Din bortglömde hjälte

Det finns vissa frågor och val som gäckat mänskligheten i alla tider. Tänk så lätt livet vore om man fick svar på alla saker och ting redan från början. Visst skulle det bli lite tråkigare och händelselöst, men det vore onekligen praktiskt också. Jag ska hjälpa er på traven genom att helt enkelt ge svaren på några av livets viktigaste val. Min åsikt är den enda som räknas:


Gul, grön eller brun banan?
När den är helt gul och fått några enstaka bruna fläckar på skalet är den som godast. Beror också på temperatur, men den ska inte vara kall utan helst rumstempererad.

Anders Svensson eller Kim Källström i startelvan?
Källström har varit alldeles för ojämn och orutinen skiner stundtals igenom ibland så jag tycker inte att Lagerbäck gjort fel som tagit ut Svensson gång på gång, men nu är tronskiftet här och Källström bör givetvis peta Svensson framöver, förutsatt att Linderoth är skadefri. Ledsen Anders, men frisparksmålet mot Argentina kan man inte leva på hur många år som helst.

Brittiska eller amerikanska versionen av The Office?
Att det överhuvudtaget behöver finnas en sådan fråga är skamligt i sig. Den brittiska. Givetvis.

Palt eller kroppkakor?
Palt. Och det säger jag inte bara för att jag är pitebo. Lyssna på namnen en gång så finns det ju bara ett ordentligt svar.

Beatles eller Rolling Stones?
Här blir det knepigare! Rolling Stones har ett par riktiga dängor, och låtar som Paint it black och Gimme Shelter m.fl. är fortfarande riktigt bra, men Beatles har större spännvidd och många bra låtar, och är tveklöst det viktigaste bandet i musikhistorien men även kulturhistorien. Rätt svar är alltså: Beatles.

Pest eller kolera?
Båda sjukdomarna är rätt lätta att undvika idag (förutsatt att man bor i Sverige) och är inte heller särskilt farliga. Men kolera skulle jag nog välja. Det är såklart inte kul att sitta med diarré och andra tarmproblem men jag föredrar nog det framför alla olika sorters pest man kan få, som t.ex. böldpest, blodpest och lungpest. De i sin tur kan ju dessutom ge upphov till diarré de också, så... ja, valet är helt enkelt att jag skulle välja kolera framför pest.

Hasse eller Tage?
Svårt val, inte minst eftersom de egentligen hör ihop. Men jag får nog säga Tage där ändå. Hasse kan bli lite för... jag vet inte, och förlåt Sofia, men för skånsk.  Tage var lite mer laidback och underfundig, och även om Hasse och Tage kanske är lite föråldrad humor nuförtiden gillar jag dem ändå. Båda två. Men Tage mest.

Piff eller Puff?
Puff, såklart. Han har röd näsa och är lite dummare än Piff. I den mån man faktiskt kan skilja på dem, vill säga. Ytterligare motivering känns överflödig.

Pinkerton eller The Blue Album?
Alla som haft en Weezerperiod i livet vet vad jag menar. Jag har svaret också. The Blue Album har förvisso mer hits och är kanske jämnare också, men Pinkerton är bättre i längden, mer experimentell och viktigare för musiken. Den är spretigare men helt enkelt häftigare.

Plättar eller pannkakor? 
Ännu en fråga som egentligen inte borde behövas. Men! Det logiska plättsystemet lyder:
Pannkaka, plättar, småplättar. I den ordningen. Krångla inte till det mer; det där är smartast och det vet ni! 

R  eller L eller RL eller LR?
Nej, förlåt, jag är töntig. Men försök säga det snabbt tre gånger, klarar du det får du en freestyle i rosa plast.

Mario eller Luigi?
Jag har nog alltid varit en sucker för andrahandshjältar, så jag säger Luigi på den punkten. Och i Super Mario 2 springer han ju så lustigt. Ett enkelt val.

Kaviaaaar eller kavvjar?
Kavvjar! Men det viktigaste är ändå att det inte uttlas kaaaavjar som vissa äldre herrar säger.

Stefan eller Krister?
Det spelar ingen roll alls. Så länge jag slipper titta på det är jag nöjd.

