sommaren och självklart en jämra massa reklam) så jag lyssnar antingen på P3 eller P1. Och roligast är naturligtvis P1.

Framförallt gillar jag Ring P1, där företrädesvis pensionärer ringer in och får yttra sin åsikt om det ena eller det andra. Ofta handlar det om högljudda ungdomar på bussar (som dessutom klär sig slarvigt!). Ibland är det också sakliga och "normala" åsikter som framförs. Men då och då är det fullständiga galningar som ringer in och då blir det fantastiskt roligt. Lyssna till exempel på den här kvinnan som framför sin objektiva bild av Ers Majestät Konungen. Oerhört hysteriskt och fantastiskt roligt! Missa inte! Och när vi ändå är inne på galna radiotanter så kan jag väl lika gärna länka till en annan gammal klassiker - visserligen inte från Ring P1, men ändå. Man kan riktigt höra hur hon eldar upp sig själv och blir argare och argare...



Förutom Ring P1 så är det i sommar också dags för årets sommarpratare. Det intressanta med det är att inget program är det andra särskilt likt eftersom sommarpratarna är så pass olika som personer. Listan över sommarpratarna är redan klar och publicerad, och det finns en del intressanta namn som jag själv ska försöka hinna med att lyssna på. Bland annat tänkte jag försöka höra Dolph Lundgren, som är kanske mest känd som det ryska krutpaketet  Ivan Drago i Rocky IV, men till skillnad från annat valfritt muskelberg på film sägs han vara riktigt klipsk. Andra intressanta namn jag tänkt lyssna på om jag hinner är Fredrik Lindström, Lennart Johansson, Jonas Wahlström, Leif Silbersky (ja, faktiskt!) och Annika Norlin. Säkert några fler också. Vi får se.

Något som jag och många med mig bestämt hävdat är att barnprogrammen förr var mycket bättre jämfört med dagens skrikiga, hafsiga, hjärtlösa och opedagogiska barnprogram. Barnprogrammen från 70- och 80-talet var helt enkelt mycket bättre. Jämför Fem myror med valfritt dataanimerat skrikprogram och jag antar att den stora majoriteten skulle säga att myrorna är bättre. 

Men hur är det egentligen? Var programmen bättre förr? Låt oss starta den diskussionen genom detta klipp från 1987 där Jane Björck leder frågesporten i Lilla Sportspegeln:

Att lägga märke till:

- "Datagrafiken" 1987 var helt klanderfri. Fräsiga effekter som ackompanjeras av Jane Björcks stämma kan helt enkelt inte bli fel. Var det självaste Terry Gilliam som stod för animationen förresten?
- Bollkallen med clownfluff i slutet av inslaget som har tidstypiska ljuslila jeans som skär in lite för mycket för att det ska kännas okej ser ut att ha koll på läget. Hon/han står visserligen med handen i fickan men har samtidigt fokus på spelet och sköter sin uppgift med bravur. En bollkalle i dagens värld skulle bry sig mer om att få kolla på kändisar och få vara med i tv. Basta!
- Man använde diverse djur till peruker 1987. Detta må ha varit billigt och pengasparande men inte särskilt humant mot djuren.
- Man tyckte att det var en bra idé att ha gulsvart text vid presentationen av namn. Jättesnyggt.
- Jan Svanlund var ung och finklädd i sin blågrönrutiga jumper och visade barnen vart Sverige ligger på kartan. En viss grad av sådan undervisning hade nog varit behövlig idag.
- Förträffligt försvarsarbete vid Lena Videkulls nickmål i slutet. Oerhört imponerande. Helt rätt av samtliga att gå, småjogga och fokusera enbart på bollen. Sånt vill vi se på tisdag mot Grekland!


Så, vad säger vi? Var det bättre förr?

Så. Nu har jag äntligen fått en fin bild till min blogg. Enhörningar är det vackraste jag vet. Speciellt tillsammans med regnbågar. Och jag talar absolut inte på tvärtomspråket!

De är så vackra att jag till och med har en enhörning som presentationsbild nu. Så vackra är de. Vi har dessutom den här bilden som affisch hemma i lägenheten. Jag fick den i julklapp förra året. Det är min bästa julklapp någonsin. Tack Sofia, du är snäll.

Istället för att, som jag borde, komma igång med min rapport, har jag istället haft X antal gåshudsexplosioner. Anledningen till detta är ingen mindre Lasse Granqvist - mannen som gör de magiska ögonblicken ännu lite bättre. Lasse är, vågar jag påstå, den bästa sportkommentatorn i Sverige, även om han passar bäst i radio. Om inte annat är han den som bäst ger uttryck för känslor och det gör att man själv dras med i stämningen.



