Telefonkö
Igår skulle jag och Sofia fixa autogiro till Ica-kortet, och fick således ringa till Ica-banken för att fixa detta. Sofia tog ansvaret för köandet/telefonsamtalet, ty hon är haj på dylika grejer, och naturligtvis hamnade hon i telefonkö. Detta väcker framförallt tre frågor:
Var god vänta.
- Varför låter Sofia alltid så extremt trevlig i telefonen? Ett exempel: En gång, på den tiden då vi var lika ansvarslösa som politikerna och inte betalade tv-licens, ringde jag henne med skyddat nummer och påstod att jag ringde från Radiotjänst i Kiruna och att jag noterat att vi har tv och kommer att skicka faktura hem till oss. Nåväl. Det roliga med samtalet är att Sofia inte protesterar alls, utan snarare säger "Jahaa... ojdå..." och liknande. Den absoluta kulmen kommer i slutet av samtalet då jag säger att det kommer att tillkomma en tilläggsavgift på 4000 kronor för förseningsavgift då vi inte meddelat tvinnehav. Här kan man förstås tänka sig någon form av protest eller liknande. Gör Sofia det? Nej, hon säger "Ojdå... tack så mycket!". Hon är snäll. Hon var snäll mot Ica-kvinnan också. Det är förstås lika bra, så man får service snabbare. Men det är ändå värt att notera.
- Varför använder företag med telefonkö musikslingor? Jag kan tänka mig att tanken är något i stil med att det skulle vara jobbigt att sitta med en tyst lur vid örat och vänta på sin tur, men nej, det är faktiskt något jag absolut skulle kunna tänka mig. Åtminstone om man tänker på vad man får nu istället; radiohits från tidigt 2000-tal med artister som exempelvis Patrik Isaksson eller någon brassig saxofonslinga som direkt tagen ur ett dramatiskt ögonblick i Days of our Lives är dåligt i sig, men att dessutom tvingas lyssna på dem med dåligt ljud när man redan är irriterad till bristningsgränsen på grund av den långa kötiden är rent ut sagt outhärdligt.
- Kötiden är förstås omöjligt att förutspå, men ändå gissar alltid "körösten" att man har exempelvis 20 minuter kvar i kön. Det konstiga är att rösten då och då påminner en om vilken plats i kön man har, samt hur länge den tiden uppskattas vara. Du är på plats nummer 24 i kön. För att behålla din plats, var god vänta i luren. Frågan lyder alltså: För oss som inte vill behålla vår plats nr 24 i kön utan faktiskt vill komma framåt i kön, vad ska vi göra? Jag ringer inte till företaget för att köa utan för att få hjälp. Faktiskt.
Var god vänta.
Lika som bär? Bah.
Ni som hängt med ett tag vet att jag ibland brukar köra lite "lika som bär". Det har varit lite ont om sådana nu på senare tid, så jag tänkte fuska lite idag genom att använda en länk jag hittade på en annan blogg. Tänkte dessutom att det var dags att kanske ta reda på vem jag själv är lik, så jag tog helt enkelt lite hjälp. Så, detta är resultatet:
Jag är alltså lik 7 tjejer och en "tjej". Jag tyckte att resultatet var oerhört sorgligt att se. Trots att det var en hel del snyggingar där vägrar jag tro att jag är lik dem, av uppenbara orsaker. Men eftersom det inte direkt var den bästa bilden utan en glansig bild av en svettig Tomas med flottigt hår med munnen full av turkiskt bröd så går det kanske att skylla på det. Jag gjorde därför om testet men tog en annan bild från mitt ringa urval. Resultatet?
En klar förbättring. Kändes lite manligare; inte minst kändes Depardieus näsa som ett kap. Jamie Bell anses av Sofia vara en snygging (även om bilden på honom är jätteful) och River Phoenix var väl snygg också på sin tid. Alla tjejerna ligger på plussidan och Humperdinck ger bara min varulvsteori från föregående inlägg ytterligare tyngd.
Men - jag vill ändå hävda att den här funktionen var ganska dålig. Särskilt likt var det väl inte... eller?
