Död snö och hyllningar till Adolf
Jag har två mål med mitt liv. Det ena målet är att någon gång få spela Stormtrooper i någon av de gamla Star Wars-filmerna, men då tidsmaskinen aldrig kommer uppfinnas (vilket man med stor sannolikhet kan påstå eftersom de i framtiden isåfall borde åkt tillbaka i tiden, vilket vi ju borde ha märkt) kommer jag aldrig få uppleva detta.
Tur då att mitt andra mål med livet är betydligt mer realististiskt, nämligen att få spela zombie i någon film i framtiden. Det är faktiskt en svårare uppgift än man kan tro, åtminstone om man vill vara en trovärdig levande död. Jag vill trots detta gärna tro att jag har den talang som krävs. Om inte annat så vore det väldigt skoj.
Nu är det bara att vänta på att Svensk Filmindustri ska fatta grejen med zombiefilm, och ta tillfället i akt och göra en. Till och med norrmännen har ju fattat, och i dagarna kom filmen som det snackats om rätt länge nu. Död snö, en norsk nazizombiefilm, har hyllats som den kanske bästa filmen i genren på diverse filmfestivaler. (Även om i princip allt är skräp finns det oväntat många filmer inom den genren). Självklart blir det däremot förstås bara pannkaka av alltihop när recensenter på Aftonbladet eller Expressen ska se liknande filmer och ge omdömen. I försöken att verka kunniga drar de referenser till Romeros zombiefilmer och Sam Raimis Evil Dead-filmer, vilket snarare bara säger hur totalt de missförstått alltihop, även om nu betygen i sig kanske inte är felaktiga.
...och trailern lovar ju gott. Nazismen är ju, precis som zombies, lite av ett intresse för mig också med tanke på att jag studerar till lärare i historia. Och i och med det vill jag även passa på att gratulera alla svenskar som heter Adolf, som ju hade namnsdag i tisdags. Grattis! Ni är säkert många som fått det namnet sedan 30-talet och framåt...
So long, farewell, auf wiedersehen, adieu!
Nu åker jag till Skåne så det kommer bli tyst på bloggen ett tag. Skönt värre. Passar också på att påminna om att ni måste rädda världen. Det är viktigt, annars tar Det utan namn över helt, och det vore ju otrevligt.
Ha en fin sommar!
Ha en fin sommar!
Byt ut A-landslaget mot U21-landslaget?
Okej, vi ska inte glömma att det var Vitryssland som stod för motståndet. Vi ska inte heller glömma att det slarvades i uppspelen lite för ofta, som ett vassare motstånd hade utnyttjat bättre. Men det var ändå väldigt uppfriskande att se den lufsande nallebjörnen Tommy Söderberg igen; mannen som förespråkar känslor framför sifferkombinationer och formationer, lagarbete framför enskilda prestationer och joggingdress framför kostym. Och framförallt var det roligt att se ett svenskt landslag som faktiskt spelade fotboll.
Det "riktiga" landslagets prestationer har på det senaste haft väldigt mycket övrigt att önska. Jag tycker dock inte att Lagerbäck är problemet, utan snarare är det glöden som saknas. Man spelar för statiskt och förutsägbart, men framförallt jobbar man för lite, rör sig ingenting och förväntar sig att Zlatan ska fixa allt (som själv förväntar sig att alla andra ska göra allt).
Kul då att se att U21-laget verkar ha talang. I kvällens match stod Vitryssland för motståndet, vilka pulveriserades med kvickt, snabbt, underhållande och roligt anfallsspel från svenskt håll. 5-1 var i underkant och målen var dessutom sanslöst snygga (även Vitrysslands). Framförallt var det roligt att se den svenska backlinjen som vågade spela sig genom mittfältet med passningar efter marken, och inte paniklångbollar utan adress i sann Hansson/Mellberg-anda. Bådar gott inför framtiden.