Jag har ägnat halva dagen åt att lyssna på klassiska referat där Lasse Granqvist och Ralf Edström briljerar och odödliggör flera stora, men också fruktansvärda, ögonblick i svensk fotbollshistoria. Det som är underbara ögonblick i sig, blir så mycket bättre tack vare Granqvists engagemang. Lyssna på Zlatans klackmål mot Italien, eller Sveriges frisparksvariant mot Rumänien -94, för att inte tala om Kennet Anderssons kvittering i slutet av förlängningen, eller den dramatiska straffläggningen, eller Anders Svenssons briljanta frisparksmål mot Argentina VM 2002, eller Anders Svenssons nästan lika briljanta stolpträff mot Senegal, eller Mathias Jonsons 2-2-mål mot Danmark som skickade ut gnällitalienarna, eller när Sverige sopade banan mot Bulgarien såväl bronsmatchen VM -94 som gruppspelet EM -04, eller när...

Jag tycker att det är så nära landsförräderi man kan komma att inte få gåshud när man lyssnar på sådana referat. Att höra Lasse Granqvist skrika "DET ÄR INTE MÖJLIGT! DET ÄR INTE MÖJLIGT! DET ÄR INTE SANT!" och sedan höra Ralf försöka stävja det hela med lite förmanande "lugna ner dig lite" efter Zlatans klackmål är helt enkelt underbart. Och sen försöker Ralf komma med lite analyserande tankar, men Lasse är helt enktelt alldeles för uppeldad för att kunna släppa känslan. Försök se det här klippet utan att glädjas, och du gör det riktigt bra, alternativt är du genuint ointresserad.

Och till sist: Kennedy Baki... Bakircic... [efter lite googlande] Kennedy Bakircioglü i startelvan ikväll mot Slovenien. Kul! Jag är tveksam till om han får någon speltid överhuvudtaget i EM, men jag gillar honom och hoppas absolut att det går bra ikväll. Kennedy/Allbäck på topp? Låter väldigt otippat, men... intressant. Skulle däremot inte vilja kalla det chockelva som Aftonbladet gärna vill. Vari ligger chocken?

Jag har en mycket viktig rättelse från föregående inlägg som måste rättas till. I min överlevnadsguide för en eventuell zombieinvasion skrev jag att zombies inte kan simma, och att detta kan utnyttjas vid tillfälle. Det är förvisso sant att de levande döda inte kan simma, men det gör dem inte ofarliga för det. Vetenskapliga bevis går att finna här. Tack Erik för informationen - det kan ha räddat många liv!

Jag vill även påpeka att min guide på intet sätt är en garanti för överlevnad, utan bör enbart ses som rekommenderade förhållningssätt i krissituation. Det finns mängder av tester man kan göra också, varav jag valt att delge mig av två. Jag är absolut ingen expert på området, och efter att ha gjort ett test (och svarat uppriktigt) visade det sig att jag skulle ha 40% chans att överleva. Inte så mycket kan tyckas, men när det kommer till en zombieinvasion ska man nog vara nöjd med 40%. Med mitt sätt att se på statistik är det dock snarare 50% chans att överleva - antingen dör man, eller så dör man inte. Pure logic.

Visst vore det roligt om forskarna uppfann ett botemedel mot AIDS? Eller kanske kunde de hitta på ett sätt att bota cancer kanske? Absolut, det vore trevligt. Men det känns ändå bra att man lägger ner energi på viktiga saker också. Vad vore världen utan en jättepung till exempel? Inte lika fräsig, helt klart.

Dessutom är det ju fascinerande att Expressen letar upp youtube-klipp, kommenterar dem lite kort och lanserar det som "nyheter". Att pungen dessutom ser ut att vara gjord av en grupp högstadielever under en temadag tänker jag inte kommentera vidare.

Däremot tycker jag pungen är en väldigt märklig kroppsdel som vi egentligen pratar för lite om. Eller, kanske inte, jag vill nog inte diskutera pungar under söndagsmiddagen egentligen, men det jag menar är att man inte riktigt tänker på den. Den har mest fått rykte om sig som snoppens bihang, kan man säga. Men det är ju trots allt från testiklarna (som finns i pungen) som vi för vidare vår avkomma, varför den har en väldigt viktig funktion. Med tanke på att pungen är så känslig borde den ju rimligen sitta på insidan för att skydda från skador. Men för att spermaproduktionen ska fungera på bästa möjliga sätt, krävs det att kroppstemperaturen är något lägre (37 grader)där än resten av kroppen, varför pungen hänger på "utsidan" av kroppen. Det är också därför den varierar i storlek - den anpassar helt enkelt form efter värme. Nu är det dock dags att sätta pungt (jag är för rolig ibland).

