Hyllning till de bortglömda, del XXXVI
Nuförtiden brukar folk i gemen ganska slentrianmässigt säga att tecknade eller animerade filmer ska ses på sitt originalspråk, vilket i regel är engelska, eftersom det är mycket bättre så. Detta är ett påstående jag bara håller med om bitvis. För med handen på hjärtat; när ni tänker exempelvis på den tecknade filmen Djungelboken, tänker ni inte då Baloo med Beppes röst, och är inte Gösta "Reidar-i-Rederiet" Pruzelius den enda Bagheera ni kan tänka er? Och i Robin Hood - visst ska det vara den riktige Björn Gustafson som prisar gud för skatteåterbäringen, och det är Ingvar Kjellson som ska leverera alla klassiska "Det är Robin Hood, jag vill ha..." i rollen som Prins John. John Harrysson samt hans son Peter Harrysson är två andra klassiska dubbare, och naturligtvis har vi ju allas vår Monica Forsberg.
Exemplena är många, men jag tänker inte dra upp alla här, utan snarare försöka göra en poäng. Det finns nämligen några gemensamma faktorer med alla bra svenska röstinsatser i tecknade filmer, nämligen att i princip alla hör till den äldre skolan av tecknade filmer, alltså något före dataanimationernas maktövertag i Disneyvärlden (jag räknar inte in Lejonkungen exempelvis - Richard Wolff ÄR Scar). Något som kanske är ännu viktigare är att röstskådespelarna var utvalda för att ha karakteristiska röster och vara duktiga på just röstskådespeleri. Idag verkar valet av röstskådespelare snarare gå till "kändisar" än duktiga karaktärsskådespelare. Eller hur tänkte man annars när man castade Måns Zelmerlöf som en av huvudkaraktärerna i Trassel?
Som en hyllning till riktigt duktiga ambitiösa röstskådespelarinsatser har jag därför valt att idag hylla en man vars namn jag faktiskt inte kunnat ta reda på. Jag syftar nämligen på mannen som gör samtliga svenska röster i den gamla serien Cyborg 009. Serien i sig får väl sägas vara tämligen lågkvalitativ, men den lyfts ordentligt av denna röstskådespelare vars historia är höjd i dunkel, rykten och spekulationer. Enligt en del grävande på internet påstås det att han ska vara en dansk vid namn Karsten, och andra rykten säger att han ska vara av asiatiskt ursprung. Kort sagt är det ett av de största mysterierna inom animevärlden, och kanske också den enda anledningen till att folk i Sverige faktiskt kommer ihåg serien.Exemplena är många, men jag tänker inte dra upp alla här, utan snarare försöka göra en poäng. Det finns nämligen några gemensamma faktorer med alla bra svenska röstinsatser i tecknade filmer, nämligen att i princip alla hör till den äldre skolan av tecknade filmer, alltså något före dataanimationernas maktövertag i Disneyvärlden (jag räknar inte in Lejonkungen exempelvis - Richard Wolff ÄR Scar). Något som kanske är ännu viktigare är att röstskådespelarna var utvalda för att ha karakteristiska röster och vara duktiga på just röstskådespeleri. Idag verkar valet av röstskådespelare snarare gå till "kändisar" än duktiga karaktärsskådespelare. Eller hur tänkte man annars när man castade Måns Zelmerlöf som en av huvudkaraktärerna i Trassel?
Det som "Karsten" (jag tar mig friheten att kalla honom det, för enkelhetens skull) gör är alltså att han dubbar samtliga röster i en och samma serie, i ett 50-tal avsnitt. Han har ett brett urval av röster att göra - äldre gubbar, småflickor, Hitler, muskelknuttar - allt! Extra bra blir det eftersom svenska uppenbarligen inte är hans modersmål, vilket gör att formuleringar som "Du gör i oordning din telekines" och "Människoheten och sannheten" blir nya begrepp i svenska språket. Nedan följer ett kort smakprov av den eminenta dubbningen:
Du bör förstås njuta av klippet i sin helhet, men lyssna lite extra på:
0.22 - "Du gör ju i oordning din telekines"
1.03 - "Idag blir det mig som vinner"
2.13 - Efter ett dramatiskt ögonblick hör vi ett trovärdigt kvinnogråt
2.18 - En liten utläggning om "den fruktade sannheten!"
