Fortsättning på klyschlistan...?
För en tid sedan skrev jag en lång klyschlista här på bloggen där jag radade upp en mängd olika klyschor från diverse sammanhang. Jag kände att det började bli dags att fylla på den listan, så i min naivitet tänkte jag att jag inte skulle ha några problem med att helt enkelt bara börja skriva ner dem från mitt huvud. Tyvärr är jag alldeles för trög i skallen just nu och behöver därför en hel del hjälp för att kunna fylla på med klyschor till klyschlistan. Därför vädjar jag till er som läser detta, att komma med en massa klyschor som finns/förpestar/förgyller er vardag. Filmklyschor, vardagsklyschor, göraslutklyschor, facebookklyschor, bloggklyschor, klyschlisteklyschor, musikklyschor, samtalsklyschor... Ja, det finns inga krav alls, bara det är något som kan anses vara en klyscha.
Med andra ord: kommentera med era klyschor, tack!
Med andra ord: kommentera med era klyschor, tack!
En hyllning till de bortglömda, del VIII
Okej, först av allt: WTF!? Jag har förvånats oerhört av ett stigande antal personer som läser min blogg, vilket är mystiskt, roligt men framförallt oroväckande och läskigt. Vilka är ni, o lurade människor? Men nu har det faktiskt blivit obehagligt på riktigt. När jag loggade in idag och kollade lite snabbt på statistiken märker jag att det igår (på en fredag!) var 95 unika besökare på min sida. 95!? Det övergår mitt förstånd och jag undrar verkligen hur det gått till. Som mest har jag haft kanske 40 unika besökare på en och samma dag, vilket det i sig är ett oerhört stort mysterium. Men att 95 personer besöker min sida samtidigt är lika osannolikt och mystiskt som att Keanu Reeves skulle få en Oscar för sitt skådespeleri. Om någon kan förklara detta, så gör det gärna, för jag blir inte klok på det!
Idag tänkte jag passa på att hylla en person som jag inte riktigt vet vad jag har för åsikt om. Han är på sätt och vis inte bortglömd och på sätt och vis är det inte heller "synd" om honom, men han förtjänar ändå att på något sätt framhävas. Mannen (för tyvärr är det en människa av snoppkön även denna gång, men det kommer kvinnliga hjältar senare, jag lovar!) som tas fram i rampljuset idag är i ungefär samma sits som mannen i Susanne Lanefelts gympaprogram på tv på 80-talet. Han var omgiven av snygga (nåja) tjejer och passade egentligen inte in i sammanhanget. Skillnaden var att Gympamannen hade turen att han, om han så önskade, kunde spana in dessa kroppsstrumpeklädda skönheter med 80-talsfluff med gott samvete, vilket dagens bortglömde hjälte inte kan. Han är nämligen bror till tjejerna i fråga. Jag pratar naturligtvis om brorsan till tjejerna i The Corrs.
En till undran är om gympamannen verkligen var så duktig på "knipövningarna"?
Corrs-brorsan, vars riktiga namn är Jim Corr, spelar gitarr, keyboard och agerar doakör i bandet. Man kan med andra ord helt klart påstå att han inte är frontfiguren i familjebandet, som i övrigt alltså består av tre snygga, och yngre, systrar. Han har säkert sina talanger, men helt klart är att han inte får riktigt lika mycket uppmärksamhet som de övriga tre - åtminstone inte från den manliga publiken (jag kan intyga detta, även om jag inte är något Corrs-fan att tala om). Frågan är om man ens hör hans röst när han sjunger? Som storebror har han förmodligen också inte riktigt "varit med i gänget" alla gånger. Med andra ord - han har inte fått vara med på tjejkvällarna, vilket kan bli problematiskt då man är ensam kille med många tjejkompisar.
