Din bortglömde hjälte

Den 11e februari 1991 var en dag som kanske inte förändrade världshistorien, men den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag var 5 år, på väg mot 6, och njöt av livet i största allmänhet. Visserligen fanns det ibland problem i ens liv, men dessa handlade mer om orättvisheten i att tvingas lägga sig tidigare än sina storasyskon än dagens bekymmer med finanskris, krig, svält och Marie Serneholts musikkarriär. Det var, kort sagt, en helt bekymmerslös tid förr.

Den dagen, 11e februari 1991, var alltså en viktig dag på många sätt. Mamma var på BB och jag antar att pappa också var där. Mina två äldre syskon residerade hos farmor, medan jag själv var hemma hos mormor och morfar. Det var en spänd väntan. Jag visste att jag skulle få ett syskon eftersom mamma hade blivit tjock - hur det hade gått till reflekterade jag inte ens över. Det bara var så, och nu närmade det sig. Jag skulle äntligen slippa vara yngst i familjen. Klockan gick långsamt. Jag minns inte exakt vad jag gjorde under dagen, men jag minns tydligt när telefonen ringde och mormor svarade och sade att jag hade fått en lillasyster. Sedan fick jag prata lite med mamma och i bakgrunden hörde jag det jobbiga barnabölandet som i några månader framåt skulle förstöra trumhinnan.

Nu var jag storebror. Jättekul. Jag fick för första gången se min lillasyster. Men det är inte detta möte som var den stora händelsen den 11e februari 1991. Detta var istället dagen då jag för första gången på allvar mötte en annan, långt viktigare person i mitt liv: Mega Man! (bli inte ledsen Jempan, jag gillar dig också!)

The Man, The Myth, The Legend, The Mega Man.

Mamma och pappa insåg att den lilla nyfödda krabaten skulle uppta i princip all deras uppmärksamhet ett bra tag framöver och gjorde en taktisk triumf; de inköpte helt enkelt det briljanta spelet Mega Man 2 till NES för att uppehålla mig och mina syskon, vilket får sägas vara ett lyckokast på alla fronter. Spelet var briljant på så många sätt. Den hade en, för den tiden, mycket snygg grafik. Fantasifulla, välbalanserade banor mixades med spännande bosstrider. Megaman introducerade också en helt unik spelstil; man fick själv välja i vilken ordning man ville spöa upp de olika robotbossarna, vilket gav en strategisk touch till actionliret eftersom man dessutom kunde använda besegrade bossars vapen (varav Metalmans sågklingor var det coolaste, bästa och grymmaste vapnet någonsin - jag menar, man kunde skjuta i åtta olika rikningar! Åtta!).

Spelet var fyllt av olika strapatser man klarade av på ren och skär trial-and-error.  På vissa ställen kastade  man frustrerat handkontrollen i väggen ett oräkneligt antal gånger innan man lyckades klara av ett speciellt hinder. Efter att ha testat om och om igen lärde man sig dock tekniken, och efter att en gång ha lärt sig hur man klarar sig förbi ett hinder satt det i ryggmärgen. Detta ledde till att jag än idag kan ta fram det gamla Mega Man 2 och klara av det rakt igenom utan alltför stora problem.

Men grundstenen i Mega Man måtte ändå vara den fantastiska musiken. Den var, lätt underdrivet, fullkomligt magisk. Trots, eller kanske på grund av, det mycket enkla ljudchipet till NES lyckades man trolla fram de mest trallvänliga och hjärntvättande musikslingor som existerar, och samtliga har idag en plats i min hjärna. Eller vad sägs till exempel om musiken på Flash Man's bana? Eller Metal Man? Eller Wood Man? Jag blir personligen dessutom i det närmaste tårögd varje gång jag klarar ut spelet och får se det poetiskt vackra slutet.

Egentligen fanns det bara en dålig sak med Mega Man II, och det är att spelet hade universums fulaste spelomslag någonsin, alla kategorier: