Bananflugornas herre
Jag har börjat ett nytt liv och Jag fortsätter mitt gamla liv men på ny ort och denna gång i arbetslöshetens tecken, vilket innebär att vardagen kanske inte är lika händelserik som den brukar. Detta innebär också att de små sakerna i vardagen blir så mycket större, litegrann som när man förr i tiden häpnades när en bil kom till byn.
Något som berikar spänningen i mitt liv just nu är därför de bananflugor eller annan bananflugeliknande ohyra som envisas med att föröka sig i vårt kök. Trots att vi är noggranna med att ta ut soporna, inte lämna frukt framme i rötmånadstider, försluter påsar omsorgsfullt och så vidare, så lyckas de på något sätt att föröka sig ändå. Efter googlade på husmorsknep har vi försökt olika varianter, med varierande resultat:
Dammsugaren - Fungerar effektivt och suger upp bananflugorna utan pardon, men kräver att de är relativt tätt samlade, vilket de inte är längre. Dessutom är det endast en kortsiktig lösning som tar bort de synliga problemen men inte de faktiska, ungefär som när Centrum mot rasism krävde att GB skulle ta bort Nogger Black för att det ansågs rasistiskt. Flugorna kommer tillbaka ändå. Möjligen bygger de upp nya kolonier i dammsugarpåsen och anfaller igen, eller så gömmer de sig i rören eller någon annanstans. Vad vet jag.
Öl - Flugorna är små alkoholister, så vi har testat att ställa fram glas med lättöl preparerat med lite diskmedel för att ta bort ytspänningen. När de känner lukten tar de gärna en liten sipp, och snart sjunker de ner och drunknar i ölet. Denna metod är mycket effektiv och fungerar bra, men på något sätt kommer vi fortfarande inte åt kärnan av problemen - de kommer tillbaka!
Ättika - Okej, samma princip som ölen, fast i glaset finns istället illaluktande ättika spetsat med någon droppe diskmedel. Denna gång ställde vi glaset under diskhon (och det andra ölglaset ovanpå) för att verkligen ringa in de små kräken. Även denna metod var mycket effektiv och de dog som flugor (höhö), men återigen kom de tillbaka.
Saft - Även detta är samma princip, men för variationen lade jag giftblandningen i en svart liten skål. Det fungerade sådär, men det var inte särskilt tillfredsställande eftersom man inte kunde se hur många flugor som fångades, så det blev ett genomskinligt glas till sist ändå. Rätt äckligt, kan tyckas.
Jag tyckte under flera dagar att denna kamp var mycket intressant. Det första jag gjort när jag klivit upp på morgonen var att traska till köket för att se hur många flugor som fångats vilket, faktiskt, var rätt tillfredsställande. Det är lite spännande, litegrann som att gå upp på morgonen för att vittja fiskenätet man lagt ut kvällen innan och hoppas få mycket sik - fast med lite tråkigare fångst då, typ gäddor som trasslat in sig i nätet.
Problemet är som sagt att det är en kamp med många dödsoffer, men det finns ingen klar vinnare ännu. Vi har vunnit många duster och strider, men kriget rasar fortfarande. Dessutom upplever jag att de utvecklat sin intelligens med tiden, kanske beroende på att vi numera bor relativt nära ett kärnkraftverk som spär på superkrafterna. Ofta ser man bananflugor som går omkring på kanten på glaset, liksom för att utmana ödet, men de bara tittar ner och skrattar döden och mig i ansiktet, och flyger iväg någon annanstans.
Ett av mina problem med kampen har tidigare varit att jag inte riktigt ville vinna, åtminstone inte helt ut. Jag ville strida, men samtidigt var det på något märkligt sätt lite tillfredsställande med denna jakt eftersom det gett mig en bisarr hobby. Hade bananflugorna försvunnit hade jag helt enkelt saknat dem. Men nä, nu är jag less, så jag förklarar härmed öppet krig mot dem. Så fort jag avslutat detta inlägg ska jag sätta ut flera fällor, samt hälla kokande vatten i diskhon (enligt rykten kan de tydligen leva där och hett vatten+diskmedel ska eventuellt göra susen).