Hursomhelst tror jag att jag kommer välja mina framtida bär på egen hand hädanefter. Vem jag är lik får fortsätta vara ett mysterium.
Men - jag vill ändå hävda att den här funktionen var ganska dålig. Särskilt likt var det väl inte... eller?
Hursomhelst tror jag att jag kommer välja mina framtida bär på egen hand hädanefter. Vem jag är lik får fortsätta vara ett mysterium.
Night of the Werewolf
Idag när jag och Sofia var ute och gick smög månen fram ungefär som i någon halvsjaskig varulvsfilm från slutet av 80-talet. Den lyste matt mellan träden och tunna moln gled långsamt förbi. Detta fick mig osökt att tänka på en bisarr händelse som utspelade sig för mig och min äldre bror Erik för ganska många år sedan:
Det var mitt i sommaren och jag hade varit ute hela dagen. Det började bli sen kväll, och det var dessutom fullmåne som lyste upp den redan ljusa norrlandsnatten. Jag slöade framför tvn och såg lite menlösa tvprogram medan tiden gick, och exakt vid tolvslaget börjar det klia på mig. Jag blir allt mer irriterad av kliandet, och snart känner jag hur det blir alldeles varmt på kroppen. Överallt blossar det ut röda utslag. Hela halsen och bröstet blir alldeles rödflammigt, och ansiktet sväller upp. Det läskiga i sammanhanget är att det går så fort. På bara ett fåtal minuter är hela jag ett vandrande utslag. Eftersom min bror är närmast springer jag in i hans rum och ropar allmänt förtvivlat:
-Hjälp! Vad är det som händer med mig!?
I det här läget förväntar man sig någon slags hjälp. Jag vet inte vad, några lugnande ord kanske, en snabb heimlichmanöver, eller i alla fall någon slags reaktion som visar att det är något allvarligt fel på mig och att jag håller på att dö eller åtminstone en chockad blick eller gudvetvad. Vad det ska hjälpa vet jag inte, men det hade ändå varit lite förtröstande. Men nejnej. Erik skrattar. Han inte bara skrattar. Han hånskrattar. Och pekar.
-Hahahaha, du håller ju på att bli varulv!
Jag inser naturligtvis att det är omöjlighet att bli varvulv... men... samtidigt? Det var fullmåne, klockan var precis efter midnatt, och man kunde praktiskt taget se hur jag förvandlades där jag stod. Nåväl. Erik fortsatte sitt skrattande och var nära att krevera, då plötsligt... vad händer?!
Jo, exakt samma grej händer nu inför mina ögon. Precis samma sak som händer med mig, händer nu med Erik. Jag kan praktiskt taget se hur utslagen i ansiktet formligen väller fram under bara någon minut, och nu står vi där, två panikslagna varulvar och fattar ingenting, som inte vet om vi ska bli oroliga för att vi har någon dödlig, akut sjukdom, eller om vi istället kan skratta åt det bisarra i situationen. Vi gör det sistnämnda, eftersom det ser så ofantligt fånigt ut, och inte heller gör direkt ont. Det visar sig senare också vara lika bra. Morgonen därpå var vi båda två nämligen helt återställda.
Det riktigt läskiga med det hela är att även följande natt var det fullmåne, och vad tror ni händer då? Och framförallt - när? Jo, exakt vid midnatt. I efterhand har vi konstaterat att det förmodligen måste ha varit någon slags gräsallergichock eller liknande. Att både jag och min bror skulle få samma allergichock samtidigt på exakt samma dag är konstigt nog, speciellt eftersom ingen av oss fått något liknande förut, och inte heller efteråt. Det skedde alltså under två dagar, exakt vid midnatt, när det var fullmåne. Jag tycker än idag det är skitballt och det kan mycket väl vara mitt livs största prestation, även om jag inte direkt gjorde något. Men som sagt, det var skitballt. Det är dessutom något jag tveklöst kommer lägga till på min CV. Jag är en varulv. Fakta.
