Lika som bär? Bah.
Men - jag vill ändå hävda att den här funktionen var ganska dålig. Särskilt likt var det väl inte... eller?
Hursomhelst tror jag att jag kommer välja mina framtida bär på egen hand hädanefter. Vem jag är lik får fortsätta vara ett mysterium.
Night of the Werewolf
Det var mitt i sommaren och jag hade varit ute hela dagen. Det började bli sen kväll, och det var dessutom fullmåne som lyste upp den redan ljusa norrlandsnatten. Jag slöade framför tvn och såg lite menlösa tvprogram medan tiden gick, och exakt vid tolvslaget börjar det klia på mig. Jag blir allt mer irriterad av kliandet, och snart känner jag hur det blir alldeles varmt på kroppen. Överallt blossar det ut röda utslag. Hela halsen och bröstet blir alldeles rödflammigt, och ansiktet sväller upp. Det läskiga i sammanhanget är att det går så fort. På bara ett fåtal minuter är hela jag ett vandrande utslag. Eftersom min bror är närmast springer jag in i hans rum och ropar allmänt förtvivlat:
-Hjälp! Vad är det som händer med mig!?
I det här läget förväntar man sig någon slags hjälp. Jag vet inte vad, några lugnande ord kanske, en snabb heimlichmanöver, eller i alla fall någon slags reaktion som visar att det är något allvarligt fel på mig och att jag håller på att dö eller åtminstone en chockad blick eller gudvetvad. Vad det ska hjälpa vet jag inte, men det hade ändå varit lite förtröstande. Men nejnej. Erik skrattar. Han inte bara skrattar. Han hånskrattar. Och pekar.
-Hahahaha, du håller ju på att bli varulv!
Jag inser naturligtvis att det är omöjlighet att bli varvulv... men... samtidigt? Det var fullmåne, klockan var precis efter midnatt, och man kunde praktiskt taget se hur jag förvandlades där jag stod. Nåväl. Erik fortsatte sitt skrattande och var nära att krevera, då plötsligt... vad händer?!
Jo, exakt samma grej händer nu inför mina ögon. Precis samma sak som händer med mig, händer nu med Erik. Jag kan praktiskt taget se hur utslagen i ansiktet formligen väller fram under bara någon minut, och nu står vi där, två panikslagna varulvar och fattar ingenting, som inte vet om vi ska bli oroliga för att vi har någon dödlig, akut sjukdom, eller om vi istället kan skratta åt det bisarra i situationen. Vi gör det sistnämnda, eftersom det ser så ofantligt fånigt ut, och inte heller gör direkt ont. Det visar sig senare också vara lika bra. Morgonen därpå var vi båda två nämligen helt återställda.
Det riktigt läskiga med det hela är att även följande natt var det fullmåne, och vad tror ni händer då? Och framförallt - när? Jo, exakt vid midnatt. I efterhand har vi konstaterat att det förmodligen måste ha varit någon slags gräsallergichock eller liknande. Att både jag och min bror skulle få samma allergichock samtidigt på exakt samma dag är konstigt nog, speciellt eftersom ingen av oss fått något liknande förut, och inte heller efteråt. Det skedde alltså under två dagar, exakt vid midnatt, när det var fullmåne. Jag tycker än idag det är skitballt och det kan mycket väl vara mitt livs största prestation, även om jag inte direkt gjorde något. Men som sagt, det var skitballt. Det är dessutom något jag tveklöst kommer lägga till på min CV. Jag är en varulv. Fakta.
Nu, mina vänner, är det snart dags! Tag er i akt!
UPPDATERING 00:12
Jag skriver detta för att jag ännu inte transformerats. Jag surfade bara snabbt förbi aftonbladet och märkte den överraskande, tragiska och väldigt tråkiga nyheten att Heath Ledger har dött ikväll. Jag vill bara passa på att påpeka att detta alltså inträffade innan min transformering skett, och därför är jag helt skyldig till eventuella brott. Jag kände att det var bäst att klargöra detta nu när nyheten är så färsk. Rykten sprids ju så fort.
Jag hjärta David Brent
The Office är helt enkelt bäst. Och det värsta av allt är att den här låten nästan är lite catchy.
Dagens insikt
Av ångestskäl skriver jag inte mer nu. Det beror inte på att jag inte vill, kan, orkar eller gör något annat, utan helt enkelt på att jag skulle få dåligt samvete om jag skrev i min betydelselösa blogg när jag skulle kunna skriva uppsats istället. Att jag istället spelar tvspel och sådant är en sak, men att faktiskt sitta vid datorn och skriva men samtidigt inte skriva är lite mer svårmotiverat. Så misströsta inte även om denna blogg för tillfället är lika deprimerande som besökstatistiken - det kommer mera. Någon gång. Kanske.
Dags för uppsats?
Horoskopsparadox
Något känns inte längre lika lockande för dig. Möjligen för att du blivit lite mer klarsynt!
Se där! Det där "något" som inte känns lika lockande är horoskopet! Jag har enligt horoskopet blivit mer klarsynt, och det är ju sant! Jag har som sagt kommit till insikt i att horoskopet inte är sant, vilket till och med erkänns av horoskopet själv i och med att det står att jag blivit klarsynt! Det här är en paradox utan dess like - jag har insett en lögn, men lögnen är sann, och är därför ingen lögn, men eftersom det är en sanning om att jag insett en lögn, är det ju en sanning och inte en lögn, och därför kan det inte stämma. Men det stämmer ju - typ!
