Ännu mer egocentrering i bloggen
Kom på att jag lika gärna kan passa på att göra lite reklam för programmet eftersom det var en sån otroligt rolig upplevese att vara med. Om du själv är intresserad av att vara med kan du läsa mer här. Där står också en hel del om morgondagens avsnitt.
Annars är det följande som gäller:
18:15 Go'kväll
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
Den frågan försöker läkaren och föreläsaren
Nisse Simonson att ge svar på. En tittare får
chans att lära sig att dansa tillsammans
med danslärarparet Malin och David Watson.
I Hundskolan får en hundägare hjälp med
sin problemhund av Barbro Börjesson.
Programledare: Joachim Vogel.
* Även i SVT24 1/4. Sänds även i SVT HD
Den frågan försöker läkaren och föreläsaren
Nisse Simonson att ge svar på. En tittare får
chans att lära sig att dansa tillsammans
med danslärarparet Malin och David Watson.
I Hundskolan får en hundägare hjälp med
sin problemhund av Barbro Börjesson.
Programledare: Joachim Vogel.
* Även i SVT24 1/4. Sänds även i SVT HD
Det här kommer bli mitt stora genombrott! (Åh, nåja)
15 minutes of shame
För den som ännu inte visste det kommer jag att medverka i morgondagens avsnitt av Go'kväll. Så imorgon, onsdag 1/4-09 kl 18.15 ska ni sätta på SVT1 om ni vill se mig försöka lära mig dansa salsa och rumba med hjälp av dansexperterna Malin och David Watson. Programmet spelades in i februari och ärligt talat gick det ju... sådär, alltså. Hursomhelst var det en rolig upplevelse och det var väldigt oväntat att jag blev utvald av alla hundratals sökande. Antagligen var det ett plus att jag bor i Umeå där programmet sänds ifrån.
18.15 imorrn alltså. Missa inte!
18.15 imorrn alltså. Missa inte!
Jag är inte i klass med David Brent, givetvis.
Därför bör man se Days of our Lives
Skäl till varför Days of our Lives är världens kanske allra bästa serie:
- För den estetiskt lagde finns en hel del skön musik i serien att njuta av. Sexigt jazziga saxofoner årgång 1992 när något romantiskt sker fungerar, som vi vet, alltid. När karaktärerna säger något i stil med "Hör du, Jackie? Det är vår favoritlåt! Ska vi dansa?" kan du räkna med att det är någon riktigt grym låt. Glöm de kommersiella radiokanalernas listor - det här är independentmusik när den är som bäst!
- Specialeffekterna! De är så hi-tech och toppmoderna de kan bli. Den som såg några av de avsnitt då Marlena blev besatt av en demon vet jag vad talar om. Spindelgången nerför trappan i Exorcisten kan gå och dränka sig.
- Storyn! Det mest centrala och viktiga i Days är förstås alla vansinniga händelseförlopp. Träskprinsessor, dubbelgångare seriemördare, döda som kommer tillbaka, dubbelgångare till dubbelgångarna, trollkarlar, synska människor, demoner, dubbelgångare till dubbelgångare som egentligen inte är dubbelgångare utan bara utklädda dubbelgångare, kärleksbekymmer, kidnappningar, minnesförluster... det som inte kan hända i Days, det kan inte hända ens i fantasin. Vi kan sammanfatta det så.
- Till sist, viktigast av allt; karaktären John Black har världens coolaste ögonbrynsrörelser vilka i sig är skäl nog att se serien.
- Om din favoritkaraktär dör, vilket han eller hon med allra största sannolikhet kommer att göra förr eller senare; misströsta inte! Personen ifråga kommer antingen bli mördad, dö i någon mystisk sjukdom, försvinna i en olycka eller bli kidnappad av träskmonster (utan att någon tycker det är något konstigt med det). Du kan däremot alltid (alltid!) räkna med att personen kommer tillbaka. Ibland kan det hända att det visar sig vara karaktärens onda tvillingbror/syster, en klon eller vara någon som klätt ut sig till samma person, men i regel kommer personen tillbaka när intrigen kört ihop sig eller skådespelaren kommit hem från sin semester.
- Du behöver bara se ungefär vart 50e avsnitt för att hänga med i storyn. Trots alla bisarra händelseförlopp och tvister som sker, tar saker och ting väldigt lång tid. Under ett avsnitt hinner ungefär 5 minuter förflyta i Days-världen. Det hinner gå uppskattningsvis en dag på sisådär 50 avsnitt, vilket skulle ta betydligt mer än ett dygn i anspråk att se igenom. Jack Bauer med sina långa och intensiva dagar ligger helt klart i lä jämfört med karaktärerna i Days.
- Med samma resonemang kan man med fog påstå att man faktiskt färdas bakåt i tiden genom att se på Days of our Lives. Alla som sett Back to the future-filmerna vet dessutom att det är asballt med tidsresor.
