Din bortglömde hjälte

Först en liten varning. Detta inlägg är inte bara mitt kanske längsta någonsin utan det innehåller också en hel del obehagligheter, och känsliga läsare varnas. Det är otäckt. Läskigt. Farligt. Delvis förklarar det också lite  varför jag inte varit särskilt aktiv på bloggen på senaste tiden; jag lever i ständig fara och oro.

Det hela började för ett par månader sen, då Sofias systrar var och hälsade på. Utan att säga något hade de smugglat ner en äcklig, obehaglig liten docka i hennes morgonrocksficka, en överraskning Sofia inte märkte förrän efter att de hade åkt. Sofia i sin tur sade ingenting utan lade dockan på mitt nattduksbord, något jag inte märkte förrän några dagar senare. Jag fick panik när jag insåg att den äckliga lilla saken suttit och stirrat på mig om natten utan att jag märkt något, så hämndlysten som jag är gömde jag därför dockan för Sofia på annan plats. Syftet var i den stunden att hon skulle bli lika rädd som jag hade blivit, vilket naturligtvis lyckades då dockan är minst sagt otäck (av den anledningen har vi velat avpersonifiera dockan, och eftersom det är livlös materia kallar vi därför dockan för "Det utan namn". Huruvida det verkligen är just livlös materia går förstås att ifrågasätta). Sofia svarade med att gömma den igen, och återigen svarade jag med samma medel. Något som till synes hade börjat som ett oskyldigt lite bus, började nu utveckla sig till en kamp på liv och död. Vi gömde Det utan namn för varandra om vartannat, för att den senare skulle dyka upp och skrämma den andre när denne minst av allt anar det.

Detta har inneburit att både jag och Sofia levt i ständig skräck och obehag den senaste tiden. Dockan kan dyka upp överallt, närsomhelst. Värst är det när man nyss haft makten, men plötsligt märker att Det utan namn inte längre befinner sig på den plats man sist gömde den. Då kan man anta att Sofia hittat den, och utan ett ord gömt den på annat ställe. Eller än värre - Det utan namn har förflyttat sig själv! Mycket, mycket obehagligt och påfrestande för nerverna, och dockor (speciellt porslinsdockor) har samma effekt på mig som clowner och mimare vars nastyness jag beskrev för ett bra tag sen.

Nedan följer några exempel på var Det utan namn befunnit sig och gjort livet i lägenheten allt annat än mysigt under senaste tiden. Klicka på bilderna för att se Det i större format.

Så långt var det bara obehagligt av den anledningen att man levde i ständig skräck över var Det utan namn skulle gömma sig härnäst. Men snart började det bli obehagligt av andra anledningar. Denna skräckjakt blev mer och mer av ett kall för mig, och jag började ta det alltmer seriöst, ja, mer seriöst än vad de flesta psykologer skulle kalla hälsosamt. (Om du Nils fortfarande är "mitt största fan" och läser just detta, får du gärna ställa en diagnos eller åtminstone hjälpa mig ur den här panikskapande spiralen.) Det som började som ett litet bus i vardagen blossade upp och blev allt mer allvarligt, och jag är rädd att denna "hobby" eskalerat in absurdum, i ett bottenlöst hål som enbart kan sluta med ond, bråd död där Det utan namn stirrar på våra döda kroppar med en hånfullt leende.

Det utan namn har helt klart börjat ta över våra liv. Det började med att någon bytte skrivbordsunderlägg på Sofias datoranvändare. Oskyldigt, kan tyckas, med med tanke på skrivbordsunderläggets natur kan ingen missförstå det scilianska meddelandet som motivet utsänder:

Med tiden kom vi över det här, och tänkte att någon liten nazistdocka på en dator inte är något att oroa sig över. Så vi satte oss ner en lugn fredagskväll och tänkte mysa med en film. Valet föll på The Strangers, en thriller/skräckfilm som må vara lite klyschig emellanåt men å andra sidan är väldigt spännande och får nerverna på helspänn. I vanliga fall, that is. När vi såg på filmen hände något som förhöjde skräckkänslan tusenfalt. Undertexterna var nämligen... rätt udda. Det började ganska oskyldigt, med små felstavningar i undertexterna och lite ställen där översättaren hade tyckts ta sig lite väl stora friheter. Men helt plötsligt började det bli riktigt obehagligt, med små antydningar som inte kändes helt bra för oss i soffan:

Men än värre skulle det bli.

Sofias kompis Lina skickade nämligen ett meddelande på msn att hon hade hittat ett konstigt klipp på youtube. Hon skickade länken för att vi skulle få se vad det var. Detta mötte oss:

 

Budskapet kan egentligen inte bli tydligare. Det utan namn är ute efter oss.