Horoskopen stämmer helt enkelt inte enligt denna undersökning. Det finns dock en lucka med hela mitt resonemang, och det är ifall gårdagens inlägg trots allt blir framgångsrikt. Jag insåg nyss att även om jag var tvungen att skriva det igår, så behöver ju inte själva framgången komma på samma gång? Det kan dröja lite, men framgången torde ändå bero på själva inlägget som gjordes igår. Så vi får se - om jag får 199 till kommentarer till gårdagens inlägg ÄR horoskopen sanna - om inte så har jag bevisat att horoskop bara är påhitt. Nu ska det bli spännande!
Storhetsvansinne
Som Tvilling kan du nu bli framgångsrik genom något du skriver - eller möjligen genom någon annan form av kommunikation.
Jag är alltså Tvilling, och jag kanske blir framgångsrik genom något jag skriver. Det kanske är en övertro på horoskop eller möjligen har jag drabbats av hybris, men jag räknar iskallt med det här inlägget kommer att leda till framgång. Men jag måste hinna slutföra inlägget innan klockan blir 00.00 och dagen därför är slut, för jag gissar att framgången måste ske just IDAG (och som av en slump är det till och med min namnsdag idag, nästan lite läskigt!). Problemet är att klockan i skrivande stund är 23.57 och jag känner pressen att måsta få fram något verkligt bra.
Så hur ska jag nå framgång med något jag bara har någon minut på mig att skriva? Jag vet inte. Och nu börjar det bli stressigt. Ojojoj!
Jag tror jag skriver en juldikt:
Jag tycker om snö
fast det har inte snöat så mycket ännu
jag vill att det ska snöa nu
Nu måste jag snabbt publicera, har bara några få sekunder på mig. Håll tummarna för att jag ska hinna!
(om kommentarantalet överstiger 200 har jag lyckats)
Dumheter
Det absolut dummaste jag gjort idag: Jag erkände hela denna episod offentligt i en blogg som läses av lite för många anonyma människor för att jag ska känna mig helt trygg. Slutsats = jag är dum.
(Ja, jag vet att detta är från Fawly Towers men han går ganska lustigt här med...)
Robert svarar
Hej Robert!
Jag läste din artikel i gårdagens Sportbladet där du intervjuade Henrik Larsson. Det var en i mitt tycke ganska intressant artikel som du ska ha credds för.
Min fråga rör istället slutet på artikeln, där du skriver något som du kallar "Analaulsen". Då måste jag fråga vad detta innebär. Är det ett svårt ord som jag inte förstår, eller är det bara en katastrofalt långsökt ordvits som syftar på ordet "analys"?
Min fråga är enkel: Om detta var en ordvits - skäms du inte?
Med vänliga hälsningar Tomas XXXXXX
Ungefär en timme senare hade jag fått svar:
Jo, den var inte helt lyckad. Dock inte min idé.
/R
Okej Robban, du är förlåten. Frågan återstår dock varför Analaulsen finns kvar i artikeln. Någon makt måste man väl ha över sin egen text?
Javits är det kul med ordvitsar! Eller...?
Jag är uppvuxen i en familj där begrepp som "pappahumor", "gubbskämt" och "göteborgshumor" inte längre är särskilt användbara eftersom samtliga familjemedlemmar drar sitt strå till stacken när det gäller att föra ordvitssmittan vidare. Ibland önskar jag att vi vore som vanliga familjer, där pappan i huset är den som drar dessa vitsar medan resten av familjen kan dölja ansiktet bakom handen och yttra lite tafatt "ett sånt dåligt, typiskt pappaskämt", men att göra en sådan gest i vår familj vore att hyckla. Vi är nämligen alla lika goda, eller dåliga, kålsupare. Det blir mer eller mindre en tävling i ordvitsande så fort någon säger en ordvits, och plötsligt måste alla komma med den bästa ordvitsen på temat. För utomstående kan detta beteende ta sig framförallt 3 olika uttryck:
1. Personen ifråga tycker vi är fåniga, töntiga och har dålig humor, samt att denne antingen tittar bort och inte låtsas höra eller alternativt tittar och ler lite för att låtsas tycka det är kul.
2. Personen ifråga är en van ordvitsare och blandar sig in i striden (och höjer därigenom sin status avsevärt i pappas ögon, oavsett om ordvitsen i sig är kul eller inte)
3. Personen ifråga är inte van ordvitsar och förstår inte alls vad som händer.
Även om jag personligen i regel uppskattar en bra ordvits är jag högst medveten om att ordvitsar är något som delar befolkningen i två läger. Oavsett om man avskyr eller gillar ordvitsar tänkte jag slänga ihop en liten ordvitsguide som dels ger olika varianter på ordvitsar och dels ger vissa termer som man bör ha i sitt medvetande innan man ger sig i kast med ordvitsandet:
Målgruppsanalys: Regel nummer ett gällande ordvitsar är och förblir att man gjort en noggrann målgruppsanalys och är högst medveten om mottagarnas kapacitet gällande förståelse för ordvitsar, samt även en någorlunda koll på mottagarnas humor. Många ordvitsförsök har fallit platt till marken på grund av bristande målgruppsanalys. Om en ordvits dras utan mottagarens förståelse kan det lätt leda till pinsamma tystnader eller liknande, och du riskerar att göra bort dig istället för att bli universums roligaste människa.