Bra fotboll, hemmaplan och publikfest. Blir nog en trevlig sommar och jag tror att Sverige kan gå riktigt långt, även om det nu bara var Vitryssland vi mötte...
Söderberg är redo.
Det "riktiga" landslagets prestationer har på det senaste haft väldigt mycket övrigt att önska. Jag tycker dock inte att Lagerbäck är problemet, utan snarare är det glöden som saknas. Man spelar för statiskt och förutsägbart, men framförallt jobbar man för lite, rör sig ingenting och förväntar sig att Zlatan ska fixa allt (som själv förväntar sig att alla andra ska göra allt).
Kul då att se att U21-laget verkar ha talang. I kvällens match stod Vitryssland för motståndet, vilka pulveriserades med kvickt, snabbt, underhållande och roligt anfallsspel från svenskt håll. 5-1 var i underkant och målen var dessutom sanslöst snygga (även Vitrysslands). Framförallt var det roligt att se den svenska backlinjen som vågade spela sig genom mittfältet med passningar efter marken, och inte paniklångbollar utan adress i sann Hansson/Mellberg-anda. Bådar gott inför framtiden.
Bra fotboll, hemmaplan och publikfest. Blir nog en trevlig sommar och jag tror att Sverige kan gå riktigt långt, även om det nu bara var Vitryssland vi mötte...
Söderberg är redo.
Världen behöver dig!
Världen är i stor, stor fara! Snart kommer hela världen att gå under om ingen gör något!
Tack och lov då att du finns, kära läsare, för du och endast du kan stoppa ondskan. Hur då, frågar du dig? Jo, det är mycket enkelt. Det enda du behöver göra är att klicka här på denna länk och ladda ner zipfilen (Kostar ingenting, däremot måste du nog vänta någon minut eller så innan du kan ladda ner. Kolla ungefär i mitten på sidan efter nedräknaren, när den är färdig är det bara att ladda ner genom att klicka på "free download"). Ladda ner och/eller packa upp direkt (två filer), sen spelar du spelet genom att klicka på filen som så fint heter "Tomas". Inga virus eller såna grejer utan det är bara att köra på.
Ett par tips: Läs "help" i spelets meny om du inte fattar vad du ska göra. Annars är det rätt enkelt; styr med piltangenterna, öppna dörrar med mellanslagstangenten, skjut med control och rädda världen från alla ondska. Lycka till!
Läsa upp betyg på Komvux?
På måndag kommer regeringen med ett nytt förslag som innebär att elever inte får läsa upp gymnasiebetygen på Komvux. Endast de som fått underkänt ska ha möjlighet till detta, alternativt göra en tenta för att öka betyget.
Rent spontant tycker jag det låter knasigt. Att man inte fått tillräckliga betyg på en kurs kan ha miljontals olika anledningar: sjukdom, föräldrar i skilsmässa, omognad, skoltrötthet, dålig lärare, "dålig form" eller gudvetvad. Det är inte, som herr Björklund verkar tro, lata elever det handlar om, även om det säkerligen finns sådana också. Sen tycker jag argumentet att "det är slöseri med samhällets resurser" låter ganska illa. Hur var det nu... ska utbildning löna sig? Känns inte riktigt så, va?
Men vad säger ni? Knas eller kalas?
(Jag ber om ursäkt. Det här inlägget blev ovanligt seriöst, men det känns väldigt intressant samtidigt. Men för att slippa seriositeten skriver jag ordet "bajs" här. Bajs. Så, nu känns det lite bättre.)
Rent spontant tycker jag det låter knasigt. Att man inte fått tillräckliga betyg på en kurs kan ha miljontals olika anledningar: sjukdom, föräldrar i skilsmässa, omognad, skoltrötthet, dålig lärare, "dålig form" eller gudvetvad. Det är inte, som herr Björklund verkar tro, lata elever det handlar om, även om det säkerligen finns sådana också. Sen tycker jag argumentet att "det är slöseri med samhällets resurser" låter ganska illa. Hur var det nu... ska utbildning löna sig? Känns inte riktigt så, va?