Det känns som att jag freestylar en hel del här med mina analyser och inte har så mycket fakta att komma med, men en ganska logisk slutsats är också att han förmodligen aldrig haft särskilt många "riktiga killkompisar", utan snarare har hans manliga vänner varit ute efter att få umgås och dela tid med systrarna. Mycket knäckande. Dessutom måste det vara lite jobbigt att ständigt vara omgiven av snygga tjejer, men hela tiden veta att det är ens systrar. Han borde ha en ganska snedvriden syn på hur tjejer faktiskt ser ut och ribban ligger nog ganska högt på ett "godkänt kvinnoansikte". Att han har varit förlovad med fröken Nordirland bevisar dock att hans höga skönhetsnivå ändå inte innebär att han har några egentliga problem med att få tjejer. De har för övrigt en son tillsammans men har separerat nu. Tack wikpedia!
Frågan är vad jag egentligen ska tycka om honom. Han har ju trots allt en lyckad karriär, har säkert en hel del pengar på kontot och är säkert en hyvvens kille, så på så vis förtjänar han kanske inte att hyllas som någon bortglömd hjälte direkt. Men - han ÄR ju bortglömd i sitt sällskap och är trots allt säkert en lika duktig musiker som de övriga. Med andra ord får han en plats på listan!
Känns inte brillorna lite "David i Beverly Hills"? Den bredbenta posen är iaf het!
Hyllningslistan
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
Idag tänkte jag passa på att hylla en person som jag inte riktigt vet vad jag har för åsikt om. Han är på sätt och vis inte bortglömd och på sätt och vis är det inte heller "synd" om honom, men han förtjänar ändå att på något sätt framhävas. Mannen (för tyvärr är det en människa av snoppkön även denna gång, men det kommer kvinnliga hjältar senare, jag lovar!) som tas fram i rampljuset idag är i ungefär samma sits som mannen i Susanne Lanefelts gympaprogram på tv på 80-talet. Han var omgiven av snygga (nåja) tjejer och passade egentligen inte in i sammanhanget. Skillnaden var att Gympamannen hade turen att han, om han så önskade, kunde spana in dessa kroppsstrumpeklädda skönheter med 80-talsfluff med gott samvete, vilket dagens bortglömde hjälte inte kan. Han är nämligen bror till tjejerna i fråga. Jag pratar naturligtvis om brorsan till tjejerna i The Corrs.
En till undran är om gympamannen verkligen var så duktig på "knipövningarna"?
Corrs-brorsan, vars riktiga namn är Jim Corr, spelar gitarr, keyboard och agerar doakör i bandet. Man kan med andra ord helt klart påstå att han inte är frontfiguren i familjebandet, som i övrigt alltså består av tre snygga, och yngre, systrar. Han har säkert sina talanger, men helt klart är att han inte får riktigt lika mycket uppmärksamhet som de övriga tre - åtminstone inte från den manliga publiken (jag kan intyga detta, även om jag inte är något Corrs-fan att tala om). Frågan är om man ens hör hans röst när han sjunger? Som storebror har han förmodligen också inte riktigt "varit med i gänget" alla gånger. Med andra ord - han har inte fått vara med på tjejkvällarna, vilket kan bli problematiskt då man är ensam kille med många tjejkompisar.
Det känns som att jag freestylar en hel del här med mina analyser och inte har så mycket fakta att komma med, men en ganska logisk slutsats är också att han förmodligen aldrig haft särskilt många "riktiga killkompisar", utan snarare har hans manliga vänner varit ute efter att få umgås och dela tid med systrarna. Mycket knäckande. Dessutom måste det vara lite jobbigt att ständigt vara omgiven av snygga tjejer, men hela tiden veta att det är ens systrar. Han borde ha en ganska snedvriden syn på hur tjejer faktiskt ser ut och ribban ligger nog ganska högt på ett "godkänt kvinnoansikte". Att han har varit förlovad med fröken Nordirland bevisar dock att hans höga skönhetsnivå ändå inte innebär att han har några egentliga problem med att få tjejer. De har för övrigt en son tillsammans men har separerat nu. Tack wikpedia!
