Din bortglömde hjälte

Många har någon gång stött på obehagliga tomtar som brukar sitta under julgranen och spana ut över vardagsrummet. Syftet med sådana tomtar är, såvitt jag vet, att de ska se trevliga ut och ge en känsla av julefrid. Problemet är att de allra flesta tomtar snarare ser obehagliga ut, vilket många verkar ha upplevt.

I kommentarsfältet har det varit snack om den så kallade "Nyvallstomten", det vill säga den tomte som enligt min vetskap är den ondaste av de ondaste och som finns/fanns i det idylliska Nyvall till min och min lillasysters stora förskräckelse. Jag uppmanar härmed samtliga läsare att tipsa om en julgranstomte som är värre eller åtminstone tillräckligt läskig för att skrämma folk till vettet. Helst får ni också bidra med bildbevis. Lycka till!

... och eftersom jag redan påstått att jag skriver B-uppsats kan jag väl lika erkänna att jag gör i princip allting annat utan att skriva uppsats. Jag har exempelvis fått nya hot från Det utan namn, som legat lågt på bloggen men absolut inte i verkliga livet. (om du inte alls fattar vad Det utan namn är hänvisar jag till detta inlägg.
Några exempel på Dets hot:


Först övervakade Det ett viktigt möte där Vladrimir Putin med följe planerade ondskefulla planer, men i själva verket är de blott marionetter som vi alla vet.



Med ge di nu sade jag åt Det, men den usla ordvitsen hjälpte föga. Det fortsatte istället med att använda kraften på ett högst tveksamt sätt...



...innan han/hon ledde vidare sin skumma piratvänner genom dimman på jakt efter otyg.



Efter detta beslöt sig Det för att bege sig till djungeln på arméuppdrag, och förutom att skaffa bröst lyckades Det dessutom med en kamoflage som för tankarna till en katt, på sätt och vis.



Därefter lade Det beslag på all världens 16-åriga tjejers favorit - Edward. Ledsen tjejer, men nu är det Det som bestämmer här!


Men det värsta av allt är ändå hur Det trots allt lyckas hålla en oskuldsfull image trots alla ondskefulla elakheter. Men lita inte på Det... om ni kan...

Just nu skriver jag B-uppsats i historia där jag jämför de svenska pressreaktionerna på bombningarna i Pyongyang den 12e juli respektive 29e augusti 1952 (Koreakriget) med reaktionerna på julbombningarna i Hanoi 1972 (Vietnamkriget).

Vad jag behöver hjälp med är en snitsig titel på uppsatsen. Uppsatsen har redan en torr undertitel, så vad jag behöver är en någorlunda seriös titel som ändå är informativ. Just nu är titeln Pangpang i Pyongyang men det kanske inte riktigt fungerar på universitetsnivå...

Tacksam för förslag! Vinnaren får en katt.




(och ja, röstningen är avslutad och kommer snart att sammanfattas)

För relativt hyfsat ganska exakt två år sedan skrev jag ett inlägg om felhörningar i låtar. Felhörda låtrader som "Oh mama ketchupe!", "Går inte alls med ögon men hattarna på sne!", "Små negrer i sanden", "Trocadero, ingen fara!" och "Vit kuk - han räknar upp till hundra" är exempel på sådant som biktades av mig själv och de som kommenterade. Men dessa felhörningar förstörde egentligen inte låtarna, utan gav dem snarare ytterligare en dimension. Detta inlägg kommer således att fokusera på en låttext som jag av en eller annan anledning ogillar. Och nej, jag kommer inte klaga på Per Gessle igen, även om det var otroligt roligt med en sånt fantastiskt engagemang från upprörda kommenterare den gången.

Den låt som fått den tveksamma äran att denna gång hamna på stupstocken är en låt som lågstadiefröknar av någon anledning envisas med att tycka är en bra låt att sjunga på skolavslutningar. Jag kan nästan satsa min ena arm på att alla hört den låten någon gång, ja förmodligen även sjungit den. Jag minns själv hur jag som liten förstaknoddare stod med klassen och "sjöng" den låten på skolavslutningen, och efter att ha hört mig för bland vänner är jag inte ensam. Alla verkar ha sjungt låten, som är ingen annan än Äppelmelodin (klicka på länken så får du höra Fritidshemmet Örnen göra en härlig tolkning av låten).