Men vad säger ni? Knas eller kalas?
(Jag ber om ursäkt. Det här inlägget blev ovanligt seriöst, men det känns väldigt intressant samtidigt. Men för att slippa seriositeten skriver jag ordet "bajs" här. Bajs. Så, nu känns det lite bättre.)
It was acceptable in the 90s
Till er som fortfarande hävdar att allt var bättre förr:
Intressant att nämna är att den hysteriska (och milt sagt rätt usla) programledaren David Waldfogel är specialistläkare egentligen, men ändå ställer upp på att göra dylika produktioner. Senast såg vi honom på tv i den hemska Bauhausreklamen som får vem som helst att bli vomeringsinitierad. Men snubben är smart ändå, tydligen. Tänka sig. Rena Natta, som programmet hette, var ett fruktansvärt program på alla plan och kastade bort tv-licenspengar i sjön (och lades ner rätt snabbt också). Tur då att TV4 var en värdig konkurrent när det kom till bra tvproduktioner. Kommer ni ihåg Glöm inte tandborsten! med Joakim Geigert som programledare?
Intressant att nämna är att den hysteriska (och milt sagt rätt usla) programledaren David Waldfogel är specialistläkare egentligen, men ändå ställer upp på att göra dylika produktioner. Senast såg vi honom på tv i den hemska Bauhausreklamen som får vem som helst att bli vomeringsinitierad. Men snubben är smart ändå, tydligen. Tänka sig. Rena Natta, som programmet hette, var ett fruktansvärt program på alla plan och kastade bort tv-licenspengar i sjön (och lades ner rätt snabbt också). Tur då att TV4 var en värdig konkurrent när det kom till bra tvproduktioner. Kommer ni ihåg Glöm inte tandborsten! med Joakim Geigert som programledare?
Glöm inte tandborsten! var ett program som på alla sätt och vis var helcrazy då det begav sig i mitten av nittiotalet, vilket man i trailern visar på olika sätt. Notera till exempel Geigerts busiga grimaser ungefär 12 respektive 14 sekunder in i klippet. Vilket festligt program det måste vara med en så galen programledare! Lägg till knasigheter som cyklister, brandmän och en hel brandbil i studion och vi har ett vinnande koncept. Men för att krydda extra mycket sitter samtliga i publiken med en tandborste i handen som på givet kommando unisont ropar "Glöm inte tandborsten!", som taget direkt ur valfritt amerikanskt underhållningsprogram från samma tid (Anledningen till tandborstarna var att någon ur publiken vann en resa men var tvungen att åka direkt efter programmet, och att glömma tandborsten vore ju dumt...).
Ett helt lysande koncept. Man kan fråga sig varför det gick så dåligt.
Eller så låter man bli.
Ett helt lysande koncept. Man kan fråga sig varför det gick så dåligt.
Eller så låter man bli.
Hyllning till de bortglömda, del XXVI
Nu är det återigen dags att lyfta upp någon av våra bortglömda hjältar ur anonymitetens träsk. Denna gång ska en viss Katrin hyllas, en person som ni förmodligen stött på ett par gånger under era liv. Denna Katrin är en hjälte som, trots att hon syns i princip överallt, ändå inte riktigt fått den uppmärksamhet som hon förtjänar. Trots allt gör hon en insats vareviga dag, och gör svenskarnas vardag lite enklare.
Katrin för tankarna till offentliga toaletter efter uträttade behov. Nu kanske den kvicke läsaren tänker "Aha, han syftar på Katrin Schulman/Zytomikicikgi-nånting, hon som syns överallt men ändå aldrig kommer bli speciellt känd, och med viss fantasti absolut kan kopplas samman med offentliga toaletter" men så är inte fallet. Hon kan nämligen på intet sätt klassas som en hjälte. Den bortglömda hjälten som jag istället låter köra hjältetraktorn idag är Katrin - toaletthjälten.
