Uuuuäääh!

Följande utdrag är saxat från tjuvlyssnat, och för trogna läsare av den sidan är det förstås en gammal tjuvlyssning.Men jag blir varm i själen när jag läser den, så jag tänkte posta den här, helt enkelt:

Råsundavägen, Stockholm. En regnig och kall morgon.
 En pappa ~30 står på knä på den grusiga och våta trottoaren och hjälper sin son ~3 att ordna med en bångstyrig gummistövel. Sonen gör underliga ljud.
Sonen: Ooouuumuuuh...
Pappan: Mmm, nu börjar det låta som något.
Sonen (ser lycklig ut): Mooouhmuuuh Muuuh!
Pappan: (skrattar): Nu lät du mer som en svensk lantko, Chewbacca är mer "Ouuuhuuuhuuuh!" (Gör en trovärdig Chewie-imitation)
Sonen: Ouuuhuuuhuuuuuuuuooouuuuuuh!
Pappan (skitglad): Ja! Exakt så! Bra, Jättebra!
Sedan går de mot tunnelbanan hand i hand och ser lika glada ut båda två.

Vad ska man säga? Det finns hopp för världen, trots allt!


Sommar med PT

Det bästa med sommaren är varken sol, bad, semester eller tillfredsställande högar med ihjälslagna mygg, utan det är snarare de nyheter som publiceras på grund av nyhetstorkan runt om i världen. Om man dessutom har tillgång till den i alla avseenden eminenta Piteåtidningen (PT)  har man en nästintill grundlös källa till underhållning. PT är av naturliga skäl den tidning som man läser i mina hemtrakter, men som steg för steg börjat få ett nationellt erkännande. Vem kommer till exempel inte ihåg denna underbart söta notis som cirkulerade på diverse internetforum för ett par år sedan? Den är så bra ur flera olika avseenden. Att en humla surrar runt i maj är väl, trots allt, inte någon särskilt häpnadsväckande nyhet någon annanstans än just i Utterliden, vilket får det att kännas mycket gemytligt och trevligt att läsa om i tidningen. Det känns lite Barnen i Bullerbyn-idylliskt över det hela.

Förra året fanns en annan mycket intressant notis publicerad i tidningen under sommarens stora happening i staden, nämligen stadsfestivalen Piteå dansar och ler. Vad man väljer att publicera? Jo, detta:




Rubriker ljuger inte. Mycket tänkvärt. Kanske inte på det sätt som rubriken avser, men ändå. Det är förstås fascinerande hur en liten sliten vits som är upptryckt på en t-shirt kan ge upphov till en notis. Synd bara att det inte var en intervju med t-shirtbäraren också. Jag hade läst med stort intresse.

Men det är inte bara notiserna som är roliga. Till och med annonserna i PT är läsvärda. Eller vad sägs om denna annons som någon person som litar lite för blint på översättningsfunktionerna i Word och inte heller har råd att anställa korrekturläsare, vänligt nog valt att betala för att få publickerad:



Det finns ett par saker som man kan fundera över i denna annons, bortsett från alla uppenbara stavfel och särskrivningar och gudvetvad. Till exempel:

- Betyder diapetes skor möjligen diabetesskor? Och vad är detta, isåfall? Skor med inbyggda insulinsprutor? Förklaring efterslyses.
- Om jag tolkat annonsen rätt, kan man köpa ett "hus fylld med skor från 90 kronor". Ett riktigt kap, alltså...
- ... speciellt med tanke på att man får en ÄKTA ALLIGATOR PÅ KÖPET!  Hoppas verkligen att lagret fortfarande räcker. (Ska vi gissa att det i den engelska originaltexten möjligen var Crocs som åsyftades? Inte lika ballt, i alla fall.)
- Annonsen använder alltså windowspilar som punktlista. Det är förstås lite tuffare än mina minusstreck som jag använder här så jag kanske inte ska klaga, men det är helt klart värt att notera..
- Endast 1 dag? Vad är det som bara gäller en dag? Affären? Priset? Erbjudandet om äkta alligator? Kvalitet till alla bara en endaste dag, till skillnad av resten av dagarna då bara adelsmän får kvalitet?  
- Hur mycket extra publicitet fick den här annonsen tack vare sin uselhet? Jag menar, bara genom att publiceras här på bloggen når den ju ut till ett fåtal. Dessutom är det många som noterat den, och den dyker snart upp på avigsidan och tjuvittat, om den rent av inte redan hamnat där. (Tack vare aktion från lillasyster).

