Din bortglömde hjälte -

Var och såg Pablo Francisco...

... på Idunteatern i Umeå ikväll, och vi kan milt sagt säga att det var en märklig upplevelse. Förutom huvudattraktionen var det även fyra ståuppare som hade som uppgift att vara publikuppvärmare. Jag och Sofia hade fått platser som enligt biljetten var "delvis skymda", och när vi väl kom på plats visade sig att vi satt precis bakom ett högt mixerbord. Den schysste ljudkillen hänvisade oss och och de som satt närmast till ett par andra platser, nämligen så nära scenen att jag faktiskt kunde ha fötterna på dem.

Men som alla vet; om man sitter längst fram när galna ståuppare håller låda, finns det en viss risk att de tar in en i showen. Pinsamhetsgrejer deluxe, minst sagt. Och jo, jag och Sofia blev utsatta. Speciellt jag. Jag tänker inte berätta mer om vad som skämtades om, men vi finns numera på internet.

Och varför jag väljer att lägga ut detta offentligt på en blogg för allmän beskådan?
Jag vet faktiskt inte.

15 minutes of shame/fame i alla fall. Och det var en väldigt rolig kväll faktiskt. Trots allt.

2009-10-15 @ 23:48:51 Allt Permalink

Kommentarer

Postat av: Anna, STOLT syster

Hahaha, jo berätta, berätta! Det där var ju bara någon sekund.. Jag vill höra om alla femton minuter!

2009-10-16 @ 16:14:36

Postat av: Lotta

hahahahahaa!!!

"oh no, but i'm tumors"

roligt var det i alla fall :)

2009-10-16 @ 22:55:48

Postat av: Tomas

Anna: Haha, nej. Det var mycket icke rumsrent så att säga. Så det sparar vi nog... :)

Lotta: Japp, det var det!

2009-10-17 @ 00:05:54

Postat av: DonLina

Hej min vän. På en hundrastplats i den södra delen av Sveriges rike fick jag höra historien. Mitt skratt ekade ända till de goa gubbarna i Göteborg och mitt gråt skvätte, ja inte så långt, men ändå. Sofia berättade om händelsen med mycket inlevelse och samtidigt som jag skrattade halvt ihjäl mig, grät jag en skvätt för dig Tumors. Jag känner med dig. Och jag finns här för dig också om det känns för tungt. Kramaar

2009-11-15 @ 17:50:46

Postat av: Tomas

Haha, jag är förstås glad att jag kan glädja andra med min olycka. Tack också för ditt stöd, men jag tror att jag gått vidare nu! :)

Men det känns bra att veta att du finns ändå!

2009-11-16 @ 19:56:17

Trackback