Din bortglömde hjälte

... jag kollade statistiken på hur många som läser min blogg, och de senaste dagarna har jag haft 17 unika besökare... WTF?

Och ändå tycker jag inte att jag fläskar på med varken intima hemligheter om min snopp, kändisskvaller, mina modetips eller något annat vettigt, så jag förstår verkligen inte hur det kan vara så många? Och jag förstår verkligen inte vilka det är? Att Sofia läser lite då och då är väl en sak, men sjutton knasbollar på en och samma ointressanta sida kan väl inte vara riktigt sunt? Är detta det slutgiltiga beviset på att det är fler än jag som inte har bättre saker för sig om dagarna, eller bara en obehaglig slump?

Jag ska inte ens be er att kommentera och avslöja vilka ni är som tjuvläser. Det hade känts nästan lite stalkeraktigt.

Nu ska jag vilken minut som helst åka till farmor och bevara min norrländska identitet med lite surströmming. Riktigt gott, må jag säga, även om jag är säker på att flera av er (ni mystiska skara!) inte gillar det alls. Synd för er. 
 

Idag gjorde jag en gärning som jag inte riktigt kan bestämma mig om den var god eller inte. Jag satt nämligen och tog en liten paus efter trimmandet och såg då en liten geting som låg på rygg (om nu en geting egentligen har en rygg låter jag iofs vara osagt) på en stenplatta och sprattlade med benen på ett lustigt sätt. Det såg fantastiskt roligt ut till en början, litegrann som den där roliga filmen på en unge som ska göra snöänglar men inte riktigt fattar hur man ska röra armar och ben "uppåt", och istället sträcker dem rakt upp och inte för sin värld kan förstå varför det inte blir någon ängel i snön.

Men efter en stund börjar jag snarare tycka det ser hemskt ut. Den stackarn har ju panik och kan inte vända på sig, så jag petar lite på den så att till sist lyckas vända på sig. Den traskar runt på ett vingligt sätt, och på något sätt snavar den och hamnar på rygg igen. Hur en geting kan snubbla vet jag inte, men den lyckades i alla fall. Det såg väldigt lustigt ut ändå, och jag vänder på den igen. Den går några steg och snubblar igen. Puckogeting.

I vilket fall som helst går den bara runt runt, snubblar och hamnar på rygg och viftar på benen. Jag börjar, på fullaste allvar, känna stor sorg med den stackars krabaten. Jag förstår att han är skadad, men mitt ickeexisterande insektskunnande och otränande öga kan inte avgöra hur. Däremot slår det mig - det kanske är jag som råkat trimma i den stackarn så att han fått sig en törn, blivit snurrig, tappat flygförmågan och försökt sig på en ofrivillig karriär som breakdansare? Det är med stor sorg i hjärtat jag inser att jag kanske förstört denna getings liv. Något kirurgingrepp kan jag heller inte genomföra då jag är en oduglig människa.

Jag tänker i mitt huvud att just denna geting är en ovanlig geting, en som tagit sig ut ur getingkollektivet för att hitta sitt eget liv. Han har en egen getingflicka som han sällskapar med och de brukar åka tillsammans till ängen för att pussas på en blomma eller så. Jag är rätt säker på att han hette Benjamin. Just därför blir det så mycket svårare också att ta det beslut jag till sist tar. En snabb, (relativt) smärtfri död med ett stamp från min stålhättesko. Och så blir det. Det kändes mest rätt till sist. Förlåt Benjamin!

Jag är övertygad om att jag tog rätt beslut, men det kändes jobbigt den här gången. Jag vet inte varför - jag har alltid kunnat döda insekter utan en blinkning. Jag och min barndomsvän Per brukade exmpelvis experimentera med myror när vi var små, och det var inte helt humant kan jag erkänna. Men den här gången var det något särskilt. Benjamin, som han hette den sista stunden av sitt liv, såg verkligen ut att lida. Han var missförstådd, hade panik i dödskampen. Och som genom ett tecken spelades faktiskt inget annat än "Always look at the bright side of life" på radion precis i samma stund som jag lyft foten från Benjamins krossades kropp. Och han dog på en kyrkogård. Jag tror det är ett tecken.

Nästa gång ska jag tänka två gånger innan jag dödar nästa mygga. Men jag ska döda den ändå.

Till denna gång blir det inte en enskild specifik hyllning, utan denna gång ska vi Hoppa högt av hyllningsrop åt ett gäng småprojekt som hyllas i samma veva. De som denna gång ska bestiga hyllningscenen har försvunnit lite i mängden hos den allmäna svensken som växt upp med klassiker som Ronja Röverdotter, Pippi Långstrump, Bröderna Lejonhjärta, Emil i Lönneberga, och ... ja, ni vet ju själva.

