Din bortglömde hjälte

Vad är grejen med clowner och mimare? Jag är helt övertygad om att det inte bara är jag som har en panisk skräck inför dessa förklädda människovarelser, vars uppgift egentligen är att roa men vars effekt snarare är det rakt motsatta.  Men varför denna rädsla för clowner och mimare? Jag ska försöka klura lite i det. Här kommer 7 olika punkter som alla bidrar till att ge skräckkänslor:

1. Filmen Det kom 1990, då jag och mina 80-talskompisar var omkring 5 år. Boken av Stephen King var vi alltså för små för, och egentligen också filmen, men det har väl aldrig hindrat en från att tjuvtitta? När man var liten, under tidigt nittiotal i alla fall,  var det något slags vuxenprov/mandomsprov av ha sett filmen Det, och även om jag knappt minns ett skvatt ifrån filmen minns jag att den är läskig. I Det spelar Tim Curry den onde Pennywise som är ondskan personifierad... som clown. Jag behöver kanske inte säga mer? Visserligen kanske clownskräcken inte skapades i och med denna film/bok utan har funnits där även tidigare, men helt klart är att den spädde på skräcken, åtmistone för oss 80-talister.

2. Musiken där clowner/mimare vistas är per automatik creepy. Ofta är det någon plinkande kontrabas eller en mystisk cirkusmusik, där man inte riktigt vet om syftet är att det ska låta lustigt eller om det ett sånt där filmknep där man låter glad musik låta men med en mörk baston under så att man anar att det är läskigt. En annan form av musik som förekommer är såndär musik som framkallas av en positivspelare med en apa på axeln (varför nu alla positivspelare har en apa låter jag vara osagt). Det finns flera varianter av mim/clownmusik, och jag tänkte inte gå igenom alla utan bara låta en av alla varianterna tala för sig själva. Jag tänkte att den här introlåten från Ika i Rutan skulle fylla sitt syfte:


Extra läskigt är det om man lyssnar riktigt noga när det är ungefär 53 sekunder kvar av klippet. Då kommer det lite tyst barnskratt in i bilden, vilket alla vet är ett vanligt skräckelement i filmer. Usch!

3. Sminkningen är förstås omöjlig att låta bli att nämnas. När det gäller mimare tänker jag ofta på likvita ansikten, gärna med såna där röda grejer vid munnen och ögonen som får ansiktet att se helt groteskt ut. När en mimare ler fryser hjärtat till is, en ilning går genom ryggraden och man vill egentligen bara slippa titta mot mimaren, men det är ungefär som när man jag känner en dålig lukt - på något sätt vill jag ändå lukta den. Okej, en bättre liknelse är kanske en bilolycka, som uppenbarligen är en hemsk grej men ändå lockar massvis med folk som tror att de hjälper till genom att titta på när räddningspersonalen kommer. Clowners sminkning behöver kanske inte nämnas, men en effekt av den är att deras sminkning får en att tänka på överförfriskade, överviktiga och översminkade medelålders kvinnor som fått i sig alldeles för mycket alkohol och stöter på unga killar på festivaler och liknande (tänk den sminkade kvinnan i Drew Carey, som säkert är en trevlig människa i sig men ja, det finns ju gränser...). Det är helt enkelt obehagligt med översminkning.
 


4. De stora fötterna är i sig inget problem, men de är helt klart upphovet till clowners stapplande gångstil. De liksom trippar fram, vilket är obehagligt på samma sätt som gamla skräckfilmer med stop-motion-effekter, där monstrena liksom rycker fram sina rörelser. Det ser helt enkelt obehagligt ut, och ökar skräckkänslan. Notera dock att alla clowner inte har stora fötter! Min goda vän Jo-Hanna berättade att hon hade en traumatisk upplevelse när hon gick på stan och blev jagad av en clown på rullskridskor. Hon jagades in på en klädaffär och tvingades kasta sig in bakom en ställning av kläder för att gömma sig, och  satt där darrande av skräck och med gråten inte alltför långt borta. Med dunkande hjärta satt hon där och gömde sig för clownen som alltså jagade henne även inne på affären (!), men tack och lov kom en expedit och bad clownen försvinna. Det intressanta med denna historia är framförallt två saker. För det första åkte clownen på rullskridskor, vilket gjorde att den var snabb och kunde ta sig snabbare än en vanlig clown med stora fötter, till och med in på en affär. För det andra var Jo-Hanna inte liten när detta inträffade utan gick alltså i gymnasiet, och jag klandrar henne inte för det. Hon är helt enkelt ett levande bevis för att clowner inte bara är ett hot mot barn, utan mot oss alla!

5.  Sättet de pratar på är förstås också relevant i sammanhanget. Clowner har ofta tillgjorda, förvrängda röster som kan få vilken hårding som helst att vekna. Mimare å andra sidan använder tystnaden som ett sätt att frammana skräckkänslor. De jobbar med kontraster. Lömskt! De skulle utan problem kunna smyga på en bakifrån och strypa en med en osynlig tråd, och folk skulle inte ana någonting alls.

6. Den sociala spärren saknas för en clown/mimare. I Sverige har man ett visst samtalsavstånd, i andra kultur har de andra samtalsavstånd. För en clown däremot gäller helt andra regler. En clown kan ställa sig 5 centimeter framför ens ansikte och fånle med sitt sminkade smile och säga konstiga saker med tillgjord babyröst - och komma undan med det! Skulle jag göra samma sak på valfri plats skulle jag bli misshandlad eller åtminstone anklagad för sexuella trakasserier. Men en clown står utanför lagen!

7. En annan kategori mimare är de levande statyerna som ofta brukar finnas i storstäder. De är förstås väldigt skickliga som kan stå så blixtstilla att man måste imponeras, men samtidigt är de ohyggligt obehagliga också. Inte minst när de helt plötsligt börjar röra på sig. De är deras blodtörst som till sist får dem att vilja närma sig människorna, och därför de får tillfälligt liv i sig ibland. Kan inte vara något annat!



Det finns än fler orsaker, ofta personliga upplevelser, som kan ligga till orsak för denna skräck inför clowner och mimare. Men eftersom jag ska iväg till universitet och ska hinna göra lite mat och käka också, låter jag dessa punkter vara oskrivna tills vidare. Däremot får ni, förstås, gärna fylla på med egna orsaker till varför clowner är så läskiga. Eller ni kanske rent av är så vrickade att ni faktiskt tycker om dem, helt och hållet?

Till sist vill jag bara tillägga att det faktiskt finns undantag. Det finns mimare, ja till och med clowner, som faktiskt kan vara roliga. Om Umbilical Brothers räknas till mimarfacket t.ex så är de konkreta exempel på det. Och man måste ju faktiskt erkänna att många har en talang, speciellt mimarna då.