Omdömet
Efter att ha lyssnat igenom dubbelskivan Communion ett antal gånger nu kan jag säga att den ständigt växer och är mycket bra. Helt opartisk är jag förstås inte eftersom jag onekligen gillat vad de gjort tidigare. Men 24 riktigt bra låtar är förstås godkänt. Lyssna på låten The Passover nedan, en av mina absoluta favoriter just nu. Har alltid varit svag för crescendolåtar där allting bara ökar...
Dyrkan
Jag vet inte vad jag egentligen ska tycka om det här. Visserligen är det obehagligt och rent av skrämmande, men är det inte djupt komiskt också? Jag vet inte alls hur jag ska ställa mig till det. Hursomhelst känns det bra att framtiden är tryggad. Sådan okritisk idoldyrkan har ju, rent historiskt, inte alltid varit helt lyckat. Fast jämförelser med Hitler och Jim Jones kanske är att överdriva en aning. En aning, bara.
Frågan är snarare: varför möts inte jag av sådana människor lite oftare? Egoboost.
Frågan är snarare: varför möts inte jag av sådana människor lite oftare? Egoboost.
Jan Guillou
Jag har egentligen ingenting emot Jan Guillou, utan tycker snarare att han kan vara rätt underhållande i sin bufflighet och attityd. Jag läste just ett referat från Aftonbladets chatt där herr Guillou försvarar Ipredlagen. Man kan förstås säga vad man vill om den lagen (att Per Gessle är för lagen är för övrigt anledning nog för mig att vara mot den...). Det som är underhållande är istället hur Guillo inte lyckas bemöta ett enda argument på ett vettigt sätt, utan istället är han på vanligt Guilloumanér dryg och dumförklarar de andra när han får frågor som han inte kan bemöta. Vad skulle Anders Sigrell tycka om Guillous repliker?
Läs själv och avgör!
Communion
Ända sedan jag hörde Instant Repeater 99 för första gången för sisådär 12 år sedan har jag varit mer eller mindre förälskad i The Soundtrack of our Lives, Sveriges kanske bästa rockband genom tiderna enligt min ringa åsikt. Jag äger samtliga skivor och har lyssnat igenom samtliga otaliga gånger, och än idag kan jag hitta nya små gömda "melodier" i låtarna. De har gjort hur mycket magiskt bra musik som helst. Med andra ord - jag gillar deras musik.
Därför var det mycket glädjande när det idag damp ner ett paket från CDON med några skivor jag beställt, bland annat TSOOLs nya skiva Communion, en dubbelskiva med 24 låtar. Jag ska återkomma med omdöme när jag hunnit lyssna in mig ordentligt på skivan, men jag är väldigt optimistisk av en enda anledning - omslaget:
Jag menar. Kan det bli fulsnyggare? Omslaget är helt underbart i mina ögon. Ett skivomslag ska ju inte se ut som något direkt taget från IKEA-katalogen. Eller? Det kanske ska det? Ju mer jag tittar på omslaget, desto mer uppfriskande tycker jag att det är. Framförallt känns det skönt att slippa en halvnaken tjej som tittar lite sexigt över axeln, eller ett gäng coola killar med popfrillor i skinnjackor varav ena killen på kanten ser lite "svår" ut (gärna med en cigg), eller varför inte bandnamnet med brinnande bokstäver i ett mörkt rum? Nej, ta istället då två käcka personer som just avnjutit en skön stund på spa och avnjuter ett glas... tvål (?).
Dessutom är resten av skivan smockad med liknande amerikanska bilder - en lycklig svart medelklassfamilj som sitter i soffan och myser med familjens håriga hund, en man och hans fru som vinkar från sitt nymålade vita staket, två asiatiska föräldrar som lyfter sitt glada barn mellan sig, tre glada kontorsnissar som ler stort mot någonting, de fyra medelålders människorna som avnjuter lite vin och bjuder på presenter (och allting ser taget direkt från någon sorts reklam för vuxenblöjor, men det kan vara en personlig tolkning beroende på mitt förhållande till Tena vuxenblöjor - tack Peter för gratisproverna jag fick i brevlådan, de har absolut kommit till använding...).
Andra synpunkter på omslaget? Fungerar det här 2008?
