Din bortglömde hjälte

Idag när jag och Sofia var ute och gick smög månen fram ungefär som i någon halvsjaskig varulvsfilm från slutet av 80-talet. Den lyste matt mellan träden och tunna moln gled långsamt förbi. Detta fick mig osökt att tänka på en bisarr händelse som utspelade sig för mig och min äldre bror Erik för ganska många år sedan:

Det var mitt i sommaren och jag hade varit ute hela dagen. Det började bli sen kväll, och det var dessutom fullmåne som lyste upp den redan ljusa norrlandsnatten. Jag slöade framför tvn och såg lite menlösa tvprogram medan tiden gick, och exakt vid tolvslaget börjar det klia på mig. Jag blir allt mer irriterad av kliandet, och snart känner jag hur det blir alldeles varmt på kroppen. Överallt blossar det ut röda utslag. Hela halsen och bröstet blir alldeles rödflammigt, och ansiktet sväller upp. Det läskiga i sammanhanget är att det går så fort. På bara ett fåtal minuter är hela jag ett vandrande utslag. Eftersom min bror är närmast springer jag in i hans rum och ropar allmänt förtvivlat:

-Hjälp! Vad är det som händer med mig!?

I det här läget förväntar man sig någon slags hjälp. Jag vet inte vad, några lugnande ord kanske, en snabb heimlichmanöver, eller i alla fall någon slags reaktion som visar att det är något allvarligt fel på mig och att jag håller på att dö eller åtminstone en chockad blick eller gudvetvad. Vad det ska hjälpa vet jag inte, men det hade ändå varit lite förtröstande. Men nejnej. Erik skrattar. Han inte bara skrattar. Han hånskrattar. Och pekar.
-Hahahaha, du håller ju på att bli varulv!
Jag inser naturligtvis att det är omöjlighet att bli varvulv... men... samtidigt? Det var fullmåne, klockan var precis efter midnatt, och man kunde praktiskt taget se hur jag förvandlades där jag stod. Nåväl. Erik fortsatte sitt skrattande och var nära att krevera, då plötsligt... vad händer?!

Jo, exakt samma grej händer nu inför mina ögon. Precis samma sak som händer med mig, händer nu med Erik. Jag kan praktiskt taget se hur utslagen i ansiktet formligen väller fram under bara någon minut, och nu står vi där, två panikslagna varulvar och fattar ingenting, som inte vet om vi ska bli oroliga för att vi har någon dödlig, akut sjukdom, eller om vi istället kan skratta åt det bisarra i situationen. Vi gör det sistnämnda, eftersom det ser så ofantligt fånigt ut, och inte heller gör direkt ont. Det visar sig senare också vara lika bra. Morgonen därpå var vi båda två nämligen helt återställda.

Det riktigt läskiga med det hela är att även följande natt var det fullmåne, och vad tror ni händer då? Och framförallt - när? Jo, exakt vid midnatt. I efterhand har vi konstaterat att det förmodligen måste ha varit någon slags gräsallergichock eller liknande. Att både jag och min bror skulle få samma allergichock samtidigt på exakt samma dag är konstigt nog, speciellt eftersom ingen av oss fått något liknande förut, och inte heller efteråt. Det skedde alltså under två dagar, exakt vid midnatt, när det var fullmåne. Jag tycker än idag det är skitballt och det kan mycket väl vara mitt livs största prestation, även om jag inte direkt gjorde något. Men som sagt, det var skitballt. Det är dessutom något jag tveklöst kommer lägga till på min CV. Jag är en varulv. Fakta.