- Av samma skäl kanske man tycker att saker och ting går för långsamt. No worries! Ibland kan det nämligen gå flera år i serien bara genom att det blurrar till lite mitt i ett avsnitt (eller med hjälp av annan valfri Windos Movie Maker-effekt). Vips har karaktärernas barn blivit vuxna, utan att deras föräldrar blivit en dag äldre. På så vis kan morföräldrar, föräldrar och barn vara ungefär lika gamla. Inga generationsklyftor där inte!
- Samtliga skådespelare spelar över groteskt mycket vilket gör det lätt att förstå deras karaktärer. Är någon ond i Days, ja då är man verkligen ond, tittar in i kameran elakt och spänner ögonen, gärna toppat med ett ondskefullt leende. Dessutom avslöjar de alltid sina innersta tankar och planer genom att de pratar högt med sig själva; och när de gör det, avslöjar de dessutom all viktig bakgrundsfakta ifall sådan behövs: Ingen kommer att misstänka att det var jag som förgiftade Janet eftersom de tror att jag är godtrogen man. Visserligen hade jag ju en kärleksaffär med Olivia, men sedan jag dödade Kris efter att det visade sig att det egentligen var han som hade klätt ut sig till Olivia är det ingen som vet något om att jag egentligen är ond och vill ta över världen. Jag glömde visserligen att kolla om Kris verkligen var död, men ingen kan ha överlevt den branden som alla tror är en olycka. Hahaha!" Detta gör det lättare att förstå den invecklade handlingen.
- Med samma resonemang kan man med fog påstå att man faktiskt färdas bakåt i tiden genom att se på Days of our Lives. Alla som sett Back to the future-filmerna vet dessutom att det är asballt med tidsresor.
- Av samma skäl kanske man tycker att saker och ting går för långsamt. No worries! Ibland kan det nämligen gå flera år i serien bara genom att det blurrar till lite mitt i ett avsnitt (eller med hjälp av annan valfri Windos Movie Maker-effekt). Vips har karaktärernas barn blivit vuxna, utan att deras föräldrar blivit en dag äldre. På så vis kan morföräldrar, föräldrar och barn vara ungefär lika gamla. Inga generationsklyftor där inte!
- Samtliga skådespelare spelar över groteskt mycket vilket gör det lätt att förstå deras karaktärer. Är någon ond i Days, ja då är man verkligen ond, tittar in i kameran elakt och spänner ögonen, gärna toppat med ett ondskefullt leende. Dessutom avslöjar de alltid sina innersta tankar och planer genom att de pratar högt med sig själva; och när de gör det, avslöjar de dessutom all viktig bakgrundsfakta ifall sådan behövs: Ingen kommer att misstänka att det var jag som förgiftade Janet eftersom de tror att jag är godtrogen man. Visserligen hade jag ju en kärleksaffär med Olivia, men sedan jag dödade Kris efter att det visade sig att det egentligen var han som hade klätt ut sig till Olivia är det ingen som vet något om att jag egentligen är ond och vill ta över världen. Jag glömde visserligen att kolla om Kris verkligen var död, men ingen kan ha överlevt den branden som alla tror är en olycka. Hahaha!" Detta gör det lättare att förstå den invecklade handlingen.
- Om du börjar följa Days kommer du att kunna hålla dig sysselsatt resten av livet. Serien började visas 1965 och har visats oavbrutet sedan dess. Det verkar heller inte finnas några planer på att någonsin sluta göra nya avsnitt. Kanoners!
- För den estetiskt lagde finns en hel del skön musik i serien att njuta av. Sexigt jazziga saxofoner årgång 1992 när något romantiskt sker fungerar, som vi vet, alltid. När karaktärerna säger något i stil med "Hör du, Jackie? Det är vår favoritlåt! Ska vi dansa?" kan du räkna med att det är någon riktigt grym låt. Glöm de kommersiella radiokanalernas listor - det här är independentmusik när den är som bäst!
- Specialeffekterna! De är så hi-tech och toppmoderna de kan bli. Den som såg några av de avsnitt då Marlena blev besatt av en demon vet jag vad talar om. Spindelgången nerför trappan i Exorcisten kan gå och dränka sig.
- Storyn! Det mest centrala och viktiga i Days är förstås alla vansinniga händelseförlopp. Träskprinsessor, dubbelgångare seriemördare, döda som kommer tillbaka, dubbelgångare till dubbelgångarna, trollkarlar, synska människor, demoner, dubbelgångare till dubbelgångare som egentligen inte är dubbelgångare utan bara utklädda dubbelgångare, kärleksbekymmer, kidnappningar, minnesförluster... det som inte kan hända i Days, det kan inte hända ens i fantasin. Vi kan sammanfatta det så.
- Till sist, viktigast av allt; karaktären John Black har världens coolaste ögonbrynsrörelser vilka i sig är skäl nog att se serien.
John B - The Man, The Myth, The Eyebrow
Sjukt sjuk.
Kan man inbilla sig att man är hypkondriker utan att verkligen vara det? Och isåfall - är man frisk eller sjuk då?