Det var mitt i sommaren och jag hade varit ute hela dagen. Det började bli sen kväll, och det var dessutom fullmåne som lyste upp den redan ljusa norrlandsnatten. Jag slöade framför tvn och såg lite menlösa tvprogram medan tiden gick, och exakt vid tolvslaget börjar det klia på mig. Jag blir allt mer irriterad av kliandet, och snart känner jag hur det blir alldeles varmt på kroppen. Överallt blossar det ut röda utslag. Hela halsen och bröstet blir alldeles rödflammigt, och ansiktet sväller upp. Det läskiga i sammanhanget är att det går så fort. På bara ett fåtal minuter är hela jag ett vandrande utslag. Eftersom min bror är närmast springer jag in i hans rum och ropar allmänt förtvivlat:
-Hjälp! Vad är det som händer med mig!?
I det här läget förväntar man sig någon slags hjälp. Jag vet inte vad, några lugnande ord kanske, en snabb heimlichmanöver, eller i alla fall någon slags reaktion som visar att det är något allvarligt fel på mig och att jag håller på att dö eller åtminstone en chockad blick eller gudvetvad. Vad det ska hjälpa vet jag inte, men det hade ändå varit lite förtröstande. Men nejnej. Erik skrattar. Han inte bara skrattar. Han hånskrattar. Och pekar.
-Hahahaha, du håller ju på att bli varulv!
Jag inser naturligtvis att det är omöjlighet att bli varvulv... men... samtidigt? Det var fullmåne, klockan var precis efter midnatt, och man kunde praktiskt taget se hur jag förvandlades där jag stod. Nåväl. Erik fortsatte sitt skrattande och var nära att krevera, då plötsligt... vad händer?!
Jo, exakt samma grej händer nu inför mina ögon. Precis samma sak som händer med mig, händer nu med Erik. Jag kan praktiskt taget se hur utslagen i ansiktet formligen väller fram under bara någon minut, och nu står vi där, två panikslagna varulvar och fattar ingenting, som inte vet om vi ska bli oroliga för att vi har någon dödlig, akut sjukdom, eller om vi istället kan skratta åt det bisarra i situationen. Vi gör det sistnämnda, eftersom det ser så ofantligt fånigt ut, och inte heller gör direkt ont. Det visar sig senare också vara lika bra. Morgonen därpå var vi båda två nämligen helt återställda.
Det riktigt läskiga med det hela är att även följande natt var det fullmåne, och vad tror ni händer då? Och framförallt - när? Jo, exakt vid midnatt. I efterhand har vi konstaterat att det förmodligen måste ha varit någon slags gräsallergichock eller liknande. Att både jag och min bror skulle få samma allergichock samtidigt på exakt samma dag är konstigt nog, speciellt eftersom ingen av oss fått något liknande förut, och inte heller efteråt. Det skedde alltså under två dagar, exakt vid midnatt, när det var fullmåne. Jag tycker än idag det är skitballt och det kan mycket väl vara mitt livs största prestation, även om jag inte direkt gjorde något. Men som sagt, det var skitballt. Det är dessutom något jag tveklöst kommer lägga till på min CV. Jag är en varulv. Fakta.
Dessa händelser utspelade sig alltså för flera år sedan, men jag kom att tänka på den just ikväll, och kanske var heller inte en ren slump. Just idag, den 22a januari 2008, är det nämligen fullmåne ute. Jag har till och med bevis för det. Det jag är rädd för är att jag kommer förvandlas till varulv om exakt 20 minuter (klockan är i skrivande stund 23.40). Vad som kommer att hända är oklart, men jag råder alla som läser detta innan tolvslaget att låsa sina dörrar, och har ni någon bekant som bor på ålidhemsomårdet eller i närheten - ring och varna dem. Jag avsäger mig dessutom allt ansvar för mina eventuella handlingar i varulvstillstånd. Jag skulle dessutom uppskatta om någon tar en tidig morgonpromenad och kontrollerar så att jag inte somnat naken och blodig ute i skogen eller liknande, eftersom januarinatten är kall och direkt farlig för hälsan. Jag har alldeles för lite underhudsfett och tyvärr råder brist av manligt hår på mitt bröst för att jag skulle känna mig trygg att sova naken ute i kylan. Så om någon kan fixa det ska jag fixa någon form av belöning, jag lovar.
