Din bortglömde hjälte

På denna blogg har jag ibland lyft intressanta notiser från Piteå-Tidningen i allmänhet och nyheter från Bertil Sundkvist i synnerhet bara för att jag tycker det är så charmigt med lokala nyheter under nyhetstorka. Därför blev jag så glad igår då jag slog upp pappersvarianten av gårdagens DN och insåg att även rikstäckande morgontidningar mitt under brinnande valtider kan slänga in nyhetsstoff som lika gärna kunnat vara skrivna av Bertil Sundkvist i Arjeplog:

Denna fascinerande notis var alltså placerad mitt bland alla nyheter som kretsade kring valet. 6 helsidor om valet tillsammans med en korvätande gädda, alltså. Man kan inte annat än gilla det. Extra bra blir det då de även anammat Piteåtidningens stil och träffsäkra humor. Vad sägs till exempel om mycket finurliga beskrivningen "Varm korv är fina fisken"? Särskrivning och ordvits i ett! Kan inte bli bättre. Tack, DN.

Jag minns en gång då jag under mitten av 90-talet såg på TV4-sporten. Idag är TV4-sporten känt för att vara ett lite tramsigare alternativ till sporten på SVT, men på 90-talet var det lite annorlunda. Då var det nämligen betydligt värre.

Episoden jag minns handlade om ett inslag av den då mycket duktiga ishockeyspelaren Calle Johansson, men ärligt talat minns jag ingenting från inslaget i sig utan snarare om hur den presenterades. I studion sitter Peter Jihde, i vanlig ordning iklädd den senaste och hippaste frillan. På 90-talet innebar detta en fräsig pagefrilla, toppad med ett par runda glasögon. Men det var inte Peters utseende som var det ovanliga i det här fallet, för det var man ju van vid. (Och, det ska tilläggas, killarna på TV4-sporten verkar än idag ägna mer intresse åt att klä sig i märkliga coola kläder och frisyrer samt hänga på Stockholms inneställen än att leverera intressanta och djuplodade sportreportage. Tänk Patrick Ekwall.) Nej, istället sker det märkliga eftersom Peter verkar lite smånervös för en simpel presentation av ett reportage om Calle Johansson. Till sist öppnar han munnen och med en småländska som blivit betydligt skarpare på grund av en påtaglig nervositet, får han ur sig: "Och nu ska vi över till..."

... och eländet har bara börjat. För istället för att bara säga "Calle Johansson", tittar han istället med småflackande blick in i kameran, som börjar zooma ut! Zoomen går väldigt långsamt, vilket drar ut på den jobbiga tystnaden. Alla ni som växt upp med Christer Ulfbåge och den där röda telefonen som han talar i när det blir "strul i kontrollrummet" har alla erfarit den pinsamma väntan som uppstår då inslag inte vill fungera. Ju längre desto pinsammare, och precis så kändes det när den nervösa Peter Jihde till sist hamnar i helbild. Nu förstår man ännu mindre. Peter står nämligen inte vid ett bord som man alltid tänkt sig, utan han står vid en synth!? Vad är nu detta?

Jo, med nervösa fingrar börjar han spela låten som jag fram tills då trodde hette "Är du vaken, Jöns?", men som tydligen heter "Calle Johansson". Och han spelar första strofen, och spelar förstås lite fel och med en väldigt märklig rytm, men det är inget tvivel om vilken låt det är. Jag som tv-tittare vet inte om jag ska skratta, förfäras eller gråta utan sitter mest som ett frågetecken blandat med ett utropstecken tills Jihde tittar upp i kameran igen, ler lite fånigt och säger "just det, Calle Johansson!" och frågetecknet i mig blir bara än större. Ridå.