Hyllning till de bortglömda, del XXIV
Hyllningslistan expanderar vidare, och idag är det en hjälte vars insatser kom att få stor symbolisk betydelse för mänskligheten och dess tekniska möjligheter. Aktionen blev också en viktig del av det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen, en konflikt som USA började dra ifrån i. Trots de insatser han gjorde kom han dock att falla i glömska för den stora allmänheten, varför det är självklart att jag lämnar en plats åt honom på listan för bortglömda hjältar. Idag skänker vi våra gräddnougater till ingen mindre än Michael Collins - astronauten som inte gick på månen.
Ni känner till historien. Kalla kriget kom bland annat att leda till rymdkapplöpning, och det blev en prestigehandling att ha den främsta rymdforskningen. USA trodde sig ligga i ledningen, men spelade alltför defensivt så 1957 tog Sovjet ledningen med 1-0 genom att man skickade upp satelliten Sputnik, varpå amerikanerna försökte svara med en mer offensiv taktik. Inom några månader skickade man upp en egen rymdfarkost, men vid det laget var sovjeterna redo att skicka ut ytterligare en farkost, och denna gång var man så pass uppkäftiga att man slängde in en byracka vid namn Lajka på färden som galant tryckte in 2-0. Det tredje målet serverades 1961 då ryssen Jurij Gagarin blev förste människan i rymden, och matchen tycktes vara avgjord. Men några år senare, år 1969, kom amerikanerna på ett sätt att göra fyra mål i ett, och skickade därför ut rymdfarkosten Apollo 11 och blev första nation med en bemannad farkost på månen, och vann därigenom slaget om rymden. Neil Armstrong, som blev den första människan på månen, blev nationalhjälte. Buzz Aldrin, man nummer 2, skuttade runt lite på månen och blev varmt hyllad. Den tredje personen, Michael Collins, fick sitta kvar i rymdskeppet, dricka lite kaffe och hålla koll på instrumentpanelen en stund, sen åka hem till Tellus, vinka till den amerikanenska befolkningen och därefter bli bortglömd.
Någon måste ju sköta spåkulan, så varför inte MIchael?
Och där är vi idag. Michael fick inte gå ut ur farkosten. Kanske ville han inte, men det känns mycket ologiskt att åka hela vägen till månen bara för att sitta inne och dega. Det är litegrann som i Sällskapsresan när svenskar åker på charterresa, går på grisfest och frågar efter svenskt kaffe - då har man liksom missat hela grejen med att åka ut och resa. Samma sak för Michael Collins - om han ändå ska åka hela vägen till månen, då kan man väl lika gärna få gå omkring bland kratrarna?
Förklaringen till att Michael inte gick ur farkosten ligger alltså inte i viljan, utan i att Michael var pilot och kretsade omkring däruppe medan Neil och Buzz skuttade runt i tyngdlöst tillstånd och hade det allmänt skojigt (och blev världskända på kuppen). Neil, som är den absolut mest berömda av astronauterna, klarade dessutom inte ens av att säga sin inövade replik rätt. * Var är rättvisan i det, liksom?
Nej, Michael var personen som höll samman hela projektet. Han styrde farkosten och hade det övergripande ansvaret för att astronauterna skulle ta sig till och från månen helskinnade, vilket känns som ett betydligt större hjältedåd än att trycka ner en amerikansk flagga i månens mark. Och ändå är det han som är det bortglömda astronauten. Mycket, mycket konstigt. Så nästa gång du tittar upp, kliar dig på bröstet och ylar mot fullmånen i nattljuset, tänk då på Michael Collins - astronauten som inte gick på månen!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
24. Michael Collins - Astronauten som inte gick på månen
* Dagens historiska godbit : egentligen skulle Neil säga "That's one small step for A man; a giant leap for mankind", vilket alltså betyder ungefär "ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten". Problemet var att det där lilla a:et försvann, varpå betydelsen blev något helt annat (typ "ett litet steg för människan, ett jättekliv för människan", alltså bara marginellt bättre än vad Per Gessle kan åstadkomma efter en kvälls hårt jobb i låtskrivarstugan). Det roliga är att Neil själv ständigt förnekat att han sade fel, och även NASA nekade till felsägningen och hävdade att det lilla men ack så viktiga a:et försvann på grund av allt bakgrundsljud. År 2006 gjorde man dock en analys via ett datorprogram för personer med talsvårigheter och kunde bevisa att något slags ljud mellan "for" och "man" faktiskt sagts, men eftersom ljudet bara var 35 ms långt går det inte att bevisa om ordet verkligen var "a". (kuriosa från Världens historia)
Se själv och avgör - vad säger han egentligen?
Förklaringen till att Michael inte gick ur farkosten ligger alltså inte i viljan, utan i att Michael var pilot och kretsade omkring däruppe medan Neil och Buzz skuttade runt i tyngdlöst tillstånd och hade det allmänt skojigt (och blev världskända på kuppen). Neil, som är den absolut mest berömda av astronauterna, klarade dessutom inte ens av att säga sin inövade replik rätt. * Var är rättvisan i det, liksom?