Nu, mina vänner, är det snart dags! Tag er i akt!
UPPDATERING 00:12
Jag skriver detta för att jag ännu inte transformerats. Jag surfade bara snabbt förbi aftonbladet och märkte den överraskande, tragiska och väldigt tråkiga nyheten att Heath Ledger har dött ikväll. Jag vill bara passa på att påpeka att detta alltså inträffade innan min transformering skett, och därför är jag helt skyldig till eventuella brott. Jag kände att det var bäst att klargöra detta nu när nyheten är så färsk. Rykten sprids ju så fort.
Nu, mina vänner, är det snart dags! Tag er i akt!
UPPDATERING 00:12
Jag skriver detta för att jag ännu inte transformerats. Jag surfade bara snabbt förbi aftonbladet och märkte den överraskande, tragiska och väldigt tråkiga nyheten att Heath Ledger har dött ikväll. Jag vill bara passa på att påpeka att detta alltså inträffade innan min transformering skett, och därför är jag helt skyldig till eventuella brott. Jag kände att det var bäst att klargöra detta nu när nyheten är så färsk. Rykten sprids ju så fort.
Jag hjärta David Brent
Jag kan inte förklara min kärlek på annat sätt. Njut!
The Office är helt enkelt bäst. Och det värsta av allt är att den här låten nästan är lite catchy.
The Office är helt enkelt bäst. Och det värsta av allt är att den här låten nästan är lite catchy.
Hyllning till de bortglömda, del XIII
Dagens hyllning går till en verkligt bortglömd hjälte, som framförallt haft stor inverkan på en stor mängd "nördar" sedan 70-talet och framåt, med mig inräknad. Han har medverkat i inget mindre än självaste Star Wars, filmserien som har en väldigt viktig plats i filmhistorien, men som inte uppskattas av alla. Detta beror troligtvis på att man måste ha sett Star Wars i rätt ålder eller vara tillräckligt mycket scifi-nörd för att uppskatta filmerna till fullo. Jag som växt upp med filmerna tycker att de är bra som helst, medan de som ser den i fel tillfälle i livet förmodligen bara tycker de är fåniga (hur jag kan vara tillsammans med en tjej som inte sett en enda av Star Wars-filmerna är för övrigt ett mysterium i klass med det mysterium att Andreas Wilson tituleras "skådespelare" trots sina insatser i filmer som exempelvis "Den Utvalde").
Skådespelaren var enbart med i de tre första ("riktiga") Star Wars-filmerna, och har sedan dess kanske inte riktigt haft en karriär som gått spikrakt uppåt. Snarare tvärtom. Exempelvis har han varit med i två avsnitt av den fantastiskt usla komediserien Benny Hill, och även spatserat förbi som "hotellgäst" i ett avsnitt av den svenska såpan Vita Lögner. Det i sig tycker jag för övrigt är fantastiskt komiskt och det är också skäl nog till att kultförklara honom. Från Star Wars till Vita Lögner liksom. Sug på den karamellen ett tag!
Hursomhelst, den stagnerade filmkarriären till trots; denna person bör hyllas idag för sina viktiga insatser i filmhistorien, inte minst på grund av det det enorma inflytande han implicit haft på oss som vuxit upp med Star Wars. Utan hans insatser hade Star Wars inte varit Star Wars, utan... ja, något annat. Jag talar, naturligtvis, om ingen annan än David Prowse!