Därför var det mycket glädjande när det idag damp ner ett paket från CDON med några skivor jag beställt, bland annat TSOOLs nya skiva Communion, en dubbelskiva med 24 låtar. Jag ska återkomma med omdöme när jag hunnit lyssna in mig ordentligt på skivan, men jag är väldigt optimistisk av en enda anledning - omslaget:
Jag menar. Kan det bli fulsnyggare? Omslaget är helt underbart i mina ögon. Ett skivomslag ska ju inte se ut som något direkt taget från IKEA-katalogen. Eller? Det kanske ska det? Ju mer jag tittar på omslaget, desto mer uppfriskande tycker jag att det är. Framförallt känns det skönt att slippa en halvnaken tjej som tittar lite sexigt över axeln, eller ett gäng coola killar med popfrillor i skinnjackor varav ena killen på kanten ser lite "svår" ut (gärna med en cigg), eller varför inte bandnamnet med brinnande bokstäver i ett mörkt rum? Nej, ta istället då två käcka personer som just avnjutit en skön stund på spa och avnjuter ett glas... tvål (?).
Dessutom är resten av skivan smockad med liknande amerikanska bilder - en lycklig svart medelklassfamilj som sitter i soffan och myser med familjens håriga hund, en man och hans fru som vinkar från sitt nymålade vita staket, två asiatiska föräldrar som lyfter sitt glada barn mellan sig, tre glada kontorsnissar som ler stort mot någonting, de fyra medelålders människorna som avnjuter lite vin och bjuder på presenter (och allting ser taget direkt från någon sorts reklam för vuxenblöjor, men det kan vara en personlig tolkning beroende på mitt förhållande till Tena vuxenblöjor - tack Peter för gratisproverna jag fick i brevlådan, de har absolut kommit till använding...).
Andra synpunkter på omslaget? Fungerar det här 2008?
Sånt man kan göra i sin ensamhet i Piteå en fredagkväll
Jag må vara lite väl mycket nörd ibland, men jag vill ändå hävda att gruppen Powerplay är det bästa som hänt oss NES-nostalgiker på mycket, mycket länge. Framförallt gillar jag att de använder riktiga instrument men ändå får det att låta så likt originalspelen som möjligt. Tårarna är nära.
Och ni som är oroliga för att jag blivit alldeles för nördig i min blogg nuförtiden - ni kan vara lugna. Jag är inte riktigt dhär ännu:
Och ni som är oroliga för att jag blivit alldeles för nördig i min blogg nuförtiden - ni kan vara lugna. Jag är inte riktigt dhär ännu:
Tids nog kanske. Än är jag ju inte tillräckligt vuxen. Det verkar personerna ovan vara, i den här några år gamla klassikern.
Hyllning till de bortglömda, del XXII
"Slå igång gonggongen!"
"Monique! Släpp ut tigrarna!"
Tänk dessa repliker med ett karaktäristiskt dalmål från en vältränad skidåkare som har en vilopuls på kanske 7 slag i timmen så kanske det växer fram någon slags bild i huvudet. Under 90-talet utropades nämligen dessa repliker (eller åtminstone något i den stilen) varje fredagkväll inför mer eller mindre halva svenska befolkningen som bänkade sig framför tvn för att se hur mer eller mindre kända kändisar brottades i gyttja, klättrade på väggar eller gissade gåtor på Fort Boyard. Inledningsvis var Erik Blix programledare, men det var först när Gunde Svan tog över som Fångarna på Fortet verkligen blev "the shit" i svenska folkhemmen. Det var så fantastiskt underhållande att se! Tänk vilken spänning, dramatik och humor det bjöds på kväll efter kväll, och alla såg programmet. Alla.
Genom Fortet blev flera ansikten kopplade till programmet. Flerfaldige OS-medaljören Gunde blev programledare (fråga en sjuttonåring på stan vem Gunde Svan är så svarar denne mer troligen att han är programledare än skidåkare). Agneta Sjödin blev Gundes sidekick och Kayo blev senare Gundes andra (lite skrikigare och jobbigare) sidekick och Stig Ossian Ericsson blev Fader Fouras med hela svenska folket; en mystisk filur som ställde gåtor och senare blev allt mer skum och sprang omkring på fortet och filosoferade. Eller något sådant. Jag vet ärligt talat inte vad syftet var.
Vem är det som går och går men aldrig kommer till dörren?