2.32 - Här har vi en dialog om ett "vikingaspööööke" och "övertro". Det hela eskalerar i att man attackerar ett isberg med en harpun och utropar "Harponen!"
4.20 - Vår hjälte möter pojken som förlorat sin far i ett känsloladdat ögonblick och frågar en fråga som ignoreras, varpå vår hjälte frågar igen: "Du, hörde du inte så bra?"
Äsch, vi tar ett till klipp, denna gång ett litet kortare som också har ett dramaturgiskt sammanhang. Denna gång har vi en känslomässig scen där en man kommer hem efter en lång militärtjänst för att återförenas med sin trolovade:
Notera här hur Karsten växlar mellan man, kvinna och barn på ett övertygande sätt flera gånger i samma scen. Visserligen verkar han glömma bort vilken röst som används till vilken person emellanåt, men det är småskavanker som man får ta, helt enkelt.
Det finns förstås massvis av fler exempel, men jag tror att min poäng är gjord. Karsten kanske inte är den skickligaste röstskådespelaren där ute, men han är definitivt en av de mest hängivne. Utan hans insats hade förmodligen Cyborg 009 aldrig visats i Sverige, men den håller alltså legendstatus än idag på sitt lilla vis. Vi kanske aldrig får veta den fruktade sannheten om vem "Karsten" är, men han förtjänar ändå att vi idag kastar våra heroiska harpuner på vår okände hjälte, dubbaren som gör allt - "Karsten".
Hyllningslistan
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
24. Michael Collins - Astronauten som inte gick på månen
25. Sixten - Katten som räddade fyra getter
26. Katrin - Toaletthjälten
27. Hönsmammorna - De som offrade leken för att få vara ond.
28. Orginalteliapappan - Teliapappan som glömts bort
29. Familjefäder - En mycket viktig del av samhället men som fördummats i tvns värld
30. Ringo Starr - Beatlen som är så bortglömd att folk glömmer att han glömts
31. Rudan - Fisken som inte går att utrota
32. John Cazale - Mannen man vill ha med sig då man hyr film
33. Mariekexet - Kexet med fler användningsområden än smakämnen
34. Svettorkarna - Funktionärerna som torkar svett från golvet
35. The Hanson Brothers - Original-Hanson.
36. "Karsten" - Mannen som dubbade samtliga röster i Cyborg 009
0.22 - "Du gör ju i oordning din telekines"
1.03 - "Idag blir det mig som vinner"
2.13 - Efter ett dramatiskt ögonblick hör vi ett trovärdigt kvinnogråt
2.18 - En liten utläggning om "den fruktade sannheten!"
2.32 - Här har vi en dialog om ett "vikingaspööööke" och "övertro". Det hela eskalerar i att man attackerar ett isberg med en harpun och utropar "Harponen!"
4.20 - Vår hjälte möter pojken som förlorat sin far i ett känsloladdat ögonblick och frågar en fråga som ignoreras, varpå vår hjälte frågar igen: "Du, hörde du inte så bra?"
Äsch, vi tar ett till klipp, denna gång ett litet kortare som också har ett dramaturgiskt sammanhang. Denna gång har vi en känslomässig scen där en man kommer hem efter en lång militärtjänst för att återförenas med sin trolovade:
Notera här hur Karsten växlar mellan man, kvinna och barn på ett övertygande sätt flera gånger i samma scen. Visserligen verkar han glömma bort vilken röst som används till vilken person emellanåt, men det är småskavanker som man får ta, helt enkelt.
Det finns förstås massvis av fler exempel, men jag tror att min poäng är gjord. Karsten kanske inte är den skickligaste röstskådespelaren där ute, men han är definitivt en av de mest hängivne. Utan hans insats hade förmodligen Cyborg 009 aldrig visats i Sverige, men den håller alltså legendstatus än idag på sitt lilla vis. Vi kanske aldrig får veta den fruktade sannheten om vem "Karsten" är, men han förtjänar ändå att vi idag kastar våra heroiska harpuner på vår okände hjälte, dubbaren som gör allt - "Karsten".