Nej, Michael var personen som höll samman hela projektet. Han styrde farkosten och hade det övergripande ansvaret för att astronauterna skulle ta sig till och från månen helskinnade, vilket känns som ett betydligt större hjältedåd än att trycka ner en amerikansk flagga i månens mark. Och ändå är det han som är det bortglömda astronauten. Mycket, mycket konstigt. Så nästa gång du tittar upp, kliar dig på bröstet och ylar mot fullmånen i nattljuset, tänk då på Michael Collins - astronauten som inte gick på månen!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
24. Michael Collins - Astronauten som inte gick på månen
* Dagens historiska godbit : egentligen skulle Neil säga "That's one small step for A man; a giant leap for mankind", vilket alltså betyder ungefär "ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten". Problemet var att det där lilla a:et försvann, varpå betydelsen blev något helt annat (typ "ett litet steg för människan, ett jättekliv för människan", alltså bara marginellt bättre än vad Per Gessle kan åstadkomma efter en kvälls hårt jobb i låtskrivarstugan). Det roliga är att Neil själv ständigt förnekat att han sade fel, och även NASA nekade till felsägningen och hävdade att det lilla men ack så viktiga a:et försvann på grund av allt bakgrundsljud. År 2006 gjorde man dock en analys via ett datorprogram för personer med talsvårigheter och kunde bevisa att något slags ljud mellan "for" och "man" faktiskt sagts, men eftersom ljudet bara var 35 ms långt går det inte att bevisa om ordet verkligen var "a". (kuriosa från Världens historia)
Se själv och avgör - vad säger han egentligen?
Japansk humor i svenskt format
Ingen kan väl ha missat Japanvågen som gått/går genom svenskt tv-utbud. Att japaner länge haft galna tv-shower med lika galen humor är ett faktum. Programmen går ofta ut på att deltagarna ska förnedras på olika vis - att vara utklädda till fåniga saker och utsättas för olika typer av smärtsamma bestraffningar då man misslyckats med uppdrag är vardagsmat. Gärna ska man dessutom bli bortgjord offentligt, helst med byxorna nere. Sen finns det förstås sådant som är fantastiskt roligt även på ett normalt sätt, men som samtidigt känns oerhört "japanskt". Det finns ett oändligt antal klipp på youtube, så utforska gärna vidare på egen hand.
Men den japanska vågen har alltså spridit sig vidare genom världen och så även till Sverige. Men man kan inte riktigt stå för att man tycker humorn är rolig, utan man måste skylla det på att "japanerna är så tokiga och galna, kolla vilka sjuka tv-program de har, vi gör ett liknande program bara för att visa att japanerna är tokiga!" och så har man galna tävlingar men maskerar det genom att kalla det I Survived a Japanese Gameshow - istället för att bara visa ett japanskt tvprogram som det är.
Även Hål i väggen som gick på femman häromåret var till exempel en direkt konvertering av ett japanskt koncept. Problemet är att sådan humor inte fungerar i Sverige som den gör i Japan där det finns en helt annan humorkultur. Dessutom grundar sig hela idén på att personerna som ska delta i programmen ska förnedras, vilket fungerar bra i Japan som är vana vid kulturen. När Sverige ska göra liknande program tar man istället c-kändisar som Linda Rosing och Alex Schulman som mer än gärna vältrar sig i tighta spandexdräkter och gör bort sig i tv - eftersom det ger mediauppmärksamhet. Men då har man verkligen missförstått konceptet. För ärligt talat; vari ligger det roliga i att se sådana personer göra bort sig? De vill ju själva! Då hade det givetvis varit mycket roligare att se exempelvis Claes Elfsberg eller Björn Ranelid hoppa genom hål i väggen.
Men, nu till min poäng. Jag trodde verkligen att det var så som jag beskrivit det ovan; att Sverige anammat den japanska tv-kulturen. Men det har nu visat sig att jag hade fel. Det var i själva verket Sverige som inspirerade Japan, och man gjorde det redan 1982 i programmet Oss skojare emellan med Ingvar Oldsberg i spetsen.
Även Hål i väggen som gick på femman häromåret var till exempel en direkt konvertering av ett japanskt koncept. Problemet är att sådan humor inte fungerar i Sverige som den gör i Japan där det finns en helt annan humorkultur. Dessutom grundar sig hela idén på att personerna som ska delta i programmen ska förnedras, vilket fungerar bra i Japan som är vana vid kulturen. När Sverige ska göra liknande program tar man istället c-kändisar som Linda Rosing och Alex Schulman som mer än gärna vältrar sig i tighta spandexdräkter och gör bort sig i tv - eftersom det ger mediauppmärksamhet. Men då har man verkligen missförstått konceptet. För ärligt talat; vari ligger det roliga i att se sådana personer göra bort sig? De vill ju själva! Då hade det givetvis varit mycket roligare att se exempelvis Claes Elfsberg eller Björn Ranelid hoppa genom hål i väggen.
