Din bortglömde hjälte

Det har varit relativ stiltje på den här bloggen, beroende på diverse anledningar. Det fina vädret vi haft den senaste tiden är en anledning. En annan, mer trolig orsak, är att jag införskaffat Mario Kart till Wii, vilket är lite för roligt för att det ska vara hälsosamt (det är något tillfredställande över att skjuta ett grönt skal i en japan på upploppet).

Idag ska jag däremot sitta inne i princip hela dagen och skriva en essä till imorgon, och pluggande brukar ju ha den effekten att man sitter med minimerat Wordfönster, glider runt var 15e minut och kollar om ens favoritbloggar uppdaterats (vilket de inte har), spelar ett och annat apspel, youtubar en stund och läser diverse diskussioner på imbd.com. När man gjort det, skriver man en rubrik på sin text i Word, och, om man är riktigt ambitiös, skriver man ett sidhuvud. Därefter gör man ovan nämnda procedur en gång till, möjligen i bakvänd ordning, och sedan sitter man där och tänker "nejmen, inlämningen är ju inte förrän klockan 12 imorgon, jag hinner skriva på morgonen också!" och man plitar ner några taffliga sidor och lägger sig, men är i regel alldeles för koffeinkickad och har för mycket tankar i huvudet från uppgiften som ska skrivas att man inte sover vidare bra. Ja, ni vet nog hur det fungerar själva.

Hursomhelst. Det var en fasligt lång, tråkig "inledning", men man vill ju gärna att det tar en stund att skriva så man slipper komma igång med det man egentligen borde göra. Jag befinner mig nämligen i en sådan fas just nu, och DÄRFÖR skriver jag blogg idag. Så vad är temat för dagen? Jo, något som ofta kan vara fantastiskt skönt, men ibland väldigt obehagligt. Jag pratar om tystnad.



Tystnad kan förstås vara väldigt skönt, speciellt när man varit på en plats med ständigt hög volym. Men det finns vissa tystnader man skulle vilja undvika, och därför har jag försökt lista några sådana tillfällen:

Toaletttystnaden - Ett typexempel för situationer där toalettystnanden är som mest påträngande är då man går på en offentlig toalett, tror sig vara ensam men efter en liten stund inser att det är någon i båset bredvid. Det är då helt tyst i lokalen, men varje liten rörelse man eller den andre gör får oerhörda proportioner i ljudväg. Tack och lov är det bara i absoluta nödsituationer man/jag gör tvåan på offentliga toaletter, men det är bara att be till gudarna att det inte är toalettystnad som råder om/då dessa kriser väl uppstår. Det är inte vidare jätteskoj att veta att någon sitter och lyssnar i sådana situationer.

Tugg-och-sväljtystnaden - Man sitter på ett tyst ställe, förslagsvis ett bibliotek, och ska äta en macka eller dylikt och dricka lite kaffe eller vatten till. Det är knäpptyst, och det känns som att precis hela världen sitter och lyssnar på ditt tuggande. Framförallt känns det som att alla hör hur du sväljer, och varenda litet delmoment i sväljproceduren hörs. Det blir en stark press på ätaren, och man tvingas anstränga sig för att hålla sitt ätande på absolut lägsta ljudnivån. Att svälja tyst och långsamt är inte alltid så lätt, speciellt när det känns som att precis alla lyssnar.

Biotystnaden - Biotystnaden är en kusin till tugg-och-sväljtystnaden, och är problematisk eftersom den alltid uppstår i de mest dramatiska och intensiva ögonblicken i filmen. När det är helt tyst på filmen, är det som mest intensivt, och det är alltid just då man precis stoppat in en hård godis i munnen, precis är på väg att dricka eller precis stoppat ner handen i godispåsen. Varenda liten minimal rörelse kan förstöra hela filmupplevelsen för alla, och man har ett tufft ansvar i att inte låta alls. Det bästa sättet att undvika biotystnader är att helt enkelt inte äta på bio (eller om man nu måste - riv av godispåsen på hälften för att undvika prasslet) eller så ser man någon halvsjabbig romantisk komedi med Cameron Diaz där dramatiken är som störst då hon ska välja mellan den snälla fjanten med ett hjärta av guld, eller den snygga, rika men hjärtlöse idioten - det är med andra ord aldrig särskilt dramatiskt. Å andra sidan är det inte riktigt värt att gå på bio isåfall. Nåja.