Det var dagens pungfakta. Över till ekot.

Dagens inlägg är inget mindre än en guide som kan rädda ditt liv om det vill sig illa. Det må vara ett worst case scenario, men det är faktiskt inte helt omöjligt att vår planet invaderas av zombies. Det har hänt i flertalet filmer, och alla vet att filmer praktiskt taget är på riktigt, så varför skulle inte en zombieinvasion kunna äga rum? (Nåja, det är väl inte en invasion vi talar om i ordets rätta bemärkelse, utan det är snarare så att en zombiesmitta sprids genom att redan smittade biter människor som i sin tur blir zombies och sprider smittan vidare, och det blir en apokalyptisk stämning och hela städer tas över utan att egentligen "invaderas". Ni fattar.) Vart smittan från början kommer från brukar enligt oskrivna zombiefilmsregler inte förklaras, varför inte jag heller behöver motivera det för att förklara att zombiesmittan kan spridas på riktigt i vår värld. Som sagt, sådant som visas på film är verklighet, och därför kan en zombieinvasion äga rum.

Så, nu när alla övertygande vetenskapliga bevis är lagda på bordet är det dags att ge en liten guide till hur man överlever just en zombieinvasion. Eller liten och liten - det är troligtvis det kanske längsta inlägget i min privata blogghistoria. Jag ber om ursäkt.

Steg 1: Lokalisering och igenkänning
För att överleva en zombieinvasion är den absolut mest grundläggande och effektiva metod helt enkelt att undvika kontakt. I det långa loppet lär du stöta på (stöta på, inte stöta på) zombien förr eller senare då de expanderar till större massor, men det kan vara en god idé att lära sig känna igen dem redan från början för att undvika onödig kontakt. En zombies utseende kan variera stort, men det finns vissa igenkännande drag man bör komma ihåg. Zombies är levande döda, varpå deras ansikten och kroppar ofta är tämligen livlösa vilket avslöjas i deras likblekhet och taskiga hållning. Blicken är även den tom och livlös, ungefär som den blick man kan få på morgnar när man stirrar på närmsta flingpaket utan att vara medveten om det. Deras tungomål är svårt att uttyda och gutturala läten är vanligt förekommande, oftast i form av suckanden eller (osexiga) stönanden. Någon kommunikation mellan zombierna verkar dock inte finnas. Gångstilen är ofta ganska släpig och snubblande, och de haltar ofta fram. De är långsamma och därför ganska enkla att undvika - fara uppstår istället då de agerar i stora massor. Deras klädstil beror helt på vad de hade på sig då de transformerades till zombies så stilen kan variera stort, men ofta är kläderna trasiga och kropparna slitna och blodiga. Deras lukt är äcklig och rutten och påminner vagt om en viss pappersmassefabrik i Piteå, och deras primära föda består av människokött varför de är farliga för dig. Sammanfattningsvis kan man säga att zombiens utseende kan variera enormt, men zombien är ändå lätt att känna igen. Här är två olika varianter av zombiegrupper:

Steg 2: Samlande och flykt
När du lokaliserat och insett en gryende zombieinvasion kommer den kanske mest kritiska fasen för överlevnad - samlande och flykt. Kortfattat innebär denna fas att snabbt ta sig från den mest farliga zonen till en säkrare plats, helst avlägset från storstäderna. Bäst är egentligen att fly helt själv och barrikadera sig ensam, men i regel gör man inte det utan tar med sig några kamrater i flykten. Här är det enormt viktigt att du tar med rätt personer, eftersom det i förlängningen kommer att vara just den samling människor som blir det största hotet mot säkerheten, om vi ska tro zombiefilmsgenren. Det största hotet kommer i regel inifrån (gruppen), inte utifrån (zombierna). Tips och varningar:

- Ta inte med någon som har med sig ett skjutvapen. Det kan verka bra att ha i början, men skjutvapnet kommer att bli en maktfaktor inom gruppen senare och utnyttjas på ett dåligt sätt.
- Rörelsehindrade eller gamla är inte att rekommendera då de slöar ner. Man har inte tid att vara blödig. Prioritera.
- Ta inte med astmatiker eller hjärtsjuka heller, de kommer bara tappa sin medicin ute bland zombiehorderna och få för sig att de måste hämta medicinen, vilket innebär slutet för alla. Priotera igen.
- Ta inte med barn. De blir så himla äckliga när de är zombies. Huvva.
- Gravida kvinnor? Bad idea. De är långsamma och föder ändå ingen mänsklig varelse.
- Per Gessle eller Marie Serneholt? Njaäe. Eller står du ut så är det väl upp till dig.
- Ta gärna med familjemedlemmar eller käresta, för du kommer inte ha möjlighet att hämta dem sen. Då är det för sent. Kom dock ihåg att det är mer eller mindre lag på att minst en familjemedlem kommer att bli smittad och du måste döda denna/denne innan invasionen är över, vilket kan vara psykiskt påfrestande. Men de dör ju ändå om du inte tar med dem, så det är ett val du får göra. Det är kört ändå, liksom. Men det är nog trevligt med sällskap kan man tänka.
- Ta bara med folk som inte har anhöriga de bryr sig om, för det leder bara till besvär senare när de får för sig att de kan rädda dem.
- Hysteriska (blondiner) personer är absolut inget att ta med. Dels agerar de irrationellt och kan springa ut genom dörrar och släppa in alla zombies i er barrikerade fästning, dels är de allmännt skitjobbiga med sina skrik.
- Djur är inte heller att rekommendera, såvida det inte är en apörn. De är coola djur.

Steg 3: Barrikadering
Vare sig du är själv eller i grupp är det viktigt att hitta ett bra ställe att barrikadera sig på. Då tiden är knapp kan det vara svårt att hitta ett ställe som kan barrikaderas till er fästning, men det är samtidigt enormt viktigt för er överlevnad. Det är viktigt att zombierna inte tar sig in någonstans, och helst inte ens vet att ni gömmer er där. Att springa in i sin lägenhet på bottenplan i ett studentgettho som Ålidhem är helt enkelt inte att rekommendera. Helst ska barrikaderingen ske avlägset från bebyggelse och med få ingångar, varpå det blir lättare att barrikadera igen. Konserver och mat som räcker länge är att rekommendera, så var inte kräsen med maten då det är betydligt större sannolikhet att ravioli kommer att vara din huvudföda i en oviss tid framåt, än att plommonspäckad karré med nougattryffel kommer att vara det.

Viktigt att komma ihåg! Var du än barrikaderar dig kommer det att finnas en källare någonstans, och vid något tillfälle mot slutet kommer du tvingas skydda dig i källaren. Det brukar inte gå bra i och för sig, men det kan ju bara bra att förbereda sig ändå. Ha gärna med ett gameboy och rikligt med batterier utifall du får gömma dig där länge. Du behöver heller inte ha någon toalett i närheten eftersom man vid en zombieinvasion inte behöver uträtta sina behov längre. Man håller sig eller något, jag vet inte. Men en toalett behövs inte i alla fall.

Steg 4: Utrymning
Bästa sättet att överleva är alltså helt enkelt att barrikadera sig och undvika kontakt så länge som det är möjligt. Tids nog kommer du dock att tröttna eller av andra behov måsta ta dig därifrån. Bäst vore om du kan vänta ut tills armén skjutit ner alla zombies, eller att de dött av svält eller liknande. Grattis isåfall, du överlevde! Viktigt vid utrymning är dock att du tydligt visar att du är människa, så inte någon skjuter huvudet av dig i tron om att du är zombie. Man ser helt enkelt lite sliten ut efter att ha barrikaderat sig några månader. Om zombierna finns kvar, ja då gäller hela proceduren en gång till, från steg 1 till 4, fast med barrikadering på annan plats. Att återvända till samma plats är oklokt, då en "öppnad" barrikadering är en dålig barrikadering. Tids nog ger zombierna med sig, alternativt dör du. Det löser sig i alla fall.

Till sist - Allmänna tips:
- Drabbas inte av panik. Ta det lugnt. Zombierna är väldigt långsamma och utgör egentligen inget hot om du håller huvudet kallt. Underskatta dock inte zombierna när de kommer i horder. Då är det svårt att springa förbi dem.
- Välj vapen med omsorg. Helst ska du undvika zombiekontakt helt och hållet, men ett vapen är ändå viktigt. Slagträn och svärd är att rekommendera, då de har relativt bra räckvidd och kan slå sönder skallen på en zombie ganska snabbt (vilket i regel är den kroppsdel som måste avlägsnas för att ta kål på odågan). Skjutvapen kan vara bra om du är pricksäker, men livsfarliga eftersom du förr eller senare måste ladda om, vilket du enligt alla regler lär måsta göra när zombiesarna är som närmast.
- Zombierna är inga simmare, så utnyttja det vid behov.
- Ha gärna MacGyver med dig om läget tillåter. Han är alltid bra att ha till hands, inte minst om ni barrikaderar er i en Claes Ohlsson-affär. Han kan göra fällor och skydd av det mesta.
- Kalla dem inte för zombies! Z-ordet är förbjudet och ska av respekt för zombiegenren inte användas. Och man vill ju inte reta upp zombierna i onödan heller. Att jag använder benämningen zombies nu är helt enkelt av praktiska skäl. Skriver man zombier i word ändrar rättstavningen det till zambier. Kan också vara bra att veta.
- Var inte blödig. Du får nog räkna med att förlora i princip alla nära och kära ändå. Försök att istället se det positiva i att du nu äntligen slipper den där jobbiga bussvärdinnan i framtiden.
- Ha gärna en tv till hands. Genom tv eller radio eller annan "modern" mediekommunikation sker den ensidiga kontakten med omvärlden. Du kan inte kontakta, men du kan bli kontaktad. Dessutom vore det ju dumt att missa fotbolls-EM eller Days of our Lives bara för en jämra zombieinvasion.
- Dekorera gärna barrikaderingen med påskliljor eller något annat fint om du har möjlighet. Det lönar sig att ha det hemtrevligt eftersom du antagligen kommer bli ganska less efter några månader.
- Glöm inte tandborsten eller åtminstone lite minttabletter, såvida du inte trivs med att lukta zombie ur munnen.

Sammanfattningsvis hoppas jag att den lilla överlevnadsguide kan vara er till gagn vid behov. Helst slipper vi ju en zombieinvasion, men det är alltid bäst att vara förberedd. Jag känner i alla fall att jag gjort mitt bidrag. Lycka till!

Eftersom sommaren tjuvstartade lite halvt för några veckor sedan, blev många besvikna över att vädret blev sämre igen. Det blev kallt, grått och regnigt lika fort som smöret smälte veckan innan. Nu är vädret "sådär", men folk runtomkring gnäller ändå på vädret. Om man bortser från det faktum att människor ALLTID gnäller på vädret oavsett väder, så är det ändå uppenbart att de missat hela grejen med vår och sommar. Det är inte solskenet, ljuset och värmen som är det bästa med att snön smälter bort som folk verkar ha fått för sig, utan det är istället något helt annat. Det bästa med våren är genvägarna.

Det må låta som en petitess, men faktum är att när snön smälter bort och gräset kommer fram så öppnas det helt nya världar och friheten är enorm och outtömlig. När snön ligger på marken blir man mer eller mindre tvungen att följa de upplogade vägarna och särskilt mycket alternativa vägval finns inte (i Norrland, that is). Nu när gräset frodas är det återigen möjligt att spara sekunder genom att gena över vissa ställen. Tänk alla lekparker man kan gena igenom, eller de folktomma vägarna som kröker sig som man utan problem kan korsa "för tidigt". På sådana genvägar sparar man kanske, om man är effektiv, fem sekunder av sitt liv som man kan lägga på annat viktigt. Att man sedan slösar dessa fem skunder på i princip ingenting är inte väsentligt. Inte heller att själva genvägen i sig är väldigt kort och varken sparar några mängder i tid eller ork är särskilt viktigt. Poängen ligger istället i frihetskänslan. Nu kan man faktiskt gena över en gräsplätt utan att plumsa ner i två decimeter blötsnö. Man kan cykla över grusplaner. Man kan klättra över små staket. Solen kan ju ta sig någonstans - det är genvägarna som är grejen med den bortsmälta snön. Tänk på det nästa gång du genar förbi gungorna i den lilla lekparken.

Men okej. Jag tar gärna varmt väder också.

Och till sist ett litet tillägg till Anna, som sitter och kämpar med uppsats och därigenom har lite att göra. Kolla det här youtubeklippet. Du kanske sett det förut, men det är ändå riktigt roligt om man är lite blödig för puttinuttiga filmer. Jag funderar på att skaffa riktigt brittiska barn... påminner de för övrigt inte litegrann om det där gamla kortet på pappa och Bo som barn?



Var inte rubriken till det här inlägget skitbra förresten? Helfyndigt och informativt. Jag är ganska nöjd själv faktiskt. En av mina bästa prestationer någonsin kanske. Typ.