Hyllningslistan
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
24. Michael Collins - Astronauten som inte gick på månen
25. Sixten - Katten som räddade fyra getter
26. Katrin - Toaletthjälten
27. Hönsmammorna - De som offrade leken för att få vara ond.
28. Orginalteliapappan - Teliapappan som glömts bort
29. Familjefäder - En mycket viktig del av samhället men som fördummats i tvns värld
30. Ringo Starr - Beatlen som är så bortglömd att folk glömmer att han glömts
31. Rudan - Fisken som inte går att utrota
32. John Cazale - Mannen man vill ha med sig då man hyr film
33. Mariekexet - Kexet med fler användningsområden än smakämnen
34. Svettorkarna - Funktionärerna som torkar svett från golvet
35. The Hanson Brothers - Original-Hanson.
36. "Karsten" - Mannen som dubbade samtliga röster i Cyborg 009
Sanning - riktiga män kommer ifrån Norrland
Det sämsta med att tillfälligt bo i större städer måste vara avsaknaden av riktigt bagatellartade lokalnyheter. När jag senast såg på lokalnyheterna i Stockholm slog det mig att lokalnyheterna där var i princip desamma som riksnyheterna. I min värld handlar lokalnyheter om bortsprungna katter, försenade bussar eller klotter på ICA, men där hade sådant ersatts med mord, våldsbrott och rån. Därför är det alltid lika skönt att komma hem till Piteå och de "riktiga" lokalnyheterna.
Utöver Piteåtidningen som jag så ofta refererar till här på bloggen, finns ju även det exceptionella Nordnytt med huvudredaktionen i Luleå. Här kommer ett klipp som endast setts av knappa tusentalet ännu, men som förtjänar mer uppmärksamhet och som en gång för alla slår fast att lokalnyheter är de bästa nyheterna:
Trapped in The Wire
För er som ännu inte gjort er plikt att se världshistoriens bästa tv-serie finns det inte längre några undanflykter. SVT2 kommer ikväll börja visa The Wire från första avsnittet, med start på den knöliga tiden 23.45. Två avsnitt i följd blir det. Och med tanke på att de visar Treme precis innan innebär det alltså att det blir 3 timmar med "Bunk" i följd.
Med The Wire i åtanke, samt att På Spåret har premiär om ungefär en månad, vill jag påstå att det finns fler än många skäl att faktiskt betala TV-licensen.
Med The Wire i åtanke, samt att På Spåret har premiär om ungefär en månad, vill jag påstå att det finns fler än många skäl att faktiskt betala TV-licensen.
Fågelinfluensa
1963 hade Alfred Hitchcocks gamla skräckklassiker The Birds premiär. I den filmen börjar fåglar att ställa till med kaos i en liten nordamerikansk småstad. Fåglarna attackerar och dödar människor, hackar ut lite ögon, och samlas i allt större flockar.
Med tanke på att filmen är nästan 50 år gammal får man nog tillstå att den håller rätt bra än idag, såväl dramaturgiskt som i specialeffekter. Det bästa med The Birds är dock att den aldrig ger svar på frågan som tittaren antagligen funderar över - varför attackerar fåglarna? Vi slipper långsökta förklaringar med biologiska djurförsök eller mutationer eller genmanipulationer eller kärnvapen eller sjukdomar eller någonting överhuvudtaget. Istället får vi ingen förklaring alls - fåglarna attackerar bara, till synes utan anledning, och det blir på något vis ganska trovärdigt. På samma sätt som folk gärna undvek duschen efter att de hade sett Hitchcocks Psycho, tror jag nog att många ogärna går förbi övergivna lekplatser med stora fågelsamlingar efter att ha sett The Birds. Jag menar, fåglarna kan ju bli knäppa och attackera... väl? (En del scener ur The Birds finns för övrigt i en upphottad version i det lite bortglömda sketchprogrammet Big Train med bland andra Simon Pegg, där fåglarna är utbytta mot Blue collars...)
