En hyllning till de bortglömda Del II
Jag följer upp mitt nya tema med att hylla våra bortglömda hjältar. Idag ska jag rikta in mig på ett gäng som jag i min barndom älskade, och även idag har en viktig plats i mitt liv, nämligen Turtles.
Turtles består av fyra stycken tonåringar som efter ett misstag förvandlas till muterade ninjasköldpaddor. De leds av en annan muterad figur, nämligen en råtta vid namn Splinter. Hursomhaver, det här härliga gänget består av Leonardo, Donatello, Michelangelo... och Rafael! (möjligen stavar han sitt namn Raphael, men jag vet inte säkert så jag låter detta vara öppet för diskussion).
Den bortglömde hjälten i det här gänget är, enligt mig, just denne Rafael. Han var den "turtle" som hade minst personlighet - Donatello var den intelligenta som uppfann saker, Leonardo var den självklare ledaren i gänget, Michelangelo var den lite småkorkade, spexige, skojige och lustige turtlen och Rafael... jaa... vad var han? Lite tyst och tillbakadragen? Nej, han var egentligen ganska själlös. Cool, men inte så mycket mer än så. Med andra ord var, eller är, han den i gänget som syns och märks minst.
En annan viktig faktor är naturligtvis deras vapen. Alla har ett eget unikt vapen; Donatello slåss med sin mäktiga Bo (en slags karatepinne med lång räckvidd och möjlighet att användas på ett flertal olika sätt), Leonardo använder sig av två ninjasvärd (som tillsammans kan användas på en rad fantasifulla sätt), Michelangelo av nunchakas (det är mästerligt att kunna använda sig av sådana och det förtjänar respekt!) och Rafael slåss med... gafflar? Visst, han är riktigt grym på att använda dem, men det är fortfarande inte samma slags aura över dessa som över de andra vapnen. Fast visst, egentligen är ju svärden mest fantasilösa, men fortfarande vill jag hävda att Rafaels gafflar är de minst "coola" (om jag inte missminner mig tror jag att de för övrigt kallades för Zai).
Namnen då? Ja, visst, det är tydligt att Rafael skiljer sig. Leonardo, Donatello och Michelangelo ligger bra i munnen och följer samma rytmiska mönster alla tre. När man kommer till Rafael blir det däremot genast problem - hur ska man uttala det? Rafaeeel? Raaafael? Det ligger inte bra i munnen. Dessutom tänker jag personligen på "rapar" när jag hör namnet Rafael.
Det finns antagligen en mängd andra anledningar också. En är exempelvis färgen på deras "ninjaband". Leonardo är stenhård med sina blå färg, Donatello har en lite mesig lila färg men den ser samtidigt lite cool ut, Michelangelo lyser upp med sin glada, organgea (vad heter det i bestämd form?) färg medan Rafael ska bära på den kvinnliga röda färgen. Jag har inget emot "tjejfärger" på det sättet, men i detta forum blir det helt enkelt fel.
Nu när jag analyserar situationen inser jag att det kan vara så att Rafael ska symbolisera den kvinnliga kraften i Turtles-gänget. Inte nog med att han har "tjejkläder" på sig - han slåss även med det typiskt kvinnliga vapnet Gaffeln (alla vet att det är politiskt korrekt att säga att kvinnans plats är i köket). Visserligen ser Michelangelo ut att sitta på ett lite mer kvinnligt sätt på bilden ovan, men fortfarande - kan det vara Rafael som är kvinnan? Denna tankegång blir än mer intressant om man läst Da Vinci-koden. Där hävdar man bland annat att Mona Lisa egentligen är en man! Vad har vi för koppling här? Jo, Turtlarna är allesammans namn på kända konstnärer, och med denna nya teori om att Rafael är en kvinna blir det en än mer intressant teori.
Nåväl, huruvida Rafael är den kvinnliga sidan av Turtles eller inte (April räknar jag inte in som "en i gänget") lämnar jag åt sitt öde. Det jag istället vill är att framhäva honom (eller henne?). Han förtjänar mer uppmärksamhet, och bör lyftas fram. Han hamnar lätt i skymundan och är ofta den Turtle som man lättast glömmer bort ur sällskapet. Han är icket desto mindre en viktig kugge i järngänget. Han är limmet som håller dem samman. Så, idag lyfter vi för hatten för Rafael, den fjärde Turtlen!
En hyllning till de bortglömda:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
...fortsättning följer!
