Din bortglömde hjälte -

Om du har ett äpple vill du dela det med mig?

För relativt hyfsat ganska exakt två år sedan skrev jag ett inlägg om felhörningar i låtar. Felhörda låtrader som "Oh mama ketchupe!", "Går inte alls med ögon men hattarna på sne!", "Små negrer i sanden", "Trocadero, ingen fara!" och "Vit kuk - han räknar upp till hundra" är exempel på sådant som biktades av mig själv och de som kommenterade. Men dessa felhörningar förstörde egentligen inte låtarna, utan gav dem snarare ytterligare en dimension. Detta inlägg kommer således att fokusera på en låttext som jag av en eller annan anledning ogillar. Och nej, jag kommer inte klaga på Per Gessle igen, även om det var otroligt roligt med en sånt fantastiskt engagemang från upprörda kommenterare den gången.

Den låt som fått den tveksamma äran att denna gång hamna på stupstocken är en låt som lågstadiefröknar av någon anledning envisas med att tycka är en bra låt att sjunga på skolavslutningar. Jag kan nästan satsa min ena arm på att alla hört den låten någon gång, ja förmodligen även sjungit den. Jag minns själv hur jag som liten förstaknoddare stod med klassen och "sjöng" den låten på skolavslutningen, och efter att ha hört mig för bland vänner är jag inte ensam. Alla verkar ha sjungt låten, som är ingen annan än Äppelmelodin (klicka på länken så får du höra Fritidshemmet Örnen göra en härlig tolkning av låten).

Egentligen är det inget fel på låten i sig. I själva verket är Äppelmelodin en ganska catchy låt som lätt sätter sig på huvudet. Den är lätt att sjunga och har ett naturligt sväng. Problemet ligger istället på textnivå. Låt mig demonstrera genom att helt enkelt hänvisa till första versen:

Om du har ett äpple vill du dela det med mig? I en äppelmelodi.
Eller vill du ha det goda äpplet för dig själv? Och inte få nån melodi.
Dela med sig? Eller snåla? En vanlig fråga får man tåla!
Om du har ett äpple vill du dela det med mig? Eller tar du hela själv? Va!?

Som typisk medelsvensson som knappt vågar säga till folk som pratar för högt på bussen anser jag att denna låttext är väldigt nedvärderande och anklagande. Jag anar en lätt kommunistisk propaganda i texten, som uppenbarligen förespråkar att eget ägande inte får förekomma. Visserligen får man äga ett äpple, men nåde dig om du inte delar med dig broderligt!

Det börjar ganska oskyldigt med en enkel fråga om man vill dela med sig av sitt äpple i en äppelmelodi, och så långt är det inga problem. Det låter rent av som om en härlig grej att få dela ett äpple med någon och sjunga en melodi samtidigt. Andra raden är fortfarande ganska neutral, men här börjar man ana lite oråd; sångaren av låtraden utövar utpressning på äppelägaren genom att frånta honom/henne sin äppelmelodi om han/hon inte delar sitt äpple. I tredje raden börjar vinklingen bli alltmer synliggjord. Att äta sitt äpple själv utan att bli kallad snåljåp är ingen möjlighet - en vanlig fråga får man ju faktiskt tåla! Men är det inte snarare ett hot mer än en vanlig fråga? Det hela understryks i sista raden, genom att återupprepa den till synes vänliga frågan men med en mycket bitter underton i det sista ordet: "VA?!" (lyssna återigen på Fritidhemmet Örnens version av låten så hör ni hur anklagande "Vaet" låter.).

Jag tycker med andra ord att det finns fog att ogilla denna låt. Budskapet, att det är fint att dela med sig, är det naturligtvis ingenting fel på. Men sättet det framförs på är mycket knasigt.

2009-11-25 @ 16:30:18 Permalink Allt Kommentarer (10) Trackbacks ()

För mycket tid...

... eller för dålig prioritering?

2009-11-24 @ 11:54:39 Permalink Allt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidsfrist

Okej, ni får fram till på söndag på er att rösta på era bortglömda hjältar. Just nu leder Rafael, tätt följt av Hönsmammorna. Än är det inte för sent att påverka resultatet! Rösta!

