Din bortglömde hjälte

Ni vet den här leken "20 frågor"? En person tänker på ett föremål eller en person, medan den andre personen ställer ja&nej-frågor för att försöka ringa in vem det är. "Är det en man?", "Lever personen?", "Är han/hon med i TV?", "Brukar hon ha gröna byxor?" osv. En lek som passar bra under långa bilfärder, till exempel.

För en tid sedan gjorde jag och Sofia denna lek, och av någon outgrundlig anledning tänkte jag på Anna Book. Sofia ringade snabbt in att det var en känd kvinna, men efter det blev det svårt. Vad är hon känd för egentligen? Tjaa, hon lyckades lista ut att hon är sångerska, men särskilt aktiv är hon ju inte. Såvitt jag vet lever hon än idag på sin halv-hit med ABC och möjligen, möjligen lite halvt på sin hemska schlagerlåt som jag inte minns namnet på men var något slags dassigt försök till att efterlikna samba, av något slag. Däremot syns hon väldigt mycket i tv på alla möjliga kanaler, men hon är ingen programledare eller heller något stående inslag. Hon är bara med. Hon gråter ofta ut i media (Idag är hon bland med i Aftonbladet av den anledningen att hon är besviken på att hennes bröst hamnar väldigt mycket i fokus efter att hon frivilligt valt att plastikoperera sig i TV4 Plus. Stackars Anna, vem trodde det?)

Hon gråter inte bara UT i media, hon gråter även bokstavligen I media. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hur det japanska tv-formatet gör sig illa i svensk kultur, och Anna Book är väl själva sinnebilden för det. Då de japanska programmen som regel går ut på att förnedra deltagarna väljer Anna självklart att vara med  i en svensk version av ett japansk program, vilket får pinsamma konsekvenser. Pinsamma inte nödvändigtvis för aktiviter som att åka rutschkana in i slemmigt vatten iklädd säldräkt, utan för att hon gråter när hon åker ut och för att hon tycker det är så oerhört läskigt. Ännu värre (roligare) blir det dock när hon beskyller Dogge Doggelito för att ha försökt skada henne avsiktligt under en brottningsmatch ungefär 2.20 in i klippet. (Det känns för övrigt som att sparka in öppna dörrar att dra tjockisvitsar angående det faktum att Dogge faktiskt vinner över Anna Book i sumobrottning, så jag låter nog bli.)

... på Idunteatern i Umeå ikväll, och vi kan milt sagt säga att det var en märklig upplevelse. Förutom huvudattraktionen var det även fyra ståuppare som hade som uppgift att vara publikuppvärmare. Jag och Sofia hade fått platser som enligt biljetten var "delvis skymda", och när vi väl kom på plats visade sig att vi satt precis bakom ett högt mixerbord. Den schysste ljudkillen hänvisade oss och och de som satt närmast till ett par andra platser, nämligen så nära scenen att jag faktiskt kunde ha fötterna på dem.

Men som alla vet; om man sitter längst fram när galna ståuppare håller låda, finns det en viss risk att de tar in en i showen. Pinsamhetsgrejer deluxe, minst sagt. Och jo, jag och Sofia blev utsatta. Speciellt jag. Jag tänker inte berätta mer om vad som skämtades om, men vi finns numera på internet.

- Om man gör någon en björntjänst så är det inte bra. Många verkar tro att björntjänst betyder att man gör en stor tjänst, men det är snarare tvärtom. Ordet björntjänst kommer från en fabel där en man blir kompis med en björn. Mannen får senare en fluga på näsan, och björnen vill vara snäll och slår helt enkelt ihjäl både flugan och mannen (två flugor i en smäll, skulle man kunna säga). En björntjänst betyder alltså att man gör något i gott syfte, men att det går snett. (Exempelvis kompisar som inte berättar för idolsökande att de är usla på att sjunga eftersom de inte vill sabba sin kompis självförtroende, och sedan blir den självinsiktslöse stackaren föremål för youtube-sökningar i oviss tid framåt.)
- Det heter "dra alla över en kam". Inte en kant. Hur ska man för övrigt kunna dra någon över en kant, då det uppenbarligen förutsatter att man måste gå över kanten själv först? Knuffa utför en kant hade jag förstått.
- En plastikkirurg lappar ihop människor men vad en plastkirurg gör återstår att se, även om jag tippar på kirurgi av legofigurer.
- Det heter pannkaka, plättar och småplättar. Punkt.
- Om man drar ett resonemang riktigt långt, nästan till det absurda, då hårdrar man det. Man hård-drar alltså inte, som egentligen bara betyder att man drar någon/något hårt.

