Din bortglömde hjälte

Till denna gång blir det inte en enskild specifik hyllning, utan denna gång ska vi Hoppa högt av hyllningsrop åt ett gäng småprojekt som hyllas i samma veva. De som denna gång ska bestiga hyllningscenen har försvunnit lite i mängden hos den allmäna svensken som växt upp med klassiker som Ronja Röverdotter, Pippi Långstrump, Bröderna Lejonhjärta, Emil i Lönneberga, och ... ja, ni vet ju själva.

Vad desto färre pratar om, och har minnen om, är Astrid Lindgrens bortglömda verk. Som åttiotalsbarn har jag växt upp lika mycket (mer, ärligt talat) med filmatiseringarna som med böckerna. Jag älskar de ovan nämnda Astrid-klassikerna (Karlsson på taket är, mycket medvetet, inte omnämnd, för att inte sabotera den magiska sagostämningen) men även de lite mer korta berättelserna. Nu pratar jag om de 30 minuter långa filmerna som spelades in i slutet av åttiotalet, baserade på Astrids berättelser, och för er som missat dem - attans! Jag tror nämligen att det är filmer man bör växa upp med; ser man dem idag är de nog inte alls samma sak, inte samma aura, inte samma glöd, eller så har man bara blivit vuxen och insett bristerna. Litegrann som Star Wars. Man kan inte till fullo inte tycka de är bra om man inte sett dem i ett tidigt stadium. Tråkigt, tycker jag. Därför är det mycket troligt att filmerna jag presenterar här inte alls är speciellt bra egentligen, utan det är bara mina personliga minnen och upplevelser som är av vikt här. Jag är dessutom kluven till om jag vill se dem nu igen, som "vuxen". Jag är rädd att jag ska förstöra mina minnen på det sättet.
Hursomhaver, här följer en kort presentation av fyra av filmerna:

1. Hoppa högst - något av min personliga favorit bland dessa korta filmer. Den handlar om två pojkar, Albin och Stig (bara den grejen att den ena heter Stig är ju fantastisk!) som tävlar i vem som vågar mest. De hoppar från allt högre höjder hela tiden, pressar varandra, äter mask och så vidare. Deras mammor tävlar också, bland annat i att få deras nyfödda barn att säga svåra ord som väderleksrapport. Om jag inte missminner mig var det dessutom Suzanne Reuter som spelade den ena mamman?
Jag har inte sett denna film sen jag var liten så det är självklart möjligt att den inte alls är lika bra som jag minns den, men den  fångade verkligen en sexåring totalt. Stämningen i filmen är varm, och när man ser slutet sitter man och fånler, såklart. Då var den spännande också, vilket jag är tveksam till att den egentligen var.

2. Ingen rövare finns i skogen - egentligen behöver jag bara säga en sak, eller ett namn, snarare. Per Oscarsson. Vilken lirare! Han briljerar totalt i den här filmen, som handlar om en pojke som på något sätt blir liten och hamnar i ett dockskåp. Problem uppstår dock i och med att en liten brud som bor i dockskåpet har ett pärlhalsband undangömt i "huset", och eftersom Per Oscarsson och hans rövarband stryker omkring utanför fönstret blir det förstås ohyggligt spännande (för en sexåring, that is). Det blir ett enormt nagelbiteri, men de läskiga scenerna får oftast en comic relief i form av att Herr Per slår huvudet i saker och ting och liknande så att man börjar skratta istället, bara för att i nästa sekund åter bli spännande då han ändå är läskig och hotfull!  

Per Oscarsson - mannen som kan vara mysgubbe, alkis, slemmig, hysterisk, obehaglig, rolig, allmänt konstig och söt på en och samma gång! I Ingen rövare... är han allt.

3. Gullpian - Om Inga rövare finns i skogen var spännande, så var Gullpian ren skräck bitvis! Den handlar om en liten flicka, Eva, som har en lungsjuk mamma och därför får bo hos sina mostrar som inte bryr sig alls om henne. Hennes jämnåriga kusin Berit (hahaha!) är en riktig bitch dessutom, och är mostrarnas lilla kelgris. Eva får skulden för allt och har det allmänt jobbigt. Det enda hon har är Gullpian, en slags tygdocka. Och den är så infernaliskt läskig!! GAH! Jag AVSKYR Gullpian. Det finns en scen då Eva blir instängd i en liten stuga (eller nåt liknande), och det är fullt av speglar, läskiga chockeffekter och världens äckligaste Gullpia som stirrar på en. Jag vill minnas att Gullpian även hamnar i lera och blir om möjligt ännu äckligare. Pur, renodlad skräck, som givetvis måste upplevas när man är liten. 
Samtidigt är det en väldig fin film, och den snälla mannen som jobbar i affären, som jag dessutom vill minnas är väldigt lik Täppas Fogelberg,  är ju verkligen en ljuspunkt. Hallelujah, en extra hyllning till honom!

4. Min älskade syster - Denna film handlar om en Barbro (Hahah! Jag är töntig, jag vet, men 10-åringar som heter Barbro är ju bara för roliga!) som känner sig ensam och utstött av familjen. Men hon har en "tvillingssyster" (det vill säga i hennes fantasi, eller är det verkligen det?) som bor under en rosenbuske. Tillsammans traskar de igenom en sagovärld, med gulliga och trevliga kentaurer, läskiga händer i träden som sliter efter håret, och vita hästar och annat. Den är väldigt sorglig, men ändå med en varm ton, och jag tyckte om den.
Men -och det här är ett stort men - den är egentligen oerhört tråkig. Den här filmen såg jag om i "vuxen ålder" för kanske ett år sen, och det slog mig hur seg den faktiskt var. Nästan inga repliker, dåligt skådespeleri, tafflig dialog och så vidare. Som bok är den säkert bra, men i det här formatet är den bara seg. Men - och det här är också ett stort men - det faktum att jag faktiskt gillade den så pass mycket när jag var liten är anledning nog att hylla den! Jag är dessutom säker på att barnen idag, uppväxta med skrikig och stressande cartoon network-TV, skulle må bra av att se något sånt här.

Dessutom finns det en bubblare här. Det är ännu en av Astrid Lindgrens lite mindre kända verk, men ack så bra! Det är inte en film heller, utan det är en bok som ni säkert känner igen. Låt mig presentera: Draken med de röda ögonen