Tänka sig...
Ljuset i tunneln var visst inget tåg - nu är tentorna avklarade och det gick nog rätt hyfsat ändå tror jag. Solen lyser sådär härligt igen, det är helg, och jag känner hur lycklig man blir direkt. Såhär känner jag mig:
Ja, så lycklig är jag, och jag använder inte ens Colgate. Herrejösses vad jag är bra. Nu förtjänar jag att få en lugn och skön helg hemma i Piteå, sen är det praktik som gäller de kommande 6 veckorna (7 om man räknar med påsk). Jag ska försöka bibehålla den här härliga känslan, för det är ju faktiskt rätt trevligt. Det är litegrann som en sån där känsla man har när man kan trampa ner med sina nyköpta, svindyra skor i en decimeterdjup, kall gyttjeliknande sörja, utan att det egentligen gör så mycket. Man skrattar bara till lite käckt över hur typiskt det är, liksom. Eller ungefär som då man halkar handlöst av ett bananskal och slår sig hårt i huvudet - egentligen är det ju rätt fånigt och ser så skoj ut, så då kan man väl lika gärna fnissa lite åt det istället för att tycka synd om sig själv. Jag ska behålla den här inställningen så länge jag kan!
Eller till måndag, i alla fall.
Kram på're!
Återigen tentor, återigen blogg...
... men, förstås, ljuset kan vara ett tåg...
Back to work!
Jag kör på gammalt klassiskt manér...
... och bjuder helt sonika på ett litet bär. Eller två bär. Flera bärs? Nej, förlåt, nu var jag töntig igen.
Pernilla Wahlgren Fido
I övrigt har jag inget speciellt att meddela. Jag har hemtentor och salstenta som väntar, vilket förklarar att mitt bloggskrivande har återkommit, åtminstone för en dag. Det är ju så - den största bloggdrivkraften är tentor som ska pluggas till. Förutsatt att inget kvalitetsprogram som Tyra Banks och Doktorn kan komma är på tv, är det lätt hänt att tiden spenderas på annat sätt.
Jag lär väl ångra detta, men...
...detta är vad som kan hända när man har/tar sig för mycket fritid:
Detta ska naturligtvis inte tas seriöst. Men jag är typ nöjd med den utomordentliga storyn. Haha.