Egentligen är det inget fel på låten i sig. I själva verket är Äppelmelodin en ganska catchy låt som lätt sätter sig på huvudet. Den är lätt att sjunga och har ett naturligt sväng. Problemet ligger istället på textnivå. Låt mig demonstrera genom att helt enkelt hänvisa till första versen:

Om du har ett äpple vill du dela det med mig? I en äppelmelodi.
Eller vill du ha det goda äpplet för dig själv? Och inte få nån melodi.
Dela med sig? Eller snåla? En vanlig fråga får man tåla!
Om du har ett äpple vill du dela det med mig? Eller tar du hela själv? Va!?

Som typisk medelsvensson som knappt vågar säga till folk som pratar för högt på bussen anser jag att denna låttext är väldigt nedvärderande och anklagande. Jag anar en lätt kommunistisk propaganda i texten, som uppenbarligen förespråkar att eget ägande inte får förekomma. Visserligen får man äga ett äpple, men nåde dig om du inte delar med dig broderligt!

Det börjar ganska oskyldigt med en enkel fråga om man vill dela med sig av sitt äpple i en äppelmelodi, och så långt är det inga problem. Det låter rent av som om en härlig grej att få dela ett äpple med någon och sjunga en melodi samtidigt. Andra raden är fortfarande ganska neutral, men här börjar man ana lite oråd; sångaren av låtraden utövar utpressning på äppelägaren genom att frånta honom/henne sin äppelmelodi om han/hon inte delar sitt äpple. I tredje raden börjar vinklingen bli alltmer synliggjord. Att äta sitt äpple själv utan att bli kallad snåljåp är ingen möjlighet - en vanlig fråga får man ju faktiskt tåla! Men är det inte snarare ett hot mer än en vanlig fråga? Det hela understryks i sista raden, genom att återupprepa den till synes vänliga frågan men med en mycket bitter underton i det sista ordet: "VA?!" (lyssna återigen på Fritidhemmet Örnens version av låten så hör ni hur anklagande "Vaet" låter.).

Jag tycker med andra ord att det finns fog att ogilla denna låt. Budskapet, att det är fint att dela med sig, är det naturligtvis ingenting fel på. Men sättet det framförs på är mycket knasigt.

... eller för dålig prioritering?

Nej, ni behöver inte bli oroliga. Det kommer ingen neger för att dirigera i Gävle. Men det skedde 1953 och var en otrolig nyhet då. Och då var det rent av politiskt korrekt.

Jag älskar att läsa gamla tidningar på mikrofilm nere i arkiven på Ub. Ni borde testa.

Har nyligen läst ut min personlige favorit Dennis Lehanes senaste bok Ett land i gryningen, som bortsett från en bitvis rätt tafflig svensk översättning var väldigt bra; precis som i princip allt Lehane får ur sig.

Och, bäst av allt: enligt ryktena ska denna bok även filmatiseras, och denna gång av ingen annan än Sam Raimi. Spindelmannenfilmerna kan jag har överseende med då de gamla Evil Dead-filmerna och nya Drag me to Hell fortfarande är sann filmglädje. Självklart är dessa filmer så långt ifrån Lehane man kan komma men jag tror absolut det här kan bli bra grejer. Och lite plåster på såren behövs ju med tanke på att Shutter Island som jag nämnt sisådär en miljon gånger blivit uppskjuten till februari 2010.

Men det finns förstås en stor risk att det bara är ett rykte att Ett land i gryningen, eller The Given Day som den heter på engelska, faktiskt kommer att bli av. Ingenting verkar riktigt klart ännu.

Jag hoppas ändå. Jag ser ju helt klart framför mig Ed Harris i rollen som McKenna.



Och rösta för bövelen! 9 ynka röster är skamligt.

Ni vet den här leken "20 frågor"? En person tänker på ett föremål eller en person, medan den andre personen ställer ja&nej-frågor för att försöka ringa in vem det är. "Är det en man?", "Lever personen?", "Är han/hon med i TV?", "Brukar hon ha gröna byxor?" osv. En lek som passar bra under långa bilfärder, till exempel.

För en tid sedan gjorde jag och Sofia denna lek, och av någon outgrundlig anledning tänkte jag på Anna Book. Sofia ringade snabbt in att det var en känd kvinna, men efter det blev det svårt. Vad är hon känd för egentligen? Tjaa, hon lyckades lista ut att hon är sångerska, men särskilt aktiv är hon ju inte. Såvitt jag vet lever hon än idag på sin halv-hit med ABC och möjligen, möjligen lite halvt på sin hemska schlagerlåt som jag inte minns namnet på men var något slags dassigt försök till att efterlikna samba, av något slag. Däremot syns hon väldigt mycket i tv på alla möjliga kanaler, men hon är ingen programledare eller heller något stående inslag. Hon är bara med. Hon gråter ofta ut i media (Idag är hon bland med i Aftonbladet av den anledningen att hon är besviken på att hennes bröst hamnar väldigt mycket i fokus efter att hon frivilligt valt att plastikoperera sig i TV4 Plus. Stackars Anna, vem trodde det?)