Det förklarande skrattet: Ett skratt, alternativt blinkning eller liknande, som används av ordvitsaren för att undvika att mottagaren ska missa ordvitsen. Denna handling kan resultera antingen i att mottagaren nappar och faktiskt tycker att skämtet är roligt, men kan också resultera i att ordvitsaren är den enda som skrattar åt skämtet.
Förklarandet av ordvitsen: En ordvits som inte förstås av mottagaren trots ett förklarande skratt kan i vissa fall förklaras av ordvitsaren, som försöker förklara det roligare i det sagda. Detta leder i regel till att ingen tycker det är roligt, alternativt ett "jahaaa, då fattar jag" men inte särskilt mycket mer än det. Bör undvikas!
Den omedvetna ordvitsen: Ordvits som, vilket namnet antyder, framförs helt omedvetet, och därför är lätt att missa av personen som säger det. Själva omedvetandet är i det här fallet det som gör själva vitsen rolig. Ett exempel på en omedveten ordvits är att tappa en enkrona, varpå man säger "hoppsan, den slant" eller liknande, givetvis under förutsättning att man inte hade en tanke på att det skulle vara en ordvits.
Den medvetna ordvitsen: Denna genre kräver att ordvitsutövaren är snabbtänkt och kan leverera ordvitsen innan tiden gått ut (se den fördröjdaordvitsen nedan), vilket i ordvitssammanhang är en väldigt kort tid. Denna ordvits dras vid fullt medvetande och är ett risktagande. En målgruppsanalys (se nedan) är väldigt viktig! Ett exempel på en medveten ordvits är om man hörde den pengatappande personen som sade "hoppsan, den slant" och svarar något i stil med: "nejmen, det var ju jag som myntade det uttrycket!". Detta är också den vanligaste formen av ordvits.
Den fördröjda ordvitsen: Elementärt för en snärtig ordvits är att den måste komma spontant och snabbt. Om en ordvits dröjer alltför länge innan den uttalas riskerar själva skämtet att bli för gammalt eftersom bäst före datumet för ordvitsar är oerhört kort (jag tänkte skriva något metaskämt där om ett skämt skämt men jag lät tack och lov bli). Den fördröjda ordvitsen leder ofta till skratt riktade åt ordvitsarens oförmåga att leverera ordvitsen i tid istället för ordvitsen som sådan, vilket förstås kan vara roligt det med men kanske inte riktigt är det ordvitsaren faktiskt vill åt.
Den konstruerade ordvitsen: Denna ordvits är väldigt tillrättalagt och är möjligen rolig just för att den är så otroligt konstruerad, men är i själva verket tämligen usel. Gamla gubbar kan komma undan med sådana vitsar om de är söta, men annars är alltför konstruerade ordvitsar ingen "ritkig" ordvits. Ett exempel på en (dålig) konstruerad ordvits var en gammal klasskamrat som ställde två böcker som ett L på ett bord, och sa "Haha, kolla, en bordell!" följt av det förklarande skrattet. Efter att ingen tyckt det var roligt försökte han även med förklarandet av ordvitsen och samtliga närvarande hade hellre tittat på en jordnöt som rullar nerför ålidhemsbacken än ge honom credds för vitsen.
Den felsagda ordvitsen: En av mina personliga favoritordvitsar är den felsagda ordvitsen. Det är inte som namnet kanske antyder en ordvits som sägs fel utan istället ett ord som medvetet sägs lite fel för att framkalla en ordvits. Ett exempel på felsagd ordvits är om någon köpt 15 kg lax och ordvitsaren utbrister "Men är du inte riktigt fisk!?". (okej, jag erkänner att det var ett dåligt exempel men det är principen jag är ute efter).
Den bilanguala ordvitsen: En lite mer avancerad form av ordvits är den bilanguala ordvitsen där andra språk än svenskan blandas in för att framkalla någon form av skämt; oftast är engelska det språk som används. Exempel på bilanguala ordvitsar är när någon får två gäss i julklapp och utropar "Yes!" eller när ett barn brutit ett ben och mamma säger "Äh, leg av, det är inget att gråta åt!". (okej, nu känner jag att mina exempel är helt fantastiskt usla men jag säger återigen att det är principen jag är ute efter!)
Den alltför förberedda ordvitsen: Denna form av ordvitsar dras av människor som planerat sin vits i förväg. Ofta har de planerat en ordvits som de kan dra när en person frågar något speciellt. Ett tydligt exempel på detta är när någon person frågar om ordvitsaren kan skicka julmusten, varpå denne svarar något i stil med "ååh, muste jag?!".
Den slitna ordvitsen: Denna ordvitsgenre har många likheter med den alltför förberedda ordvitsen och det kan ibland vara svårt att skilja dessa två åt. Slitna ordvitsar är vitsar som använts alldeles för ofta för att ge det spontana och snabbtänkta intryck som en vanlig ordvits ska ge. Exemplet ovan med julmusten är en sliten ordvits. Ett annat exempel är när någon misslyckas med en sås och säger "Äsch, det är sås det ska vara".
Den misslyckade ordvitsen: Denna typ av ordvitsar dras i regel när ordvitsaren hamnat i tidsnöd, alternativt fått hybris och tror att allt denne säger blir roligt. Ett väldigt bra exempel på en misslyckad ordvits skedde när en person, vars identitet jag inte tänker avslöja för jag gillar min pappa, hällde upp ett glas nektar (drycken) och drack, och sa "Ååh, det smakar perfektar". Sekunden efter personen yttrade detta insåg han att det enbart var uselt och långsökt. Det enda ordvitsiga i denna ordvits var att nektar och perfektar (som inte är ett riktigt ord) rimmar. Ytterligare kommentarer överflödiga.