Jag har letat och letat men tyvärr verkar denna episod inte finnas sparad i cyberrymden, men den finns ändå  fastnaglad på näthinnan vilket jag tror att jag är glad för, även om det är med en viss tveksamhet. Men vad vill jag egentligen ha sagt med hela detta inlägg? Ingenting egentligen, men bara en liten fingervisning om vilka risker man tar då man ser valdebatt i TV4 och i synnerhet då Peter Jidhe är vald som någon slags "länk till folket". Jag såg nämligen debatten igår, som på väldigt många plan var en rätt kul och spännande debatt, men Peter Jihde och TV4 vet verkligen hur man gör för att irritera mig. Men mer om det någon annan gång, för nu måste jag äta. Hej och hå!

Förstår ni vad det här innebär? Jo, nu har vi i Sverige inte bara knark, vi har dödsknark! Knark man kan dö av, alltså! Jag säger det igen, det har kommit dödsknark till Sverige! Beware!

Först av allt - jag är skitnöjd med rubriken på inlägget. Håller helt klart Piteå-Tidningsklass!

Detta inlägget tar nämligen upp ett av de senaste somrarnas allra största mysterium, och efter lite lätt detektivarbete har jag också ett halvt svar att erbjuda alla ni som offrat åtskilliga timmar (nåja) av ert liv till att diskutera huruvida GBs gamla glasstrutar blivit mindre, eller om det bara känns så.

Själv var jag en av dem som blev mycket nöjd över att GB valde att återinföra den gamla trotjänaren Tip Top. Ni vet, den där goda glassstruten med krispigt chokladöverdrag och, det bästa av allt: en stor, fet kula av någon sorts god chokladkola i mitten. Problemet - och det är ett enormt problem - är att den där stora, feta kulan inte alls var lika stor och fet som man mindes den. (Åtminstone inte stor. Fet låter jag hälsoexperterna avgöra. Nyttig är den i alla fall knappast.) Istället kändes kulan och struten nästan lite pluttig i sitt nya format. God, men absolut inte lika häftig som  man mindes att den var back in the days. Men frågan är om Tip Top verkligen blivit mindre, eller om det bara är ens nostalgikänslor som förskönat minnesbilden.

Alltså - Varje sommar sedan Tip Top återinfördes har det livligt diskuterats huruvida struten och kulan faktiskt var större förr eller om det bara är ens minne som spelar ett spratt. För att få ett slutgiltigt svar på frågan som gäckat mänskligheten valde jag helt sonika att maila GBs konsumentservice:


Hej!
Jag är en av många som är väldigt glada att ni valde att ta tillbaka den fantastiskt goda glasstruten Tip Top till ert sortiment. Däremot undrar jag om den inte är mindre än vad den var då det begav sig?
Jag skulle därför vilja ha svar på följande frågor: har glassarna blivit mindre, eller är det alla andra glassar som blivit större och gör att Tip Top känns mindre? Görs glassen likadant? Är nougatkulan i mitten lika stor?
Tacksam för svar!

Mvh / Tomas



Det dröjde inte särskilt länge innan jag fick ett både informativt och trevligt svar från GB:



Med vänliga hälsningar

Karolina
Konsumentkontakt
GB-Glace
Unilever Sverige AB



Jag är nöjd med svaret men tycker ändå att det återstår några frågor. Hur kan glassen ha blivit mindre men ändå väga mer, då även den där kolakulan verkar ha blivit mindre? Det går inte riktigt ihop i min värld, eftersom kulan  verkar ha högre densitet och därmed mer tyngd än själva glassen. Hade kulan varit enorm i förhållande till glassen i övrigt hade jag alltså förstått sambandet, men nu står jag istället lika fundersam som innan. Vad är det egentligen som orsakar viktökningen i de "moderna" glassarna? Ligger vikten i själva våfflan, glassen eller chokladen?


För att sammanfatta:
Inläggets syfte var att undersöka huruvida glasstruten Tip Top blivit mindre sedan den återlanserades i GBs sortiment. De frågeställningar som använts i undersökningen har varit följande:
- Har glassarna blivit mindre, eller är det alla andra glassar som blivit större och gör att Tip Top känns mindre?
- Görs glassen likadant?
- Är nougatkulan i mitten lika stor?
Den metod som använts är av kvalitativ art, då uppsatsens empiri består av intervju med en anställd på GB. Resultatet har visat att glassen faktiskt blivit mindre, men frågetecken har i diskussionsdelen lyfts om varför glassen samtidigt ökat i vikt. Detta tycks vara paradoxalt och något svar på frågan har ännu inte kunnat ges, men ligger också något utanför undersökningens ramar. För vidare studier kan detta vara ett lämpligt ämne, och läsare med intresse för glasstrutar i allmänhet och Tip Top i synnerhet uppmanas undersökare ämnet närmare.