Alla som någon gång besökt en offentlig toalett har förmodligen stött på Katrin. Hon hjälper oss i alla möjliga former. Hon finns som pappershållare. Som toapapper. Som spegeln på toaletten. Som handfat. Som värmeelement på toaletten. Som bajsborsten som ska skrubba rent i toan. Som sanitetspåse. Egentligen kan man säga att Katrin står för allt äckligt man kan tänka sig; sådant man helst inte vill beblanda sig mer än nödvändigt med, i synnerhet när det är just offentliga toaletter vi talar om. (Det slog mig just att offentliga toaletter är något som jag av outgrundlig anledning verkar återkomma till på bloggen lite för ofta för att det ska kännas normalt. Minns till exempel det inlägget om att man inte kan vara säker på att man låst dörren på handikapptoaletter, men också det inlägg som delvis handlar om den obehagliga känslan som uppstår då toalettystnad råder då man tvingas göra tvåan i panik på offentliga toaletter. Bör jag vara orolig?)
Katrin för tankarna till offentliga toaletter efter uträttade behov. Nu kanske den kvicke läsaren tänker "Aha, han syftar på Katrin Schulman/Zytomikicikgi-nånting, hon som syns överallt men ändå aldrig kommer bli speciellt känd, och med viss fantasti absolut kan kopplas samman med offentliga toaletter" men så är inte fallet. Hon kan nämligen på intet sätt klassas som en hjälte. Den bortglömda hjälten som jag istället låter köra hjältetraktorn idag är Katrin - toaletthjälten.
Alla som någon gång besökt en offentlig toalett har förmodligen stött på Katrin. Hon hjälper oss i alla möjliga former. Hon finns som pappershållare. Som toapapper. Som spegeln på toaletten. Som handfat. Som värmeelement på toaletten. Som bajsborsten som ska skrubba rent i toan. Som sanitetspåse. Egentligen kan man säga att Katrin står för allt äckligt man kan tänka sig; sådant man helst inte vill beblanda sig mer än nödvändigt med, i synnerhet när det är just offentliga toaletter vi talar om. (Det slog mig just att offentliga toaletter är något som jag av outgrundlig anledning verkar återkomma till på bloggen lite för ofta för att det ska kännas normalt. Minns till exempel det inlägget om att man inte kan vara säker på att man låst dörren på handikapptoaletter, men också det inlägg som delvis handlar om den obehagliga känslan som uppstår då toalettystnad råder då man tvingas göra tvåan i panik på offentliga toaletter. Bör jag vara orolig?)
Det är viktigt att komma ihåg att Katrin alltid funnits där till vår hjälp, men utan att aldrig blivit riktigt uppmärksammad. Skriver kvällspressen något om Katrins insatser? Diskuterar ni Katrin på era fikaraster? Har du varit på någon fest då Katrins insatser överhuvudtaget blivit nämnda?
Nej, förmodligen inte. Om du hade gjort allt jobb som Katrin gör - värmer toaletterna, städer upp dem, torkar mer eller mindre smickrande rumpor osv osv - hade du väl åtminstone velat ha ett uppskattande tack? Det är det minsta man kan begära, tycker jag nog. Precis detta får Katrin utstå dag ut och dag in. Hon finns där för oss såväl i vått som torrt; möjligen lite mer i det förstnämnda än i det andra, men likväl finns hon där.
Nästa gång du besöker en offentlig toalett vars produkter är från Katrin - sänd en tanke, kanske rent av att du säger tack. Visa din uppskattning. Världen blir så mycket bättre då.
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
24. Michael Collins - Astronauten som inte gick på månen
25. Sixten - Katten som räddade fyra getter
26. Katrin - Toaletthjälten
Så att Sofia inte ska känna sig säker i sommar...