Och så slutligen en liten bild/rubrik/ingress som jag inte hittade i PT utan ute på nätet någonstans för längesedan och som jag naturligtvis glömt exakt var, men antagligen från någon av de stora kvällstidningarna. Det är inget direkt fel i artikeln eller bilden, det är bara ren och skär humor: 

  


Stackars Billie. Men det ironiska är att han, om han inte valt att gå ut i media förstås, bara hade att tjäna på att byta ut sin töntiga t-shirt mot den betydligt häftigare och mer harmlösa Nalle Puh. Åtminstone hade han nog mognat och insett det, så småningom. Det bästa hade förstås varit om han haft samma t-shirt som fanns i festivalvimlet i Piteå förra året. Men hade hade väl otur när han tänkte.

Tänkvärt.

Piassava

Tänkte bara upplysa er om att jag just nu jobbar och och dessutom pluggar sommarkurs på halvfart. Och framförallt är det sommar (även om 10 grader i juli vittnar om någonting annat). Av denna anledning skriver jag ingenting alls här i princip, men jag återkommer väl någon gång.

Tills vidare kan ni titta på den här fina bilden av en piassavakvast; officiellt för att det ser somrigt ut, men mer troligt av den enkla anledningen att jag ville visa att jag behärskar svåra tekniska termer på enkla saker... åtminstone piassava.


Trevlig sommar på er!

Död snö och hyllningar till Adolf




Jag har två mål med mitt liv. Det ena målet är att någon gång få spela Stormtrooper i någon av de gamla Star Wars-filmerna, men då tidsmaskinen aldrig kommer uppfinnas (vilket man med stor sannolikhet kan påstå eftersom de i framtiden isåfall borde åkt tillbaka i tiden, vilket vi ju borde ha märkt) kommer jag aldrig få uppleva detta.

Tur då att mitt andra mål med livet är betydligt mer realististiskt, nämligen att få spela zombie i någon film i framtiden. Det är faktiskt en svårare uppgift än man kan tro, åtminstone om man vill vara en trovärdig levande död. Jag vill trots detta gärna tro att jag har den talang som krävs. Om inte annat så vore det väldigt skoj.

Nu är det bara att vänta på att Svensk Filmindustri ska fatta grejen med zombiefilm, och ta tillfället i akt och göra en. Till och med norrmännen har ju fattat, och i dagarna kom filmen som det snackats om rätt länge nu. Död snö, en norsk nazizombiefilm, har hyllats som den kanske bästa filmen i genren på diverse filmfestivaler.  (Även om i princip allt är skräp finns det oväntat många filmer inom den genren). Självklart blir det däremot förstås bara pannkaka av alltihop när recensenter på Aftonbladet eller Expressen ska se liknande filmer och ge omdömen. I försöken att verka kunniga drar de referenser till Romeros zombiefilmer och Sam Raimis Evil Dead-filmer, vilket snarare bara säger hur totalt de missförstått alltihop, även om nu betygen i sig kanske inte är felaktiga.




...och trailern lovar ju gott. Nazismen är ju, precis som zombies, lite av ett intresse för mig också med tanke på att jag studerar till lärare i historia. Och i och med det vill jag även passa på att gratulera alla svenskar som heter Adolf, som ju hade namnsdag i tisdags. Grattis! Ni är säkert många som fått det namnet sedan 30-talet och framåt...

So long, farewell, auf wiedersehen, adieu!

Nu åker jag till Skåne så det kommer bli tyst på bloggen ett tag. Skönt värre. Passar också på att påminna om att ni måste rädda världen. Det är viktigt, annars tar Det utan namn över helt, och det vore ju otrevligt.

Ha en fin sommar!

Byt ut A-landslaget mot U21-landslaget?

Okej, vi ska inte glömma att det var Vitryssland som stod för motståndet. Vi ska inte heller glömma att det slarvades i uppspelen lite för ofta, som ett vassare motstånd hade utnyttjat bättre. Men det var ändå väldigt uppfriskande att se den lufsande nallebjörnen Tommy Söderberg igen; mannen som förespråkar känslor framför sifferkombinationer och formationer, lagarbete framför enskilda prestationer och joggingdress framför kostym. Och framförallt var det roligt att se ett svenskt landslag som faktiskt spelade fotboll.

Det "riktiga" landslagets prestationer har på det senaste haft väldigt mycket övrigt att önska. Jag tycker dock inte att Lagerbäck är problemet, utan snarare är det glöden som saknas. Man spelar för statiskt och förutsägbart, men framförallt jobbar man för lite, rör sig ingenting och förväntar sig att Zlatan ska fixa allt (som själv förväntar sig att alla andra ska göra allt).

Kul då att se att U21-laget verkar ha talang. I kvällens match stod Vitryssland för motståndet, vilka pulveriserades med kvickt, snabbt, underhållande och roligt anfallsspel från svenskt håll. 5-1 var i underkant och målen var dessutom sanslöst snygga (även Vitrysslands). Framförallt var det roligt att se den svenska backlinjen som vågade spela sig genom mittfältet med passningar efter marken, och inte paniklångbollar utan adress i sann Hansson/Mellberg-anda. Bådar gott inför framtiden.