2009-11-23 @ 21:49:07 Permalink Allt Kommentarer (0) Trackbacks ()

En neger dirigerar i Gävles orkester!

Nej, ni behöver inte bli oroliga. Det kommer ingen neger för att dirigera i Gävle. Men det skedde 1953 och var en otrolig nyhet då. Och då var det rent av politiskt korrekt.

Jag älskar att läsa gamla tidningar på mikrofilm nere i arkiven på Ub. Ni borde testa.

2009-11-19 @ 14:35:06 Permalink Allt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Ett land i gryningen

Har nyligen läst ut min personlige favorit Dennis Lehanes senaste bok Ett land i gryningen, som bortsett från en bitvis rätt tafflig svensk översättning var väldigt bra; precis som i princip allt Lehane får ur sig.

Och, bäst av allt: enligt ryktena ska denna bok även filmatiseras, och denna gång av ingen annan än Sam Raimi. Spindelmannenfilmerna kan jag har överseende med då de gamla Evil Dead-filmerna och nya Drag me to Hell fortfarande är sann filmglädje. Självklart är dessa filmer så långt ifrån Lehane man kan komma men jag tror absolut det här kan bli bra grejer. Och lite plåster på såren behövs ju med tanke på att Shutter Island som jag nämnt sisådär en miljon gånger blivit uppskjuten till februari 2010.

Men det finns förstås en stor risk att det bara är ett rykte att Ett land i gryningen, eller The Given Day som den heter på engelska, faktiskt kommer att bli av. Ingenting verkar riktigt klart ännu.

Jag hoppas ändå. Jag ser ju helt klart framför mig Ed Harris i rollen som McKenna.

Och rösta för bövelen! 9 ynka röster är skamligt.

2009-11-12 @ 10:01:59 Permalink Allt Kommentarer (5) Trackbacks ()

30 hjältar - vem förtjänar en extra ros?

Att hyllningslistan kommit upp i 30 namn är förstås något av en milstolpe. Av den anledningen låter jag er läsare att rösta på er favorit! Men välj noga och om så behövs; läs igenom gamla hyllningar. Kanske finns det någon hjälte du missat?

Det här är ett ohyggligt viktigt val. Endast en bortglömd hjälte kommer att få den där extra hyllningen! Och i tidigare fall har det ju varit min egna, personliga bedömning och hyllning, men denna gång får ni läsare chansen att ge er åsikt. Så utnyttja den väl!

2009-11-09 @ 20:23:21 Permalink Hyllning till de bortglömda Kommentarer (7) Trackbacks ()

Hyllning till de bortglömda, del XXX

Jag blev så nöjd med bloggens nya, snygga design att jag ett tag glömde bort att man kanske borde skriva någonting ibland också. Så jag tänkte att det vore schysst att inviga det hela med ett jubileumsinlägg - det är nämligen dags för nr 30 på hyllningslistan!

Eftersom jag av någon outgrundlig anledning envisats med att numrera hyllningsinläggen med romerska siffror har jag dessutom hamnat i en något prekär situation. Nummer 30 blir på romerska siffror XXX, vilket kan antyda något helt annat. Ni som någon gång råkat stava www.hotmail.com fel vet vad jag menar. Antagligen vet ni andra också, men för säkerhets skull kan jag bekräfta att XXX ofta står för diverse ekivoka aktiviteter vilket i sin tur kanske inte har den bästa hjältestatusen. Med andra ord vill jag redan nu poängtera att del XXX alltså inte är särskilt snuskigt. Hoppas du inte blir besviken.

Den 30e hyllningen kan däremot vara lite provocerande av andra skäl. Dagens bortglömde hjälte är nämligen medlem i musikhistoriens i särklass största band och har således rönt enorma framgångar. Dessutom finns det två personer som kanske är ännu mer bortglömda i koppling till bandet ifråga. Låt mig nu motivera varför den 30e hjältehyllningen går till ingen mindre än Ringo Starr, trummisen i Beatles!