Piteå-Tidningens ordvitsar: Tidningar i allmänhet och PT i synnerhet brukar ofta försöka sig på att dra lustiga ordvitsar i sina rubriker. Dessa ordvitsar är ofta både konstruerade och slitna. Exempel: "Anders har många bollar i luften" (bredvid en bild på en kille som kastar upp fem bollar i luften), "(S)eger!" (efter att sossarna vunnit valet eller liknande) eller "Anja Pärson är på g!" (efter att Anja kommit 4 i Super G-tävling i Innsbruck eller något liknande).
Den oförlåtliga ordvitsen: Anledningen till att jag skrev hela det här superjättelånga inlägget beror på att jag såg en artikel av Robert Laul på Sportbladet igår där han intervjuar Henrik Larsson om hans framtida karriär. Han avslutar artikeln med att göra någon slags analys (tror jag, jag kan ha missuppfattat) och försöker skämta till det genom att kalla analysen för "Analaulsen". Jättedåligt, kasst, långsökt, vidrigt och även ett obegripligt sätt att framhålla sitt eget namn lite extra. Skäms, Robert!
Nu ska jag skicka ett mail till honom. Hoppas att han svarar. Det vore roligt.
Lite politisk korrekthet på söndagskvisten
Eftersom jag är hemma i byn denna helg passar jag på att utnyttja vår fina scanner (därav lyxen att ni fick avnjuta den spännande "Sagan om Fredrik" förra inlägget). Jag passade på att scanna in en bild till, men jag vill inte bli alltför personlig utan förhålla mig ganska neutral såhär på internet, så jag scannade in en bild på omslaget till spelet Mastermind som vi har här hemma istället. Versionen vi har av spelet är väldigt gammalt, vilket delvis märks på de ganska stötta kanterna till spelets omslag. Det är det dock inte det enda som avslöjar att spelet är gammalt, utan det finns också vissa mått av... vad ska vi kalla det... små, små "detaljer" som kanske inte är helt politiskt korrekta såhär i slutet av år 2007. 
Så vad är det som är så politiskt inkorrekt med den här bilden? Jag vet att man inte ska fördumma läsaren och skriva dem på näsan alltför mycket, men jag känner att det här är så pass viktigt att jag måste förklara vad som är "fel" med denna bild, åtminstone med tanke på det samhälle vi lever idag:
- Det står "NEW original MASTER MIND", vilket är väldigt paradoxalt. Att Master Mind är särskrivet har jag överseende med då det står på engelska, utan problemet sitter snarare i ordet "new", dvs "ny". Ett nytt originalspel, skulle man kunna översätta det. Och då undrar jag hur många original man kan göra av ett och samma spel?
- Mannens kostym känns något omodern, men kan å andra sidan accepteras på grund av att han uppenbarligen har en skarp intelligens.
- Den röda fåtöljen skär sig något med den babyblå bakgrunden. En riktig man skulle snarare sitta i en rejäl läderfåtölj i en stor matsal med ett glas konjak i handen, alternativt på en arbetsstol i ett garage.
- Den asiatiska tjänarinnan till den vite mannen har sin klocka på höger arm. Alla vet ju att man ska ha klockan på vänster arm. Dumma kvinna! Det kan förstås vara ett armband istället för ett armbandsur, men en tjänarinna bör alltid ha en klocka så hon vet när maten ska serveras så det är ett misstag i vilket fall som helst.
- Glasbordet som reflekterar bilden av mannen och kvinnan borde rimligtvis också reflektera själva spelet som står på bordet. Nu ser det istället ut som att spelet svävar i luften. Idag hade ett sådant misstag lätt kunnat repareras med lite photoshopteknik, men då detta omslag gjordes var tekniken tämligen bristfällig.
- Det står att det ska vara 8 olika färger, men den svarta färgen måste ha en vit ring runt sig för att vara svart, vilket är lite konstigt i sig. Dessutom ser de två rödaktiga färgerna i väldigt lika varandra ut, och detta förvirrar något. Dessutom är den senapsgula färgen så ful att den inte skulle fått vara med i ett upplyst samhälle som vårt idag, och den skulle ha ersatts med något fräsigare.
Särskilt mycket mer finns det inte att utläsa av detta omslag. Ingenting alls, faktiskt.'
Uppdateratering: Sisådär en kvart senare snubblade jag förbi den här sidan. Den är fantastiskt intressant, åtminstone om man är lika nördig som mig. Texten handlar om Bill Woodward och Cecilia Fung (i texten står det för övrigt att hon är född i Hong Kong; var Bill kommer ifrån är av någon anledning inte relevant - han är ju trots allt vit och därigenom "normal") som återförenas för att ta en likadan bild, som 30-årsjubileum. Bland anant står det: Both Bill and Cecilia said they were delighted to meet up again after so many years and recalled with great enthusiasm the day that the multi-award winning Mastermind image was born. Multi-award winning? Vann bilden priser? Fascinerande, I tell you! Känns som att vi har ett värdefullt spel hemma i byrålådan!
Uppdatering 2: Jag var trött eller helt enkelt inte riktigt vid medvetande då jag skrev min förra uppdatering. Jag har alltså inte blivit Ned Flanders med flit.