Eller nja, kanske inte riktigt i vanliga fall, men på en viss punkt är jag faktiskt det. Bortsett från speciella tillställningar som fotbolls-VM och liknande då det är "okej" att vara nationalist i Sverige, så är jag det absolut när det kommer till tv-tittande. Vad menar jag nu med det här? Jo:





Jag borde egentligen inte behöva motivera mig ytterligare. Det är rent vedervärdigt att höra Pippi på engelska, kort sagt. De har tryckt in alldeles för många ord i melodin och till råga på allt dessutom ändrat det. Och den där lilla "versen" som något äckligt barn sjunger? Wtf? Att det är en tant som sjunger den istället för Inger Nilsson gör ju inte saken bättre heller. Och visslandet är ju inte ens i takt. Men det är inte själva låten som är det värsta. Eller vad sägs om den här scenen?




En av mina favoritscener egentligen. Man blev helt enkelt extremt sugen på allt godis - allt såg så färggrannt och äkta ut, mycket tack vare de där glasburkarna. Eller okej, när de där ungarna käkar upp allt godis sen blir man förstås jätteäcklad, men ändå. Problemet med den här scenen på engelska är framförallt Pippis obehagliga röst. Nej, en tant på 60-talet som ska härma en liten tjej med röda flätor och har en extrem Lilla-huset-på-prärien-röst fungerar helt enkelt inte särskilt bra. Tyvärr.

Det har varit relativ stiltje på den här bloggen, beroende på diverse anledningar. Det fina vädret vi haft den senaste tiden är en anledning. En annan, mer trolig orsak, är att jag införskaffat Mario Kart till Wii, vilket är lite för roligt för att det ska vara hälsosamt (det är något tillfredställande över att skjuta ett grönt skal i en japan på upploppet).

Idag ska jag däremot sitta inne i princip hela dagen och skriva en essä till imorgon, och pluggande brukar ju ha den effekten att man sitter med minimerat Wordfönster, glider runt var 15e minut och kollar om ens favoritbloggar uppdaterats (vilket de inte har), spelar ett och annat apspel, youtubar en stund och läser diverse diskussioner på imbd.com. När man gjort det, skriver man en rubrik på sin text i Word, och, om man är riktigt ambitiös, skriver man ett sidhuvud. Därefter gör man ovan nämnda procedur en gång till, möjligen i bakvänd ordning, och sedan sitter man där och tänker "nejmen, inlämningen är ju inte förrän klockan 12 imorgon, jag hinner skriva på morgonen också!" och man plitar ner några taffliga sidor och lägger sig, men är i regel alldeles för koffeinkickad och har för mycket tankar i huvudet från uppgiften som ska skrivas att man inte sover vidare bra. Ja, ni vet nog hur det fungerar själva.

Hursomhelst. Det var en fasligt lång, tråkig "inledning", men man vill ju gärna att det tar en stund att skriva så man slipper komma igång med det man egentligen borde göra. Jag befinner mig nämligen i en sådan fas just nu, och DÄRFÖR skriver jag blogg idag. Så vad är temat för dagen? Jo, något som ofta kan vara fantastiskt skönt, men ibland väldigt obehagligt. Jag pratar om tystnad.



Tystnad kan förstås vara väldigt skönt, speciellt när man varit på en plats med ständigt hög volym. Men det finns vissa tystnader man skulle vilja undvika, och därför har jag försökt lista några sådana tillfällen:

Toaletttystnaden - Ett typexempel för situationer där toalettystnanden är som mest påträngande är då man går på en offentlig toalett, tror sig vara ensam men efter en liten stund inser att det är någon i båset bredvid. Det är då helt tyst i lokalen, men varje liten rörelse man eller den andre gör får oerhörda proportioner i ljudväg. Tack och lov är det bara i absoluta nödsituationer man/jag gör tvåan på offentliga toaletter, men det är bara att be till gudarna att det inte är toalettystnad som råder om/då dessa kriser väl uppstår. Det är inte vidare jätteskoj att veta att någon sitter och lyssnar i sådana situationer.

Tugg-och-sväljtystnaden - Man sitter på ett tyst ställe, förslagsvis ett bibliotek, och ska äta en macka eller dylikt och dricka lite kaffe eller vatten till. Det är knäpptyst, och det känns som att precis hela världen sitter och lyssnar på ditt tuggande. Framförallt känns det som att alla hör hur du sväljer, och varenda litet delmoment i sväljproceduren hörs. Det blir en stark press på ätaren, och man tvingas anstränga sig för att hålla sitt ätande på absolut lägsta ljudnivån. Att svälja tyst och långsamt är inte alltid så lätt, speciellt när det känns som att precis alla lyssnar.