Sean Connery, Roger Moore, George Lazenby, Timothy Dalton, Pierce Brosnan eller Daniel Craig?
Detta har jag varit in på i tidigare inlägg, och med risk för att vara universums mest ickeoriginella människa får jag svara Sean Connery på denna. Han är och förblir Mr Bond, även om flera andra godkända försök gjorts. Min absolut ickefavorit är i alla fall Roger Moore. Där håller nog inte alla med mig. Men jag har givetvis mer rätt.

Hund eller katt?
Hundar hoppar upp och nosar en i skrevet. De slickar en i ansiktet, hårar ner möbler och kläder. Äger man en hund måste man ut och plocka upp dess bajs i regnet lördagmornar klockan 07.00. De blir alldeles i gasen så fort någon kommer på besök. Katter däremot är jag allergisk mot. Således är svaret mycket enkelt. Katt.

Hajen 1, Hajen 2, Hajen 3 eller Hajen 4?
Det finns bara en film, och det är Hajen. Den som säger "Hajen 1" borde kölhalas. Uppföljarna har ingenting med Hajen att göra och gör bara världen till en sämre plats att leva i. Och när vi ändå är igång vill jag passa på att tillägna lite minne till Roy Scheider som spelade polischefen Martin Brody. Vila i frid.



Det där var en liten guide till några olika val i livet som du kanske måste göra. Nu vet du i alla fall hur du ska göra. Om det blir aktuellt återkommer jag med fler råd. Tack och hej!

Ikväll bjuds det på två bär, som egentligen borde vara totalt olika men ändå är helt sanslöst lika, enligt mig. Eller vad sägs egentligen om likheten mellan Billy Corgan, sångaren i Smashing Pumpkins, och hans tvillingsyster Kirsten Dunst?

Nu tänker ni "Äsch, de där var väl inte ett dugg lika! Han har ju inte ens hår på huvudet!" men jag kan garantera att likheten finns där, även om den inte är övertydlig på just dessa bilder. Likheten infinner sig framförallt i tänderna och käkbenen, som självfallet inte syns på dessa bilder. För att bevisa att jag har rätt postar jag en länk till en av Smashing Pumpkins videor, där Kirsten Dunst faktiskt klippt sig korthårig och mimar till sången. Dessutom gör Alan Rickman en liten cameo, där han i rollen som Professor Snape även agerar bandmedlem i vissa klipp. Eller är det Clive Owen? Jag är inte säker. Kan vara någon slags hybrid mellan båda.
Tyvärr är videon inte till en av Smashings allra bästa låtar, men den är helt okej. Det är ändå inte i första hand låten utan likheten ni ska titta efter. Se klippet och avgör själv. Som sagt ska ni framförallt kolla efter tänderna och käkbenen/kinderna så förstår ni vad jag menar, förutsatt att ni vet hur Kirsten ser ut. 

Annika Sörenstam VS Per Elofsson alltså. Två (f.d) elitidrottare i helt olika sporter, men framförallt är de obehagligt lika varandra rent utseendemässigt. Eller är det bara jag som tycker de är oerhört lika? Som vanligt är det alltid svårt att hitta bilder där de är lika bäriga som i verkligheten, men ni ser väl någon likhet... eller? Jag tycker det är hur likt som helst, speciellt näsa och mun!

Jag har funderat lite på varför vissa gymnasietjejer har tiotusentals besökare varje dag och jag är fortfarande väldigt förbryllad. Men det är helt klart uppenbart att mode är viktigt. Jag tänkte därför helt enkelt visa dagens outift:

Däremot blev jag sjuuuukt osäker på om jag skulle välja den blåsvarta eller den röda dräkten. Blå är ju traditionellt mer manligt, men jag är å andra sidan inte särskilt manlig då jag inte kan särskilt mycket om motorsport. Rött klär mig också ganska bra eftersom jag är lite chick. Jag gjorde en helt galen mixup och valde den blå tröjan och de röda pantsen. "Oh my!" säger jag bara! Jag önskar bara att jag hade något Monroe-stylish armband men det är alldeles för out-of-the-place när jag ska till city. Det funkar typ kanske i Arvika men Hallå!?  Mina Chetaux-pjucks matchar helt enkelt inte och en dag som denna kan jag inte bara vara utan dem. Vad säger ni people?! Eller som Posh sa inom "quotation marks": Du är speciell! Så jäla bra sagt tycker jag! You go girl! Ska jag ha diadem imorrn eller uppsatt? Choices choices! Ser redan fram emot morgondagen, ska bli skitspännande! Jag ska ha denna:


Då får jag lite coolare muskler men även en Turtlesimitation i samma plagg. Fett nice och asbilligt om man beställer från McFadden Store! Tror att mina elever kommer typ dyrka mig! Idag så ba sa nån "Duuu vad coolt klädd du är!" och ja ba "Äh!" men om jag ska erkänna så blev jag lite stolt för det är klart det är viktigt att man klär sig snyggt. Vissa kanske tycker att jag är ytlig nu men DET ÄR SÅN JAG ÄR!!!!!! NI FÅR TYCKA VAD NI VILL MEN JAG TAR INGEN SKIIT!!!!!!! 


Jag tror det är bäst att jag avrundar nu innan jag blir alldeles för inne i det här. Ett grovt fel jag gör är ju givetvis att jag skriver på tok för långt. Man ska istället skriva max 5 rader och lägga in en bild på sina outfit, sen uppdatera 7 gånger om dagen. Jag ska jobba på det, jag lovar.

Jag var på väg hem från dagens praktik och satt på bussen från Skellefteå hem till Piteå, vilket är en resa som tar ungefär 1 timme och 20 minuter. Jag var ganska trött, så jag tänkte att jag lika gärna kunde sova en stund. Jag kände dock aldrig att jag riktigt somnade, utan istället hamnade jag i det där ständiga gränslandet mellan sömn och vakenhet - det känns som att man är helt vaken och bara blundar, men någonstans är man ändå inte helt närvarande.

Hursomhelst. Jag lyckades aldrig riktigt beträda John Blunds värld av den enkla anledningen att jag hela tiden hörde hur mannen som satt bakom mig snarkade. Inte sådär högt och bräkande, utan mer bara att det... jaa... snorade baklänges, liksom? Egentligen brukar jag inte bry mig så mycket om snarkningar, men jag hörde i alla fall snarkandet konstant och satt i halvsömn hela vägen. Trodde jag. För plötsligt vaknade jag med ett ryck av att jag gav ifrån en sån där grisflämtning, som förmodligen varenda en på bussen hörde. Lite diskret vände jag mig om, och upptäckte att mannen som satt bakom mig inte alls fanns överhuvudtaget utan hade hoppat av för längesedan. Med andra ord - halvsömnen jag befann mig var alltså sömn, och det var jag som utförde snarkljudet.

Så - hur ska man göra om man vill sova, men inte är riktigt säker på om man snarkar eller inte? Det känns som att det finns roligare saker att göra än att sitta och göra snarkningsljud på en fullsatt buss. Att jag dreglade tror jag ingen såg, så det är lugnt. Och det finns ju hakklapp.

(för del I, klicka här)

Givetvis är denna låt bäst med den svenska översättningen: "Hårdingar! H-h-h-hårdingar!"  Detta klipp är för övrigt, som någon uttryckte det, ett levande exempel på hur MacGyver parallellt är 80- och 90-talets bästa och sämsta serie samtidigt. Jag vet inte om jag håller med det påståendet, för detta är ju briljant. På sitt sätt. Förstås.

Eftersom läraryrket just nu har en tämligen dyster utsikt på arbetsmarknaden har jag funderat litegrann på alternativa försörjningsmedel. En metod hade varit att köpa tusentals trisslotter och helt enkelt lita på turen, men på just den fronten brukar jag aldrig ha någon vidare lycka, så det är uteslutet. Jag är dessutom lite för lat för att ha ett "ordentligt" jobb vid sidan av studierna och att micra flott på McDonalds lockar mig inte i någon högre utsträckning.

En annan faktor att ta tillvara på är mina faktiska kompetenser - vad är jag egentligen duktig på? Jag tror inte att det räcker att skriva att jag klarade ut MegaMan 2 jättesnabbt när jag var sex år för att få ett bra jobb, och några egentliga kvaliteter utöver det har jag nog inte. Den "breda utbildningsbas" som jag fått tack vare idoga gymnasiestudier (nåja) på samhällsprogrammet är inte mycket att hänga i granen. Samma sak gäller mitt lekår på folkhögskola. Så - hur ska jag göra för att snabbt tjäna lite extra pengar, med minsta möjliga ansträngning, utan att sälja knark eller annat olagligt?

