Din bortglömde hjälte -

Hyllning till de bortglömda, del XXXVIII

Efter 38 hjältehyllningar har trogna läsare säkerligen märkt min förkärlek till att alltid försöka ha någon slags krystad textdisposition, vilket lett till att i princip varje hjältehyllning hittills har föregåtts av en mer eller mindre tillkrånglad inledning som fungerar som presentation av hjälten ifråga. Man kan kalla det skitnödigt, men man skulle också kunna kalla det "intesseväckande", eller åtminstone som ett försök till det. Denna gång är det möjligen den mest långsökta och tillkrånglade inledning jag någonsin använt, men å andra sidan ger det mig tillfälle att visa en av mina absoluta favoritscener ur svensk film. Vi börjar med att kolla klippet så förklarar jag varför sen:

Scenen har förstås sina brister, men vi kan strunta i dem för tillfället. Som exilnorrbottning (och därmed även norrlänning i blodet) har denna scen på många sätt befäst fördomar om norrlänningar, men det kan jag givetvis ha överseende med, särskilt som jag själv flitigt citerar Hedlund. Detta sker i synnerhet vid pinsamma tystnader som blir ännu tystare och pinsammare eftersom samtalspartnern ifråga inte förstår referensen. Men ändå, handen på hjärtat - nog har du väl någon gång, vid något tillfälle, sagt något av följande:

"Heter du Hedlund i förnamn?"

"Näääee, he gör ja int".

"Det har blivit dyrt här i Schweiz."

"Vi kom från Norrland vi."

Har du inte sagt någon av dem har du sannolikt inte sett Sällskapsresan II tillräckligt många gånger. Och för att nu försöka knyta ihop den här bisarrt långa inledningen ska jag försöka komma till pudelns kärna, nämligen scenens slutcitat:

"Vet du vad har, Hedlund?"

"Nä?"

"Taskig tajming!"

För det är just det där med taskig tajming som dagens bortglömda hjälte verkligen har. Hade hjälten kommit i någon annan tid hade den sannolikt varit i var mans och kvinnas ägo, men istället har den fallit bort till den lätt dammiga minneshögen bland andra nostalgiprylar. Jag pratar naturligtvis om ingenting annat än det bortglömda magneto-optiska digitala lagringsmediumet - Minidisc!

http://www.karbosguide.com/books/videosound/images/977.JPG

Konceptet var inte alls dumt. I teorin skulle Minidiscen kunna konkurrera ut såväl cd-skivan som kasettbandspelaren. Det var en mycket liten och bärbar sak som man väldigt enkelt kunde spela in på. Inspelningarna lagrades digitalt på en liten fyrkantig och smidig diskett, och dess ljud var defintivt jämförbart med CD-kvalitet. Personligen var jag en av dem som skaffade en Minidisc, och inte sällan lånade jag skivor på biblioteket för att sedan kopiera över låtarna till det praktiska MD-formatet. Därefter kunde jag nöjt lyssna på låtarna, antingen på min cd-spelare med inbyggd MD, alternativt på min bärbara MD-variant som såg ut exakt som den på bilden ovan. Jag behövde inte lyssna med dålig kvalitet på någon plastig 80-talsfreestyle, och jag slapp också bära runt på en osmidig cd-spelare med ett otal nummer skivor, eller för all del - en bergsprängare vilket jag i ärlighetens namn aldrig skulle ha haft tillräckligt självförtroende eller street cred för att kunna använda offentligt även om jag hade varit tonåringsspoling då det begav sig.

http://www.glidemagazine.com/hiddentrack/wp-content/uploads/2012/10/cusack-575x490.png

Så istället satt jag där på bussar och dylikt med en käck Minidisc i jackfickan och hade det allmänt trivsamt. Så vad hände? Varför blev MDn något som betecknas som en bortglömd hjälte i ytterkanterna av cyberspace istället för att bli den storsäljare det ändå hade potential att bli? Tjaa. Det är väl en del samspelande faktorer, men framför allt taskig tajming.