Bra fotboll, hemmaplan och publikfest. Blir nog en trevlig sommar och jag tror att Sverige kan gå riktigt långt, även om det nu bara var Vitryssland vi mötte...


Söderberg är redo.

Världen behöver dig!

Världen är i stor, stor fara! Snart kommer hela världen att gå under om ingen gör något!

Tack och lov då att du finns, kära läsare, för du och endast du kan stoppa ondskan. Hur då, frågar du dig? Jo, det är mycket enkelt. Det enda du behöver göra är att klicka här på denna länk och ladda ner zipfilen (Kostar ingenting, däremot måste du nog vänta någon minut eller så innan du kan ladda ner. Kolla ungefär i mitten på sidan efter nedräknaren, när den är färdig är det bara att ladda ner genom att klicka på "free download"). Ladda ner och/eller packa upp direkt (två filer), sen spelar du spelet genom att klicka på filen som så fint heter "Tomas". Inga virus eller såna grejer utan det är bara att köra på.

Ett par tips: Läs "help" i spelets meny om du inte fattar vad du ska göra. Annars är det rätt enkelt; styr med piltangenterna, öppna dörrar med mellanslagstangenten, skjut med control och rädda världen från alla ondska. Lycka till!


Läsa upp betyg på Komvux?

På måndag kommer regeringen med ett nytt förslag som innebär att elever inte får läsa upp gymnasiebetygen på Komvux. Endast de som fått underkänt ska ha möjlighet till detta, alternativt göra en tenta för att öka betyget.

Rent spontant tycker jag det låter knasigt. Att man inte fått tillräckliga betyg på en kurs kan ha miljontals olika anledningar: sjukdom, föräldrar i skilsmässa, omognad, skoltrötthet, dålig lärare, "dålig form" eller gudvetvad. Det är inte, som herr Björklund verkar tro, lata elever det handlar om, även om det säkerligen finns sådana också. Sen tycker jag argumentet att "det är slöseri med samhällets resurser" låter ganska illa. Hur var det nu... ska utbildning löna sig? Känns inte riktigt så, va?

Men vad säger ni? Knas eller kalas?




(Jag ber om ursäkt. Det här inlägget blev ovanligt seriöst, men det känns väldigt intressant samtidigt. Men för att slippa seriositeten skriver jag ordet "bajs" här. Bajs. Så, nu känns det lite bättre.)

It was acceptable in the 90s

Till er som fortfarande hävdar att allt var bättre förr:


Intressant att nämna är att den hysteriska (och milt sagt rätt usla) programledaren David Waldfogel är specialistläkare egentligen, men ändå ställer upp på att göra dylika produktioner. Senast såg vi honom på tv i den hemska Bauhausreklamen som får vem som helst att bli vomeringsinitierad. Men snubben är smart ändå, tydligen. Tänka sig. Rena Natta, som programmet hette, var ett fruktansvärt program på alla plan och kastade bort tv-licenspengar i sjön (och lades ner rätt snabbt också). Tur då att TV4 var en värdig konkurrent när det kom till bra tvproduktioner. Kommer ni ihåg Glöm inte tandborsten! med Joakim Geigert som programledare?


Glöm inte tandborsten!  var ett program som på alla sätt och vis var helcrazy då det begav sig i mitten av nittiotalet, vilket man i trailern visar på olika sätt. Notera till exempel Geigerts busiga grimaser ungefär 12 respektive 14 sekunder in i klippet. Vilket festligt program det måste vara med en så galen programledare! Lägg till knasigheter som cyklister, brandmän och en hel brandbil i studion och vi har ett vinnande koncept. Men för att krydda extra mycket sitter samtliga i publiken med en tandborste i handen som på givet kommando unisont ropar "Glöm inte tandborsten!", som taget direkt ur valfritt amerikanskt underhållningsprogram från samma tid (Anledningen till tandborstarna var att någon ur publiken vann en resa men var tvungen att åka direkt efter programmet, och att glömma tandborsten vore ju dumt...).

Ett helt lysande koncept. Man kan fråga sig varför det gick så dåligt.

Eller så låter man bli.

Så att Sofia inte ska känna sig säker i sommar...


Inlägget utan namn

Först en liten varning. Detta inlägg är inte bara mitt kanske längsta någonsin utan det innehåller också en hel del obehagligheter, och känsliga läsare varnas. Det är otäckt. Läskigt. Farligt. Delvis förklarar det också lite  varför jag inte varit särskilt aktiv på bloggen på senaste tiden; jag lever i ständig fara och oro.