Men det fanns fyra personer till som bidrog till den succé som Fångarna på fortet faktiskt måste anses vara, men av någon anledning har de inte hyllats på samma sätt i medierna. Men ack så viktiga funktioner de hade! Vid det här laget vet ni förhoppningsvis vilka jag menar:
- Monique, bruden som skötte om tigrarna och vred på tigerhuvudet som kontrollerade om "lösenordet" var rätt.
- Tjockisen som slog på gonggongen när tävlingen startade. Jag kan inte urskilja vad Gunde sade riktigt, men jag tror att han heter typ Lamor eller något? Om det är någon som vet svaret, var god och meddela!
- De två dvärgarna som sprang med nycklarna och gjorde givemefive med Gunde lite då och då, samt daskade till de kvinnliga deltagarna i rumpan då de tyckte att det passade, det vill säga mer eller mindre hela tiden. Enligt wikipedia heter de Alain och Luc.
Vad hade egentligen Fångarna på fortet varit utan dessa hjältar? Ja, inte särskilt mycket skulle jag vilja påstå. Alla fyra hade en tillbakadragen roll men var navet i produktionen. Tjockisen som slog igång gonggongen startade ju programmet och därigenom den fejkade stressen att hinna alla sju nycklar; dessutom var han stark och såg lite läskig ut vilket bidrog till spänningen. Dvärgarna är av naturliga orsaker oerhört viktiga. Inte kunde väl kändisarna bära nycklarna själva? Dessutom var de ganska söta när de sprang vill jag minnas, och de gav också ett sympatiskt intryck av Gunde eftersom han verkade så himla tajt med dem när han gjorde hög femma med dem. Och Monique! Utan henne hade väl tigrarna sprungit lös på fortet, och det hade ju inte fungerat. Och vem skulle annars vrida på tigerhuvudet? Själva idén med en tigerskötare på ett fort är väl dessutom ganska... jag vet inte, exotisk?
Jag har, förgäves, googlat efter bilder på dessa fyra personer, men det har varit ett fruktlöst uppdrag. Detta torde väl tyda på att de är bortglömda, inte sant? Men ni kommer säkerligen ihåg dem ändå, och förhoppningsvis uppskattar ni deras insatser program in och program ut. Jag hittade dock ett gammalt intro till programmet, tyvärr med tämligen kass eller kanske snarare usel kvalitet, men där ser man våra kära hjältar i korta sekvenser:
Mycket viktiga hållpunkter att kika efter:
0:08: En av dvärgarna springer.
0:11: Tjockisen slår på gonggongen.
0:20-0:26: Båda dvärgarna syns i bild vid ett antal tillfällen
0:28: Close-up på tjockisen med gonggongen.
0.52-0.54: Gunde inbjuder den ena dvärgen till en givemefive.
1.14: Monique vrider på tigerhuvudet för att kontrollera lösenordet
1.18: Dvärgarna bär kändisarnas ihopsamlade pengar.
Som ni ser är dessa fyra kittet som håller samman allting, och bör därför hyllas idag som de hjältar de faktiskt är. Faktum är man nästan trodde att dessa fyra bodde på fortet på heltid? Det kändes så. Uppenbart är att de inte var svenskar, delvis för att de aldrig sa något men också för att de var med i andra länders produktion av samma program. Det kändes helt enkelt som att de var i sin rätta miljö på fortet, ja, faktiskt nästan som om de var "urfångarna" på fort Boyard. Kort sagt: Monique, Luc, Alain och den starke mannen med gonggongen vars namn jag inte vet - idag är det er dag! Njut!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
A new dawn
Okej, min bloggpaus varade inte mer än 1 timme, för nu har jag fått min revansch. På 19 matcher blev det 15 vinster, 3 andraplatser och 1 sistaplats. Ha!
End of the world
Mamma spöade fullständigt skiten ur mig och pappa i MarioKart till Gamecube igår kväll. Det var otroligt knäckande för mitt psyke och självförtroende, så jag känner att jag måste dra mig tillbaka från omvärlden ett tag. Vi hörs!
Snusk och oanständigheter
Jag finner det ganska lustigt att Peter av alla har klagat på att jag ibland är lite väl ekivok i min blogg, men samtidigt sitter han och kollar på tjuvtittat.se och skickar bilder som denna till mig:
Sedan kan man förstås diskutera huruvida det är ekivokt eller inte med en baconlindad korv förstås. Det är väl snarare vilka värderingar och tolkningar man lägger i ovanstående bild som säger någonting om ens snuskiga fantasi. Men det är något äckligt över den här bilden som får mig att känna mer avsmak än korvsug, och det är inget annat än att det är senap på bilden. Fy vad äckligt. Det ser ju dessutom ut att ha samma färg och konsistens Pingus lillebrorsas avföring (som jag av någon anledning inte kunde hitta bild på trots en ihärdig googlesökning)
Den minsta pingvinen är Pingus lillebrorsa
Nej, vilket obehagligt inlägg det här blev. Jag tar nog bort det sen när jag kommer på bättre tankar...