MDn utvecklades och började säljas redan 1992, men då var den dels alldeles för dyr, och dels var tekniken inte tillräckligt utvecklad för att locka den stora publiken. Men 1997 var man redo, och Sony satsade stora pengar på att marknadsföra denna briljanta produkt, vilket bidrog till ett flertal mer eller mindre tramsiga reklamfilmer:

Succé! Eller nä. Det gick ganska dåligt. I samma veva började MP3-musiken att vinna terräng, och det dröjde inte länge förrän Napster och MP3-spelare blev en kombination som försvårade för MDn. Den där snygga, smarta och fiffiga lilla disketten som levde på att den var "liten" hade helt enkelt svårt att konkurrera med en osynlig fil som man inte ens behövde (eller kunde!) ta på. Även om lätt konservativa personer som undertecknad försökte påstå att "man vill ju ändå ha något fysiskt, en skiva eller diskett eller liknande!" var det trots allt argument som får anses vara tämligen lättviktiga i dagens Spotify-samhälle. När Ipoden slog igenom i början av 2000-talet var det mer eller mindre tack och gonatt för MDn.

Idag är det mer än tjugo år sedan Minidiscen kom till världen, och även om jag kanske bara är en av världens kanske tio personer som än idag faktiskt har ett MD-ställ i lägenheten anser jag definitivt att fenomenet förtjänar en plats på listan över bortglömda hjältar. Så idag spelar vi våra hyllningsskivorr för ingen mindre än Minidiscen - musikformatet med taskig tajming!

Hyllningslistan
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?
18. Björn Gustafson - Den riktiga Björn Gustafson som förgyllde barndomen
19. Pigall - Chokladkakan som ingen verkar äta
20. Daniel Baldwin - Den bortglömde och lite fetare Baldwinbrorsan
21. Sian Welch och Wendy Ingraham - Spagettikvinnorna som kröp i mål
22. Monique, Luc, Alain och gonggongkillen - Urfångarna på fortet
23. Lolo (och Lala) - Bollarna som räddar varandra och världen
24. Michael Collins - Astronauten som inte gick på månen
25. Sixten - Katten som räddade fyra getter
26. Katrin - Toaletthjälten
27. Hönsmammorna - De som offrade leken för att få vara ond.
28. Orginalteliapappan - Teliapappan som glömts bort
29. Familjefäder - En mycket viktig del av samhället men som fördummats i tvns värld
30. Ringo Starr - Beatlen som är så bortglömd att folk glömmer att han glömts
31. Rudan - Fisken som inte går att utrota
32. John Cazale - Mannen man vill ha med sig då man hyr film
33. Mariekexet - Kexet med fler användningsområden än smakämnen
34. Svettorkarna - Funktionärerna som torkar svett från golvet
35. The Hanson Brothers - Original-Hanson.
36. "Karsten" - Mannen som dubbade samtliga röster i Cyborg 009

37. Text-tv - 70-talsmediet som håller än idag

38. Minidisc - Musikformatet med taskig tajming

OBS! Samtliga hyllningar går att finna under kategorin "hyllning till de bortglömda) till höger --->

2014-03-26 @ 18:14:00 Permalink Allt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Hyllning till de bortglömda, del XXXVII

http://blog.tradegecko.com/wp-content/uploads/2012/10/Its-Alive.jpg

Eller ja, kanske. Vi gör ett upplivningsförsök så får vi se. En blogg känns ju sådär lagom nytt och fräscht år 2014. Dessutom skrevs mitt senaste inlägg för över ett år sedan, och det säger ju sig självt att det inte riktigt fungerar att driva en sådan blogg. Men bara för att ni tror att den är död tänkte jag chockera min läsare (ja, jag har faktiskt haft en besökare som återkommit då och då - kudos!) genom att helt enkelt skriva ett inlägg, för även om bloggen må leva på dropp innebär det förstås inte att det inte finns bortglömda hjältar och fenomen som bör uppmärksammas lite extra. Dagens bortglömde hjälte är just ett sådant fenomen som jag använder nästan dagligen, och som de allra flesta säkert stött på men kanske inte riktigt insett storheten i. Jag talar om ett fenomen som funnits i Sverige sedan slutet av 70-talet (som det andra landet i världen - bara en sån sak!) och som trots dagens nästintill löjligt stora informationsutbud står sig fantastiskt bra fortfarande. Ringer det ingen klocka ännu kanske följande siffror får några av er att haja till:

377.

100.

336

601.

440 (i OS-tider)

Ja, jag talar självklart om medieuniversumets självklara mittpunkt: text-tv!

