Sanning - riktiga män kommer ifrån Norrland
Det sämsta med att tillfälligt bo i större städer måste vara avsaknaden av riktigt bagatellartade lokalnyheter. När jag senast såg på lokalnyheterna i Stockholm slog det mig att lokalnyheterna där var i princip desamma som riksnyheterna. I min värld handlar lokalnyheter om bortsprungna katter, försenade bussar eller klotter på ICA, men där hade sådant ersatts med mord, våldsbrott och rån. Därför är det alltid lika skönt att komma hem till Piteå och de "riktiga" lokalnyheterna.
Utöver Piteåtidningen som jag så ofta refererar till här på bloggen, finns ju även det exceptionella Nordnytt med huvudredaktionen i Luleå. Här kommer ett klipp som endast setts av knappa tusentalet ännu, men som förtjänar mer uppmärksamhet och som en gång för alla slår fast att lokalnyheter är de bästa nyheterna:
Trapped in The Wire
För er som ännu inte gjort er plikt att se världshistoriens bästa tv-serie finns det inte längre några undanflykter. SVT2 kommer ikväll börja visa The Wire från första avsnittet, med start på den knöliga tiden 23.45. Två avsnitt i följd blir det. Och med tanke på att de visar Treme precis innan innebär det alltså att det blir 3 timmar med "Bunk" i följd.
Med The Wire i åtanke, samt att På Spåret har premiär om ungefär en månad, vill jag påstå att det finns fler än många skäl att faktiskt betala TV-licensen.
Med The Wire i åtanke, samt att På Spåret har premiär om ungefär en månad, vill jag påstå att det finns fler än många skäl att faktiskt betala TV-licensen.
Fågelinfluensa
1963 hade Alfred Hitchcocks gamla skräckklassiker The Birds premiär. I den filmen börjar fåglar att ställa till med kaos i en liten nordamerikansk småstad. Fåglarna attackerar och dödar människor, hackar ut lite ögon, och samlas i allt större flockar.
Med tanke på att filmen är nästan 50 år gammal får man nog tillstå att den håller rätt bra än idag, såväl dramaturgiskt som i specialeffekter. Det bästa med The Birds är dock att den aldrig ger svar på frågan som tittaren antagligen funderar över - varför attackerar fåglarna? Vi slipper långsökta förklaringar med biologiska djurförsök eller mutationer eller genmanipulationer eller kärnvapen eller sjukdomar eller någonting överhuvudtaget. Istället får vi ingen förklaring alls - fåglarna attackerar bara, till synes utan anledning, och det blir på något vis ganska trovärdigt. På samma sätt som folk gärna undvek duschen efter att de hade sett Hitchcocks Psycho, tror jag nog att många ogärna går förbi övergivna lekplatser med stora fågelsamlingar efter att ha sett The Birds. Jag menar, fåglarna kan ju bli knäppa och attackera... väl? (En del scener ur The Birds finns för övrigt i en upphottad version i det lite bortglömda sketchprogrammet Big Train med bland andra Simon Pegg, där fåglarna är utbytta mot Blue collars...)
Nåja. Efter den lilla introduktionen tänkte jag nu gå vidare till år 2010. Då kom nämligen filmen Birdemic: Shock and Terror, en film som minst sagt kan sägas vara inspirerad av The Birds. Med tanke på hur många milstolpar som passerats inom filmvärlden sedan 1963 kan man ju också tänka sig att den borde kunna göras riktigt bra. Eller så ser man trailern - förslagsvis i full storlek för att få ut det mesta av specialeffekter och liknande - och bedömer själv:
Låt oss nu göra en liten snabbanalys av trailen för att bedöma om filmen verkar bra eller inte. Först ska vi gå igenom trailern steg för steg:
I inledningen lät vi känna en affärssnubbe ("Meet Rod!") som haft lite tur på senaste tiden (övertygande illustrerat med ett hjärtligt "tjohooo!" 8 sekunder in i trailern), och börjat bli riktigt framgångsrik på jobbet. Vi får också veta att han kommer att träffa en snygg modell ("Meet Nathalie!") som "drivs av passion" (vilket också sägs med en mörk röst, antingen digitalt förändrad eller helt enkelt sagt av en annan trailerröst, vilket skapar en förväntan). Vi får löften om "Sann kärlek", och kombinerat med Rods framgångar kommer väl allt att gå kanon?
Nehej, för här kommer trailerns Shyamalan-twist: filmen är inte en romantisk feelgoodfilm som man kan tro, utan genom nyhetsinslag och förändrad musik förstår vi att något annat är på gång. Kopplingar till Nordpolen och döende isbjörnar toppas med anspelningar till fågelinfluensa, och vips känner man som åskådare att det här, det här är aktuella grejer!
Musiken slår sedan över igen, och denna gång blir det något slags ledmotiv med filmens titel i "sången". Resten av trailern är ett potpurri av läckra specialeffekter och heta underklädesmodeller, samt mycket blod och våld. Man behöver inte heller särskilt mycket fantasi för att tolka klippet med fågeln som flyger in i bilrutan ungefär 2:05 in i klippet som en medveten referens till telefonkiosksscenen i The Birds.
Allra snyggast är dock slutet på trailern. I ett dramatiskt ögonblick frågar Nathalie varför fåglarna attackerar, följt av en lång tystnad. Därefter klipps det till en adrenalinpumpande scen där våra hjältar viftar bort fåglarna med hjälp av några klädhängare, varpå en burkig röst ödesmättat säger: "I don't know". Hitchcock hade inte kunnat göra det bättre.