Inlägget utan namn
Först en liten varning. Detta inlägg är inte bara mitt kanske längsta någonsin utan det innehåller också en hel del obehagligheter, och känsliga läsare varnas. Det är otäckt. Läskigt. Farligt. Delvis förklarar det också lite varför jag inte varit särskilt aktiv på bloggen på senaste tiden; jag lever i ständig fara och oro.
Det hela började för ett par månader sen, då Sofias systrar var och hälsade på. Utan att säga något hade de smugglat ner en äcklig, obehaglig liten docka i hennes morgonrocksficka, en överraskning Sofia inte märkte förrän efter att de hade åkt. Sofia i sin tur sade ingenting utan lade dockan på mitt nattduksbord, något jag inte märkte förrän några dagar senare. Jag fick panik när jag insåg att den äckliga lilla saken suttit och stirrat på mig om natten utan att jag märkt något, så hämndlysten som jag är gömde jag därför dockan för Sofia på annan plats. Syftet var i den stunden att hon skulle bli lika rädd som jag hade blivit, vilket naturligtvis lyckades då dockan är minst sagt otäck (av den anledningen har vi velat avpersonifiera dockan, och eftersom det är livlös materia kallar vi därför dockan för "Det utan namn". Huruvida det verkligen är just livlös materia går förstås att ifrågasätta). Sofia svarade med att gömma den igen, och återigen svarade jag med samma medel. Något som till synes hade börjat som ett oskyldigt lite bus, började nu utveckla sig till en kamp på liv och död. Vi gömde Det utan namn för varandra om vartannat, för att den senare skulle dyka upp och skrämma den andre när denne minst av allt anar det.
Det hela började för ett par månader sen, då Sofias systrar var och hälsade på. Utan att säga något hade de smugglat ner en äcklig, obehaglig liten docka i hennes morgonrocksficka, en överraskning Sofia inte märkte förrän efter att de hade åkt. Sofia i sin tur sade ingenting utan lade dockan på mitt nattduksbord, något jag inte märkte förrän några dagar senare. Jag fick panik när jag insåg att den äckliga lilla saken suttit och stirrat på mig om natten utan att jag märkt något, så hämndlysten som jag är gömde jag därför dockan för Sofia på annan plats. Syftet var i den stunden att hon skulle bli lika rädd som jag hade blivit, vilket naturligtvis lyckades då dockan är minst sagt otäck (av den anledningen har vi velat avpersonifiera dockan, och eftersom det är livlös materia kallar vi därför dockan för "Det utan namn". Huruvida det verkligen är just livlös materia går förstås att ifrågasätta). Sofia svarade med att gömma den igen, och återigen svarade jag med samma medel. Något som till synes hade börjat som ett oskyldigt lite bus, började nu utveckla sig till en kamp på liv och död. Vi gömde Det utan namn för varandra om vartannat, för att den senare skulle dyka upp och skrämma den andre när denne minst av allt anar det.
Det utan namn. Kolla på det. Usch! Riktiga skaldjursögon.
Detta har inneburit att både jag och Sofia levt i ständig skräck och obehag den senaste tiden. Dockan kan dyka upp överallt, närsomhelst. Värst är det när man nyss haft makten, men plötsligt märker att Det utan namn inte längre befinner sig på den plats man sist gömde den. Då kan man anta att Sofia hittat den, och utan ett ord gömt den på annat ställe. Eller än värre - Det utan namn har förflyttat sig själv! Mycket, mycket obehagligt och påfrestande för nerverna, och dockor (speciellt porslinsdockor) har samma effekt på mig som clowner och mimare vars nastyness jag beskrev för ett bra tag sen.
Nedan följer några exempel på var Det utan namn befunnit sig och gjort livet i lägenheten allt annat än mysigt under senaste tiden. Klicka på bilderna för att se Det i större format.
Det utan namn tycker om att leka med sina afrikanska vänner i hyllan. Krukan han sitter i är för övrigt ett fynd från soprummet. Det passar en liten skräckinjagande tingest som det att sitta i ett soprumsfynd, faktiskt.