Det kan väl knappast inte bara ha varit jag som växt upp med det sorgliga faktumet att alla intressanta fotbolls- eller ishockeymatcher inte sänds på tv eller radio (i synnerhet inte före streamingens och internetradios tid), så istället har man fått hålla till godo med att "377a" den. Detta innebär helt enkelt att man med ojämna intervaller springer till televisionen och kollar text-tv sida 377 (och följande sidor framåt) för att där se senaste uppdaterade resultaten. Kort sagt är det ett primitivt sätt att se matcher "live" för oss som inte haft den optimala tillgången, och efter en omgång i Premier League sker det väl snarast på reflex att man "336ar" för att se hur tabellen förändrats.

http://hanubabbel.files.wordpress.com/2007/05/gorilla.jpg

Att denna nyhet var på TV3s sida förvånar kanske inte er som minns hur TV3-nyheterna brukade vara.

Men det är förstås inte bara sport som gäller. Nyheter och politiska analyser av alla slag är lättillgängliga, och varje gång jag sätter mig tvn är det nästan alltid text-tv jag slår på först. Jag må låta som en neandertalare, men i min värld är den korta, dagliga nyhetsuppdateringen på morgonen via text-tv så mycket bekvämare och tillgängligare än alla smarttelefoner i världen.

Om TVn skulle vara upptagen av någon annan (vilket var ett större problem förr i tiden då folk fortfarande såg på tv enligt tablån) så kan man rent av använda en så kallad "mixfunktion", vilket innebär att man kan se såväl filmen eller programmet som text-tvn samtidigt (men i realiteten kanske snarare innebär att man varken kan se programmet eller text-tvn överhuvudtaget eftersom det är omöjligt att se någonting alls i den osaliga röran), och en sådan detalj visar hur utvecklingen verkligen ligger i framkant.

Jag har också ett barndomsminne av hur jag och mina syskon i unga år brukade spela "bingo" på text-tv (s.517 har jag för mig?), ofta hemma hos vår farmor av någon anledning. Tänk vad spännande. Man skriver ner fem olika sifferkombinationer, sen slår man in "bingosidan" på text-tv, och efter en stund kommer det upp olika siffror. Den som först får fem siffror rätt får äran att säga bingo. Kan ni tänka er något festligare? Nej, jag tror inte det. Party party!

Så för att sammanfatta lite kort, anser jag att text-tv är ett mycket praktiskt och användbart medium som tyvärr ofta glöms bort när man pratar om medias utbredning idag. I en tid då smarta telefoner, internet och twitter slagit ut personsökare och faxmaskiner vill jag påstå att text-tv står sig starkt än idag, men det glöms ofta bort i mediabruset. Idag vill jag därför tillägna våra hyllningssånger till just text-tv.

http://www.svt.se/cachable_image/1338583900/svts/article111384.svt/alternates/large/TextTV2.jpg

37. Text-tv - 70-talsmediet som håller än idag

OBS! Samtliga hyllningar går att finna under kategorin "hyllning till de bortglömda) till höger --->

2014-03-21 @ 16:46:00 Permalink Allt Kommentarer (10) Trackbacks ()

Bortglömd filmmusik, del I

Denna blogg för en borttynande tillvaro på en värdelös bloggportal, men då och då upprätthåller jag den med några pliktskyldiga men icke genomtänkta inlägg då och då. Att det inte blir så många inlägg nuförtiden beror i första hand givetvis på bristande inspiration, men också på att livet hunnit emellan. Jag har skaffat heltidsjobb, bytt ort, ska inom kort börja plugga halvtid på distans och har också skaffat mig en fru, exempelvis. En fritidsblogg utan tema eller läsare hamnar förstående nog ganska lågt på prioriteringslistan.

Nåväl. Detta inlägg skulle inte handla om varför jag inte skriver särskilt ofta i bloggen, utan jag hade faktiskt ett syfte när jag började skriva. Jag tänkte nämligen försöka påbörja en ny serie inlägg med exempel på riktigt bra filmmusik (notera: försöka!). Anledningen till att jag väljer filmmusik är för att jag tycker det finns en extra botten i det. "Vanlig" musik kan vara bra i sig, men kopplat till den känsla och berättelse som rörliga bilder kan förmedla brukar filmmusik få en extra dimension i mitt tycke. Den kommande listan är utan inbördes ordning och är givetvis helt subjektiv och ni varken kommer, bör eller ska tycka likadant som jag, utan jag listar helt enkelt några personliga favoriter genom tiderna och försöker motivera vad jag tycker är bra med dem. Kom gärna med egna synpunkter eller förslag.

