Din bortglömde hjälte

Hyllningslistan fortlöper, och idag är det inte mindre än två stycken olika bortglömda hjältar som båda två förtjänar att bäras upp på podiet. Trots att de är väldigt olika, har de samtidigt väldigt mycket gemensamt. Båda är idrottare och, får man också säga, duktiga på sin sak. Förmodligen har ingen som läser denna blogg ens hälften så mycket talang som någon av dessa har i sina respektive sporter, men ändå kommer de knappast vara ihågkomna om hundra år, såvida ingen av dem gör något sensationellt eller att det här inlägget genererar tusentals läsare, vilket är hyggligt osannolikt. Anledningen till att vi inte kommer minnas dem som egna individer är framförallt att de har mer framgångsrika tvillingsyskon. Jag pratar om inga mindre än Jenny Kallur och Andreas Ravelli:

Det är såhär vi är vana att se Andreas och Jenny - alltid som "Thomas / Sannas tvilling".

Andreas har rätt hyggliga meriter - bland annat har han vunnit två SM-guld med Öster och har även spelat 41 A-landskamper - men kommer alltid stå i skuggan av sin tvillingbror Thomas. Thomas Ravelli är som alla vet en legend, inte minst tack vare VM -94 då han var mer eller mindre kung över Sverige. Han spelade 143 A-landskamper, vilket dessutom är svenskt rekord, vann en mängd SM-guld med Blåvitt och såklart VM-bronset 1994. Jenny Kallur är i en liknande sits som Andreas. Nu är hon förvisso fortfarande aktiv och kanske slår igenom rejält om några år, men för tillfället är hon helt klart i skymundan av sin extremt populära syster. Utöver en andraplats i inomhus-EM har hon egentligen inte vunnit något, till skillnad från Sanna som vunnit flertalet medaljer och antagligen kommer vinna mycket mer innan karriären är över. Det är inget snack om saken om vem som är "bäst" mellan dem, men kollar man på deras personliga rekord i olika grenar skiljer det sig inte särskilt många tiondelar. Eller okej, ett par tiondelar i häcklöpning är förstås ganska mycket, men om du tänker hur mycket du hinner göra på 3 tiondelar inser du hur små mariginalerna är mellan att vara världsmästare och världsmästaren syster.

Det jag vill ha sagt med det här pretentiösa inlägget är att skillnaden mellan succé och ljummen mellanmjölk är antingen väldigt liten, eller så är det helt enkelt att man har en mer begåvad tvilling. Det måste vara väldigt jobbigt att vara en av världens bästa 20 bästa häcklöperskor, men utan att egentligen vinna något. Att sedan dessutom se sin tvillingsyster vinna tävling efter tävling och veta att man har "typ" samma gener - man har bara fått de gener som är lite sämre - måste vara lite... irriterande. Jag tänker mig att det måste vara ungefär samma känsla som om man ger bort en trisslott till någon man egentligen bara "halvgillar", och sen visar det sig givetvis att lotten är en vinstlott på tjugofemtusen i månaden i tjugofem år. Man gläds förhoppningsvis för den andra personens lycka och framgång, men nog skulle man med handen på hjärtat ändå vara rätt bitter för att man inte behöll lotten själv... väl?

En till faktor som borde göra det extra jobbigt för både Andreas och Jenny är att deras tvillingsyskon inte bara är mycket mer framgångsrika; de är också betydligt mer populära. Om jag hade haft en tvillingbror som blev världsmästare i Super Mario Bros medan jag själv dör konstant i det där jämra labyrintslottet, skulle jag kanske kunna trösta mig med att "Äh, det är bara nördigt att vara världsmästare i Mario. Ingen gillar en sådan." Hade min tvilling varit rockstjärna och min största merit stannat vid ett mindre smickrande framträdande som stjärngosse på luciatåget i åttan, hade jag kunnat trösta mig med att "han måste ta en massa skit i media, livet som rockstjärna är nog inte lätt, han måste ha en massa krav på sig, han kommer att bli knarkare efter karriären, yadayadayada". Så är det inte med Thomas Ravelli eller Sanna Kallur. Alla gillar dem. ALLA. Och det är i sig inte konstigt. Thomas Ravelli är den populära straffhjälten som till och med fått århundradets största sportögonblick tillröstat till sig av svenska folket, medan Sanna Kallur är jättesöt och charmig (mer på ett Charlotte Kalla-charmigt sätt och inte ett påfrestande Carolina Klüft-vis, vilket Sanna absolut tjänar på) och omöjlig att ogilla, förutom möjligen av ren avundsjuka över att man själv inte är lika lyckad. Jag tror förvisso inte att någon ogillar Andreas Ravelli eller Jenny Kallur heller, men det beror nog mest på att de aldrig får synas förutom i sammanhang som "Thomas tvillingbror" eller "Sannas tvillingsyster".

Men idag är det de bortglömda tvillingarnas dag, och idag vispar vi vår grädde till Andreas och Jenny, och hyllar dem för allt vad vi är värda!

Hyllningslistan:

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?