Jag kom snart på en briljant idé! Det finns en sak som alla klarar av, som inte heller kräver särskilt mycket av en och som man kan förlägga arbetsbördan precis som man vill med. Dessutom är det en inkörsport till framgång och kändisskap. Typ. Jag pratar, givetvis, om att skriva tantsnusk för Harlequin. Av denna enkla anledning skickade jag därför ett gulligt litet mail till Harlequins redaktion och frågade vad som krävdes för att skriva Harlequinromaner. Svaret dröjde inte länge:

Hej Tomas!

Just nu tar vi inte emot manus utifrån. Vi erbjöd det på hemsidan ett tag, men har fått in så mycket som vi inte hinner titta på.

Svar på dina frågor: Det som krävs är att man har berättartalang, fantasi och ett språk som är intressant och bra - och grammatiskt korrekt.

Inga Harlequinromaner har skrivits på svenska och givits ut, alla är skrivna i England, Australien eller USA.

Med vänliga hälsningar

Redaktionen



Det kändes nedslående att få detta besked. Jag trodde verkligen jag hade en superplan när jag tänkte tjäna lite extraslantar genom att skriva tantsnusk, men nu brast alltså den planen. Det hade varit perfekt helt enkelt, för jag påstår (och detta utan ett uns av skryt eller liknande) att det inte skulle vara några problem alls att skriva en harlequinroman. Någorlunda korrekt grammatik vill jag hävda att jag besitter. Dessutom är fantasin helt klart i klass med andra harlequinböcker och jag kan nog fler synonymer på människokroppens intimare delar än vad jag kanske skulle erkänna för mina föräldrar, vilket kan vara bra i harlequinsammanhang. Givetvis hade jag varit tvungen att ha någon galant, kvinnlig pseudonym för att i framtiden kunna visa mig öppet utan att skämmas, men det hade ändå varit en ganska trevlig tillfredställelse att se något man själv skrivit publicerat med ett flott omslag av samma kaliber som omslaget ovan har, även om man inte öppet kan stå för vad som står i. Och framförallt - det hade gett klirr i studentkassan!

Så, mina vänner, när nu detta försök gick i stöpet eftersom de inte ens läser inskickade manus - vad ska jag nu försörja mig på om jag inte får något lärarjobb i framtiden? Förslag mottages tacksamt!

Jo-Hanna hade världens roligaste reklamfilm på sin blogg, och av en slump blev det en ohyggligt äckliga blandning av två snorungar när man flyttade markören på tidslinjen till en viss punkt. Sofia råkade få syn på detta och formligen dränkte mig i tårar (av skratt, that is). Och ja, det är kanske årets mest creepy unge. Dettta är anledning nog till att jag postar den:

Idag var det personlig premiär för en mycket speciell matupplevelse. Det hela är egentligen en idé som ett barn kan komma på, i stil med "Jaa, jag vet, vi blandar allt som är gott så blir det hur bra som helst!" och så blandar man chokladsås, hamurgare, glass och vindruvor och tror på allvar att det ska bli gott. Detta fenomen kan även uppstå bland vuxna människor, åtminstone om man befinner sig i Skellefteå. Där har någon kuf kommit på den geniala (nåja) idén att baka ihop en gammal hederlig Calzonepizza med ett skrovmål (för den som bor söder om Norrland innebär alltså ett skrovmål helt enkelt en hamburgare med tillbehör) och kalla detta för Calskrove. Då jag inte smakat delikatessen ska jag inte uttala mig om hur det smakar, men det låter ju... intressant.

Till lunch testade jag en liknande "dum idé", där man tagit två måltider som enskilt fungerar mer eller mindre som nationalrätter; på ena sidan har vi det mexikanska tacos, och på andra sidan har vi Piteås palt. Fenomenet kallas Potacos och har funnits i ganska många år, men jag har aldrig fått för mig att det vore en bra idé att smaka. Förrän idag, alltså.


Helhetsbetyg: 5 av 10 gäddor.