Jag har medvetet valt bort alla självklarheter från filmmusikslistan (typ Star Wars, Jaws eller annan valfri John Williams-komposition), utan jag hemfaller i vanlig ordning åt "bortglömda hjältar" och har istället försökt välja musik som brukar försvinna ur liknande listor eftersom de fallit lite i allmänhetens glömska av olika orsaker (att filmen är för dålig/okänd, till exempel).

Första filmen ut är Southern Comfort från 1981, och då närmare bestämt en särskilt låt som heter "Parlez-nous a boire" av Balfa Brothers, som dessutom syns i scenen.

Southern Comfort är en lite bortglömd pärla som inte är så lite inspirerad av den betydligt mer kända Deliverance (Den sista färden). Även här kommer en grupp amerikanska män i onåd hos ett gäng illvilliga invånare i en liten avlägsen by. Då det i Deliverance handlade om inavlade bybor är det här en grupp cajuner i sumpmarkerna någonstans i Louisiana som är det synbara hotet, och i båda filmerna börjar problemen när de ger sig ut med kanoter. Mer behöver jag inte säga om handlingen, utan vi låter bilderna och musiken tala för sig själv, för det är trots allt själva stämningen jag tycker bäst om.

Det jag gillar mest är kontrasterna mellan den lite ödesdigra och obehagliga stämningen som ställs mot den glada och energifyllda musiken. I modern film används detta grepp flitigt, men då litar man inte tillräckligt på musiken utan lägger oftast på en stegrande mörk baston som visar att det är något otäckt som håller på att hända. Här gör man inte det, utan låter istället den alltid lika briljante Powers Boothes skådespeleri "göra" spänningen tillsammans med musiken. Hans stress och stigande paranoia blir extra påtaglig när alla andra verkar så bekymmersfria, för att sedan kulminera när vi ser snarorna (tillägnade dem eller djuren - välj själv).

Varför gillar jag det här? Ja, flera orsaker. Först av allt är det en väldigt catchy melodi. Det är cajunmusik som passar väl in i miljön, och tillsammans med det vi ser i scenen bildar det en oroväckande stämning a la "något-otäckt-kommer-hända-men-jag-vet-inte-vad-när-eller-hur".

Sedan går det givetvis inte att inte nämna likheterna med Deliverance igen, och då i synnerhet med den klassiska banjoscenen, som hade haft en självklar plats på listan om den inte redan hade varit så hyllad:

Likheterna är uppenbara. Först av allt är låtarna grymma och passar dessutom in som handen i en chipspåse ställt mot miljön filmerna utspelas i. Båda låtarna är dessutom glada och fyllda av energi, men de får också en helt annan (obehagligare) stämning om man ser filmerna och scenerna de är med i. Jag antar att det är kontrasterna jag gillar.

För att summera: Bra film, bra låt.

2013-01-11 @ 16:31:00 Permalink Allt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Stort grattis, Madeleine och Chris!

... men tro inte att ni var först...

2012-10-26 @ 16:29:37 Permalink Allt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Enkelt robottest

Om du någon gång misstänkt att du själv eller någon i din närhet i själva verket är en robot som saknar känslor finns det ett enkelt test att göra för att ta reda på om det stämmer eller inte. Det hela är mycket enkelt. Man tittar på detta klipp med Lasse Granqvists radioreferat. Om man inte fått gådhud minst en gång innan klippet är slut är man helt enkelt en känslokall robot. Och nej, man behöver inte vara fotbollsintresserad för att dras med i känslorna.

2012-10-18 @ 16:52:33 Permalink Allt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Who you gonna call? ACDC?

Behövde ni ytterligare argument till varför Ghostbusters är en av de viktigaste filmerna från 80-talet? Här får ni i alla fall tre till:

Slutsats: allt blir helt enkelt lite bättre om man blandar in Ghostbusters. Tack går till min bror som återintroducerade mig för det gamla mashup-fenomenet!

2012-10-04 @ 17:35:00 Permalink Allt Kommentarer (0) Trackbacks ()

It was acceptable in the 70s

Denna bild sprider sig som en löpeld via sociala medier, och själv hittade jag denna via ansiktsboken.