David Prowse är en före detta tyngdlyftare och bodybuilder (precis såna män som jag ser upp till mest, för er som känner mig väl) men är, förstås, allra mest känd för sina skådespelarinsatser, inte minst i Star Wars. Eller, kanske mer ärligt: han är enbart känd för Star Wars. Eller, nej, mest ärligt: han är inte känd, men han var verkligen med i Star Wars! Han spelade, som alla vi nördar vet, ingen mindre än självaste Darth Vader (En liten anekdot angående Darth Vader: en lärare på universitetet med stor kunskap inom litteratur som jag hade då jag läste svenska skulle förklara vad dynamiska respektive statiska karaktärer är. Då förklarade hon, på sitt säregna "skrattande" vis, att ett typexempel på en statisk karaktär är Darth Vader, som är ondskan personifierad och går omkring och flåsar med mäktig musik filmerna igenom utan något som helst samvete. Ganska gulligt exempel, inte minst med tanke på att handlingen i episod 1-3 i princip är "hur Anakin Skywalker blir ond och blir Darth Vader". Jättestatiskt, verkligen.) Anledningen till att David Prowse blivit så bortglömd beror på att han bara går omkring i Darth Vaders "kläder", men hans röst blev senare dubbad av James Earl Jones. Detta var givetvis ett mycket lyckat val, då James Earl Jones har en röst i klass med Ron Perlman. Problemet var att vid inspelningen agerade David Prowse med både röst och rörelser, och visste inte att han skulle bli dubbad. Givetvis blev han lite bitter över detta. Kanske inte så konstigt. Men ärligt talat - hur tuff vore Vader utan James Earl Jones röst?
Davids skådespelarinsats i Star Wars är klanderfri, även om detta i sig inte behöver vara så anmärkningsvärt med tanke på att insatsen mest består i att gå omkring i korridorer och vända sig om lite ödesmättat då och då, samt vid vissa tillfällen peka ondskefullt på någon av sina undersåtar. Men ändå! Kan Halle Barry vinna en Oscar, tycker jag att David Prowse åtminstone förtjänar att nämnas i en halvdan blogg. Och ärligt talat - James Earl Jones skulle aldrig komma i Darth Vaders dräkt, och någon annan hade heller inte gjort Davids insats bättre. Det går liksom inte att improvisera så himla mycket som Vader. Det är klart att man exempelvis kan göra hoppsa-steg genom korridorerna medan den där klassiska POM-POM-POM, POMPOPOOOOOM, POMPOMPOOOOOOM dånar genom högtalarna, men det hade inte blivit särskilt fräckt. Dessutom kan man ju ändå göra roliga grejer med Vader i efterhand och lägga upp dem på youtube, som t.ex det här klippet. Genialt, i all sin enkelhet. Eller varför inte det här? David Prowse gjorde helt enkelt rätt i att göra sin egna lågmälda tolkning av Vader.
Mängden människor som på något sätt blivit berörda av Star Wars är otvivelaktigt enorm, men alltför få vet vem mannen bakom masken är. Han förtjänar att hyllas, och hyllas han skall! Därför saluterar vi idag för David Prowse!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
Skådespelaren var enbart med i de tre första ("riktiga") Star Wars-filmerna, och har sedan dess kanske inte riktigt haft en karriär som gått spikrakt uppåt. Snarare tvärtom. Exempelvis har han varit med i två avsnitt av den fantastiskt usla komediserien Benny Hill, och även spatserat förbi som "hotellgäst" i ett avsnitt av den svenska såpan Vita Lögner. Det i sig tycker jag för övrigt är fantastiskt komiskt och det är också skäl nog till att kultförklara honom. Från Star Wars till Vita Lögner liksom. Sug på den karamellen ett tag!
Hursomhelst, den stagnerade filmkarriären till trots; denna person bör hyllas idag för sina viktiga insatser i filmhistorien, inte minst på grund av det det enorma inflytande han implicit haft på oss som vuxit upp med Star Wars. Utan hans insatser hade Star Wars inte varit Star Wars, utan... ja, något annat. Jag talar, naturligtvis, om ingen annan än David Prowse!