Det hela började för ett par månader sen, då Sofias systrar var och hälsade på. Utan att säga något hade de smugglat ner en äcklig, obehaglig liten docka i hennes morgonrocksficka, en överraskning Sofia inte märkte förrän efter att de hade åkt. Sofia i sin tur sade ingenting utan lade dockan på mitt nattduksbord, något jag inte märkte förrän några dagar senare. Jag fick panik när jag insåg att den äckliga lilla saken suttit och stirrat på mig om natten utan att jag märkt något, så hämndlysten som jag är gömde jag därför dockan för Sofia på annan plats. Syftet var i den stunden att hon skulle bli lika rädd som jag hade blivit, vilket naturligtvis lyckades då dockan är minst sagt otäck (av den anledningen har vi velat avpersonifiera dockan, och eftersom det är livlös materia kallar vi därför dockan för "Det utan namn". Huruvida det verkligen är just livlös materia går förstås att ifrågasätta). Sofia svarade med att gömma den igen, och återigen svarade jag med samma medel. Något som till synes hade börjat som ett oskyldigt lite bus, började nu utveckla sig till en kamp på liv och död. Vi gömde Det utan namn för varandra om vartannat, för att den senare skulle dyka upp och skrämma den andre när denne minst av allt anar det.


Det utan namn. Kolla på det. Usch! Riktiga skaldjursögon.


Detta har inneburit att både jag och Sofia levt i ständig skräck och obehag den senaste tiden. Dockan kan dyka upp överallt, närsomhelst. Värst är det när man nyss haft makten, men plötsligt märker att Det utan namn inte längre befinner sig på den plats man sist gömde den. Då kan man anta att Sofia hittat den, och utan ett ord gömt den på annat ställe. Eller än värre - Det utan namn har förflyttat sig själv! Mycket, mycket obehagligt och påfrestande för nerverna, och dockor (speciellt porslinsdockor) har samma effekt på mig som clowner och mimare vars nastyness jag beskrev för ett bra tag sen.

Nedan följer några exempel på var Det utan namn befunnit sig och gjort livet i lägenheten allt annat än mysigt under senaste tiden. Klicka på bilderna för att se Det i större format.

Det utan namn tycker om att leka med sina afrikanska vänner i hyllan. Krukan han sitter i är för övrigt ett fynd från soprummet. Det passar en liten skräckinjagande tingest som det att sitta i ett soprumsfynd, faktiskt.

Det utan namn har även något på gång med den tvålfagre (höhö) bruden från vårt badkar, även om Sofia nog tyckte det var lite äckligt att de hade det mysigt i just hennes säng.

  Här visar Det utan namn att en bra överraskningsattack är att leka spindelmannen i garderoben. Att anfalla från ovan är alltid lite extra obehagligt och oväntat.

Det finns ingen risk att man vågar sig upp mitt i natten för att smygäta oliver. Det utan namn håller ständig vakt även i kylskåpet.

Inte ens att göra gröt på morgonen går att göra utan risk för livet numera. Det utan namn har koll även på havregrynen.

Av någon anledning gillar Det utan namn att grensla nattlampan också. Fråga inte.

Det utan namn inte bara gömmer sig, utan lämnar även små meddelanden här och där för att markera närvaro. Att Det utan namn inte syns, innebär inte att han inte existerar, vilket han ständigt påminner oss om.


Så långt var det bara obehagligt av den anledningen att man levde i ständig skräck över var Det utan namn skulle gömma sig härnäst. Men snart började det bli obehagligt av andra anledningar. Denna skräckjakt blev mer och mer av ett kall för mig, och jag började ta det alltmer seriöst, ja, mer seriöst än vad de flesta psykologer skulle kalla hälsosamt. (Om du Nils fortfarande är "mitt största fan" och läser just detta, får du gärna ställa en diagnos eller åtminstone hjälpa mig ur den här panikskapande spiralen.) Det som började som ett litet bus i vardagen blossade upp och blev allt mer allvarligt, och jag är rädd att denna "hobby" eskalerat in absurdum, i ett bottenlöst hål som enbart kan sluta med ond, bråd död där Det utan namn stirrar på våra döda kroppar med en hånfullt leende.

Det utan namn har helt klart börjat ta över våra liv. Det började med att någon bytte skrivbordsunderlägg på Sofias datoranvändare. Oskyldigt, kan tyckas, med med tanke på skrivbordsunderläggets natur kan ingen missförstå det scilianska meddelandet som motivet utsänder:


Hitler reinkarnerad?

Med tiden kom vi över det här, och tänkte att någon liten nazistdocka på en dator inte är något att oroa sig över. Så vi satte oss ner en lugn fredagskväll och tänkte mysa med en film. Valet föll på The Strangers, en thriller/skräckfilm som må vara lite klyschig emellanåt men å andra sidan är väldigt spännande och får nerverna på helspänn. I vanliga fall, that is. När vi såg på filmen hände något som förhöjde skräckkänslan tusenfalt. Undertexterna var nämligen... rätt udda. Det började ganska oskyldigt, med små felstavningar i undertexterna och lite ställen där översättaren hade tyckts ta sig lite väl stora friheter. Men helt plötsligt började det bli riktigt obehagligt, med små antydningar som inte kändes helt bra för oss i soffan:

 

Men än värre skulle det bli.