Men, nu till min poäng. Jag trodde verkligen att det var så som jag beskrivit det ovan; att Sverige anammat den japanska tv-kulturen. Men det har nu visat sig att jag hade fel. Det var i själva verket Sverige som inspirerade Japan, och man gjorde det redan 1982 i programmet Oss skojare emellan med Ingvar Oldsberg i spetsen.
Tänk så festliga tv-programmen var då. Alldeles galna! De som brukar säga att tv var bättre förr får defintivt vatten på sin kvarn i alla fall. För det här är ju hysteriskt roligt.
Nästan.
Sniglar i framstjärten
Youtube är en bottenlös skattkista som aldrig besökts lika flitigt som då man egentligen måste skriva rapport. Och eftersom jag just nu egentligen borde skriva rapport, kan jag inte låta bli att istället jämföra en TV4-blooper med en SVT-blooper:
VS.
Så lika men ändå så olika. Det här är en studie i programledarstilar och professionalitet/nervositet. TV4-killen, som verkar vara programledare för något slags taffligt pusselprogram, tycks inte göra någonting rätt. Vartenda ord stakas ut, osammanhängande och grammatiskt inkorrekt, och han har svårt att veta vad han ska göra av händerna och pennan. Det skriker verkligen av nervositet. Och så kommer framstjärten. Hoppas att "ylva från Göteborg" vann i alla fall.
Det andra klippet med "snigelbarn" är så SVT-torrt som bara public service kan bli, vilket jag naturligtvis älskar. Och just på grund av torrheten blir det roligt. Man målar faktiskt upp en bild i huvudet av hur de små snigelbarnen sitter och snortar i sina blöjor. Men man kan förstås inte låta bli att imponeras av hur snyggt programledaren löser felsägningen - han lyckas till och med skicka en passning till Gudrun. Hatten av!
Det andra klippet med "snigelbarn" är så SVT-torrt som bara public service kan bli, vilket jag naturligtvis älskar. Och just på grund av torrheten blir det roligt. Man målar faktiskt upp en bild i huvudet av hur de små snigelbarnen sitter och snortar i sina blöjor. Men man kan förstås inte låta bli att imponeras av hur snyggt programledaren löser felsägningen - han lyckas till och med skicka en passning till Gudrun. Hatten av!
Ett slag i ansiktet
Igår sköt besöksstatistiken på bloggen i höjden med över hundra unika besökare på en dag, vilket är bisarrt mycket mer än vad jag brukar ha. Över hundra människor? Det är ju sinnessjukt. Och lite läskigt. Och helt utan förklaring. Jag kan verkligen inte förstå hur så många kunde ha läst det. Naturligtvis var det något tillfälligt och mest troligt är det också något fel på statistiken, men det är ändå ett stort mysterium. Jag känner mig lika paff som denna lille kille:
Man känner efter lite nyfiket bara, och sen kommer käftsmällen från ingenstans. Och man fattar ingenting.
Jag får lägga ner denna blogg. Det är ganska hämmande att folk faktiskt kanske läser det man skriver.
Man känner efter lite nyfiket bara, och sen kommer käftsmällen från ingenstans. Och man fattar ingenting.
Jag får lägga ner denna blogg. Det är ganska hämmande att folk faktiskt kanske läser det man skriver.
Vaxet av för gott?
Igår rasade min värld fullständigt sönder och samman, och då menar jag verkligen fullständigt. Jag vet ännu inte hur, eller snarare om, jag kan gå vidare. Jag slözappade runt på tvn vid lunchtid igår, och som vanligt var utbudet inte särskilt mycket att hurra för. Men så hände något. Ett mycket välbekant ansikte dök upp på skärmen, nämligen Pat Morita, han som spelar den gamle kinesiske mästaren "Mr Miyagi" i Karate Kid, filmen som fick en hel generation killar tycka att det var coolt med vita bandanas och, till sina fäders glädje, trodde sig bli bättre på karate genom trädgårdsarbete.
Att Miyagi var en av 1900-talets absolut största personligheter är en underdrift. Han hade allt. Klokheten, visdomen, lugnet - men också humor, värme och craziness. Vem glömmer hur Miyagi tvingar Daniel-San att vaxa bilen, måla staketet et.c dagarna i ända, för att det sedan ska visa sig att det är grunderna i Daniels träning? Denna nyckelscen är förstås ett stycke filmhistoria:
Daniel föreställer vara typ 16 år, medan skådespelaren Ralph Macchio i själva verket var 23.
I Karate Kid III är han 29.
