Din bortglömde hjälte

Att jag genomför min bloggcomeback genom att helt enkelt posta ett youtubeklipp är förstås otroligt svagt. Att jag dessutom helt fräckt snott klippet direkt från en av mina favoritbloggar gör, om möjligt, det hela ännu svagare. Å andra sidan kan min synd förlåtas av det enkla faktum att klippet är så otroligt bra att det förtjänar att spridas och ses av så många som möjligt. Svensk film kan behöva en liten knuff framåt och det här projektet är ett bra kliv.

Jag har länge kallat denna blogg för Tomas - Din bortglömde hjälte av den enkla anledningen att jag brukar lista bortglömda hjältar. Dessutom kan jag väl i någon mån också räknas som bortglömd. Men inte längre! Nu har nämligen en förening startat i min hemstad Piteå där folk som heter Tomas eller Thomas helt enkelt träffas och... jaa... träffas? En Tomas-klubb kort och gott. Exakt vad klubben gör vet jag inte, men den 20 december (dagen innan Tomas namnsdag) ska i alla fall en stor Tomas-fest hållas, vilket du kan läsa mer om i Piteåtidningen.

Alla Tomasar som bor i Piteå har fått en inbjudan, men även andra Tomasar är välkomna. Eftersom jag är exilpitebo har jag inte fått någon officiell inbjudan, men å andra sidan är jag säkert välkommen att deltaga. I dagsläget vet jag inte om jag är på orten vid tillfället, vilket känns mycket tråkigt. Festen låter ju helt underbar! Eller vad sägs till exempel om detta citat, från Tomas-klubbens ena grundare Tomas Ekström:
- Eftersom vår namnsdag infaller den 21:a, på en söndag, kan det vara lämpligt att sparka igång tillställningen redan på lördagkväll och fira bland annat tolvslaget med raketregn.
Jag menar - raketregn?! Det vill man ju inte missa...

Tyvärr fick den inbjudne Tomas Ledin förhinder och kommer inte att delta på festen, men däremot kommer en orkester med bara Tomasar att spela musik. Det här känns helt enkelt hur stort som helst och jag känner mig ledsen i själen eftersom jag antagligen kommer att missa spektaklet. Men som det låter verkar ju detta bli en årligen återkommande händelse så jag ser positivt på fortsättningen.

Även om klubben/festen inte är tillägnad just mig utan snarare alla som heter Tomas borde jag ändå betraktas som någorlunda bortglömd, men det känns ändå lite hycklande att påstå att "Tomas" är en bortglömd hjälte och detta av två anledningar:

Som ni kanske vet har jag och Sofia adopterat en utvecklingsstörd tvättbjörn som vi tar hand om. I början var det problematiskt och Örjan, som vi kallar honom, gjorde få framsteg och var allt som oftast grinig och på dåligt humör. Vi har länge varit oroliga för Örjans hälsa, men nu börjar framstegen komma ordentligt! När vi kom hem efter en promenad ute i det vintriga Umeå hade Örjan bakat jättefina lussebullar och till och med slängt ihop ett pepparkakshus! Så vackert!

Örjans vackra lussebullar:

Notera exempelvis den vackra "lussekatten" i mitten, eller varför inte imitationen av Munchs Skriet vänster om den?

För ett antal somrar sedan försökte jag, förgäves, lära min lillasyster den oädla konsten att "filma" i fotboll. Det gäller att ha bra timing, att söka motståndarens ben, skrika högt och kasta sig våldsamt och verkligen se ut att ha ont. Givetvis är det ett plus i kanten om man skär upp sår på benen och blöder, eftersom detta förstärker känslan av en våldsam tackling. Tyvärr var min elev inte någon hejare på filmarkonsten och träningen gav aldrig riktigt frukt, men gudarna ska veta att jag försökte!

Att filma är förstås moraliskt förkastligt eftersom det är ett otyg som inte hör hemma i fotbollen. Det är spelförstörande och oärligt rakt igenom. Men samtidigt - är det inte väldigt komiskt när filmningar som i klippet under faktiskt går hem? Klippet är från Colombianska ligan förra veckan:

I dagarna fick jag mitt värdebesked för min tjänstepension 2008. Enligt beräkningar kommer jag att få 12 kronor varje månad efter att jag fyllt 65 fram till min död. Efter lite snabba uträkningar med mina högst begränsade mattekunskaper räknade jag ut att jag enligt detta kommer leva tills jag fyller 85 år. Hur de kan veta mitt dödsdatum låter jag vara osagt, men jag ska alltså klara mig i tjugo år på 12 kronor i månaden (nu förutsätter jag förvisso att jag kommer vara arbetslös i resten av mitt liv vilket kanske kan ifrågasättas litegrann). Med andra ord kan jag alltså köpa ett av dessa förslag, i månaden:

Det ser med andra ord ganska ljust ut. 12 kronor i månaden kan låta lite, men folk har klarat sig på mindre! Ovanstående lista är ett bevis på hur gott man kan leva med denna tjänstepension. Att jag har studieskulder och annat hängande över axlarna är ett senare problem, men det kommer såklart ordna sig det med. Nu kan jag knappt bärga mig för att bli pensionär. Det ska bli skitskoj!

Aftonbladet är i mina ögon inte annat än en medelmåttig skvallerblaska som inte förtjänar att tas på allvar. "Tråkigt" då att Sportbladet faktiskt kan vara riktigt läsvärt ibland, vilket innebär att jag trots allt måste läsa Aftonbladet. Erik Niva har börjat en artikelserie/julkalender som antagligen håller i sig fram till jul, och första luckan (om Jürgen Klinsmann) var rent genial. Hoppas att resterande delar är lika underhållande och läsvärda. Mer sådant!

Efter att ha lyssnat igenom dubbelskivan Communion ett antal gånger nu kan jag säga att den ständigt växer och är mycket bra. Helt opartisk är jag förstås inte eftersom jag onekligen gillat vad de gjort tidigare. Men 24 riktigt bra låtar är förstås godkänt. Lyssna på låten The Passover nedan, en av mina absoluta favoriter just nu. Har alltid varit svag för crescendolåtar där allting bara ökar...

Jag vet inte vad jag egentligen ska tycka om det här. Visserligen är det obehagligt och rent av skrämmande, men är det inte djupt komiskt också? Jag vet inte alls hur jag ska ställa mig till det. Hursomhelst känns det bra att framtiden är tryggad.  Sådan okritisk idoldyrkan har ju, rent historiskt, inte alltid varit helt lyckat. Fast jämförelser med Hitler och Jim Jones kanske är att överdriva en aning. En aning, bara.

Frågan är snarare: varför möts inte jag av sådana människor lite oftare? Egoboost.

Jag har egentligen ingenting emot Jan Guillou, utan tycker snarare att han kan vara rätt underhållande i sin bufflighet och attityd. Jag läste just ett referat från Aftonbladets chatt där herr Guillou försvarar Ipredlagen. Man kan förstås säga vad man vill om den lagen (att Per Gessle är för lagen är för övrigt anledning nog för mig att vara mot den...). Det som är underhållande är istället hur Guillo inte lyckas bemöta ett enda argument på ett vettigt sätt, utan istället är han på vanligt Guilloumanér dryg och dumförklarar de andra när han får frågor som han inte kan bemöta. Vad skulle Anders Sigrell tycka om Guillous repliker?

Ända sedan jag hörde Instant Repeater 99 för första gången för sisådär 12 år sedan har jag varit mer eller mindre förälskad i The Soundtrack of our Lives, Sveriges kanske bästa rockband genom tiderna enligt min ringa åsikt. Jag äger samtliga skivor och har lyssnat igenom samtliga otaliga gånger, och än idag kan jag hitta nya små gömda "melodier" i låtarna. De har gjort hur mycket magiskt bra musik som helst. Med andra ord - jag gillar deras musik.

Därför var det mycket glädjande när det idag damp ner ett paket från CDON med några skivor jag beställt, bland annat TSOOLs nya skiva Communion, en dubbelskiva med 24 låtar. Jag ska återkomma med omdöme när jag hunnit lyssna in mig ordentligt på skivan, men jag är väldigt optimistisk av en enda anledning - omslaget:



Jag menar. Kan det bli fulsnyggare? Omslaget är helt underbart i mina ögon. Ett skivomslag ska ju inte se ut som något direkt taget från IKEA-katalogen. Eller? Det kanske ska det? Ju mer jag tittar på omslaget, desto mer uppfriskande tycker jag att det är. Framförallt känns det skönt att slippa en halvnaken tjej som tittar lite sexigt över axeln, eller ett gäng coola killar med popfrillor i skinnjackor varav ena killen på kanten ser lite "svår" ut (gärna med en cigg), eller varför inte bandnamnet med brinnande bokstäver i ett mörkt rum? Nej, ta istället då två käcka personer som just avnjutit en skön stund på spa och avnjuter ett glas... tvål (?).

Dessutom är resten av skivan smockad med liknande amerikanska bilder - en lycklig svart medelklassfamilj som sitter i soffan och myser med familjens håriga hund, en man och hans fru som vinkar från sitt nymålade vita staket, två asiatiska föräldrar som lyfter sitt glada barn mellan sig, tre glada kontorsnissar som ler stort mot någonting, de fyra medelålders människorna som avnjuter lite vin och bjuder på presenter (och allting ser taget direkt från någon sorts reklam för vuxenblöjor, men det kan vara en personlig tolkning beroende på mitt förhållande till Tena vuxenblöjor - tack Peter för gratisproverna jag fick i brevlådan, de har absolut kommit till använding...).

Andra synpunkter på omslaget? Fungerar det här 2008?

Jag må vara lite väl mycket nörd ibland, men jag vill ändå hävda att gruppen Powerplay är det bästa som hänt oss NES-nostalgiker på mycket, mycket länge. Framförallt gillar jag att de använder riktiga instrument men ändå får det att låta så likt originalspelen som möjligt. Tårarna är nära.

Och ni som är oroliga för att jag blivit alldeles för nördig i min blogg nuförtiden - ni kan vara lugna. Jag är inte riktigt dhär ännu:

Mamma spöade fullständigt skiten ur mig och pappa i MarioKart till Gamecube igår kväll. Det var otroligt knäckande för mitt psyke och självförtroende, så jag känner att jag måste dra mig tillbaka från omvärlden ett tag. Vi hörs!

Jag finner det ganska lustigt att Peter av alla har klagat på att jag ibland är lite väl ekivok i min blogg, men samtidigt sitter han och kollar på tjuvtittat.se och skickar bilder som denna till mig:

Sedan kan man förstås diskutera huruvida det är ekivokt eller inte med en baconlindad korv förstås. Det är väl snarare vilka värderingar och tolkningar man lägger i ovanstående bild som säger någonting om ens snuskiga fantasi. Men det är något äckligt över den här bilden som får mig att känna mer avsmak än korvsug, och det är inget annat än att det är senap på bilden. Fy vad äckligt. Det ser ju dessutom ut att ha samma färg och konsistens Pingus lillebrorsas avföring (som jag av någon anledning inte kunde hitta bild på trots en ihärdig googlesökning)

Nej, vilket obehagligt inlägg det här blev. Jag tar nog bort det sen när jag kommer på bättre tankar...

3. När jag är riktigt rastlös brukar jag ibland leta fram någon av Sofias bh:ar, hålla den framför ögonen och springa omkring och ropa "heeeeeeeeelp meeeeee" samtidigt som jag flaxar med armbågarna. Ja, detta är helt sant, men nej, jag brukar bara göra denna imitation av Flugan när Sofia är hemma (kanske inte lät särskilt mycket bättre trots allt...)

5. Vid fem års ålder hade jag brutit nyckelbenen fyra gånger, två gånger på vardera nyckelben, på följande vis: Första gången var när jag föddes. Andra gången var när jag och mina två äldre syskon åkte rutschkana på en madrass nerför min säng. Det var lite läskigt så jag velade lite för länge, varpå min oboyslukande storebror tappade tålamodet och knuffade ner mig. Tredje gången var efter att jag ramlat i en skateboardramp som var cirkus en meter hög som jag och min kusin sprang på (nej, jag var inte skejtare då heller). Fjärde och sista (?) gången flög jag in i husgrunden efter att ha halkat på en isig snöhög. 

6. Varje gång Micke Rickfors låt Vingar spelades på radio eller tv då det begav sig blev jag alltid extatisk och rockade loss som en galning och "sjöng med", det vill säga var något i stil med "Vingapengarna! Vingapengarna!". Rock'n'roll blev aldrig tydligare än så under åttiotalet.
7. Jag tycker inte om Brynäs. Jag vet inte varför; jag gör det bara inte.

Jag utmanar:
Sofia
Jenny
Jo-Hanna
Robin
Lotta
Elin
Elin 2
+ alla eventuella frivilliga

Däremot orkar jag inte skicka iväg kommentarer till er.

Efter att ha sett min bror, min pappa och min morfar genomföra en stilren och mycket imponerande breakdance kände jag och Sofia prinsessan Leia att vi ville ge världen något tillbaka vi också. Jag försöker att hålla mig relativt anonym här på bloggen men jag kan göra ett litet undantag den här gången. Den blev inte lika vacker som breakdansen, men den är åtminstone någonting. Tyvärr kunde jag inte klistra in dansen i bloggen, men du kan alltid klicka på den här länken.