Sofias kompis Lina skickade nämligen ett meddelande på msn att hon hade hittat ett konstigt klipp på youtube. Hon skickade länken för att vi skulle få se vad det var. Detta mötte oss:

 


Budskapet kan egentligen inte bli tydligare. Det utan namn är ute efter oss.

Hemskheterna slutar dock inte där. I dagarna konstruerades en mycket catchy technolåt på temat, men eftersom jag inte har någon aning om hur man lägger upp låtar på bloggen så låter jag bli. Och det är nog bäst för samtliga, tror jag. Den är hemsk, i fler än en bemärkelse.

Så här befinner vi oss nu. Jag vet inte vad nästa steg ska bli. Jag är rädd för mig själv.
Men framförallt är jag rädd för Det utan namn. Må Gud vare med er!

Lorenzo Lamas vs Mega Shark and Giant Octopus

Tack vare Weird Science har jag sent omsider fått nys om sommarens storfilm, som jag av någon totalt outgrundlig anledning har missat. Förstår inte ritkigt hur det kan ha gått till. Hursomhelst hade den hade premiär i USA 26e maj (dvs jättenyss) och har gått lysande, och har redan nått upp i smått fantastiska 3,8 i snitt på IMDB.com (där 10 är max). När Sverigepremiären äger rum vet jag inte, men jag misstänker tyvärr att det är direkt till dvdhyllan som gäller.

Filmen jag talar om är ingen mindre än Mega Shark vs Giant Octopus och blotta titeln får naturligtvis den effekten att det börjar vattnas i munnen på en. Men det är ingenting mot för vad som händer när man får se trailern, som får det att fullkomligen svämma över med fradga från munpartiet och får gåshuden att strama åt ordentligt. Eller vad säger ni själva?



Om ni ändå inte är övertygade, låt mig förklara vad som verkar så bra med filmen:

- Två stycken 10 miljoner år gamla urtidsdjur som blev "frozen in combat" men som nu tinat upp är en filmidé som aldrig kommer vara dålig. Enkel, men ack så genial.
- Specialeffekter som var fräcka 1991 är självklart fräcka än idag.
- Hajar som kan hoppa upp ur vattnet och bita sönder hela broar är asballa.
- Bläckfiskar som kan krossa oljeriggar är också asballa.
- Att man visar bilder på flygplan som exploderar i en Haj-vs-bläckfisk-film är... intresseväckande.
- Att flygplanen blir attackerade av såväl bläckfisken som hajen är, om möligt, ännu mer intresseväckande. Speciellt med tanke på att hajen alltså kan hoppa upp från vattnet och attackera flygplanet. Pure love.
- En något åldrad Lorenzo Llamas, aka Renegade, spelar huvudrollen. Ett mycket säkert kort som garanterar kvalitet. Dessutom är det ju allmänt känt att om man spelar lite utvecklingsstörd är det chans för Oscars, och med det i åtanke ser det ljust ut. Oscarvarning, med andra ord! (kom ihåg var ni läste det först!)

Vem vinner? Lorenzo, megahajen, eller jättebläckfisken? (lädervästen torde ge en hint...)

I väntan på ovanstående storfilm kan man förstås se denna klassiker, som har  oerhört mycket gemensamt med ovanstående film. Man kan säga att det är samma film egentligen, minus bläckfisken då. Shark Attack 3 - Megalodon är ett stycke filmhistoria du inte får missa, som föga överraskande innehåller samma ingredienser: miljontals år gamla urtidshajar som börjar käka människor med hjälp av taffliga specialeffekter men som också varvas av minnesvärt usla repliker. Sådant uppskattas.

Sportig och singel

Från avigsidan:




Frågor på det?

Universums kanske obehagligaste och mest ondskefulla varelse(r)

Jag har länge tyckt att Anna Skipper är universums kanske obehagligaste och mest ondskefulla varelse, men efter att ha sett ett par veckor gammalt avsnitt av Debatt om överviktighet på Svt Play har jag bytt åsikt totalt. Jag tycker inte längre att Anna Skipper är universums kanske obehagligaste och mest ondskefulla varelse - det är hennes man, Olof Skipper, som tar den efterlängtade titeln, medan Anna själv hamnar på en god andraplats. Någon vidare motivering tycker jag inte behövs, utan se klippet själva (ca 16 minuter in) så förstår ni nog vad jag menar. Men jag ska ge några hållpunkter:

- Åsikterna (tjocka människor tänker långsammare, de ska inte synas för mycket på tv för det skapar en norm, osv osv)
- Översittarattityden (... han hunsar till och med Anna vid något ögonblick)
- Dialekten (hur man nu lägger värdering vid en dialekt, meeeeen jooooorå såatteeee...)
- The Look (Frillan, brillorna, guldkedjan och järnkorset på bröstet.)