Det utan namn har även något på gång med den tvålfagre (höhö) bruden från vårt badkar, även om Sofia nog tyckte det var lite äckligt att de hade det mysigt i just hennes säng.
Här visar Det utan namn att en bra överraskningsattack är att leka spindelmannen i garderoben. Att anfalla från ovan är alltid lite extra obehagligt och oväntat.
Det finns ingen risk att man vågar sig upp mitt i natten för att smygäta oliver. Det utan namn håller ständig vakt även i kylskåpet.
Inte ens att göra gröt på morgonen går att göra utan risk för livet numera. Det utan namn har koll även på havregrynen.
Av någon anledning gillar Det utan namn att grensla nattlampan också. Fråga inte.
Det utan namn inte bara gömmer sig, utan lämnar även små meddelanden här och där för att markera närvaro. Att Det utan namn inte syns, innebär inte att han inte existerar, vilket han ständigt påminner oss om.Så långt var det bara obehagligt av den anledningen att man levde i ständig skräck över var Det utan namn skulle gömma sig härnäst. Men snart började det bli obehagligt av andra anledningar. Denna skräckjakt blev mer och mer av ett kall för mig, och jag började ta det alltmer seriöst, ja, mer seriöst än vad de flesta psykologer skulle kalla hälsosamt. (Om du Nils fortfarande är "mitt största fan" och läser just detta, får du gärna ställa en diagnos eller åtminstone hjälpa mig ur den här panikskapande spiralen.) Det som började som ett litet bus i vardagen blossade upp och blev allt mer allvarligt, och jag är rädd att denna "hobby" eskalerat in absurdum, i ett bottenlöst hål som enbart kan sluta med ond, bråd död där Det utan namn stirrar på våra döda kroppar med en hånfullt leende.
Det utan namn har helt klart börjat ta över våra liv. Det började med att någon bytte skrivbordsunderlägg på Sofias datoranvändare. Oskyldigt, kan tyckas, med med tanke på skrivbordsunderläggets natur kan ingen missförstå det scilianska meddelandet som motivet utsänder:
Hitler reinkarnerad?
Med tiden kom vi över det här, och tänkte att någon liten nazistdocka på en dator inte är något att oroa sig över. Så vi satte oss ner en lugn fredagskväll och tänkte mysa med en film. Valet föll på The Strangers, en thriller/skräckfilm som må vara lite klyschig emellanåt men å andra sidan är väldigt spännande och får nerverna på helspänn. I vanliga fall, that is. När vi såg på filmen hände något som förhöjde skräckkänslan tusenfalt. Undertexterna var nämligen... rätt udda. Det började ganska oskyldigt, med små felstavningar i undertexterna och lite ställen där översättaren hade tyckts ta sig lite väl stora friheter. Men helt plötsligt började det bli riktigt obehagligt, med små antydningar som inte kändes helt bra för oss i soffan:
Men än värre skulle det bli.
Sofias kompis Lina skickade nämligen ett meddelande på msn att hon hade hittat ett konstigt klipp på youtube. Hon skickade länken för att vi skulle få se vad det var. Detta mötte oss:
Budskapet kan egentligen inte bli tydligare. Det utan namn är ute efter oss.
Hemskheterna slutar dock inte där. I dagarna konstruerades en mycket catchy technolåt på temat, men eftersom jag inte har någon aning om hur man lägger upp låtar på bloggen så låter jag bli. Och det är nog bäst för samtliga, tror jag. Den är hemsk, i fler än en bemärkelse.
Så här befinner vi oss nu. Jag vet inte vad nästa steg ska bli. Jag är rädd för mig själv.
Men framförallt är jag rädd för Det utan namn. Må Gud vare med er!
Så här befinner vi oss nu. Jag vet inte vad nästa steg ska bli. Jag är rädd för mig själv.
Men framförallt är jag rädd för Det utan namn. Må Gud vare med er!