Men säg den lycka som varar för evigt. Ibland vill man inte veta sanningen av den enkla anledningen att det är lättare att leva i förnekelse. För visst var jultomten mer spännande då han faktiskt fanns? Såhär är det i alla fall: jag såg alltså Pat Morita på tv igår. Allting frid och fröjd så länge. Problemet kom 5 sekunder senare, när jag upptäckte i vilket program. Mr Miyagi var med i... Våra värsta år. Och nej, blanda inte ihop med mästerverket Våra bästa år, utan serien han var med i var verkligen Våra värsta år, serien där publiken tycker det är fantastiskt roligt med såna här festligt dråpliga situationer och dessutom den enda serie som jag tycker kan jämföras med Stefan och Krister-buskis i uselhet. Att serien slutade visas så sent som 1997 är faktiskt ganska obehagligt - att den repriseras än idag är förstås än värre. Huruvida serien är mest förnedrande för kvinnor eller män är något som kan diskuteras i evigheter.
Hursomhelst. Pat Morita var alltså med i ett avsnitt av den serien. Högst ovärdigt för en sann karatemästare och bärare av oändlig visdom. Jag vet inte hur jag ska tackla det här och gå vidare, alls. Jag är egentligen inte arg på Pat - jag är besviken.
Hursomhelst. Pat Morita var alltså med i ett avsnitt av den serien. Högst ovärdigt för en sann karatemästare och bärare av oändlig visdom. Jag vet inte hur jag ska tackla det här och gå vidare, alls. Jag är egentligen inte arg på Pat - jag är besviken.
Men till sist så måste man komma till sans och förlåta honom. Han har ju gjort andra bra grejer också. Eller åtminstone gett Colgate en anledning att verka exotiska och kunna spela kinesisk musik. Jag önskar bara jag kunde radera valfria händelser ur mitt medvetande.
Järnkonsum med kvinnoproblem
Tur att man satsar multum på skönhetskirurgi!
Just ja. Plugga var det.
Studerande får en att göra de värsta av synder
Jag undviker helst kejdeliknande utmaningar via bloggar och facebook, men nu har jag blivit utmanad från så många skilda olika håll (senast från Bek) att jag helt enkelt inte kan neka längre. Eller så behöver jag anledningar att undvika uppsatsskrivning, det kan vara det också. Nåja, here goes:
Regler: Det här är svårare än du tror! Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dom!! Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!!! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!!!! Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort!!!!! Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar!!!!!! Lycka till!!!!!!!
YIIIEEEEAAAAAAAA!!!!!!!! (Det sista ordet fanns inte med i originaltexten. Men jag kände att situationen pockade på det.) (<---- Beks anm.) (<---- Min anm.)
YIIIEEEEAAAAAAAA!!!!!!!! (Det sista ordet fanns inte med i originaltexten. Men jag kände att situationen pockade på det.) (<---- Beks anm.) (<---- Min anm.)
1. Vad heter du?: Tomas
2. Ett ord på fyra bokstäver: Tönt
3. Flicknamn: Tomasa
4. Pojknamn: Tomaso
5. Yrke: Tandläkarassistentassistent (den som assisterar tandläkarassistenten)
6. Färg: Turkos (även en doft)
7. Klädesplagg: Tofflor (nej Sofia, inte morgonskor - tofflor)
8. Mat: Tonfisksåsen (som löngaktigt nog går under namnet Tomas tonfisksås i vår receptbok)
9. Sak i badrummet: Toalett?
10. Plats/stad: Toaletten/Trondheim
11. En orsak att vara sen: Trampning i hundbajs
12. Något man skriker: Towabunga!
13. Film: Thunderpants!!!
14. Något man dricker: Trocadero
15. Band: The... (fyll i valfri fortsättning)
16. Djur: Triceratops
17. Gatunamn: Torsten
18. Bil: Trabant
19. Sång: Teenage Mutant Ninja Turtles
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Tuppfäktning
Äsch. Det här gick alldeles för fort. Harrison Ford får illustrera min ledsna min för det:
Jag utmanar Xerxes, Zelda och Quetzala. Då kanske det finns en vits men den här utmaningen.
Hyllning till de bortglömda, del XXIII
Hyllningslistan fortsätter att växa och än finns det många bortglömda hjältar där ute att höja till skyarna, så listan lär växa ännu lite till. En av dessa hjältar ska lyftas fram ur den heroiska skuggan idag. Nu faktiskt. Eller ja, lagom tills jag skrivit färdigt inlägget då. Eller egentligen inte förrän jag publicerat inlägget på bloggen, om vi ska vara petiga. Eller egentligen händer ju ingenting förrän någon läst inlägget. Eller egentligen händer ingenting då heller, det krävs på sätt och vis också att du som läsare faktiskt tar åt dig av hjältebudskapet. Och att vi gemensamt hyllar hjälten. Men SEN är hyllningen genomförd!
Vad som är en bortglömd hjälte kan, som listan visar, variera stort. Om man tänker lite generellt och fördomsfullt är sinnebilden av en hjälte ungefär som He-Man. Att He-Man ser närmast arisk ut (vilket förhöjs av järnkorset på bröstet) kan förstås ifrågasättas men i övrigt visar han alla prov på en hjälte. Ni vet; bisarrt biffiga muskler, en stor dos hjältemod, ett maskulint namn (säg något mer maskulint än Han-Mannen och jag bjuder på en piggelin), ett par schyssta dojor, kalsonger i päls och toppa allt med en frisyr som Jonatan Lejonhjärta skulle blivit stolt över, så har man en hjälte efter formulär 1A.