Att Anna Skippers kostråd inte alltid är att rekommendera är inget nytt, utan de har flera gånger blivit nedskrivna av diverse dietister som tycker att hon är ute och simmar i ladan. Samtidigt har hennes program ett  erhört stort genomslag. Själv tänkte jag därför komma med ett litet kostråd, som i likhet med Skippers kanske inte är helt vetenskapligt bevisat, men som fungerar i mitt huvud efter logiska resonemang. För att avgöra om det är ett kostråd som verkligen fungerar skickade jag därför en fråga till 118 100, smstjänsten som "har svar på alla dina frågor".

Frågan jag ställde:
"Kan man förbränna fett och gå ner i vikt om man käkar chips med enormt hög hastighet och frekvens i armrörelserna, då ju detta blir en form av intensiv armträning?"

Svaret jag fick:
"Vi tror att det blir väldigt svårt att bränna fett då man äter chips till följd av armrörelse. Desto mer man jobbar med armen ju mer chips får man ju i sig, vi rekommenderar istället motion och nyttig mat om man vill gå ner i vikt."

Motbevisad, kan tyckas. Men jag skulle vilja ifrågasätt deras svar något. Exempelvis ÄR ju armrörelserna en form av motion (vilket de rekommenderade som alternativ till fettförbränning), plus att chips faktiskt är gjort av potatis och därigenom relativt nyttigt. Dessutom gör ju extra frenetiska och snabba rörelser att man rör sig mer än om man tryckt i sig samma mängd i långsamt tempo, så i förhållande till det går man åtminstone inte upp i samma omfattning som att äta långsamt. Alltså, i motsats till vad alla dietister påstår - ät stressat och snabbt utan att andas! Då blir ni smalare! (...eller så ville jag bara göra ett resonemang i Skippers anda...)


Originaluppsättningen av gruppen Chips.  På Chipstiden höll sig Kikki i form; det var först när falukorvarna kom som saker förändrades. Slutsats: hon käkade chips snabbt. Notera för övrigt Lasse Holms utstyrsel. Grr!

I övrigt tycker jag det är oerhört billigt att skriva "elaka saker" om kändisar på bloggar, så jag hoppas att detta är en engångsföreteelse. Makarna Skipper har nog sina fina sidor de också. Anna är säkert en sån som hjälper tanter över vägar och jag är övertygad om att Olof skickat en femtiolapp eller två till Rädda Barnen efter att ha blivit berörd när han sett på valfri stödgala på tv. Respect!

Roliga vitsar om en döskalle

Jag är lite fundersam. Jag kollade precis vad folk använder för sökord när de hittar till min blogg. Resultatet blev ganska... intressant. Här är ett axplock över vad folk sökt på för att hitta hit:

"Vuxenblöjor"
"Blogg om vuxenblöjor"
"Modetips"
"att få gå till sängs var förr ett vanligt straff för barn"
"det var förnedrande att behöva gå till sängs"
"angry old lady"
"roliga vitsar om en döskalle ?"
"thomas hjälte"
"david och malin watson"
"hur man målar hjältar"
"http://pluppfisk.webblogg.se"
"Andreas var en tönt"

Jag kan inte låta bli att tycka det är ganska roligt att folk hamnar på just denna sida när man letar efter "roliga vitsar om en döskalle ?". Däremot tror jag inte att personen ifråga blev säkert nöjd med vad han/hon hittade. Och denna fascination för vuxenblöjor förstår jag inte heller, ej heller varför google hänvisade hit efter en sådan sökning, men samtidigt tycker jag att en blogg om vuxenblöjor låter... fascinerande. Sedan kan man också fundera över hur folk egentligen söker. Varför skriva in en hel adress i google, till exempel? Måste ha varit pappa som gjort det.

Och nu, som ett försök till marknadsundersökning och att femdubbla besökarantalet från google - vuxenblöjor!



Till vildingarnas land

För nästan två år sedan publicerade jag ett inlägg där jag bland annat nämnde att Spike Jonze hade påbörjat en filmatisering av Maurice Sendaks fantastiska barnbok Till Vildingarnas Land; en bok som jag hade lyckan och förmånen att komma i kontakt med som barn. Det är en mycket kort, men otroligt stämningsfull bok, som handlar om den lille pojken Max som beter sig illa (exempelvis jagar han sin hund med en gaffel vilket kan tyckas vara lite...udda). Som straff får han gå till sängs utan kvällsmat, och då tar han sin tillflyktsort till fantasins värld - närmare bestämt till Vildingarnas Land.