Nåja. Efter den lilla introduktionen tänkte jag nu gå vidare till år 2010. Då kom nämligen filmen Birdemic: Shock and Terror, en film som minst sagt kan sägas vara inspirerad av The Birds. Med tanke på hur många milstolpar som passerats inom filmvärlden sedan 1963 kan man ju också tänka sig att den borde kunna göras riktigt bra. Eller så ser man trailern - förslagsvis i full storlek för att få ut det mesta av specialeffekter och liknande - och bedömer själv:
Låt oss nu göra en liten snabbanalys av trailen för att bedöma om filmen verkar bra eller inte. Först ska vi gå igenom trailern steg för steg:
I inledningen lät vi känna en affärssnubbe ("Meet Rod!") som haft lite tur på senaste tiden (övertygande illustrerat med ett hjärtligt "tjohooo!" 8 sekunder in i trailern), och börjat bli riktigt framgångsrik på jobbet. Vi får också veta att han kommer att träffa en snygg modell ("Meet Nathalie!") som "drivs av passion" (vilket också sägs med en mörk röst, antingen digitalt förändrad eller helt enkelt sagt av en annan trailerröst, vilket skapar en förväntan). Vi får löften om "Sann kärlek", och kombinerat med Rods framgångar kommer väl allt att gå kanon?
Nehej, för här kommer trailerns Shyamalan-twist: filmen är inte en romantisk feelgoodfilm som man kan tro, utan genom nyhetsinslag och förändrad musik förstår vi att något annat är på gång. Kopplingar till Nordpolen och döende isbjörnar toppas med anspelningar till fågelinfluensa, och vips känner man som åskådare att det här, det här är aktuella grejer!
Musiken slår sedan över igen, och denna gång blir det något slags ledmotiv med filmens titel i "sången". Resten av trailern är ett potpurri av läckra specialeffekter och heta underklädesmodeller, samt mycket blod och våld. Man behöver inte heller särskilt mycket fantasi för att tolka klippet med fågeln som flyger in i bilrutan ungefär 2:05 in i klippet som en medveten referens till telefonkiosksscenen i The Birds.
Allra snyggast är dock slutet på trailern. I ett dramatiskt ögonblick frågar Nathalie varför fåglarna attackerar, följt av en lång tystnad. Därefter klipps det till en adrenalinpumpande scen där våra hjältar viftar bort fåglarna med hjälp av några klädhängare, varpå en burkig röst ödesmättat säger: "I don't know". Hitchcock hade inte kunnat göra det bättre.
Utöver detta finns det andra saker att tillägga:
- Skådespelarna är kanske inte helt kända, men som man kan se i trailern levererar de sina repliker på ett mycket trovärdigt sätt, och med en pondus som får manuset att kännas naturligt och levande. Särskilt övertygande är Alan Bagh i rollen som Rod.
- På diskussionsforum på nätet finns det sådana som tror att filmen är ett skämt. Det är det inte. Regissören James Nguyen berättar i en öppenhjärtig intervju att filmen är ett högst seriöst projekt.
- Enligt textremsor i trailern är antingen filmen, dess regissör eller någon/något annat i filmen "Master of romantic thriller". Bra, då har vi bestämt genre också.
- Att ha undertiteln "Shock and Terror" borgar i regel alltid för kvalitet.
- Citaten från recensioner och andra texter i slutet av trailern är endast från erkända skribenter och tidningar, så det måste ju anses vara trovärdigt.
- Det faktum att det planeras för en uppföljare (i 3D!) är ett mycket gott tecken.
- I filmer med låg budget brukar filmmakare att undvika specialeffekter eftersom det finns en risk att de inte blir bra, och snarare stjälper än hjälper filmen. Här har man alltså valt att fläska på med allt man har, och visst bevisar man att det var rätt beslut?
- En av filmens mest gastkramande och spännande scener finns läckta på youtube. Se om du törs.
Så, för att sammanfatta - självklart måste det vara en bra film!
Med tanke på att filmen är nästan 50 år gammal får man nog tillstå att den håller rätt bra än idag, såväl dramaturgiskt som i specialeffekter. Det bästa med The Birds är dock att den aldrig ger svar på frågan som tittaren antagligen funderar över - varför attackerar fåglarna? Vi slipper långsökta förklaringar med biologiska djurförsök eller mutationer eller genmanipulationer eller kärnvapen eller sjukdomar eller någonting överhuvudtaget. Istället får vi ingen förklaring alls - fåglarna attackerar bara, till synes utan anledning, och det blir på något vis ganska trovärdigt. På samma sätt som folk gärna undvek duschen efter att de hade sett Hitchcocks Psycho, tror jag nog att många ogärna går förbi övergivna lekplatser med stora fågelsamlingar efter att ha sett The Birds. Jag menar, fåglarna kan ju bli knäppa och attackera... väl? (En del scener ur The Birds finns för övrigt i en upphottad version i det lite bortglömda sketchprogrammet Big Train med bland andra Simon Pegg, där fåglarna är utbytta mot Blue collars...)