Sagan om Fredrik
För inte så längsen publicerade jag ett av mina tidigaste alster i skriftlig form, Boken om Fredrik. Eftersom jag var ett tämligen kreativt barn (nåja, ibland) så nöjde jag mig givetvis inte där, utan gjorde en till berättelse. I brist på variation på namn fick huvudkaraktärens namn bestå, men för att undvika missförstånd bytte jag helt enkelt ut bokkonceptet mot en saga istället, och vips var "Sagan om Fredrik" skapad. Även om man kan tro att det är något slags uppföljare till "Boken", så ska man inte blanda ihop dessa två utan det är två helt skiljda berättelser och bör så också betraktas. Sagan om Fredrik är inte lika actionbetonad som Boken om Fredrik, och fantastiska inslag med eldsprutande drakar och liknande har utelämnats för att ge plats åt en mer vardagsrealistisk skildring av en uppväxt i ett litet samhälle strax utanför Piteå. Med viss fantasi och en rejäl dos galenskap kan den kan också tolkas som en allegori för uppståndelsen, samt att det egentligen är en komedi. Vissa av er fattar vad jag menar.
Någon närmare presentation tror jag inte behövs göra, utan njut nu istället av det fantastiska verket i sin helhet!
Saker att lägga märka till/fundera över:
- Jag har sedan Boken om Fredrik lärt mig konsekvens gällande hur Fredrik bör klä sig. På omslagsbilden har han andra kläder än i själva sagan, men det följer å andra sidan andra regler och är helt okej.
- Även i denna berättelse finns en låst dörr till Fredriks hem med. Vad detta symboliserar vet jag inte, men uppenbarligen är hemmet en symbol för något viktigt i Fredriks, eller författarens, liv.
- En annan likhet är början. I Boken om Fredrik konfronterades Fredrik med en rödögd björn som blev rädd för Fredrik. Här är mötet istället med en listig räv, som även den blir skrämd för Fredrik, trots att Fredrik i det här fallet försöker skapa en vänskaplig kontakt med djuret. Även här är djuret det snyggast tecknade i hela berättelsen.
- Att Fredrik misstas för en bov av sina egna föräldrar kan möjligen ge upphov till eventuella tolkningar, eller så är det helt enkelt så att 6-åringar resonerar på ett speciellt sätt. De är lite dumma och korkade, helt enkelt.
- Att Fredrik känner att han blir hungrig när han tittar på en groda innebär inte nödvändigtvis att han har lite tveksam smak gällande mat, utan helt enkelt att min pedagogiska mor var så klok att hon ordagrannt skrev exakt som jag berättade det, och inte justerade något själv. Tack för det mamma, det blev ju faktiskt mycket bättre på det viset!
- Huset är fortfarande mindre än huvudpersonen, eller vice versa kanske.
- Vattnet flyger inte, utan är ett vackert konstruerat vattenfall. Fredriks drickteknik är dessutom tydligt illustrerad, med ena armen bakåtlutad för att hålla balansen.
- Den spännande dramaturgin med den lyckliga upplösningen har i Sagan om Fredrik blivit något mer djupsinnad och slätstruken. Detta tyder på en viss mognad hos författaren, där vardagsrelationer är viktigare än verklighetsflykter till fantasins land. Det vänskapliga förhållandet med den färgglada vännen Per (som av en slump också bär samma namn som min barndomsvän och granne) tar sig en oväntad vändning - Per hittar aldrig Fredrik. Vad kan detta symbolisera? Inte minst eftersom han trots att han aldrig hittar honom ändå hittar honom,.
-Den mystiske människan med pagefrisyr och bullmage på absolut sista sidan är inte bara vackert illustrerad, utan har även ett stilistiskt felskrivet "slut" ovanför sig. Än mer mystiskt är det djupare budskap som döljer under denna figurs fötter. Vad menas egentligen med SQT TQT? Förklara gärna!
För er som undrade...
Vad jag egentligen vill ha sagt med detta inlägg är att det finns massvis av låtar som jag faktiskt är osäker på hur de sjungs. Jag är övertygad om att det är fler än jag som har/haft detta problem, inte minst då man var yngre. Själv trodde jag exempelvis att man skulle sjunga "Går inte alls med ögon men hattarna på sné!" istället för "Korinter till ögon men hattarna på sné!". Att texten var ologisk var av mindre betydelse. Samma sak med en annan jullåt, nämligen Räven raskar över isen, eller var det Räven raskar över risen, eller var det rent av Räven överraskar isen/risen? Idag vet jag att det är det förstnämnda som var rätt, men förr var det inte lika självklart. Samma sak med en annan jullåt - är det "Ja se! Det snöar!" eller "Jag ser det snöar"?
De som, liksom jag, är uppväxta under Turtles-eran har säkert haft problem med vad som egentligen sjungs i slutet, innan "TURTLE POWER" utropas. På senare tid har jag insett att raden är "Heroes in a half shell - Turtlepower!" (detta är för övrigt Sofias största aha-upplevelse enligt henne själv, tillsammans med Räddningspatrullslåten ("löser fallet för din skull" och inte "löser fallet för din skurk", som hon trodde)).
Okej. Inledningsvis tänkte jag bara skriva det där om Becklåten men jag blev lite för inspirerad för att sluta och det blev alldeles för långt. Förlåt. Men om ni har fler oklarheter eller upplevda missförstånd om låttexter, har ni chansen att bikta er. Nu - eller aldrig.