Hursomhelst. Nu har produktionen kommit en bra bit på väg och i höst (i oktober, om jag inte missminner mig) kommer Where the wild things are (som den heter på engelska) ha premiär.  Mina förväntingar är, milt uttryckt, bland molnen. Det kan förstås bli fiasko, men jag tror att Jonze kan förvalta den här idén på ett bra sätt. Jag hoppas det, i alla fall. Jag förväntar mig verkligen att det är en produktion gjord med hjärtat, till skillnad från exempelvis hafsverken till filmer man hittills gjort av Harry Potter.

För ett tag sedan släpptes trailern till filmen, och... jaa... vad ska man säga? Jag tycker det ser riktigt, riktigt bra ut. Visserligen verkar det lite väl mycket "feel good" över trailern för att jag ska vara riktigt nöjd, eftersom det jag personligen gillade bäst med boken var den mörka och lite dystra stämningen som hela tiden fanns där och gnagde. Litegrann som Pans Labyrinth, mer riktat för yngre år. Men jag är övertygad om att den känslan kommer att finnas i filmen. Jag hoppas på det. Och jag tror det. Men det spelar ingen roll egentligen. Jag tänker sitta bänkad på premiären oavsett.


Charmigt, hjärtskärande och hjärtevärmande på samma gång. Jag kanske är mesig, men jag blir nästan tårögd.

(Nu blev det automatiskt centrerat. Ack så störande. Sorry.)
 För er stackare som inte läst boken, eller för er som av rent nostalgiska skäl är intresserade, rekommenderar jag varmt att kolla på klippet nedan. Där läses själva boken upp samtidigt som bilderna visas. Tyvärr är det verkligen inte samma sak att se klippet på youtube som att få den uppläst av en mycket engagerad mor med förskolelärarutbildning, med barnbokshögläsning som specialitet. Jag hade förmånen att få uppleva just detta, och det ger en helt annan känsla. När vildingarna "rullar sin hemska ögon" kan man nästan känna andan fastna i strupen och rysningarna krypa genom ryggen, trots att man vet att det i slutändan alltid slutar på samma sätt - Max kommer tillbaka och maten är fortfarande varm! Men i brist på annat får klippet nedan duga...



Jag drog en vals istället...

Ledsen. Det blev inget dansande i tv igår. Tydligen var det några vänliga själar som tog sig tid att för att se mig dansa rumba i tv vilket jag djupt uppskattade, men tyvärr var det naturligtvis en ren och skär lögn från min sida. Ett aprilskämt.

Så - nej, jag var aldrig med i tv igår. Det skulle krävas väldigt mycket innan jag skulle anmäla mig frivilligt till ett tvprogram, och det skulle förmodligen krävas rena dödshot innan jag skulle dansa i tv. Men som sagt är jag väldigt tacksam till er som ändå stöttade mig mentalt (eller såg det för att få något/någon att skratta åt). Tack ska ni ha!

Jag vet att några gick på skämtet och genomled ett helt avsnitt av Go'kväll, men det spårade i alla fall inte ur som förra årets aprilskämt. Det var iofs väldigt roligt den gången, men det här kändes lite mer oskyldigt.


Som sagt - ett skämt.

Ännu mer egocentrering i bloggen

Kom på att jag lika gärna kan passa på att göra lite reklam för programmet eftersom det var en sån otroligt rolig upplevese att vara med. Om du själv är intresserad av att vara med kan du läsa mer här. Där står också en hel del om morgondagens avsnitt. 

Annars är det följande som gäller:

18:15 Go'kväll
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
Den frågan försöker läkaren och föreläsaren
Nisse Simonson att ge svar på. En tittare får
chans att lära sig att dansa tillsammans
med danslärarparet Malin och David Watson.
I Hundskolan får en hundägare hjälp med
sin problemhund av Barbro Börjesson.
Programledare: Joachim Vogel.
* Även i SVT24 1/4. Sänds även i SVT HD




Det här kommer bli mitt stora genombrott!  (Åh, nåja)

15 minutes of shame

För den som ännu inte visste det kommer jag att medverka i morgondagens avsnitt av Go'kväll. Så imorgon, onsdag 1/4-09 kl 18.15 ska ni sätta på SVT1 om ni vill se mig försöka lära mig dansa salsa och rumba med hjälp av dansexperterna Malin och David Watson. Programmet spelades in i februari och ärligt talat gick det ju... sådär, alltså. Hursomhelst var det en rolig upplevelse och det var väldigt oväntat att jag blev utvald av alla hundratals sökande. Antagligen var det ett plus att jag bor i Umeå där programmet sänds ifrån.

18.15 imorrn alltså. Missa inte!