Frågan är vad jag egentligen ska tycka om honom. Han har ju trots allt en lyckad karriär, har säkert en hel del pengar på kontot och är säkert en hyvvens kille, så på så vis förtjänar han kanske inte att hyllas som någon bortglömd hjälte direkt. Men - han ÄR ju bortglömd i sitt sällskap och är trots allt säkert en lika duktig musiker som de övriga. Med andra ord får han en plats på listan!
Känns inte brillorna lite "David i Beverly Hills"? Den bredbenta posen är iaf het!
Hyllningslistan
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
En hyllning till de bortglömda, del VII
På grund av påtryckningar från vissa håll, har jag känt ett visst tvång behov av att fylla på min lista över bortglömda hjältar. Det ursprungliga syftet var att hylla hjältar som förtjänar att få lite extra uppmärksamhet, kanske just eftersom det är uppmärksamhet de saknat, på grund av att de ofta fått stå i skuggan av någon annan.
Just så är fallet med dagens bortglömde hjälte. Han har flertalet gånger räddat människor i nöd, men det är sällan som just han får några credits för det. Han är alltid först på plats, har helt klart bäst teknik och ser onekligen kompetent ut i sitt ämbete. Men får han någon gång stå i centrum? Njaäe. Jag talar om ingen mindre om Michael Newman, den mustaschprydde livvakten i Baywatch som varit med hur länge som helst men alltid fått stå i skuggan av Hasselhoff, Pamela och de andra snyggingarna, möjligen kanske beroende på att de är snygga och han... ja, hans mustasch når helt enkelt inte Tom Selleck-klass.
Hade bara Newman kommit i tid till fotograferingen hade han säkert fått vara med!
Newman, som alltså heter Newman även i serien (eller ibland "Newmie" när det ska vara lite avslappnat amerikacoolt över det hela), är lite extra tuff och fräsig eftersom han är livvakt på riktigt, och har dessutom jobbat som brandman - även det på riktigt. Till detta ska läggas att han vunnit en Ironman-tävling, så jag känner redan nu hur misslyckad jag är som man i jämförelse med honom. Nåväl.
Redan som tioåring började hans livräddarkarriär, och han var allmänt grym på att simma. När Baywatch började sändas 1989 fick Newman jobbet som teknisk konsult, men han fick även medverka i serien. Eller... typ. När något inträffar på stranden i Baywatch (vilket för övrigt är ett mysterium inte helt olikt Midsomer Murders-problematiken; i Baywatch sker det olyckor i princip så fort någon badar, på samma sätt som det mördas en person varje vecka i Midsomer, trots att det är ett så litet grevskap och att invånarna snart borde vara utdöda i den takten) är Newman alltid där och hjälper till. Han är alltid på plats, är alltid snabbt ute och han är helt klart den som är bäst på att simma och rädda liv. Men aldrig någonsin får man se momentet före där han står med en kikare och tittar ut över havet, samtidigt som det visas dramatiska klippbilder på en tjej som håller på att drunkna eller liknande - nej, det är Pamela eller David Hasselhoff eller någon av de andra läckerbitarna som står för det. Det är inte Newman vi ser springa i slowmotion längs strandkanten. Det är inte Newmans blöta, muskulösa/storbystade kropp som zoomas in. Det är inte Newman som får ha läppkontakt när de behöver utföra hjärt-och-lung-räddning. Det är inte Newman som fick en halvtaskig sångkarriär i Tyskland med en Björn Skifs-cover som största merit. Det är inte Newman som räddar avsnittets huvudoffer - han får nöja sig med att rädda den lite fulare kompisen.