Skräcktema - Clowner och Mimare
Vad är grejen med clowner och mimare? Jag är helt övertygad om att det inte bara är jag som har en panisk skräck inför dessa förklädda människovarelser, vars uppgift egentligen är att roa men vars effekt snarare är det rakt motsatta. Men varför denna rädsla för clowner och mimare? Jag ska försöka klura lite i det. Här kommer 7 olika punkter som alla bidrar till att ge skräckkänslor:
1. Filmen Det kom 1990, då jag och mina 80-talskompisar var omkring 5 år. Boken av Stephen King var vi alltså för små för, och egentligen också filmen, men det har väl aldrig hindrat en från att tjuvtitta? När man var liten, under tidigt nittiotal i alla fall, var det något slags vuxenprov/mandomsprov av ha sett filmen Det, och även om jag knappt minns ett skvatt ifrån filmen minns jag att den är läskig. I Det spelar Tim Curry den onde Pennywise som är ondskan personifierad... som clown. Jag behöver kanske inte säga mer? Visserligen kanske clownskräcken inte skapades i och med denna film/bok utan har funnits där även tidigare, men helt klart är att den spädde på skräcken, åtmistone för oss 80-talister.
2. Musiken där clowner/mimare vistas är per automatik creepy. Ofta är det någon plinkande kontrabas eller en mystisk cirkusmusik, där man inte riktigt vet om syftet är att det ska låta lustigt eller om det ett sånt där filmknep där man låter glad musik låta men med en mörk baston under så att man anar att det är läskigt. En annan form av musik som förekommer är såndär musik som framkallas av en positivspelare med en apa på axeln (varför nu alla positivspelare har en apa låter jag vara osagt). Det finns flera varianter av mim/clownmusik, och jag tänkte inte gå igenom alla utan bara låta en av alla varianterna tala för sig själva. Jag tänkte att den här introlåten från Ika i Rutan skulle fylla sitt syfte:
Extra läskigt är det om man lyssnar riktigt noga när det är ungefär 53 sekunder kvar av klippet. Då kommer det lite tyst barnskratt in i bilden, vilket alla vet är ett vanligt skräckelement i filmer. Usch!
3. Sminkningen är förstås omöjlig att låta bli att nämnas. När det gäller mimare tänker jag ofta på likvita ansikten, gärna med såna där röda grejer vid munnen och ögonen som får ansiktet att se helt groteskt ut. När en mimare ler fryser hjärtat till is, en ilning går genom ryggraden och man vill egentligen bara slippa titta mot mimaren, men det är ungefär som när man jag känner en dålig lukt - på något sätt vill jag ändå lukta den. Okej, en bättre liknelse är kanske en bilolycka, som uppenbarligen är en hemsk grej men ändå lockar massvis med folk som tror att de hjälper till genom att titta på när räddningspersonalen kommer. Clowners sminkning behöver kanske inte nämnas, men en effekt av den är att deras sminkning får en att tänka på överförfriskade, överviktiga och översminkade medelålders kvinnor som fått i sig alldeles för mycket alkohol och stöter på unga killar på festivaler och liknande (tänk den sminkade kvinnan i Drew Carey, som säkert är en trevlig människa i sig men ja, det finns ju gränser...). Det är helt enkelt obehagligt med översminkning.
4. De stora fötterna är i sig inget problem, men de är helt klart upphovet till clowners stapplande gångstil. De liksom trippar fram, vilket är obehagligt på samma sätt som gamla skräckfilmer med stop-motion-effekter, där monstrena liksom rycker fram sina rörelser. Det ser helt enkelt obehagligt ut, och ökar skräckkänslan. Notera dock att alla clowner inte har stora fötter! Min goda vän Jo-Hanna berättade att hon hade en traumatisk upplevelse när hon gick på stan och blev jagad av en clown på rullskridskor. Hon jagades in på en klädaffär och tvingades kasta sig in bakom en ställning av kläder för att gömma sig, och satt där darrande av skräck och med gråten inte alltför långt borta. Med dunkande hjärta satt hon där och gömde sig för clownen som alltså jagade henne även inne på affären (!), men tack och lov kom en expedit och bad clownen försvinna. Det intressanta med denna historia är framförallt två saker. För det första åkte clownen på rullskridskor, vilket gjorde att den var snabb och kunde ta sig snabbare än en vanlig clown med stora fötter, till och med in på en affär. För det andra var Jo-Hanna inte liten när detta inträffade utan gick alltså i gymnasiet, och jag klandrar henne inte för det. Hon är helt enkelt ett levande bevis för att clowner inte bara är ett hot mot barn, utan mot oss alla!
5. Sättet de pratar på är förstås också relevant i sammanhanget. Clowner har ofta tillgjorda, förvrängda röster som kan få vilken hårding som helst att vekna. Mimare å andra sidan använder tystnaden som ett sätt att frammana skräckkänslor. De jobbar med kontraster. Lömskt! De skulle utan problem kunna smyga på en bakifrån och strypa en med en osynlig tråd, och folk skulle inte ana någonting alls.
6. Den sociala spärren saknas för en clown/mimare. I Sverige har man ett visst samtalsavstånd, i andra kultur har de andra samtalsavstånd. För en clown däremot gäller helt andra regler. En clown kan ställa sig 5 centimeter framför ens ansikte och fånle med sitt sminkade smile och säga konstiga saker med tillgjord babyröst - och komma undan med det! Skulle jag göra samma sak på valfri plats skulle jag bli misshandlad eller åtminstone anklagad för sexuella trakasserier. Men en clown står utanför lagen!