Nåja. Efter den lilla introduktionen tänkte jag nu gå vidare till år 2010. Då kom nämligen filmen Birdemic: Shock and Terror, en film som minst sagt kan sägas vara inspirerad av The Birds. Med tanke på hur många milstolpar som passerats inom filmvärlden sedan 1963 kan man ju också tänka sig att den borde kunna göras riktigt bra. Eller så ser man trailern - förslagsvis i full storlek för att få ut det mesta av specialeffekter och liknande - och bedömer själv:
Låt oss nu göra en liten snabbanalys av trailen för att bedöma om filmen verkar bra eller inte. Först ska vi gå igenom trailern steg för steg:
I inledningen lät vi känna en affärssnubbe ("Meet Rod!") som haft lite tur på senaste tiden (övertygande illustrerat med ett hjärtligt "tjohooo!" 8 sekunder in i trailern), och börjat bli riktigt framgångsrik på jobbet. Vi får också veta att han kommer att träffa en snygg modell ("Meet Nathalie!") som "drivs av passion" (vilket också sägs med en mörk röst, antingen digitalt förändrad eller helt enkelt sagt av en annan trailerröst, vilket skapar en förväntan). Vi får löften om "Sann kärlek", och kombinerat med Rods framgångar kommer väl allt att gå kanon?
Nehej, för här kommer trailerns Shyamalan-twist: filmen är inte en romantisk feelgoodfilm som man kan tro, utan genom nyhetsinslag och förändrad musik förstår vi att något annat är på gång. Kopplingar till Nordpolen och döende isbjörnar toppas med anspelningar till fågelinfluensa, och vips känner man som åskådare att det här, det här är aktuella grejer!
Musiken slår sedan över igen, och denna gång blir det något slags ledmotiv med filmens titel i "sången". Resten av trailern är ett potpurri av läckra specialeffekter och heta underklädesmodeller, samt mycket blod och våld. Man behöver inte heller särskilt mycket fantasi för att tolka klippet med fågeln som flyger in i bilrutan ungefär 2:05 in i klippet som en medveten referens till telefonkiosksscenen i The Birds.
Allra snyggast är dock slutet på trailern. I ett dramatiskt ögonblick frågar Nathalie varför fåglarna attackerar, följt av en lång tystnad. Därefter klipps det till en adrenalinpumpande scen där våra hjältar viftar bort fåglarna med hjälp av några klädhängare, varpå en burkig röst ödesmättat säger: "I don't know". Hitchcock hade inte kunnat göra det bättre.
Utöver detta finns det andra saker att tillägga:
- Skådespelarna är kanske inte helt kända, men som man kan se i trailern levererar de sina repliker på ett mycket trovärdigt sätt, och med en pondus som får manuset att kännas naturligt och levande. Särskilt övertygande är Alan Bagh i rollen som Rod.
- På diskussionsforum på nätet finns det sådana som tror att filmen är ett skämt. Det är det inte. Regissören James Nguyen berättar i en öppenhjärtig intervju att filmen är ett högst seriöst projekt.
- Enligt textremsor i trailern är antingen filmen, dess regissör eller någon/något annat i filmen "Master of romantic thriller". Bra, då har vi bestämt genre också.
- Att ha undertiteln "Shock and Terror" borgar i regel alltid för kvalitet.
- Citaten från recensioner och andra texter i slutet av trailern är endast från erkända skribenter och tidningar, så det måste ju anses vara trovärdigt.
- Det faktum att det planeras för en uppföljare (i 3D!) är ett mycket gott tecken.
- I filmer med låg budget brukar filmmakare att undvika specialeffekter eftersom det finns en risk att de inte blir bra, och snarare stjälper än hjälper filmen. Här har man alltså valt att fläska på med allt man har, och visst bevisar man att det var rätt beslut?
- En av filmens mest gastkramande och spännande scener finns läckta på youtube. Se om du törs.
Så, för att sammanfatta - självklart måste det vara en bra film!
