Din bortglömde hjälte

Ljuset i tunneln var visst inget tåg - nu är tentorna avklarade och det gick nog rätt hyfsat ändå tror jag. Solen lyser sådär härligt igen, det är helg, och jag känner hur lycklig man blir direkt. Såhär känner jag mig:


                                        


Ja, så lycklig är jag, och jag använder inte ens Colgate. Herrejösses vad jag är bra. Nu förtjänar jag att få en lugn och skön helg hemma i Piteå, sen är det praktik som gäller de kommande 6 veckorna (7 om man räknar med påsk). Jag ska försöka bibehålla den här härliga känslan, för det är ju faktiskt rätt trevligt. Det är litegrann som en sån där känsla man har när man kan trampa ner med sina nyköpta, svindyra skor i en decimeterdjup, kall gyttjeliknande sörja, utan att det egentligen gör så mycket. Man skrattar bara till lite käckt över hur typiskt det är, liksom. Eller ungefär som då man halkar handlöst av ett bananskal och slår sig hårt i huvudet - egentligen är det ju rätt fånigt och ser så skoj ut, så då kan man väl lika gärna fnissa lite åt det istället för att tycka synd om sig själv. Jag ska behålla den här inställningen så länge jag kan!

Eller till måndag, i alla fall.

Kram på're!