Till sist uppmanar jag er alla att komma med era egna husmorsknep! Det är för den goda sakens skull!
Något som berikar spänningen i mitt liv just nu är därför de bananflugor eller annan bananflugeliknande ohyra som envisas med att föröka sig i vårt kök. Trots att vi är noggranna med att ta ut soporna, inte lämna frukt framme i rötmånadstider, försluter påsar omsorgsfullt och så vidare, så lyckas de på något sätt att föröka sig ändå. Efter googlade på husmorsknep har vi försökt olika varianter, med varierande resultat:
Dammsugaren - Fungerar effektivt och suger upp bananflugorna utan pardon, men kräver att de är relativt tätt samlade, vilket de inte är längre. Dessutom är det endast en kortsiktig lösning som tar bort de synliga problemen men inte de faktiska, ungefär som när Centrum mot rasism krävde att GB skulle ta bort Nogger Black för att det ansågs rasistiskt. Flugorna kommer tillbaka ändå. Möjligen bygger de upp nya kolonier i dammsugarpåsen och anfaller igen, eller så gömmer de sig i rören eller någon annanstans. Vad vet jag.
Öl - Flugorna är små alkoholister, så vi har testat att ställa fram glas med lättöl preparerat med lite diskmedel för att ta bort ytspänningen. När de känner lukten tar de gärna en liten sipp, och snart sjunker de ner och drunknar i ölet. Denna metod är mycket effektiv och fungerar bra, men på något sätt kommer vi fortfarande inte åt kärnan av problemen - de kommer tillbaka!
Ättika - Okej, samma princip som ölen, fast i glaset finns istället illaluktande ättika spetsat med någon droppe diskmedel. Denna gång ställde vi glaset under diskhon (och det andra ölglaset ovanpå) för att verkligen ringa in de små kräken. Även denna metod var mycket effektiv och de dog som flugor (höhö), men återigen kom de tillbaka.
Saft - Även detta är samma princip, men för variationen lade jag giftblandningen i en svart liten skål. Det fungerade sådär, men det var inte särskilt tillfredsställande eftersom man inte kunde se hur många flugor som fångades, så det blev ett genomskinligt glas till sist ändå. Rätt äckligt, kan tyckas.
Jag tyckte under flera dagar att denna kamp var mycket intressant. Det första jag gjort när jag klivit upp på morgonen var att traska till köket för att se hur många flugor som fångats vilket, faktiskt, var rätt tillfredsställande. Det är lite spännande, litegrann som att gå upp på morgonen för att vittja fiskenätet man lagt ut kvällen innan och hoppas få mycket sik - fast med lite tråkigare fångst då, typ gäddor som trasslat in sig i nätet.
Problemet är som sagt att det är en kamp med många dödsoffer, men det finns ingen klar vinnare ännu. Vi har vunnit många duster och strider, men kriget rasar fortfarande. Dessutom upplever jag att de utvecklat sin intelligens med tiden, kanske beroende på att vi numera bor relativt nära ett kärnkraftverk som spär på superkrafterna. Ofta ser man bananflugor som går omkring på kanten på glaset, liksom för att utmana ödet, men de bara tittar ner och skrattar döden och mig i ansiktet, och flyger iväg någon annanstans.
Kunde Jeff Goldblum utvecklas, kan bananflugorna också
Ett av mina problem med kampen har tidigare varit att jag inte riktigt ville vinna, åtminstone inte helt ut. Jag ville strida, men samtidigt var det på något märkligt sätt lite tillfredsställande med denna jakt eftersom det gett mig en bisarr hobby. Hade bananflugorna försvunnit hade jag helt enkelt saknat dem. Men nä, nu är jag less, så jag förklarar härmed öppet krig mot dem. Så fort jag avslutat detta inlägg ska jag sätta ut flera fällor, samt hälla kokande vatten i diskhon (enligt rykten kan de tydligen leva där och hett vatten+diskmedel ska eventuellt göra susen).
Till sist uppmanar jag er alla att komma med era egna husmorsknep! Det är för den goda sakens skull!
