Det gäller att prioritera
Förlåt att jag inte släppt självmordsbombaren än, men jag kom just ihåg att jag ju faktiskt tog en bild dagen efter som säger en del om samhället i allmänhet och kvällstidningar i synnerhet:
Dessa löpsedlar fanns alltså att skåda i Stockholm dagen efter. Jag är seriöst osäker på vilken tidning som sålde flest lösnummer.
Livstecken
Det var väldigt länge sedan jag skrev här sist, men det har sina orsaker antar jag. Så vad har hänt sen sist?
- Jag har fått jobb, vilket gjort att bloggen har fått sin redan låga prioritering sänkt ytterligare några steg.
- Vår dator har kapsejsat fullständigt vilket gjort att jag inte kunnat skriva i bloggen även om jag hade haft lust. Nu, en besvärlig omformattering och ominstallation senare, verkar den dock fungera som den ska igen.
- Jag har varit lat och saknat inspiration.
Dessutom har jag hunnit med att uppleva mitt livs första och förhoppningsvis sista terrordåd. Tack vare omständigheter och en viss mascara på Åhléns blev dock jag och mina vänner fördröjda några minuter, vilket innebar att vi undgick självmordsbombaren med uppskattningsvis 150 meter. Vi var alltså på samma gata och på väg mot självmordsbombaren då det small till rejält och människor kom springande mot oss. Det var ganska många tänk-om-tankar dagarna efteråt, men nu har jag väl mer eller mindre släppt det där. Jag får kanske se det här inlägget som en slags* debriefing, men jag lovar, det blir tramsigare igen framöver som det brukar bli. Förresten behöver ni inte påpeka att det egentligen heter "ett slags debriefing". Detta är jag medveten om och det är en språkregel jag gärna bryter mot av den enkla anledningen att "en slags debriefing" låter bättre. Ha!
- Jag har fått jobb, vilket gjort att bloggen har fått sin redan låga prioritering sänkt ytterligare några steg.
- Vår dator har kapsejsat fullständigt vilket gjort att jag inte kunnat skriva i bloggen även om jag hade haft lust. Nu, en besvärlig omformattering och ominstallation senare, verkar den dock fungera som den ska igen.
- Jag har varit lat och saknat inspiration.
Dessutom har jag hunnit med att uppleva mitt livs första och förhoppningsvis sista terrordåd. Tack vare omständigheter och en viss mascara på Åhléns blev dock jag och mina vänner fördröjda några minuter, vilket innebar att vi undgick självmordsbombaren med uppskattningsvis 150 meter. Vi var alltså på samma gata och på väg mot självmordsbombaren då det small till rejält och människor kom springande mot oss. Det var ganska många tänk-om-tankar dagarna efteråt, men nu har jag väl mer eller mindre släppt det där. Jag får kanske se det här inlägget som en slags* debriefing, men jag lovar, det blir tramsigare igen framöver som det brukar bli. Förresten behöver ni inte påpeka att det egentligen heter "ett slags debriefing". Detta är jag medveten om och det är en språkregel jag gärna bryter mot av den enkla anledningen att "en slags debriefing" låter bättre. Ha!