Ett tema som återkommer i framförallt kvällstidningsjournalistisken är hur skadligt tvspel är. Ordet moralpanik är förstås en sliten klyscha men ligger ändå nära till hands, eftersom det har mycket gemensamt med den gamla tokvinklade videovåldsdebatten på 80-talet. Nu är det kanske inte riktigt lika vinklat längre, men många av de som då hävdade att våldsamma filmer skapade våldsamma människor hävdar nu att våldsamma tvspel tagit över filmernas roll.

Men det blir förstås bara pannkaka av alltihop. Att gå från zombieslaktande i Resident Evil till att faktiskt skjuta ihjäl verkliga människor är ett enormt stort steg. Jag tycker att karaktären Billy i slasherfilmen Scream sammanfattar det hela ganska bra då folk snackar om att mördaren måste vara helt knäpp i skallen efter att ha sett mycket skräckfilm, varpå han säger något i stil med "Don't blame the movies. Movies don't create psychos. They just make psychos more creative!". Att det sedan visar sig vara Billy som är den ene mördaren tillsammans med den helt galna skräckfilmsnörden Stu är för övrigt inget annat än ren genialitet på sitt metavis.

Det var dock inte videovåldet utan tvspelsvåldet jag tänkte ta upp. Så fort det sker skolskjutningar, massakrer eller andra otäckheter är nämligen (kvälls)tidningarna väldigt snabba på att poängtera att utövaren eller utövarna tyckte om att spela våldssamma spel, och helst att de spelade bara några timmar innan dådet. För det är tydligen fullkomligt relevant. Jag vet att detta är debatt som funnits länge, och egentligen är den väl inte aktuell längre. heller.  Mycket klokt och oklokt har redan blivit sagt och jag tänkte inte säga samma saker som andra redan sagt bättre, så jag tror jag lämnar debatten där.

Idag publicerade i alla fall Aftonbladet en artikel med rubriken "Avbruten TV-spelare dödade flickväns kattunge". Jag vill inte på något sätt förringa det bestialiska i att döda en kattunge, men är problemet verkligen att han var TV-spelare eller att han var knäpp i skallen? Och hade det blivit en artikel i en av Sveriges mest lästa tidningar om han dödat en kattunge av någon annan anledning än att han blev avbruten i sitt tvspelande? Svårt att säkert veta.

Nu tänker jag i alla fall gå och spela Call of Duty och skjuta ihjäl lite tyskar. Det kommer nog bli kul. Sen får vi se vad jag gör därefter. Skjuta verkliga tyskar är ett alternativ som inte står högst på prioriteringslistan i alla fall.

Återigen är det dags för språkfascistfasoner från min sida. Det finns nämligen ett uttryck jag stör mig väldigt mycket på; ett uttryck som används i stort sett så fort någon gjort något bra. Som till exempel igår efter Robin Söderlings bragdmatch* mot Roger Federer, då Aftonpladdret valt att citera Thomas Enqvist: "Jag är otroligt imponerad, hittar inte tillräckligt med superlativer. Robin gjorde en fantastisk match."

Det är alltså just detta som stör mig mig; folk som verkar mena att superlativer är något som alltid är positivt. Värst är det nästan då de skriver det tillsammans med andra ord som inte heller är superlativ: "Skitbra! Magnifikt! Suveränt! Ja, superlativen räcker inte till!"

