Björn Gustafson är en man som roat Sverige i massvis av år, utan att egentligen få särskilt mycket uppskattning. Vissa tycker att han är lite smårolig, men särskilt mycket mer än så är det inte. Man ska inte sticka under stolen med att hans blonda hårsvall är honom till fördel, då det kanske inte alltid är hans skämt som är särskilt roliga utan snarare hans fördelaktiga utseende som får publiken med klar kvinnlig majoritet på fall. Många har olika åsikter om Björn, och även om han är älskad av många kan jag inte låta bli att tycka att han trots allt fallit en hel del i glömska, varför han är ett självklart objekt för dagens hyllning.
Och nej, jag pratar givetvis inte om den där Björn Gustafsson som alla pratar om, han som "chockade" Europa med sitt busiga lilla skämt under ESC, och är skitrolig i sin roll som Benjamin men som i övrigt egentligen är ganska överskattad och alltid gör samma typ av skämt. Nej, jag pratar istället om den riktiga Björn Gustafson, han som stavar sitt efternamn med bara ett S och föddes redan 1934 men sedan ungefär ett år tillbaka fått stå tillbaka till sin unge namne.
Björn Gustafson är för Svensson mest känd för sin roll som Dynamit-Harry i Jönssonligan - en mycket komplex roll som handlar om att kunna levera knepiga repliker i stil med "Vilken jädra smäll!" och skratta ett hjärtligt, smittande skratt. Dessutom är det alltid lite knepigt att spela en tjuv som man ska sympatisera med, men Björn levererar och visst håller man på skurkarna? Utöver detta har han haft mängder av roller i diverse teateruppsättningar på Dramaten, men då man är relativt isolerad från sådan finkultur uppe i norr kan jag inte påstå att jag har någon relation till dessa.
Det jag däremot har ett mycket starkt band till, och som också är hans två främsta bidrag till världshistorien enligt min ringa åsikt, är hans insatser som drängen Alfred i Emil i Lönneberga samt som den mysiga berättarrösten i Alfons Åberg-filmerna. Som Alfred är han den lugne, skämtsamme och väldigt sympatiske livsnjutardrängen som ger meningen med livet ett ansikte. Delen där Emil tar en sjuk Alfred genom kraftig snöstorm till doktorn hade helt enkelt inte varit lika rörande om någon annan spelat Alfred. Det ska vara Björn Gustafson. Samma sak gäller hans insats som berättarrösten till Alfons Åberg. Vem hade kunnat leverera samma mysiga stämning lika bra? Jag har tidigare hyllat Monica Forsbergs bortglömda berättarröstsinsatser, men inte ens hon hade kunnat förmedla samma prägel på Alfons. Björns röst är lika förknippad med Alfons Åberg som Olof Thunberg är förknippad med Bamse, och det är inget dåligt betyg!
I mina ögon är Björn Gustafson en riktig hjälte, som haft stor inverkan på åtminstone min barndom. Eftersom det är min egna totalsubjektiva bedömning som gäller, förtjänar han också att hyllas därefter. Tack Björn - vi har inte glömt dig!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
Och nej, jag pratar givetvis inte om den där Björn Gustafsson som alla pratar om, han som "chockade" Europa med sitt busiga lilla skämt under ESC, och är skitrolig i sin roll som Benjamin men som i övrigt egentligen är ganska överskattad och alltid gör samma typ av skämt. Nej, jag pratar istället om den riktiga Björn Gustafson, han som stavar sitt efternamn med bara ett S och föddes redan 1934 men sedan ungefär ett år tillbaka fått stå tillbaka till sin unge namne.
Björn Gustafson är för Svensson mest känd för sin roll som Dynamit-Harry i Jönssonligan - en mycket komplex roll som handlar om att kunna levera knepiga repliker i stil med "Vilken jädra smäll!" och skratta ett hjärtligt, smittande skratt. Dessutom är det alltid lite knepigt att spela en tjuv som man ska sympatisera med, men Björn levererar och visst håller man på skurkarna? Utöver detta har han haft mängder av roller i diverse teateruppsättningar på Dramaten, men då man är relativt isolerad från sådan finkultur uppe i norr kan jag inte påstå att jag har någon relation till dessa.
Det jag däremot har ett mycket starkt band till, och som också är hans två främsta bidrag till världshistorien enligt min ringa åsikt, är hans insatser som drängen Alfred i Emil i Lönneberga samt som den mysiga berättarrösten i Alfons Åberg-filmerna. Som Alfred är han den lugne, skämtsamme och väldigt sympatiske livsnjutardrängen som ger meningen med livet ett ansikte. Delen där Emil tar en sjuk Alfred genom kraftig snöstorm till doktorn hade helt enkelt inte varit lika rörande om någon annan spelat Alfred. Det ska vara Björn Gustafson. Samma sak gäller hans insats som berättarrösten till Alfons Åberg. Vem hade kunnat leverera samma mysiga stämning lika bra? Jag har tidigare hyllat Monica Forsbergs bortglömda berättarröstsinsatser, men inte ens hon hade kunnat förmedla samma prägel på Alfons. Björns röst är lika förknippad med Alfons Åberg som Olof Thunberg är förknippad med Bamse, och det är inget dåligt betyg!
I mina ögon är Björn Gustafson en riktig hjälte, som haft stor inverkan på åtminstone min barndom. Eftersom det är min egna totalsubjektiva bedömning som gäller, förtjänar han också att hyllas därefter. Tack Björn - vi har inte glömt dig!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
11