Snarkningstystnaden - Jag kanske inte är helt objektiv i frågan, men jag har aldrig störts särskilt mycket av folk som snarkar. Snarkningar är istället riktigt sövande, speciellt när de sker i långsam, stadig och jämn takt. Man börjar själv andas i samma tempo, känner hur ens egen sömn är på ingående, och så plötsligt - snarkaren ger ifrån sig ett litet ljud, slutar tvärt att snarka, och det blir helt tyst. Sen ligger man där, klarvaken, och det är dånande tyst. Man hör inte om snarkaren andas ens en gång, och ligger istället där och funderar på om snarkaren just har dött eller bara slutat snarka. 999 gånger av 1000 har snarkaren bara slutat, men man vet ju aldrig!

Den pinsamma tystnaden - Denna kategori behöver kanske ingen närmare beskrivning då de flesta upplevt den. Man träffar exempelvis någon person man halvkänner på valfritt ställe och ett vardagstrevligt kallprat inleds (Hej! Är du här? Vad gör du nuförtiden? Jahaa, vad trevligt. Vi borde ta en fika nån gång! osv...) I regel gillar man inte riktigt personen heller. Någonstans i samtalet blir det tyst lite för länge, och ingen vet riktigt vad man ska säga. Det kan man lösa på olika sätt. Ett sätt är att någon av parterna blir lite nervös och börjar babbla på oavbrutet, vilket är pinsamt men ändå lite bättre än alternativ två, vilket är att ingen av parterna säger något alls, och man står kvar där med händerna i fickorna, tittar sig omkring ett tag, vickar lite på fötterna fram och tilbaka, och någon säger "jahapp" och den andra ler lite och säger något liknande tillbaka. Därefter kan man stå där i evigheter och bara hoppas på att ens buss eller vad det nu är kommer.

Prattystnaden - Ibland ser man folk på stan, får ögonkontakt med denne och hälsar, bara för att sedan bli fullständigt ignorerad av samma person och sedan känner man sig tämligen osynlig och lite dum. Något liknande kan inträffa då man sitter ett gäng personer någonstans och pratar under mer eller mindre kaotiska samtalsförhållanden, och så ska man berätta någonting. Halvvägs in i berättelsen inser man att absolut ingen lyssnar, sedan tystnar man och även om flera personer pratar på känns det väldigt tyst.

Maglätestystnaden - Alla har väl någon gång haft en mage som knorrar och låter. Problemet är att man inte kan göra så mycket åt det. Det går liksom inte att spänna sin mage och få tyst på den, utan det är bara att acceptera ljudet. Det jobbiga uppstår då man sitter på en föresläsning eller liknande, där föreläsaren pratar tämligen tyst och monotont. Det är alltid vid dessa tidpunkter då vissa personers magar låter som mest. Man får sitta där, och även om man vet att man inte kan göra något, försöker man på olika sätt spänna sig så att magen inte ska låta. Förgäves. Det är bara att acceptera att alla lyssnar på ens mage istället för på föreläsaren, vilket inte är helt skoj.

Knäppttysttystnaden - Den här kategorin var med mest bara för att ordet ser så befängt ut. Knäppttysttystnaden, liksom. Det går ju knappt att läsa, inte heller skriva. Helt crazy faktiskt. För egentligen gillar jag när det är helt knäppt tyst, och då menar jag verkligen knäppt tyst (eller heter det knäpptyst kanske? För knäppt tyst är ju egentligen bara... knäppt?). Ingen fläkt som surrar, ingen ström som låter, inget vatten i något rör, utan det är verkligen helt tyst. För att riktigt uppleva det måste man ut till en isolerad plats (förslagsvis Nyvall, en bit utanför Glommersträsk) och bara lyssna på tystheten om nätterna. Bortsett från eventuella djur är det helt tyst. Det obehagliga i det hela kommer när man till och med kan höra det bulta i ens eget huvud. Men ja, egentligen gillar jag som sagt knäppttysttystnaden.

Nu har jag dessutom gjort lite efterforskningar. Man kan nämligen skriva knäpp tyst. Tänk, då har jag lärt mig något idag också, även om jag inte riktigt anammat det i inlägget.

Nu orkar jag inte mer. Ni har ändå gett upp för längesen. Jag har dessutom viktigare saker att göra...





... någon som vill spöa mig i Mario Kart?