7. En annan kategori mimare är de levande statyerna som ofta brukar finnas i storstäder. De är förstås väldigt skickliga som kan stå så blixtstilla att man måste imponeras, men samtidigt är de ohyggligt obehagliga också. Inte minst när de helt plötsligt börjar röra på sig. De är deras blodtörst som till sist får dem att vilja närma sig människorna, och därför de får tillfälligt liv i sig ibland. Kan inte vara något annat!
Det finns än fler orsaker, ofta personliga upplevelser, som kan ligga till orsak för denna skräck inför clowner och mimare. Men eftersom jag ska iväg till universitet och ska hinna göra lite mat och käka också, låter jag dessa punkter vara oskrivna tills vidare. Däremot får ni, förstås, gärna fylla på med egna orsaker till varför clowner är så läskiga. Eller ni kanske rent av är så vrickade att ni faktiskt tycker om dem, helt och hållet?
Till sist vill jag bara tillägga att det faktiskt finns undantag. Det finns mimare, ja till och med clowner, som faktiskt kan vara roliga. Om Umbilical Brothers räknas till mimarfacket t.ex så är de konkreta exempel på det. Och man måste ju faktiskt erkänna att många har en talang, speciellt mimarna då.
Boken om Fredrik
Så varför detta skryt? Jo, jag tänkte helt enkelt glänsa med mina författarkunskaper idag, och helt sonika bjuda på ett av mina tidigaste alster, och förmodligen är det också mitt bästa. Exakt vilket datum den skrevs kan jag i nuläget inte svara på, men gissningvis var jag 5 eller 6 år då detta skrevs. Jag kunde inte skriva särskilt bra på den tiden, så mamma fick hjälpa till att skriva ner min berättarkonst. Jag berättade helt enkelt vad som skulle hända, och min pedagogiska mamma skrev ner allting ordagrannt som jag berättade. Därefter prydde jag varje sida med noggrannt ritade illustrationer som förhöjde alstrets kvalitet till skyarna.
Nu ska jag inte uppehålla er estetiska upplevelse längre. Jag tvingades använda miniatyrbilder för att det inte skulle bli alltför rörigt, så av dramaturgiska skäl råder jag er att läsa från vänster till höger, precis som vi gör i västvärlden. Det är väldigt viktigt, annars finns det risk att ni missar den dramatiska vändpunkten i historien.
Frågor som väcks:
Varför är det stora och fina huset mindre än Fredrik?
Varför är skorstenen minst lika stor som Fredrik själv?
Hur kunde jag rita en så snygg björn men så fult allt annat? (min misstanke är mor hjälpte lite med konturerna...)
Är inte Fredrik väldigt lik K-G Bergström på första bilden?
Försvinner Fredriks frisyr i drakens eld eller på grund av att jag började slarvrita?
Vad hände med min författartalang?
Nu: sova.
Fortsättning på klyschlistan...?
Med andra ord: kommentera med era klyschor, tack!
Dörrhandtag och nysningar
Jag vill passa på att spy lite galla över ett fenomen som jag stör mig på. Detta fenomen grundar sig egentligen i att jag är en sån där person som alltid måste kontrollera att en dörr verkligen är låst sekunden efter att jag låst den. Jag rycker helt enkelt i handtaget för att kontrollera. Problemet uppstår då man är på offentliga toaletter, vars lås består i att det är ett handtag som man vrider uppåt. Detta gör att man inte kan kolla om dörren är låst, för så fort man rycker i handtaget låses ju dörren upp. Man kan med andra ord inte vara säker på att den verkligen är låst. Självfallet inser jag att dörren i själva verket faktiskt är låst, och inte heller påverkar det mig så att jag avstår från toalettbesöket. Men det är ändå en extra, onödig spänning i vardagen. Det kan hända att man spänner sig lite extra i onödan, att man stirrar in i dörren för att om någon trots allt kommer in, så kan man... ja, vad kan man göra egentligen? Om det är vardagsedge jag söker, gör jag gärna något annat istället för att uträtta toalettbestyr med öppen dörr. Kanske.
Det här ett problem på samma nivå som släcks-verkligen-lampan-i-kylskåpet-problemet; man undrar om kylskåpslampan verkligen är släckt när man har kylskåpsdörren stängd, men så fort man öppnar kylskåpet tänds ju lampan (i vissa kylskåp kan man faktiskt se lampan tändas, men ni fattar...) Man kan liksom aldrig vara säker.
En annan liten fundering jag har är vad som egentligen händer med alla nysningar i världen. Om jag nyser, skjuter jag trots allt ut en mängd olika bakterier och partiklar i luften. Självklart är det en väldigt liten dos i den enorma luften, men vad händer egentligen med själva nysen därefter? Den går ju knappast upp i rök utan måste omvandlas på något sätt, men isåfall till vad? Och om det är så att själva nyspartiklarna i själva verket finns kvar, men bara oerhört utspritt på hela jordens yta, borde det ju finnas väldigt många nyspartiklar ute i världen. Jag utgår ifrån att det inte bara är jag som nyser, utan att alla människor på jorden i alla tider har nyst. Om inte nysningarna omvandlas till något annat, finns det isåfall en möjlighet att alla världens utspridda nyspartiklar rent teoretiskt skulle kunna samlas på ett och samma ställe, ungefär som ett stort dammoln? Hur många procent av världens luft är isåfall nysningar?
Innan jag avslutar måste jag bara få ut mig ett litet bär, så att jag kan släppa taget om det och tänka på något annat. Visst är psykologen Rio Cederlund, en av experterna i Boston Tea Party, väldigt lik hon som spelar Chloe i 24?