Jag tyckte om Rafael, mest för att han hade så fin färg på sig. Men han kom på andra plats - Donatello hade ju LILA! =)
Jag hade ingen riktig favorit av Turtlarna, men jag tyckte om att vara April när vi lekte Turtles på dagis, för då fick jag uppmärksamhet när jag svimmade. Jonas Norling var alltid Michelangelo, kommer jag ihåg. Och när vi lekte Bumbibjörnarna i skogen en gång på utflykt, var jag Bibbi. Hon var gul med gröna kläder. Those were the days.
Superbra inlägg, du är söt och nu har jag städat färdigt! Time for duschen.
Ses snart! :)
Puss!
Förresten!
Viktor sa nåt om att Raffe var lite butter och sur liksom?Och det var hans favorit...den killen är konstig!
Jag är inte konstig... Bara butter... =)
Raphael var ju den med MEST personlighet, han var den sarkastiske cynikern, den rebelliske fritänkaren, den vresige antihjälten. De tre andra var ensidiga klichéer, Raphael hade ju djup.
Och vad gäller den röda färgen, så står ju den för revolutionen mot patriarkatets kapitalistiska diktatur.
(Vadå överanalysering? =)...)
Men visst, Raphaels gafflar var ju i lamaste laget...=)
/Virre
Jag säger inte att Rafael var en sämre Turtle - personligen avgudar jag samtliga - jag försöker bara hitta förklaringar till varför han blivit så pass bortglömd i sällskapet. Nu kanske min teori inte håller riktigt eftersom herr Viktor här tydligen gillar Rafael mest. Hursomhelst, du är ett undantagsfall, och jag hävdar fortfarande att Rafael är "den bortglömde Turtlen" (som förtjänar mer respekt!)
Och om nu Rafael står för revolutionen mot patriarket (vilket jag personligen snarare tror att April i sin heta, gula overall står för i sin roll som kvinnlig reporter) är det bara en förklaring till att han blir bortglömd. Det är väl lite mesigt att som muterad ninjasköldpadda pyssla med feminism? Då är det väl snarare pizzaätning och slakt av fotsoldater som står högst på att-göra-listan.
Tack för ditt inlägg i debatten dock!
Jag kan inte uttala mig i vilka signaler April, eller snarare helles äggulegula kreation sände ut...men hon var ganska mesig faktiskt. Svimmade och hade sig. men hon var rolig att leka på dagis. ingen ville vara Splinter, dock. I wonder shy?
Om jag ska välja en representant i kampen mot feminism, tänker jag på den rosa Power-rangern. Vad var det hon "var" för nåt? Den gula blev en tiger eller nåt sånt vill jag minnas...min favorit var den röda om jag inte minns fel. Fast det kanske jag gör.
Kjamizzaj! *fnizz*
Jo, jag förstår ju vad du menar Tomas, och jag uppskattar att nån (äntligen...=) ) ger Raphael den plats i solen han förtjänar. Ville bara förklara varför Raphael är min favorit (tycker inte att Sofias sur/butter/konstig-förklaring var bra nog...=) )
/Herr Viktor
vadå? den var väl JÄTTEBRA?! ;)
Fast jag tycker inte att du lyckas med att vara butter. Tyst ibland, men inte butter. Och jag är ingetdera. Förutom när jag sover. Då är jag tyst iallafall. :D
Shit, vocabularyn! Dammit.
...eller det är jag inte alls, kom jag på.
Tomas, snarkar jag? ;)
Nejdå Sofia, du snarkar inte. Du BRÖLAR i sömnen!
Det gör jag inte alls!!
Jag SNUSAR liksom i sömnen. Sådär sött som kattungar gör. :D
Isåfall snusar du knallpulver.
Raphaels vapen är saisvärd. I de ursprungliga svartvita originalseriertidningarna från 1984 är Raphael den ilskne sköldpaddan som gärna tar till våld (dock finns vissa färgscéner, där visas att i denna version har alla fyra sköldpaddorna röda band). Så är det också i TV-serien från 2003, som följer denna version ganska noga (men där har de olika färger). Men den tecknade TV-serien från 1987 är helt annorlunda, och mycket snällare (sköldpaddorna slåss här bara om de blir anfallna eller deras vänner är i knipa eller Jorden hotas på allvar) så Raphael skämtar istället mer i denna serien. Det var i 1987 års TV-srie det började med olika färger.
1997-1998 sändes TV-serien "Ninja Turtles: The Next Mutation" i USA. Där medverkade en flicksköldpadda vid namn "Venus de Milo".
Jag hade missat att detta inlägg, 2 år senare, fortfarande genererar debatt! Kul att se!
Tack också "Någon" för informationen. Sakligt och mycket kunnigt. Det förklarar också Rafaels karaktär på ett nyanserat sätt. Hyllningarna fortsätter!