Och det är just det som är Newmans problem. Det är inte bara de han räddar som är oviktiga - han själv är egentligen ganska oviktig. Min analys är enkel: han är helt enkelt för ful för att få stå i centrum, åtminstone i förhållande till de andra "snyggingarna" i gänget. Visserligen kan man tänka "äsch, han är ju ingen skådis på riktigt så det är inte så konstigt att han inte är med så mycket" men då måste man också komma ihåg att de "riktiga" skådespelarna som är med i serien kanske inte direkt är av världens yttersta elit. Säga vad man vill om Hasselhoff och gänget, men några oscarsvinnare lär vi nog inte hitta i den skaran (såvida inte någon av dem får spela utvecklingsstörd eller efterbliven - då kan man vinna oscars i princip hur man än gör). Och ärligt talat krävs det väl inte så jättestora skådespelartalanger för en serie som Baywatch?
Härmed vill jag ta chansen att hylla Michael Newman, en hjälte som är hjälte även på riktigt, men i förhållande till muskelknuttarna och barbiedockorna inte får vara hjälte i medievärlden. Han har fått vara hjälte i tysthet, men idag får han stå i rampljuset. All ära och berömmelse åt honom!
Hyllningslistan
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
Just så är fallet med dagens bortglömde hjälte. Han har flertalet gånger räddat människor i nöd, men det är sällan som just han får några credits för det. Han är alltid först på plats, har helt klart bäst teknik och ser onekligen kompetent ut i sitt ämbete. Men får han någon gång stå i centrum? Njaäe. Jag talar om ingen mindre om Michael Newman, den mustaschprydde livvakten i Baywatch som varit med hur länge som helst men alltid fått stå i skuggan av Hasselhoff, Pamela och de andra snyggingarna, möjligen kanske beroende på att de är snygga och han... ja, hans mustasch når helt enkelt inte Tom Selleck-klass.
Hade bara Newman kommit i tid till fotograferingen hade han säkert fått vara med!
Newman, som alltså heter Newman även i serien (eller ibland "Newmie" när det ska vara lite avslappnat amerikacoolt över det hela), är lite extra tuff och fräsig eftersom han är livvakt på riktigt, och har dessutom jobbat som brandman - även det på riktigt. Till detta ska läggas att han vunnit en Ironman-tävling, så jag känner redan nu hur misslyckad jag är som man i jämförelse med honom. Nåväl.
Redan som tioåring började hans livräddarkarriär, och han var allmänt grym på att simma. När Baywatch började sändas 1989 fick Newman jobbet som teknisk konsult, men han fick även medverka i serien. Eller... typ. När något inträffar på stranden i Baywatch (vilket för övrigt är ett mysterium inte helt olikt Midsomer Murders-problematiken; i Baywatch sker det olyckor i princip så fort någon badar, på samma sätt som det mördas en person varje vecka i Midsomer, trots att det är ett så litet grevskap och att invånarna snart borde vara utdöda i den takten) är Newman alltid där och hjälper till. Han är alltid på plats, är alltid snabbt ute och han är helt klart den som är bäst på att simma och rädda liv. Men aldrig någonsin får man se momentet före där han står med en kikare och tittar ut över havet, samtidigt som det visas dramatiska klippbilder på en tjej som håller på att drunkna eller liknande - nej, det är Pamela eller David Hasselhoff eller någon av de andra läckerbitarna som står för det. Det är inte Newman vi ser springa i slowmotion längs strandkanten. Det är inte Newmans blöta, muskulösa/storbystade kropp som zoomas in. Det är inte Newman som får ha läppkontakt när de behöver utföra hjärt-och-lung-räddning. Det är inte Newman som fick en halvtaskig sångkarriär i Tyskland med en Björn Skifs-cover som största merit. Det är inte Newman som räddar avsnittets huvudoffer - han får nöja sig med att rädda den lite fulare kompisen.
Och det är just det som är Newmans problem. Det är inte bara de han räddar som är oviktiga - han själv är egentligen ganska oviktig. Min analys är enkel: han är helt enkelt för ful för att få stå i centrum, åtminstone i förhållande till de andra "snyggingarna" i gänget. Visserligen kan man tänka "äsch, han är ju ingen skådis på riktigt så det är inte så konstigt att han inte är med så mycket" men då måste man också komma ihåg att de "riktiga" skådespelarna som är med i serien kanske inte direkt är av världens yttersta elit. Säga vad man vill om Hasselhoff och gänget, men några oscarsvinnare lär vi nog inte hitta i den skaran (såvida inte någon av dem får spela utvecklingsstörd eller efterbliven - då kan man vinna oscars i princip hur man än gör). Och ärligt talat krävs det väl inte så jättestora skådespelartalanger för en serie som Baywatch?