David Prowse är en före detta tyngdlyftare och bodybuilder (precis såna män som jag ser upp till mest, för er som känner mig väl) men är, förstås, allra mest känd för sina skådespelarinsatser, inte minst i Star Wars. Eller, kanske mer ärligt: han är enbart känd för Star Wars. Eller, nej, mest ärligt: han är inte känd, men han var verkligen med i Star Wars! Han spelade, som alla vi nördar vet, ingen mindre än självaste Darth Vader (En liten anekdot angående Darth Vader: en lärare på universitetet med stor kunskap inom litteratur som jag hade då jag läste svenska skulle förklara vad dynamiska respektive statiska karaktärer är. Då förklarade hon, på sitt säregna "skrattande" vis, att ett typexempel på en statisk karaktär är Darth Vader, som är ondskan personifierad och går omkring och flåsar med mäktig musik filmerna igenom utan något som helst samvete. Ganska gulligt exempel, inte minst med tanke på att handlingen i episod 1-3 i princip är "hur Anakin Skywalker blir ond och blir Darth Vader". Jättestatiskt, verkligen.) Anledningen till att David Prowse blivit så bortglömd beror på att han bara går omkring i Darth Vaders "kläder", men hans röst blev senare dubbad av James Earl Jones. Detta var givetvis ett mycket lyckat val, då James Earl Jones har en röst i klass med Ron Perlman. Problemet var att vid inspelningen agerade David Prowse med både röst och rörelser, och visste inte att han skulle bli dubbad. Givetvis blev han lite bitter över detta. Kanske inte så konstigt. Men ärligt talat - hur tuff vore Vader utan James Earl Jones röst?
Davids skådespelarinsats i Star Wars är klanderfri, även om detta i sig inte behöver vara så anmärkningsvärt med tanke på att insatsen mest består i att gå omkring i korridorer och vända sig om lite ödesmättat då och då, samt vid vissa tillfällen peka ondskefullt på någon av sina undersåtar. Men ändå! Kan Halle Barry vinna en Oscar, tycker jag att David Prowse åtminstone förtjänar att nämnas i en halvdan blogg. Och ärligt talat - James Earl Jones skulle aldrig komma i Darth Vaders dräkt, och någon annan hade heller inte gjort Davids insats bättre. Det går liksom inte att improvisera så himla mycket som Vader. Det är klart att man exempelvis kan göra hoppsa-steg genom korridorerna medan den där klassiska POM-POM-POM, POMPOPOOOOOM, POMPOMPOOOOOOM dånar genom högtalarna, men det hade inte blivit särskilt fräckt. Dessutom kan man ju ändå göra roliga grejer med Vader i efterhand och lägga upp dem på youtube, som t.ex det här klippet. Genialt, i all sin enkelhet. Eller varför inte det här? David Prowse gjorde helt enkelt rätt i att göra sin egna lågmälda tolkning av Vader.
Mängden människor som på något sätt blivit berörda av Star Wars är otvivelaktigt enorm, men alltför få vet vem mannen bakom masken är. Han förtjänar att hyllas, och hyllas han skall! Därför saluterar vi idag för David Prowse!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
Dagens insikt
Days of our Lives, Tyra Banks Show, Kvinnofängelset och Dr Phil är aldrig så bra som då man praktiskt taget har ett dygn på sig att skriva en uppsats från scratch. Så enkelt är det.
Av ångestskäl skriver jag inte mer nu. Det beror inte på att jag inte vill, kan, orkar eller gör något annat, utan helt enkelt på att jag skulle få dåligt samvete om jag skrev i min betydelselösa blogg när jag skulle kunna skriva uppsats istället. Att jag istället spelar tvspel och sådant är en sak, men att faktiskt sitta vid datorn och skriva men samtidigt inte skriva är lite mer svårmotiverat. Så misströsta inte även om denna blogg för tillfället är lika deprimerande som besökstatistiken - det kommer mera. Någon gång. Kanske.
Av ångestskäl skriver jag inte mer nu. Det beror inte på att jag inte vill, kan, orkar eller gör något annat, utan helt enkelt på att jag skulle få dåligt samvete om jag skrev i min betydelselösa blogg när jag skulle kunna skriva uppsats istället. Att jag istället spelar tvspel och sådant är en sak, men att faktiskt sitta vid datorn och skriva men samtidigt inte skriva är lite mer svårmotiverat. Så misströsta inte även om denna blogg för tillfället är lika deprimerande som besökstatistiken - det kommer mera. Någon gång. Kanske.
Dags för uppsats?
Jag tänkte bara berätta för er att mitt nyårslöfte inte var att skriva mer blogg. Ifall ni trodde det, menar jag.