Jag är inte i klass med David Brent, givetvis.

Därför bör man se Days of our Lives

Skäl till varför Days of our Lives är världens kanske allra bästa serie:

- Om din favoritkaraktär dör, vilket han eller hon med allra största sannolikhet kommer att göra förr eller senare; misströsta inte! Personen ifråga kommer antingen bli mördad, dö i någon mystisk sjukdom, försvinna i en olycka eller bli kidnappad av träskmonster (utan att någon tycker det är något konstigt med det). Du kan däremot alltid (alltid!) räkna med att personen kommer tillbaka. Ibland kan det hända att det visar sig vara karaktärens onda tvillingbror/syster, en klon eller vara någon som klätt ut sig till samma person, men i regel kommer personen tillbaka när intrigen kört ihop sig eller skådespelaren kommit hem från sin semester.

- Du behöver bara se ungefär vart 50e avsnitt för att hänga med i storyn. Trots alla bisarra händelseförlopp och tvister som sker, tar saker och ting väldigt lång tid. Under ett avsnitt hinner ungefär 5 minuter förflyta i Days-världen. Det hinner gå uppskattningsvis en dag på sisådär 50 avsnitt, vilket skulle ta betydligt mer än ett dygn i anspråk att se igenom. Jack Bauer med sina långa och intensiva dagar ligger helt klart i lä jämfört med karaktärerna i Days.

- Med samma resonemang kan man med fog påstå att man faktiskt färdas bakåt i tiden genom att se på Days of our Lives. Alla som sett Back to the future-filmerna vet dessutom att det är asballt med tidsresor.

- Av samma skäl kanske man tycker att saker och ting går för långsamt. No worries! Ibland kan det nämligen gå flera år i serien bara genom att det blurrar till lite mitt i ett avsnitt (eller med hjälp av annan valfri Windos Movie Maker-effekt). Vips har karaktärernas barn blivit vuxna, utan att deras föräldrar blivit en dag äldre. På så vis kan morföräldrar, föräldrar och  barn vara ungefär lika gamla. Inga generationsklyftor där inte!

- Samtliga skådespelare spelar över groteskt mycket vilket gör det lätt att förstå deras karaktärer. Är någon ond i Days, ja då är man verkligen ond, tittar in i kameran elakt och spänner ögonen, gärna toppat med ett ondskefullt leende. Dessutom avslöjar de alltid sina innersta tankar och planer genom att de pratar högt med sig själva; och när de gör det, avslöjar de dessutom all viktig bakgrundsfakta ifall sådan behövs: Ingen kommer att misstänka att det var jag som förgiftade Janet eftersom de tror att jag är godtrogen man. Visserligen hade jag ju en kärleksaffär med Olivia, men sedan jag dödade Kris efter att det visade sig att det egentligen var han som hade klätt ut sig till Olivia är det ingen som vet något om att jag egentligen är ond och vill ta över världen. Jag glömde visserligen att kolla om Kris verkligen var död, men ingen kan ha överlevt den branden som alla tror är en olycka. Hahaha!" Detta gör det lättare att förstå den invecklade handlingen.

- Om du börjar följa Days kommer du att kunna hålla dig sysselsatt resten av livet. Serien började visas 1965 och har visats oavbrutet sedan dess. Det verkar heller inte finnas några planer på att någonsin sluta göra nya avsnitt. Kanoners!

- För den estetiskt lagde finns en hel del skön musik i serien att njuta av. Sexigt jazziga saxofoner årgång 1992  när något romantiskt sker fungerar, som vi vet, alltid. När karaktärerna säger något i stil med "Hör du, Jackie? Det är vår favoritlåt! Ska vi dansa?" kan du räkna med att det är någon riktigt grym låt. Glöm de kommersiella radiokanalernas listor - det här är independentmusik när den är som bäst!

- Specialeffekterna! De är så hi-tech och toppmoderna de kan bli. Den som såg några av de avsnitt då Marlena blev besatt av en demon vet jag vad talar om. Spindelgången nerför trappan i Exorcisten kan gå och dränka sig.

- Storyn! Det mest centrala och viktiga i Days är förstås alla vansinniga händelseförlopp. Träskprinsessor, dubbelgångare seriemördare, döda som kommer tillbaka, dubbelgångare till dubbelgångarna, trollkarlar, synska människor, demoner, dubbelgångare till dubbelgångare som egentligen inte är dubbelgångare utan bara utklädda dubbelgångare, kärleksbekymmer, kidnappningar, minnesförluster... det som inte kan hända i Days, det kan inte hända ens i fantasin. Vi kan sammanfatta det så.

- Till sist, viktigast av allt; karaktären John Black har världens coolaste ögonbrynsrörelser vilka i sig är skäl nog att se serien.

John B - The Man, The Myth, The Eyebrow

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0