Härmed vill jag ta chansen att hylla Michael Newman, en hjälte som är hjälte även på riktigt, men i förhållande till muskelknuttarna och barbiedockorna inte får vara hjälte i medievärlden. Han har fått vara hjälte i tysthet, men idag får han stå i rampljuset. All ära och berömmelse åt honom!
Hyllningslistan
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
Dörrhandtag och nysningar
Jag vill passa på att spy lite galla över ett fenomen som jag stör mig på. Detta fenomen grundar sig egentligen i att jag är en sån där person som alltid måste kontrollera att en dörr verkligen är låst sekunden efter att jag låst den. Jag rycker helt enkelt i handtaget för att kontrollera. Problemet uppstår då man är på offentliga toaletter, vars lås består i att det är ett handtag som man vrider uppåt. Detta gör att man inte kan kolla om dörren är låst, för så fort man rycker i handtaget låses ju dörren upp. Man kan med andra ord inte vara säker på att den verkligen är låst. Självfallet inser jag att dörren i själva verket faktiskt är låst, och inte heller påverkar det mig så att jag avstår från toalettbesöket. Men det är ändå en extra, onödig spänning i vardagen. Det kan hända att man spänner sig lite extra i onödan, att man stirrar in i dörren för att om någon trots allt kommer in, så kan man... ja, vad kan man göra egentligen? Om det är vardagsedge jag söker, gör jag gärna något annat istället för att uträtta toalettbestyr med öppen dörr. Kanske.
Det här ett problem på samma nivå som släcks-verkligen-lampan-i-kylskåpet-problemet; man undrar om kylskåpslampan verkligen är släckt när man har kylskåpsdörren stängd, men så fort man öppnar kylskåpet tänds ju lampan (i vissa kylskåp kan man faktiskt se lampan tändas, men ni fattar...) Man kan liksom aldrig vara säker.
En annan liten fundering jag har är vad som egentligen händer med alla nysningar i världen. Om jag nyser, skjuter jag trots allt ut en mängd olika bakterier och partiklar i luften. Självklart är det en väldigt liten dos i den enorma luften, men vad händer egentligen med själva nysen därefter? Den går ju knappast upp i rök utan måste omvandlas på något sätt, men isåfall till vad? Och om det är så att själva nyspartiklarna i själva verket finns kvar, men bara oerhört utspritt på hela jordens yta, borde det ju finnas väldigt många nyspartiklar ute i världen. Jag utgår ifrån att det inte bara är jag som nyser, utan att alla människor på jorden i alla tider har nyst. Om inte nysningarna omvandlas till något annat, finns det isåfall en möjlighet att alla världens utspridda nyspartiklar rent teoretiskt skulle kunna samlas på ett och samma ställe, ungefär som ett stort dammoln? Hur många procent av världens luft är isåfall nysningar?
Innan jag avslutar måste jag bara få ut mig ett litet bär, så att jag kan släppa taget om det och tänka på något annat. Visst är psykologen Rio Cederlund, en av experterna i Boston Tea Party, väldigt lik hon som spelar Chloe i 24?
Man ska dock komma ihåg att det, som vanligt, är mer likt "i verkligheten" än på bild. En av anledningarna till detta tror jag är att Rio knappt får vara med i programmet. Hon verkar hela tiden vara på väg att försöka säga något, men någon annan hinner alltid först, och när hon väl säger något blir hon alltid avbruten. Detta gör att hon ständigt har den där lite halvsura blicken som Chloe alltid har, kanske för att hon sitter framför en dator hela tiden. Vem vet?