Ge mig kraften, Gråskull!
Men det är inte He-Man som är den bortglömde hjälten som ska hyllas idag, utan snarare hans totala motsats. Dagens bortglömde hjälte är inte musklig, utan snarare rund och småtjock med små pinnar som ben och armar. Han har inte speciellt coola dojor och han har inte ens ett hårstrå på skallen. Inte heller döljer han sin mandom med ett par tätt åtsittande Speedos - han har mig veterligen inte ens något mellan benen. Han har heller inget maskulint namn överhuvudtaget utan delar istället namn med en fransk porrskådis med abnormt stora bröst (som faktiskt ser ut som två hudfärgade versioner av vår hjälte). Han är dessutom närmare smurfblå än arisk.
Inte särskilt lik He-Man alltså. Däremot har han mod, är absolut en hjälte och dessutom relativt bortglömd/okänd för den stora massan, och passar därför in på listan. Låt mig därför presentera: Lolo, den lilla blå bollen!
Inte särskilt lik He-Man alltså. Däremot har han mod, är absolut en hjälte och dessutom relativt bortglömd/okänd för den stora massan, och passar därför in på listan. Låt mig därför presentera: Lolo, den lilla blå bollen!
Kommer ni ihåg honom? I tre spel till det gamla 8-bitars Nintendo sprang man omkring som Lolo och löste pussel av olika slag. Man flyttade lådor, knuffade ägg i vatten, undvek att bli dödad elaka Medusor och döskallar- allt för att ta sig vidare till nästa nivå. Melodierna var hjärntvättande tralliga, och spelet hade en sanslös "bara-ett-försök-till"-faktor. Man tänkte så det knakade och testade sig fram, och när man äntligen trodde att man hade klarat banan var det någon Medusa kvar som kunde skjuta på en - och man hoppade högt varje gång det hände.
Men nostalgibeskrivningar fungerar inte på folk som inte spelat spelet ifråga, och jag tvivlar på att särskilt många av er faktiskt spelet spelet, så därför ska jag försöka förklara vad det är som gör själva personen Lolo till bortglömd hjälte. Jag har satt upp några motiveringar:
- Han har inte styrkan med sig, men han har listen! List är en egenskap som, rent historiskt, kännetecknar en hjälte. Om inte annat passar list på en lista av göteborgsskäl.
- Lolo fick mina föräldrar att sitta upp halva nätter framför ett tv-spel. Ett tv-spel! Det var i och för sig inte sista gången, men troligtvis den första.
- Lolo har ett tydligt syfte, nämligen att rädda sin rosa boll/flickvän Lala. Men trots mängder av pussel och faror från bana till bana så tvekar aldrig Lolo med sitt uppdrag. Modigt!
- Lolo är inte hjärtlös, utan visar gärna känslor när så behövs. Notera exempelvis hur han gråter när skurken knycker Lala från honom på bilden under.
Du är hjärtlös om du kan se denna dramatiska bild utan att få en tår i ögat
- I det tredje spelet kunde man dessutom även spela som Lala, vilket kan ses som ett viktigt steg i kampen för jämställdhet. Kvinnor kan!
- Introt till det tredje spelet är även det hjärtskärande, men visar också vilken hjälte Lolo faktiskt är. Titta själv, och njut!
Men nostalgibeskrivningar fungerar inte på folk som inte spelat spelet ifråga, och jag tvivlar på att särskilt många av er faktiskt spelet spelet, så därför ska jag försöka förklara vad det är som gör själva personen Lolo till bortglömd hjälte. Jag har satt upp några motiveringar:
- Han har inte styrkan med sig, men han har listen! List är en egenskap som, rent historiskt, kännetecknar en hjälte. Om inte annat passar list på en lista av göteborgsskäl.
- Lolo fick mina föräldrar att sitta upp halva nätter framför ett tv-spel. Ett tv-spel! Det var i och för sig inte sista gången, men troligtvis den första.
- Lolo har ett tydligt syfte, nämligen att rädda sin rosa boll/flickvän Lala. Men trots mängder av pussel och faror från bana till bana så tvekar aldrig Lolo med sitt uppdrag. Modigt!
- Lolo är inte hjärtlös, utan visar gärna känslor när så behövs. Notera exempelvis hur han gråter när skurken knycker Lala från honom på bilden under.
Du är hjärtlös om du kan se denna dramatiska bild utan att få en tår i ögat
- I det tredje spelet kunde man dessutom även spela som Lala, vilket kan ses som ett viktigt steg i kampen för jämställdhet. Kvinnor kan!
- Introt till det tredje spelet är även det hjärtskärande, men visar också vilken hjälte Lolo faktiskt är. Titta själv, och njut!
Notera framförallt Lolos beslutsamma och hämdlystet knutna näve 1:05 in. That's a hero, alright!