Biotystnaden - Biotystnaden är en kusin till tugg-och-sväljtystnaden, och är problematisk eftersom den alltid uppstår i de mest dramatiska och intensiva ögonblicken i filmen. När det är helt tyst på filmen, är det som mest intensivt, och det är alltid just då man precis stoppat in en hård godis i munnen, precis är på väg att dricka eller precis stoppat ner handen i godispåsen. Varenda liten minimal rörelse kan förstöra hela filmupplevelsen för alla, och man har ett tufft ansvar i att inte låta alls. Det bästa sättet att undvika biotystnader är att helt enkelt inte äta på bio (eller om man nu måste - riv av godispåsen på hälften för att undvika prasslet) eller så ser man någon halvsjabbig romantisk komedi med Cameron Diaz där dramatiken är som störst då hon ska välja mellan den snälla fjanten med ett hjärta av guld, eller den snygga, rika men hjärtlöse idioten - det är med andra ord aldrig särskilt dramatiskt. Å andra sidan är det inte riktigt värt att gå på bio isåfall. Nåja.

Snarkningstystnaden - Jag kanske inte är helt objektiv i frågan, men jag har aldrig störts särskilt mycket av folk som snarkar. Snarkningar är istället riktigt sövande, speciellt när de sker i långsam, stadig och jämn takt. Man börjar själv andas i samma tempo, känner hur ens egen sömn är på ingående, och så plötsligt - snarkaren ger ifrån sig ett litet ljud, slutar tvärt att snarka, och det blir helt tyst. Sen ligger man där, klarvaken, och det är dånande tyst. Man hör inte om snarkaren andas ens en gång, och ligger istället där och funderar på om snarkaren just har dött eller bara slutat snarka. 999 gånger av 1000 har snarkaren bara slutat, men man vet ju aldrig!

Den pinsamma tystnaden - Denna kategori behöver kanske ingen närmare beskrivning då de flesta upplevt den. Man träffar exempelvis någon person man halvkänner på valfritt ställe och ett vardagstrevligt kallprat inleds (Hej! Är du här? Vad gör du nuförtiden? Jahaa, vad trevligt. Vi borde ta en fika nån gång! osv...) I regel gillar man inte riktigt personen heller. Någonstans i samtalet blir det tyst lite för länge, och ingen vet riktigt vad man ska säga. Det kan man lösa på olika sätt. Ett sätt är att någon av parterna blir lite nervös och börjar babbla på oavbrutet, vilket är pinsamt men ändå lite bättre än alternativ två, vilket är att ingen av parterna säger något alls, och man står kvar där med händerna i fickorna, tittar sig omkring ett tag, vickar lite på fötterna fram och tilbaka, och någon säger "jahapp" och den andra ler lite och säger något liknande tillbaka. Därefter kan man stå där i evigheter och bara hoppas på att ens buss eller vad det nu är kommer.

Prattystnaden - Ibland ser man folk på stan, får ögonkontakt med denne och hälsar, bara för att sedan bli fullständigt ignorerad av samma person och sedan känner man sig tämligen osynlig och lite dum. Något liknande kan inträffa då man sitter ett gäng personer någonstans och pratar under mer eller mindre kaotiska samtalsförhållanden, och så ska man berätta någonting. Halvvägs in i berättelsen inser man att absolut ingen lyssnar, sedan tystnar man och även om flera personer pratar på känns det väldigt tyst.

Maglätestystnaden - Alla har väl någon gång haft en mage som knorrar och låter. Problemet är att man inte kan göra så mycket åt det. Det går liksom inte att spänna sin mage och få tyst på den, utan det är bara att acceptera ljudet. Det jobbiga uppstår då man sitter på en föresläsning eller liknande, där föreläsaren pratar tämligen tyst och monotont. Det är alltid vid dessa tidpunkter då vissa personers magar låter som mest. Man får sitta där, och även om man vet att man inte kan göra något, försöker man på olika sätt spänna sig så att magen inte ska låta. Förgäves. Det är bara att acceptera att alla lyssnar på ens mage istället för på föreläsaren, vilket inte är helt skoj.

Knäppttysttystnaden - Den här kategorin var med mest bara för att ordet ser så befängt ut. Knäppttysttystnaden, liksom. Det går ju knappt att läsa, inte heller skriva. Helt crazy faktiskt. För egentligen gillar jag när det är helt knäppt tyst, och då menar jag verkligen knäppt tyst (eller heter det knäpptyst kanske? För knäppt tyst är ju egentligen bara... knäppt?). Ingen fläkt som surrar, ingen ström som låter, inget vatten i något rör, utan det är verkligen helt tyst. För att riktigt uppleva det måste man ut till en isolerad plats (förslagsvis Nyvall, en bit utanför Glommersträsk) och bara lyssna på tystheten om nätterna. Bortsett från eventuella djur är det helt tyst. Det obehagliga i det hela kommer när man till och med kan höra det bulta i ens eget huvud. Men ja, egentligen gillar jag som sagt knäppttysttystnaden.