Utmaningen
Jag har blivit utmanad av Bek och kan naturligtvis inte säga nej till ett sådant här påfund och svarar därför snällt.
Rules:
* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
1. En gång när jag var yngre (dock inte tillräckligt mycket yngre för att det inte ska vara pinsamt) började jag nästan gråta när min bror tog alldeles för mycket Oboypulver i förhållande till mjölken. Jag vet inte varför, men det var väldigt upprörande att se att hur han totalt ignorerade de rekommenderade måtten och istället tog 5-6 rejält rågade teskedar till mitt stora förtret. Mina protester gjorde naturligtvis bara att han på storebrorsmanér hällde i ytterligare oboypulver med ett ondskefullt hånleende för att retas. Det var en tuff barndom man hade på min tid.
2. Jag har en inåtnavel som är ganska rymlig. Jag får dock aldrig navelludd, vilket är synd, för det verkar roligt att pilla bort sådant. Jag avundas min lillasyster (jag ber om ursäkt för den outningen, förresten...)
Rules:
* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
1. En gång när jag var yngre (dock inte tillräckligt mycket yngre för att det inte ska vara pinsamt) började jag nästan gråta när min bror tog alldeles för mycket Oboypulver i förhållande till mjölken. Jag vet inte varför, men det var väldigt upprörande att se att hur han totalt ignorerade de rekommenderade måtten och istället tog 5-6 rejält rågade teskedar till mitt stora förtret. Mina protester gjorde naturligtvis bara att han på storebrorsmanér hällde i ytterligare oboypulver med ett ondskefullt hånleende för att retas. Det var en tuff barndom man hade på min tid.
2. Jag har en inåtnavel som är ganska rymlig. Jag får dock aldrig navelludd, vilket är synd, för det verkar roligt att pilla bort sådant. Jag avundas min lillasyster (jag ber om ursäkt för den outningen, förresten...)
3. När jag är riktigt rastlös brukar jag ibland leta fram någon av Sofias bh:ar, hålla den framför ögonen och springa omkring och ropa "heeeeeeeeelp meeeeee" samtidigt som jag flaxar med armbågarna. Ja, detta är helt sant, men nej, jag brukar bara göra denna imitation av Flugan när Sofia är hemma (kanske inte lät särskilt mycket bättre trots allt...)
4. Jag är vinnare av 2003 års stänkare. 5. Vid fem års ålder hade jag brutit nyckelbenen fyra gånger, två gånger på vardera nyckelben, på följande vis: Första gången var när jag föddes. Andra gången var när jag och mina två äldre syskon åkte rutschkana på en madrass nerför min säng. Det var lite läskigt så jag velade lite för länge, varpå min oboyslukande storebror tappade tålamodet och knuffade ner mig. Tredje gången var efter att jag ramlat i en skateboardramp som var cirkus en meter hög som jag och min kusin sprang på (nej, jag var inte skejtare då heller). Fjärde och sista (?) gången flög jag in i husgrunden efter att ha halkat på en isig snöhög.
6. Varje gång Micke Rickfors låt Vingar spelades på radio eller tv då det begav sig blev jag alltid extatisk och rockade loss som en galning och "sjöng med", det vill säga var något i stil med "Vingapengarna! Vingapengarna!". Rock'n'roll blev aldrig tydligare än så under åttiotalet.
7. Jag tycker inte om Brynäs. Jag vet inte varför; jag gör det bara inte.
Jag utmanar:
Sofia
Jenny
Jo-Hanna
Robin
Lotta
Elin
Elin 2
+ alla eventuella frivilliga
Däremot orkar jag inte skicka iväg kommentarer till er.
7. Jag tycker inte om Brynäs. Jag vet inte varför; jag gör det bara inte.
Jag utmanar:
Sofia
Jenny
Jo-Hanna
Robin
Lotta
Elin
Elin 2
+ alla eventuella frivilliga
Däremot orkar jag inte skicka iväg kommentarer till er.