Det är en fantastisk bild, och valet av saker att göra känns ju lite... otippat. Att ta sig in i motsatta könets omklädningsrum känns på något sätt ganska oskyldigt i kontrast till att begrava människor levande, och av någon oförklarlig anledning bidrar sjuttiotalskänslan i bilden till att öka på känslan av craziness och elakt barn hos Sonja. Tänk Damien i Omen, som ju faktiskt är rätt lik:

Som med alla liknande bilder och historier som sprids över internet är min ryggmärgsreaktion och tanke alltid att det förmodligen är fejk, men en snabb googling visade att det nog ligger något i historien, vilket gör den mycket roligare. Det är absolut sant, och Radio P4 Norrbotten har ringt upp Sonja som nu bor i Norge och verkar vara en mycket sympatisk person. Lyssna gärna:

2012-09-20 @ 17:06:30 Permalink Allt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Funny Run

Vi fortsätter på löpningstemat, för man kan väl inte annat än bli inspirerad av denna kämpe:

Notera också att han är så fokuserad på att ta sig i mål att han inte ens märker att springer på sin motståndares bana.

2012-08-10 @ 08:56:06 Permalink Allt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Funny Walk

Såhär i OS-tider tyckte jag att det passade att dra fram en gammal klassiker - QWOP. Principen är enkel: man rör ben och armar med bokstäverna Q, W, O och P på tangentbordet, och springer ett hundrameterslopp. I vanliga fall handlar det om att klara hundra meter på kortast möjliga tid, men i det här spelet handlar det nog snarare om att ta sig fram så många meter som möjligt. Förslagsvis framåt, men det är lättare sagt än gjort faktiskt.

Klarar du 25 meter?

Play Skill Games at QiQiGames.com

2012-07-31 @ 16:02:42 Permalink Allt Kommentarer (8) Trackbacks ()

En dinosaurie i babyblå fjäderskrud

Blogg.se har ändrat design, vilket fått till konsekvens att även min blogg havererat rent layoutmässigt. Nu har den väl aldrig varit särskilt snygg - den har tvärtom varit medvetet ful hela tiden - men nu är massa text understruken utan anledning och en massa andra knasigheter har uppstått. Jag ber om ursäkt för det, men det är mig veterligen inget jag kan göra åt. Om någon vet hur man löser det får ni gärna höra av er.

Nåväl. Ful design har ju trots allt med dagens ämne att göra. Jag läste nämligen precis en intressant artikel i Aftonbladet att paleontologer tycker sig ha funnit bevis för att dinosaurier kan ha haft fjädrar istället för fjäll. Det är i sig inget nytt, för teorin har framförts långt tidigare. Visst är det fascinerande att tänka sig att den bild man har av dinosaurier kanske inte stämmer, och på något sätt känns det som att T-Rex i Jurassic Park inte skulle se lika läskig ut i fjädrar, och på samma sätt skulle raptorerna (som redan har fantastiskt fånig gång/löpstil) se ut litegrann som... kycklingar?

Men det är inte nyheten i sig som är orsaken till detta inlägg, utan anledningen är mycket enklare än så. Jag undrar nämligen hur illustratören Fredrik Persson tänkte här, och hur Aftonbladet tänkte när de publicerade den. Kanske tyckte Persson att det var lite käckt att rita bilden i paint, eftersom det ju på sätt vis utgör jura- och kritaperioderna i vår dataålder? Kanske ville han göra bilden barnvänlig, eller lät han rent av sin 11-årige son Conny rita bilden? Varför fjädrarna på dinosaurien är blå låter jag också vara osagt, men även en lekman kan se att det bör vara osmidigt att jaga och/eller gömma sig i en babyblå fjäderskrud. Dinosaurien (som gissningsvis är av släktet Deinonychus, men av uppenbara orsaker är det oklart) har armar/framben som inte gör någon besviken, och jag gillar detaljen att fjäderskruden inte täcker fötterna, händerna och ansiktet. Varför skulle den göra det, liksom?

Oklarheterna är många, och endast vidare forskning kan ge svar på hur väl bilden stämmer med verklighetens dinosaurier. Det enda vi med säkerhet kan säga är att bilden var väldigt fulsöt, och att dinosaurierna kanske inte var så läskiga trots allt. Det räcker gott så, tycker jag.