Vad desto färre pratar om, och har minnen om, är Astrid Lindgrens bortglömda verk. Som åttiotalsbarn har jag växt upp lika mycket (mer, ärligt talat) med filmatiseringarna som med böckerna. Jag älskar de ovan nämnda Astrid-klassikerna (Karlsson på taket är, mycket medvetet, inte omnämnd, för att inte sabotera den magiska sagostämningen) men även de lite mer korta berättelserna. Nu pratar jag om de 30 minuter långa filmerna som spelades in i slutet av åttiotalet, baserade på Astrids berättelser, och för er som missat dem - attans! Jag tror nämligen att det är filmer man bör växa upp med; ser man dem idag är de nog inte alls samma sak, inte samma aura, inte samma glöd, eller så har man bara blivit vuxen och insett bristerna. Litegrann som Star Wars. Man kan inte till fullo inte tycka de är bra om man inte sett dem i ett tidigt stadium. Tråkigt, tycker jag. Därför är det mycket troligt att filmerna jag presenterar här inte alls är speciellt bra egentligen, utan det är bara mina personliga minnen och upplevelser som är av vikt här. Jag är dessutom kluven till om jag vill se dem nu igen, som "vuxen". Jag är rädd att jag ska förstöra mina minnen på det sättet.
Hursomhaver, här följer en kort presentation av fyra av filmerna:

1. Hoppa högst - något av min personliga favorit bland dessa korta filmer. Den handlar om två pojkar, Albin och Stig (bara den grejen att den ena heter Stig är ju fantastisk!) som tävlar i vem som vågar mest. De hoppar från allt högre höjder hela tiden, pressar varandra, äter mask och så vidare. Deras mammor tävlar också, bland annat i att få deras nyfödda barn att säga svåra ord som väderleksrapport. Om jag inte missminner mig var det dessutom Suzanne Reuter som spelade den ena mamman?
Jag har inte sett denna film sen jag var liten så det är självklart möjligt att den inte alls är lika bra som jag minns den, men den  fångade verkligen en sexåring totalt. Stämningen i filmen är varm, och när man ser slutet sitter man och fånler, såklart. Då var den spännande också, vilket jag är tveksam till att den egentligen var.

2. Ingen rövare finns i skogen - egentligen behöver jag bara säga en sak, eller ett namn, snarare. Per Oscarsson. Vilken lirare! Han briljerar totalt i den här filmen, som handlar om en pojke som på något sätt blir liten och hamnar i ett dockskåp. Problem uppstår dock i och med att en liten brud som bor i dockskåpet har ett pärlhalsband undangömt i "huset", och eftersom Per Oscarsson och hans rövarband stryker omkring utanför fönstret blir det förstås ohyggligt spännande (för en sexåring, that is). Det blir ett enormt nagelbiteri, men de läskiga scenerna får oftast en comic relief i form av att Herr Per slår huvudet i saker och ting och liknande så att man börjar skratta istället, bara för att i nästa sekund åter bli spännande då han ändå är läskig och hotfull!  

Per Oscarsson - mannen som kan vara mysgubbe, alkis, slemmig, hysterisk, obehaglig, rolig, allmänt konstig och söt på en och samma gång! I Ingen rövare... är han allt.

3. Gullpian - Om Inga rövare finns i skogen var spännande, så var Gullpian ren skräck bitvis! Den handlar om en liten flicka, Eva, som har en lungsjuk mamma och därför får bo hos sina mostrar som inte bryr sig alls om henne. Hennes jämnåriga kusin Berit (hahaha!) är en riktig bitch dessutom, och är mostrarnas lilla kelgris. Eva får skulden för allt och har det allmänt jobbigt. Det enda hon har är Gullpian, en slags tygdocka. Och den är så infernaliskt läskig!! GAH! Jag AVSKYR Gullpian. Det finns en scen då Eva blir instängd i en liten stuga (eller nåt liknande), och det är fullt av speglar, läskiga chockeffekter och världens äckligaste Gullpia som stirrar på en. Jag vill minnas att Gullpian även hamnar i lera och blir om möjligt ännu äckligare. Pur, renodlad skräck, som givetvis måste upplevas när man är liten. 
Samtidigt är det en väldig fin film, och den snälla mannen som jobbar i affären, som jag dessutom vill minnas är väldigt lik Täppas Fogelberg,  är ju verkligen en ljuspunkt. Hallelujah, en extra hyllning till honom!

4. Min älskade syster - Denna film handlar om en Barbro (Hahah! Jag är töntig, jag vet, men 10-åringar som heter Barbro är ju bara för roliga!) som känner sig ensam och utstött av familjen. Men hon har en "tvillingssyster" (det vill säga i hennes fantasi, eller är det verkligen det?) som bor under en rosenbuske. Tillsammans traskar de igenom en sagovärld, med gulliga och trevliga kentaurer, läskiga händer i träden som sliter efter håret, och vita hästar och annat. Den är väldigt sorglig, men ändå med en varm ton, och jag tyckte om den.
Men -och det här är ett stort men - den är egentligen oerhört tråkig. Den här filmen såg jag om i "vuxen ålder" för kanske ett år sen, och det slog mig hur seg den faktiskt var. Nästan inga repliker, dåligt skådespeleri, tafflig dialog och så vidare. Som bok är den säkert bra, men i det här formatet är den bara seg. Men - och det här är också ett stort men - det faktum att jag faktiskt gillade den så pass mycket när jag var liten är anledning nog att hylla den! Jag är dessutom säker på att barnen idag, uppväxta med skrikig och stressande cartoon network-TV, skulle må bra av att se något sånt här.

Dessutom finns det en bubblare här. Det är ännu en av Astrid Lindgrens lite mindre kända verk, men ack så bra! Det är inte en film heller, utan det är en bok som ni säkert känner igen. Låt mig presentera: Draken med de röda ögonen