Låt oss fastställa det en gång för alla; superlativ är en böjningsform för adjektiv eller adverb, inte "något som är  jättebra" som många (kvällstidningsjournalister) verkar tro. Det finns förstås olika undantag och så vidare, men enkelt sagt kan man säga att superlativ är den "tredje böjningsgraden" eller vad man ska kalla det. Om man komparerar ordet "bra", det vill säga så det blir "bra, bättre, bäst", så är superlativet "bäst". På så vis kan man alltså säga att superlativ är den största, starkaste eller "bästa" böjningen av ett adjektiv, så om man vill beskriva något som riktigt bra kan man absolut använda superlativ, förutsatt då att det är ett positivt laddat adjektiv.

Problemet är bara att superlativ även kan vara det absolut sämsta också, eftersom även negativt värderade adjektiv kan böjas. På samma gång som "snyggast" är superlativ, är även "fulast" det. Man kan alltså anta att Aftonbladet utelämnade litegrann i Thomas Enqvists uttalande om Robin Söderling, som i själva verket kanske var något i stil med: "Han var den sämste spelaren på planen idag. Han luktade värst av alla och hade de töntigaste skorna som någonsin skådats. Ja, superlativen räcker inte till!"

*I sammanhanget vill jag även ge en känga till det slitna ordet "bragdmatch" också, men i Söderlings fall är det banne mig just en bragdmatch det handlar om, så det får stå kvar.

Det är VM i ishockey och semifinal mellan Sverige-Tjeckien. Det är periodpaus. TV6  har bjudit n den svenske rapparen/hiphoparen Petter i studion för att höra vad han tycker om matchen.




Frågor på det?

Min hemort Piteå är en mysig liten stad som jag har mycket gott att säga om. Det finns däremot ett litet aber med Piteå, eller kanske snarare med pitebor - vi/de kan inte använda blinkers.*

Det finns alltså något på bilar som heter blinkers. (Eller än mer korrekt: körriktningsvisare.) Dessa använder man för att visa sina medtrafikanter vart någonstans man är på väg. Om man ska svänga vänster i en korsning eller avtagsväg ska man alltså blinka vänster. Vänster, alltså. Inte höger. Vänster. Och med blinka menar jag använda blinkers. Blinkers. Inte bara blinka med ögonen. Och till vänster fortfarande. Vänster. Om man istället ska svänga höger blinkar man till höger. Höger.

Blinkers ska man använda i god tid innan korsningen för att medtrafikanterna ska veta vart man ska. Om en bilist väntar på att få köra ut i en korsning brukar det också vara uppskattat från denne om man blinkar i god tid, eftersom den bilisten, i vetskap om att du ska svänga, då vågar köra ut på vägen. Jag är inte en av dem, men vissa personer uppskattar däremot den goda stunden med ro som infinner sig då de står och väntar i vad som känns i en evighet för att få köra ut på vägen, bara för att i sista sekund märka att bilen de väntar på faktiskt tänkt svänga av i korsningen.

Just detta händer väldigt ofta i Piteå, staden där man alltså inte använder blinkers. Om man mot förmodan ändå använder blinkers så gör man det i samma sekund som man svänger, det vill säga den klassiska "hålla-ut-pekfingret-på-ratten-då-man-svänger-metoden". Den går helt enkelt ut på att man håller ut ett finger så att blinkersen** slås igång i själva svängen.


Oj, det här blev inte alls som jag tänkte mig. *** Ursäkta den tråkiga blinkersläsningen, men jag antar att behövde få ur mig det så jag inte blir ännu en i raden som skriver insändare i lokaltidningen som uppmanar folk om att använda blinkers. Inledningsvis var syftet egentligen bara att poängtera att pitebor, som ju redan har problem med att köra bil, även straffas av att ha en vimsig trafikplanering. Eller straffas och straffas förresten; belönas kanske är mer rätt ord i sammanhanget? Fördelen är nämligen att man kan krocka precis som man vill och ändå få alla kostnader täckta, eftersom ingen vet vilka regler som egentligen gäller. Nu har vi pitebor dessutom fått erkännande av en nationstäckande skvallertidning på grund av detta. Stort! Frågan är dock varför inte någon i kommunen bara kan bestämma vad som ska gälla och sätta upp en tydlig skylt?