Med det sagt så tycker jag ändå att man får skriva och säga hur mycket fel man vill och fortfarande vara en bra människa. Det var exempelvis först för några veckor sedan som jag insåg att texten i Personal Jesus tydligen inte alls var "Reach out, touch face" som jag ju alltid trott...

Och förresten! Till sist. Det heter näsa. Näääsa. Inte nos.

Denna blogg har legat lite i dödsdvala nu en längre tid och förhoppningen är väl att den kommer att återupplivas någorlunda. Vi får se hur det blir med den saken. Jag gör i alla fall ett lätt återupplivningsförsök, och finns det då något bättre sätt att göra det på än genom en hyllning till en bortglömd hjälte? Jo, naturligtvis. Man gör hyllningar till två hjältar.

Även om man är som mig och zappar förbi allt vad reklam heter så är det otroligt svårt att ha missat "Teliapappan". Teliapappan är i sin tur en del av den våg som sköljt över Sverige den senaste tiden: "den dumma familjefadern". Här har reklammakarna nämligen funnit ett kryphål. Allt snack om sneda kroppsideal och sexism och liknande är förstås också en viktig del av kritiken mot reklamfilm, men hårdast drabbad är egentligen familjefadern. Reklammakare har insett värdet av att ha en udda och lite korkad figur i sina reklamfilmer, men man har svårt att göra det fullt ut. Att skämta om etniska minoriteter vore rasistiskt. Man kan heller inte använda dumma kvinnor, då det är kvinnoförnedrande. Man kan inte skämta om förståshandikappade, eftersom det vore att sparka neråt. Man kan inte skämta om folkkära svenskar eller kungahuset, för då får företaget dålig pr. Man kan inte skämta om dumma barn, för det vore nesligt. Och man kan inte skämta om Shredder, för han är en cool kille som förtjänar respekt. Familjefäder däremot, de SKA man tycka är lite pinsamma. De är något som de allra flesta kan relatera till och det är absolut "okej" att driva med familjefadern. Om tvätten inte blir ren är det faderns fel, eftersom han är tekniskt inkompetent och inte klarar av att dosera rätt (och dessutom är det ju egentligen kvinnans uppgift att tvätta så tur att hon är där i närheten och kan styra upp misären genom att använda det senaste tvättmedlet som inte kladdar).

Det finns massor av exempel på korkade familjefäder i reklamfilmer. Jag har tidigare skrivit om David Waldfogel och hans Bauhausreklam är ett typexempel på hur familjefäderna beter sig i reklamfilm. Jag tycker det känns spännande att tänka på hur det hade låtit om det istället var hans fru i bakgrunden som skämde ut sig och se hur herr Waldfogel skämdes i bakgrunden, men låt vara för det.

Men, för att återgå till Teliapappan, för det var trots allt dit jag ville komma. Han har nått något av en ikonstatus i reklamvärlden. Ja inte bara i reklamvärlden egentligen, utan han (och möjligen ICA-stig) är ju rent av mer kända än valfri dokusåpadeltagare, och det vill inte säga särskilt lite i denna konstiga värld. Men har vi inte glömt något nu? Jo, klart vi har. Teliapappan är nämligen bara en vidareutveckling av... just det, den första Teliapappan!

Kommer ni ihåg honom? Teliapappan i slutet av 90-talet, en reklamfilm som kopierat konceptet från Svensson Svensson och placerat familjefadern som en komisk klantskalle. Naturligtvis var han inte först, men han är ändå en viktig kugge för familjefaderns fördummande i reklamvärlden.