Hon gråter inte bara UT i media, hon gråter även bokstavligen I media. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hur det japanska tv-formatet gör sig illa i svensk kultur, och Anna Book är väl själva sinnebilden för det. Då de japanska programmen som regel går ut på att förnedra deltagarna väljer Anna självklart att vara med  i en svensk version av ett japansk program, vilket får pinsamma konsekvenser. Pinsamma inte nödvändigtvis för aktiviter som att åka rutschkana in i slemmigt vatten iklädd säldräkt, utan för att hon gråter när hon åker ut och för att hon tycker det är så oerhört läskigt. Ännu värre (roligare) blir det dock när hon beskyller Dogge Doggelito för att ha försökt skada henne avsiktligt under en brottningsmatch ungefär 2.20 in i klippet. (Det känns för övrigt som att sparka in öppna dörrar att dra tjockisvitsar angående det faktum att Dogge faktiskt vinner över Anna Book i sumobrottning, så jag låter nog bli.)

... på Idunteatern i Umeå ikväll, och vi kan milt sagt säga att det var en märklig upplevelse. Förutom huvudattraktionen var det även fyra ståuppare som hade som uppgift att vara publikuppvärmare. Jag och Sofia hade fått platser som enligt biljetten var "delvis skymda", och när vi väl kom på plats visade sig att vi satt precis bakom ett högt mixerbord. Den schysste ljudkillen hänvisade oss och och de som satt närmast till ett par andra platser, nämligen så nära scenen att jag faktiskt kunde ha fötterna på dem.

Men som alla vet; om man sitter längst fram när galna ståuppare håller låda, finns det en viss risk att de tar in en i showen. Pinsamhetsgrejer deluxe, minst sagt. Och jo, jag och Sofia blev utsatta. Speciellt jag. Jag tänker inte berätta mer om vad som skämtades om, men vi finns numera på internet.

- Om man gör någon en björntjänst så är det inte bra. Många verkar tro att björntjänst betyder att man gör en stor tjänst, men det är snarare tvärtom. Ordet björntjänst kommer från en fabel där en man blir kompis med en björn. Mannen får senare en fluga på näsan, och björnen vill vara snäll och slår helt enkelt ihjäl både flugan och mannen (två flugor i en smäll, skulle man kunna säga). En björntjänst betyder alltså att man gör något i gott syfte, men att det går snett. (Exempelvis kompisar som inte berättar för idolsökande att de är usla på att sjunga eftersom de inte vill sabba sin kompis självförtroende, och sedan blir den självinsiktslöse stackaren föremål för youtube-sökningar i oviss tid framåt.)
- Det heter "dra alla över en kam". Inte en kant. Hur ska man för övrigt kunna dra någon över en kant, då det uppenbarligen förutsatter att man måste gå över kanten själv först? Knuffa utför en kant hade jag förstått.
- En plastikkirurg lappar ihop människor men vad en plastkirurg gör återstår att se, även om jag tippar på kirurgi av legofigurer.
- Det heter pannkaka, plättar och småplättar. Punkt.
- Om man drar ett resonemang riktigt långt, nästan till det absurda, då hårdrar man det. Man hård-drar alltså inte, som egentligen bara betyder att man drar någon/något hårt.

Med det sagt så tycker jag ändå att man får skriva och säga hur mycket fel man vill och fortfarande vara en bra människa. Det var exempelvis först för några veckor sedan som jag insåg att texten i Personal Jesus tydligen inte alls var "Reach out, touch face" som jag ju alltid trott...

Och förresten! Till sist. Det heter näsa. Näääsa. Inte nos.

Arjeplog är ett ställe i rörelse och förändring. Tyvärr börjar saker och ting gå för långt nu. Jag kan förstå att något liknande händer i större städer som New York, Paris eller rent av i Malmö, men att något sånt här ska kunna hända i självaste Arjeplog? Ja, jisses.

Att det bara blir korta inlägg får ni leva med ett tag till eftersom datorn av någon anledning fortfarande inte lagat sig själv, men jag kände mig ändå tvungen att kommentera denna nyhet. (Eller ja, nyhet och nyhet. Men artikel, i alla fall.)