Så - nu kastar vi tårtor i luften för Lolo (men även Lala!)! Må de njuta i all sin hjälteglans idag!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
När man tänder på sallad
För den som ännu inte upplevt det kan jag meddela att det är en intressant känsla när det första man möter vid hemkomsten efter en heldag på universitetet är spegelbilden av sig själv med ett stort jämra salladsblad mellan framtänderna.
Bara att hoppas att jag log lagom.
Länge leve vandalism!
Att klotter och skadegörelse är ett otyg är en inte helt ovanlig åsikt. Krossade gatfönster, nerklottrade cykeltunnlar, nerpissade bilar och oändligt antal "kukar" på skoltoaletter har förstört vandalismens rykte. Synd, tycker jag, som anser att vandalism som sådant inte behöver vara något fult.
För den historieintresserade kan det vara intressant att veta att ordet vandalism härstammar från ett germanskt folk som kallades vandaler. Under folkvandringstiden sattes många olika folkslag i rörelse. Olika folkgrupper flyttade från plats till plats och orsakade ett slags kedjereaktion, med olika folkslag som tvingade andra folkslag att flytta. Dessa folkvandringar ledde så småningom till att det enorma Romarrikets gränser gav vika. De olika yttre folkslagen (av romarna kallades samtliga människor utanför romarriket för barbarer, vilket i sig är en intressant historia, men det lämnar vi tilll sitt öde för denna gång) trängde in i riket och var en av många bidragande orsaker till Romarrikets slutliga kollaps. För att göra en lång historia kort var alltså ett av dessa folkslag vandalerna, och dessa ansågs/påstods vara ett av de grymmaste. Vandalerna förstörde mycket av Rom när det plundrades, och vandalerna fick ett rykte om sig att vara våldsamma; antagligen var de dock inte särskilt mer våldsbenägna än andra samtida folk vid plundringen av Rom.
Ordet vandalism syftar alltså till vandalernas grymhet och ger en strikt negativ klang. Åtminstone om man, som de flesta, ser vandalism som något negativt. Vandalism syftar då till förstörelse. Av denna anledning vill jag peka på att vandalism faktiskt kan vara okej, ja rent av lite fint. För precis som vandalerna inte var rakt igenom onda och bara förstörde, så behöver inte vandalism idag vara förstörelse rakt igenom av ondo.
I helgen var jag och Sofia på promenad i Piteå och såg en skylt. Vi vandaliserade och förstörde skylten, på sätt och vis. Styggt kanske. Men jag tycker ändå det blev fint, på något sätt. Man kan låtsas att vårt syfte var att förhöja vandalismens status, vilket förstås vore en lögn, men ändå. Efterhandskonstruktioner brukar ju fungera.
För den historieintresserade kan det vara intressant att veta att ordet vandalism härstammar från ett germanskt folk som kallades vandaler. Under folkvandringstiden sattes många olika folkslag i rörelse. Olika folkgrupper flyttade från plats till plats och orsakade ett slags kedjereaktion, med olika folkslag som tvingade andra folkslag att flytta. Dessa folkvandringar ledde så småningom till att det enorma Romarrikets gränser gav vika. De olika yttre folkslagen (av romarna kallades samtliga människor utanför romarriket för barbarer, vilket i sig är en intressant historia, men det lämnar vi tilll sitt öde för denna gång) trängde in i riket och var en av många bidragande orsaker till Romarrikets slutliga kollaps. För att göra en lång historia kort var alltså ett av dessa folkslag vandalerna, och dessa ansågs/påstods vara ett av de grymmaste. Vandalerna förstörde mycket av Rom när det plundrades, och vandalerna fick ett rykte om sig att vara våldsamma; antagligen var de dock inte särskilt mer våldsbenägna än andra samtida folk vid plundringen av Rom.
Ordet vandalism syftar alltså till vandalernas grymhet och ger en strikt negativ klang. Åtminstone om man, som de flesta, ser vandalism som något negativt. Vandalism syftar då till förstörelse. Av denna anledning vill jag peka på att vandalism faktiskt kan vara okej, ja rent av lite fint. För precis som vandalerna inte var rakt igenom onda och bara förstörde, så behöver inte vandalism idag vara förstörelse rakt igenom av ondo.
I helgen var jag och Sofia på promenad i Piteå och såg en skylt. Vi vandaliserade och förstörde skylten, på sätt och vis. Styggt kanske. Men jag tycker ändå det blev fint, på något sätt. Man kan låtsas att vårt syfte var att förhöja vandalismens status, vilket förstås vore en lögn, men ändå. Efterhandskonstruktioner brukar ju fungera.
Därför uppmanar jag er där ute - vandalisera! Men gör det snällt! Det kan faktiskt göra vardagen lite trevligare.
Bussiga chaffisar
Påstående:
- Kvinnliga busschaufförer är rent generellt mycket mer otrevliga än manliga dito. Detta är inte på något sätt vetenskapligt bevisat, utan baseras helt på egna upplevelser. Stämmer det, och isåfall varför?