Nu har jag dessutom gjort lite efterforskningar. Man kan nämligen skriva knäpp tyst. Tänk, då har jag lärt mig något idag också, även om jag inte riktigt anammat det i inlägget.

Nu orkar jag inte mer. Ni har ändå gett upp för längesen. Jag har dessutom viktigare saker att göra...





... någon som vill spöa mig i Mario Kart?

Jag postade ju några bilder på diverse "Lennysar" förra inlägget, och det slog mig att en av dem egentligen var en jesusvariant av Ewan McGregor. Eller?

  

Jag undrar hur hans karriär hade sett ut om han hade hetat Lenny McGregor. Det kanske hade funkat, ändå?

Förresten! Jag måste berätta en mycket viktig sak! För några veckor sedan hörde jag en mamma som ropade på sin son, som uppskattningsvis var kanske 11-nånting. Grabben hette "Lenny". Det tyckte jag var fantastiskt roligt. Hur tänkte de? "Amen Lenny, det låter ju bra i munnen! Det blir bra på en liten pojkspoling. Det tar vi!"

Ibland känner man sig lite misslyckad. Normalt sett brukar jag känna mig som en rätt hyfsad människa, men det finns ändå gånger då man känner sig otillräcklig, eller helt enkelt inte lika bra som andra. Sedan finns det förstås övermänniskor som man alltid måste avundas och man får helt enkelt acceptera att man alltid kommer vara i underläge gentemot dessa. En sådan person som jag alltid kommer känna mig sämre än är han eller hon som skrev nedanstående låttext. Jag vill inte ens ta reda på vem det är som skrivit den - så bra är texten för sig. Det är helt enkelt ett poetiskt mästerverk utan dess like. Läs, och njut:

Man baxnar över djupet och de välkomponerade rimmen! Det är nästan så att Per Gessle fått konkurrens på slagkraftiga textrader. Men bara nästan, givetvis. Gessle är fortfarande den okrönte konungen. Förresten - vad gör Joakim Hillson nuförtiden?

Jag råder alla som är någorlunda fotbollsintresserade att med en gång anmäla sig till Drömelvan. Ta ut en startelva ur allsvenskan, tjäna diverse poäng beroende hur bra det går för dina spelare, sen ser vi helt enkelt vem som är bäst. Väldigt nördigt men samtidigt mycket roligt också, och framförallt får man en anledning att bry sig om allsvenskan som annars är tämligen ointressant. När du anmält ett lag, gå med i "Tomas Liga". Raketforskning, praktiskt taget. Vi ses till matchstart!

(kanske ska nämna att det kostar en slant, men äsch, inte särskilt mycket mer än en 100 bugg, och så mycket ryms ändå inte i munnen)

Många har förstås redan insett det, men eftersom även folk jag egentligen inte riktigt känner läser denna blogg är det verkligen på plats att erkänna nu:

Nej, jag har inte blivit ombedd att avbryta utbildningen, och nej, jag har naturligtvis inte burit hakkors på lektionen. Det skulle jag aldrig göra. Det hela var bara ett dåligt aprilskämt.

Det här "skämtet" fick alldeles för stora proportioner, åtminstone betydligt större än jag hade trott. På sitt sätt är det förstås roligt att det blev så uppmärksammat, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vi kan t.ex. definitivt konstatera att besöksantalet var högre än någonsin - kanske fel dag för det.

Jag ber härmed om ursäkt för eventuell provokation eller helt enkelt för att vissa blivit lurade. Nästa gång blir det mer oskyldigt. Jag lovar.

Eftersom jag tycker att apörnar är världens coolaste djur lägger jag in en bild på en sådan nu. Annars känns det här inlägget alldeles för allvarligt för min smak.

En liten kort uppdatering kring "avstängningen" bara: Jag har kontaktat min handedare jag hade under den tiden och även pratat med rektorn på den skola där jag var förlagd under praktiken, och berättat för dem om min besvikelse. Jag tycker att om jag nu gjorde något fel, så hade de kunnat berätta det för mig på plats och inte via rekommendationer till universitetsledningen. Jag kan acceptera det som skett - bara inte sättet det skedde på!