Richard Starkey, dock mest känd som Ringo Starr

"Men vänta lite nu", tänker läsare då. "Han är väl inte bortglömd? Alla vet vem han är! Dessutom så var ju Pete Best trummis innan men han ansågs för dålig för att få vara med i bandet och fick sparken precis då de började slå igenom." Och ja, det stämmer. Men det känns samtidigt som en grej alla vet redan, och Pete Best brukar alltid få tröstsympatier från flera olika håll av den anledningen. Man kan ju inte heller komma ifrån att han blev kickad av en anledning - Pete Best var inte bra nog. Han var alltså ingen hjälte; dock någorlunda bortglömd möjligen.

"Men hörrudu!", tänker då den beläste läsaren. "George Harrison då? Han är väl ännu mer bortglömd än Ringo!" Men nehej serru! George Harrison har ju rent av betitlats som "den bortglömde Beatlen", och fått massor av uppmärksamhet för att han liksom glömts bort? Men det har han ju bevisligen inte. Efter Beatles hade han dessutom en relativt lyckosam solokarriär, och att han hamnade lite i skymundan under Beatleseran berodde nog mest på att Paul och John var de verkliga frontfigurerna, medan George gärna höll sig lite i bakgrunden. Självvalt, alltså.

Ringo å andra sidan, han höll sig verkligen inte i bakgrunden frivilligt. Han gjorde det mesta han kunde för att synas, men som trummis blev han oftast tvungen att hamna lite utanför rampljuset. Hans solokarriär gick väl halvhyfsat efter Beatles, men det berodde nog mest på att han kunde rida på vågen. De försök han gjorde till egna låttexter under Beatlestiden beskrivs för övrigt på underbart sätt i detta fantastiska klipp från Family Guy:

Men musikaliskt hade Ringo trots allt viss talang. Att han hamnade lite utanför måste ha lite andra orsaker. Så om man tänker på hur popmusiken ser ut idag, så handlar allt om yta. Är man snygg är man en populärt artist. Idealen var förstås lite annorlunda på 60-talet men efter en snabbanalys av bilden nedan kan man nog konstatera att det ser ut som tre coola killar som försöker vara för sig själva men en av dem har en skitjobbig lillebrorsa som hela tiden ska försöka hänga med överallt.

"Nej Ringo, snälla, inte nu... du får vara med sen."

Om George valde att frivilligt hålla sig i bakgrunden, så var Ringo snarare ute efter att synas. Han ville kanske kompensera lite för att var tvungen att sitta längst bak med trumsetet? Jag vet inte. Hursomhelst så har det bidragit i en filmkarriär som kanske har lite övrigt att önska. Han har varit med i en hel radda av filmer och bland annat spelat påve i Lizstomania. Min personliga favorit är dock denna kanonfilm från 1981 - Caveman. I den spelar även en ung Dennis Quaid och en ännu yngre Shelley Long (hon från Skål och min systers absoluta favoritfilm Troop Beverly Hills - fråga inte). Se trailern, den är grym!

Trailern visar massor av roliga skämt (eh...) och om man läser lite på imdb.com blir det om möjligt ännu bättre. En stenåldersfilm med en tagline som "A pre-histerical comedy!" kan man bara inte ogilla.

Så, för att sammanfatta detta inlägg som är på tok för långt, tråkigt och alldeles, alldeles för ostrukturerat: Ringo Starr är den verkligt bortglömde Beatlen eftersom folk inte ens kommit ihåg att han glömts bort. Han har verkligen försökt att upprätthålla sin kändisstatus, men han är fortfarande bortglömd. Men har man varit med i Beatles och dessutom gjort stenåldersfilm så är man per defintion lite av en hjälte. Paul, John och George i all ära, men idag höjer vi glasen för Ringo!

Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
24. Michael Collins - Astronauten som inte gick på månen
25. Sixten - Katten som räddade fyra getter
26. Katrin - Toaletthjälten
27. Hönsmammorna - De som offrade leken för att vara ond.
28. Orginalteliapappan - Teliapappan som glömts bort
29. Familjefäder - En mycket viktig del av samhället men som fördummats i tvns värld

30. Ringo Starr - Beatlen som är så bortglömd att folk glömmer att han glömts

2009-11-09 @ 17:49:23 Permalink Hyllning till de bortglömda Kommentarer (2) Trackbacks ()