* Till pitebornas försvar kan ett undantag tilläggas. Detta undantag är på vintrarna, förstås, då det snarare är vi pitebor som faktiskt kan köra bil. Ni från "södra Sverige" - nej, man kan inte köra lika fort när det är snö eller is på vägen och skylla på dålig snöröjning. Man måste:
1. Anpassa körningen efter underlag
2. Skifta till vinterdäck
3. Komma ihåg att det snöar varje år. Bli inte lika förvånade varenda gång.

** Blinkersen? Alltså... vad heter blinkers i bestämd form?

*** Inlägget är egentligen bara en ursäkt att få göra annat än examensarbete. Därav dålig svenska, ostrukerat sammanhang och allmänt kasst inlägg i sin helhet.

Eftersom jag är mycket upptagen med att skriva examensarbete nu, tänkte jag uppdatera bloggen genom att helt enkelt bjuda på en av mina favoritscener ur The Wire. Otroligt snygg scen på så många sätt, och det visar också att varierad Shakespeardialog på vers absolut inte är nödvändigt för att få publiken att förstå vad som faktiskt händer. Grymt bra på så många olika nivåer, även om något enstaka svärord kan förekomma:

När man tänker på The Wire brukar steget till svensk film i allmänhet och svensk polisfilm i synnerhet kännas väldigt stort. Men faktum är att steget inte är särskilt långt alls. Jämför James "Jimmy" McNulty och William "Bunk" Moreland i klippet ovan med vår egen svenske Jakob "Butt-Chin" Eklund nedan så förstår du nog vad jag menar.

De som känner mig bäst vet att jag har en dold talang. Jag har nämligen alltid varit rätt duktig på MS Röj, ni vet det där gamla spelet som följer med windows, där man klickar på rutor för att undvika "minor". Jag testade det redan när jag var liten och hade viss talang redan då, och spelade ganska intensivt tills jag var ungefär 12-13 år. Sedan slutade jag att spela, och jag har endast spelat någon enstaka gång då och då sedan dess.

Fram tills nu, då. Häromveckan såg jag nämligen till min stora förvåning att man anordnat uttagningar för VM i MS Röj (sista uttagningarna var igår). Jag tänkte "lite ironiskt" att det inte skadar att vara med i uttagningen i alla fall, men trodde inte att jag skulle ha någon chans. Hursomhelst. Under senaste tiden har jag haft ganska lite att göra, vilket har inneburit att jag suttit och tränat på röjande, vilket kanske fått lite väl stora proportioner. Vissa dagar har jag spelat oavbrutet i 2-3 timmar, bara för att finslipa teknik, snabba musklickningar och nya rekordtider.

Men träningen gav resultat! Igår var jag med i en onlineuttagning, och till min stora förvåning vann jag med flera sekunder, match efter match. Det slutade med att jag efter 12 utslagsrundor till sist kom bland de 10 bästa - och därmed kvaliciferade jag mig till VM i Sydkorea/Seoul i november. Helt sjukt!

Eftersom tävlingarna sker live kommer jag alltså resa till Sydkorea i höst. Tur att jag har en ganska oplanerad höst framför mig, samt att jag får resan sponsrad.

Fritt fram för dåliga ordvitsar om att jag stavar som en kråka eller att jag bara snor klipp från youtube eller liknande. Hursomhelst; Stephan Keller kunde nog inte ha valt ett sämre tillfälle att välja att fylla på energiförrådet.

Å andra sidan menar en viss österrikisk forskare vid namn Dr Fiedrich Bischinger att det tydligen ska vara hälsosamt att äta snor. Enligt hans mening stärker det kroppens immunförsvar och man rensar dessutom näsan bättre med fingret än om man snyter sig som vanligt. Vi kan alltså göra pinsamhetsfiltret framför ögonen och kanske skratta litegrann åt Kellers näsgrävande, men the joke's on us när vi drabbas av kolera, pest och svininfluensa bara för att vi varit lite petiga med maten.

Eller kanske opetiga med maten? Beror på hur man ser på saken.