Man ska dock komma ihåg att det, som vanligt, är mer likt "i verkligheten" än på bild. En av anledningarna till detta tror jag är att Rio knappt får vara med i programmet. Hon verkar hela tiden vara på väg att försöka säga något, men någon annan hinner alltid först, och när hon väl säger något blir hon alltid avbruten. Detta gör att hon ständigt har den där lite halvsura blicken som Chloe alltid har, kanske för att hon sitter framför en dator hela tiden. Vem vet?
Munkarna i Burma och röda kläder
Om man är en snäll människa har man idag på sig en röd tröja, för att visa att man stödjer munkarnas uppror i Burma. Jag har bara en röd tröja och den slutar ungefär vid höften, vilket kanske inte är små smickrande som det låter, trots att mina höftben är lite av det sexigare slaget. Jag hade med andra ord ingen röd tröja på mig vid dagens föreläsning och seminarium, så för att lätta mitt samvete har jag nu tagit på mig den urtvättade tröjan när jag är här i ensamhet. Detta väcker tre frågor:
1. Varför sparar man kläder som man egentligen inte använder? Visst, "den-här-tröjan-kan-jag-spara-ifall-jag-ska-vara-ute-och-grilla-nån-gång-tanken" är ganska klassisk, men man grillar kanske inte så ofta att alla dessa urväxta/omoderna/fula/urtvättade kläder verkligen behövs? Eller?
2. Hur visar jag att jag stödjer munkupproret genom att sitta i ensamhet i min röda tröja där ingen ser mig? (nu bortser vi från att jag nämner det i min blogg, men okej)
3. Hur hjälper det folket i Burma överhuvudtaget att vi har på oss röda kläder idag... egentligen? Missförstå mig inte, jag tycker det är jättebra att folk visar vad de tycker, men tror samtidigt kanske inte att militärregimen i Burma tänker att "Nejmenhörrni, grabbar! Har ni tänkt på att det vi sysslar på kanske är dumt? 3% av Sveriges befolkning har ju rött på sig idag! Nu ger vi makten till folket!" för att vi har på oss lite tomteliknande kläder.
Dock: Jag tycker att det är en bra sak att man stödjer upproret genom sin röda klädsel, trots att det i praktiken är en luktfri fjärt i ett svart hål i rymden. Jag uppmanar härmed alla modebloggar ute i cyberrymden att endast ge röda modetips den närmaste månaden (för det är ju det folk verkar intressa sig mer för, det är ni, modebloggare, som kan påverka!), att alla amerikaner lär sig var Burma ligger och att alla i resten av världen åtminstone skänker en tanke. Sen hoppas jag förstås att frihetskampen lyckas. Vi får se vad som händer.
Lycka till, kompis!
Per Gessle, Lars Vilks, Enar och Einar
Jag skulle inte vilja kalla mig själv konstnär, men provocerat har jag tydligen gjort . Jag har nämligen, genom min blogg, lyckats uppröra. Visserligen inte ett helt land eller en hel religion och inte heller genom att bajsa på föreläsning eller tårtat kungen - utan ett ungt Gesslefan, genom mitt tidigare inlägg om varför jag ogillar Gessle som artist. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker det är roligt, eller om jag borde ha dåligt samvete, men den genomgående känslan är att det faktiskt är en ganska tillfredsställande och behaglig myskänsla. Då har jag ju faktiskt uppnått något med mitt inlägg - trampat ett Gesslefan eller två på tårna. Visserligen inte "omvänt" dem till den rätta sidan av Gessleism, men åtminstone fått min sak sagd.
Men, hur roligt det än kan vara, så tycker jag personligen inte om onödig provokation, så om någon känner sig provocerad eller stött av något inlägg på min blogg vill jag givetvis be om ursäkt. Det har aldrig varit min tanke (hyllningslista av bortglömda hjältar, hallååå?).
För att få ett litet trevligt avslut på det här enormt känslosamma, politiska, djupa, sorgliga och seriösa inlägget tänkte jag avsluta med att säga grattis till alla Einar och Enar som har namnsdag idag. Grattis!
Här är ett fåtal av alla Einar och Enar:
Over and out!
Ett snabbt bär
Det var sisådär ett halvt decennium (eller åtminstone en månad och lite till) som jag uppdaterade den här bloggen eftersom jag är en lat prick jag haft så mycket att göra på senare tid. Eftersom folk (Anna) börjat gnälla på mig på grund av min överdrivet långa frånvaro kände jag pressen och skriver helt enkelt ett litet inlägg. Ett dumt misstag, ska det visa sig.
Eftersom jag däremot inte har något speciellt att skriva bjuder jag istället på två bär, som jag av en slump upptäckte när tidigare nämnda "folk" skickade ett bärtips via mail, som dock var något helt annat. Bären som jag tipsades om var Claudia Galli och prinsessan Fiona i Shrek:
Claudia VS Fiona
Visst finns det likhet, men jag tyckte nog att Claudia var mer lik en viss Cajsa-Lisa Ejemyr, så jag letade upp en bild på henne istället för att se om det inte snarare är där likheten sitter. Dock insåg jag snart att jag hade fel, för de var inte alls speciellt lika. Däremot gjorde jag en annan obehaglig upptäckt - Cajsa-Lisa hade tydligen huvudrollen i de gamla Ensam Hemma-filmerna! Eller?
Macaulay-eller-hur-det-nu-stavas-Culkin, killen från Ensam Hemma?
Cajsa-Lisa Ejemyr, känd som sångerska fast kanske snarare känd som Skilda Världar-brud?