2012-07-03 @ 11:56:55 Permalink Allt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Stoppa upp den någonstans

Ni har väl hört talas om historien bakom det dåligt uppstoppade lejonet som finns att skåda på Gripsholms slott? Eller kanske åtminstone sett klippet där Anders och Måns berättar om det? Det var i alla fall ett lejon som skänktes av bejen av Alger som en gåva till Fredrik I. När lejonet sedan dog stoppades det upp av en person som troligtvis inte är särskilt van vid lejons fysionomi, vilket ledde till närmast bisarrt resultat:

Ända sedan jag såg detta lejon från första gången har jag fascinerats både av lejonet i sig, men också av historien bakom. Av en slump upptäckte jag en grupp på facebook, "Dårligt udstoppede dyr", och kunde naturligtvis inte hålla mig borta. Jag är förmodligen ett år efter alla andra att upptäcka det, men nu har jag i alla fall bildgooglat ohälsosamt mycket på misslyckat uppstoppade djur. Man kan förstås resonera i om det är sunt, klokt eller kanske ens etiskt, men man kan inte neka till att det finns potentiell underhållning i misslyckade uppstoppningar av djur:

2012-05-08 @ 17:13:37 Permalink Allt Kommentarer (8) Trackbacks ()

Bigger than Barbie

Som en person med historieintresse är det alltid intressant att titta tillbaka i tiden för att hitta de saker som definierar en viss tid. Jag kan själv inte riktigt relatera till swingpjattar, kommunistskräck eller protester mot Vietnamkriget som något annat än historiska fenomen, eftersom jag inte ens var född då. Däremot tycker jag det här filmklippet på ett väldigt tydligt sätt definierar vilken slags tid jag är formad av:

Det är inte lika dramatiskt som världskrig, ransoneringstider eller månlandningen, men det är ändå en del av mig. Dessutom fascineras jag otroligt mycket av att det fanns en tid där folk faktiskt inte var säkra på vem Super Mario var och där Nintendo var något otydligt för allmänheten.

Jag förstår också att detta är ett nostalgiskt klipp som bara till fullo förstås av de som formats av denna tid, men det får ni leva med. Jag målgruppsanpassar inte.

2012-04-30 @ 17:58:15 Permalink Allt Kommentarer (7) Trackbacks ()

Hoppa högre, min älskade Gullpia!

För en halv evighet sedan, eller närmare bestämt juli 2007, skrev jag ett inlägg om plats nummer 7 på min lista över bortglömda hjältar. Där listade jag några av Astrid Lindgrens bortglömda verk. Det är ett inlägg som då och då får nya kommentarer, eftersom det bevisligen är fler än jag som varit på jakt efter exempelvis Hoppa Högst, Allra käraste syster, Gullpian och Ingen rövare finns i skogen.

Det inte varit särskilt lätt att få tag i dessa kortfilmer, åtminstone fram tills för några dagar sedan då någon vänlig själ laddade upp dem på youtube, dessutom med rätt hygglig kvalitet. Jag ser det som min medborgerliga plikt att helt enkelt hänvisa er vidare till youtube, om ni har något intresse av att återuppleva dessa barndomsfilmer.

Hoppa högst

Ingen rövare finns i skogen

Gullpian

Allra käraste syster

Uppdatering:

Vafalls!? Jag hann knappt skriva färdigt inlägget så filmerna spårlöst från de länkar jag lagt upp, förmodligen av rättighetsskäl. Hoppa Högst finns i alla fall kvar i bra format. De övriga filmerna går också att se, men då i "upphackade" varianter i två til tre delar á 10 minuter vardera och lite sämre kvalitet. Men det fungerar det med.

2012-04-24 @ 17:20:48 Permalink Allt Kommentarer (4) Trackbacks ()

En läcker ål

Ifall ni undrade vilket företag som har (haft) de mest obehagliga reklambilderna i Sverige:

Vill du smaka på tabletten, pojk?

Sexuella anspelningar är inget nytt fenomen i reklamvärlden. En naken kropp? Brösttabletter? Läskig sak, oavsettt vad.

2012-03-29 @ 17:30:03 Permalink Allt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Pensionärerna får det bara sämre och sämre

Följande "Dagens tistel" fick jag skickad till mig från min svåger som har tillgång till pappersupplagan av Piteåtidningen. Tackar så mycket för det, för det är en mycket tänkvärd insändare vi får ta del av. Kom ihåg hur tufft pensionärerna har det innan ni gnäller på något annat som stör er. De har minsann inte alltid rabatt!

2012-03-04 @ 17:24:02 Permalink Allt Kommentarer (3) Trackbacks ()