Artikeln handlar om en man som inte får plats med hela sitt namn i passet, av den enkla anledning att han heter Julius Andreas Gimli Arn MacGyver Chewbacca Highlander Elessar-Jankov. Bortsett från ett par undantag är det nästan bara coolheter med andra ord, och att säga att jag är avundsjuk på den killen är bara förnamnet/n. Men det absolut roligaste med det hela är att han faktiskt passar att heta det? Han ser verkligen ut som en Julius Andreas Gimli Arn MacGyver Chewbacca Highlander Elessar-Jankov - framförallt Chewbacca och Gimli tycker jag att han iklär extra bra.

Att det sedan finns flera människor som klagar över att man istället borde driva "seriös forskning" på andra, viktigare områden eller tycker att tidningarna gör fel som publicerar "sådana här oviktiga nyheter" tycker jag bara är humoristiskt.

Utöver Where the wild things are är det framförallt en biofilm som jag verkligen ser fram emot att få avnjuta nu i höst. Den 2a oktober kommer nämligen Shutter Island, baserad på den magnifika boken av min nya favoritförfattare Dennis Lehane (Shutter Island utkom på svenska under namnet Patient 67 - läs den! Sedan kan ni läsa resten som Lehane har skrivit, bra grejer, jag lovar.).

Boken är lysande och i min fantasi ser jag hur den kommer att fungera alldeles utmärkt även i filmformat. Med Martin Scorsese vid rodret känns det rätt tryggt, och med namn som Leonardo Di Caprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley och  allas vår Max von Sydow i rollistan ser det lovande ljust ut. Trailern håller också måttet tycker jag nog:

Boken är som sagt hur bra som helst och jag håller tummarna för att jag inte ska bli besviken på filmen. Jag kommer i alla fall sitta bänkad den 2a oktober. Vi ses där!

I Malmö har man under året genomfört ett test som går ut på att elever ska betygsätta sina lärare. 540 elever satte betyg på sina lärare efter olika frågor, till exempel om läraren är duktig på att lära ut, har god kontakt med eleverna, bryr sig om eleverna et.c. Syftet var att läraren på detta sätt ska få veta vad eleverna tycker är bra respektive dåligt med undervisningen, samt att detta i framtiden ska användas som underlag för lönesättning. Nu är resultatet klart, och lärarna fick VG enligt Aftonbladet.

Några tankar kring det:

- Tror de på allvar att lärare inte redan har rätt bra koll på vad eleverna anser om undervisningen redan som det är, eller menar de att de sisådär 345802841589395 utvärderingarna man gör under ett läsår är helt värdelösa?
- Hur många andra yrkesgrupper skulle gå med på att bli betygsatta i sitt yrkesutövande? Om en bibliotekarie inte hittar en viss bok inom 30 sekunder blir det alltså lönesänkning, men bonus om de klarar det under 10.
- Att vara en populär och skojfrisk spexarlärare blir möjligtvis mer lönande än att vara en stenhård oldschoolmajje. Eller tror ni att er gamla tyskalärare som tragglade preopositioner som styr dativ (aus bei mit nach seit von zu) skulle få lika höga betyg  av eleverna som den snygga lärarvikarien som körde "Musikjeopardy" i fyra veckor och ändå gav MVG till alla? Kanske inte. Men vem föder mer kunskap?
- Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd, kom på den här fiffiga idéen genom att se Klass 9A på SVT. Då vet han ju precis hur det ser ut i skolan. En riktigt sann och komplex bild av verkligheten. Verkligen. Och jag är inte ett dugg ironisk. Och jag pratar inte på tvärtomspråket.
- Får man pluspoäng om man har läderbyxor?
- Pax för de snälla eleverna!
- Är lärarna det största problemet med dagens svenska skola?

Jag har, som ni kanske märker, bestämt mig för vad jag tycker sedan långt tillbaka. Jag nöjer mig med att länka till denna artikel från sydsvenskan istället.

Jag betygsätter härmed Reepalu på betygskalan 1-5, där han får en svag tvåa. Mustaschen drar upp betyget ett snäpp.

Och när vi ändå är inne på mustascher kan jag passa på att betygsätta Tom Sellecks mustasch:



En 5a. Tveklöst. Men frågan är ändå om han kommer upp i den gamla piteåmogulen patron Hedqvists polisonger? Tror inte det, faktiskt:



Och det här inlägget har spårat ur alldeles fullständigt, så jag avslutar med en bild på något som har med tåg att göra:


Men även om jag tramsat till det får ni mer än gärna komma med lite åsikter.