Utöver detta finns det andra saker att tillägga:
- Skådespelarna är kanske inte helt kända, men som man kan se i trailern levererar de sina repliker på ett mycket trovärdigt sätt, och med en pondus som får manuset att kännas naturligt och levande. Särskilt övertygande är Alan Bagh i rollen som Rod.
- På diskussionsforum på nätet finns det sådana som tror att filmen är ett skämt. Det är det inte. Regissören James Nguyen berättar i en öppenhjärtig intervju att filmen är ett högst seriöst projekt.
- Enligt textremsor i trailern är antingen filmen, dess regissör eller någon/något annat i filmen "Master of romantic thriller". Bra, då har vi bestämt genre också.
- Att ha undertiteln "Shock and Terror" borgar i regel alltid för kvalitet.
- Citaten från recensioner och andra texter i slutet av trailern är endast från erkända skribenter och tidningar, så det måste ju anses vara trovärdigt.
- Det faktum att det planeras för en uppföljare (i 3D!) är ett mycket gott tecken.
- I filmer med låg budget brukar filmmakare att undvika specialeffekter eftersom det finns en risk att de inte blir bra, och snarare stjälper än hjälper filmen. Här har man alltså valt att fläska på med allt man har, och visst bevisar man att det var rätt beslut?
- En av filmens mest gastkramande och spännande scener finns läckta på youtube. Se om du törs.
Så, för att sammanfatta - självklart måste det vara en bra film!
Med tanke på att filmen är nästan 50 år gammal får man nog tillstå att den håller rätt bra än idag, såväl dramaturgiskt som i specialeffekter. Det bästa med The Birds är dock att den aldrig ger svar på frågan som tittaren antagligen funderar över - varför attackerar fåglarna? Vi slipper långsökta förklaringar med biologiska djurförsök eller mutationer eller genmanipulationer eller kärnvapen eller sjukdomar eller någonting överhuvudtaget. Istället får vi ingen förklaring alls - fåglarna attackerar bara, till synes utan anledning, och det blir på något vis ganska trovärdigt. På samma sätt som folk gärna undvek duschen efter att de hade sett Hitchcocks Psycho, tror jag nog att många ogärna går förbi övergivna lekplatser med stora fågelsamlingar efter att ha sett The Birds. Jag menar, fåglarna kan ju bli knäppa och attackera... väl? (En del scener ur The Birds finns för övrigt i en upphottad version i det lite bortglömda sketchprogrammet Big Train med bland andra Simon Pegg, där fåglarna är utbytta mot Blue collars...)
Nåja. Efter den lilla introduktionen tänkte jag nu gå vidare till år 2010. Då kom nämligen filmen Birdemic: Shock and Terror, en film som minst sagt kan sägas vara inspirerad av The Birds. Med tanke på hur många milstolpar som passerats inom filmvärlden sedan 1963 kan man ju också tänka sig att den borde kunna göras riktigt bra. Eller så ser man trailern - förslagsvis i full storlek för att få ut det mesta av specialeffekter och liknande - och bedömer själv:
Låt oss nu göra en liten snabbanalys av trailen för att bedöma om filmen verkar bra eller inte. Först ska vi gå igenom trailern steg för steg:
I inledningen lät vi känna en affärssnubbe ("Meet Rod!") som haft lite tur på senaste tiden (övertygande illustrerat med ett hjärtligt "tjohooo!" 8 sekunder in i trailern), och börjat bli riktigt framgångsrik på jobbet. Vi får också veta att han kommer att träffa en snygg modell ("Meet Nathalie!") som "drivs av passion" (vilket också sägs med en mörk röst, antingen digitalt förändrad eller helt enkelt sagt av en annan trailerröst, vilket skapar en förväntan). Vi får löften om "Sann kärlek", och kombinerat med Rods framgångar kommer väl allt att gå kanon?
Nehej, för här kommer trailerns Shyamalan-twist: filmen är inte en romantisk feelgoodfilm som man kan tro, utan genom nyhetsinslag och förändrad musik förstår vi att något annat är på gång. Kopplingar till Nordpolen och döende isbjörnar toppas med anspelningar till fågelinfluensa, och vips känner man som åskådare att det här, det här är aktuella grejer!
Musiken slår sedan över igen, och denna gång blir det något slags ledmotiv med filmens titel i "sången". Resten av trailern är ett potpurri av läckra specialeffekter och heta underklädesmodeller, samt mycket blod och våld. Man behöver inte heller särskilt mycket fantasi för att tolka klippet med fågeln som flyger in i bilrutan ungefär 2:05 in i klippet som en medveten referens till telefonkiosksscenen i The Birds.
Allra snyggast är dock slutet på trailern. I ett dramatiskt ögonblick frågar Nathalie varför fåglarna attackerar, följt av en lång tystnad. Därefter klipps det till en adrenalinpumpande scen där våra hjältar viftar bort fåglarna med hjälp av några klädhängare, varpå en burkig röst ödesmättat säger: "I don't know". Hitchcock hade inte kunnat göra det bättre.
Utöver detta finns det andra saker att tillägga:
- Skådespelarna är kanske inte helt kända, men som man kan se i trailern levererar de sina repliker på ett mycket trovärdigt sätt, och med en pondus som får manuset att kännas naturligt och levande. Särskilt övertygande är Alan Bagh i rollen som Rod.
- På diskussionsforum på nätet finns det sådana som tror att filmen är ett skämt. Det är det inte. Regissören James Nguyen berättar i en öppenhjärtig intervju att filmen är ett högst seriöst projekt.
- Enligt textremsor i trailern är antingen filmen, dess regissör eller någon/något annat i filmen "Master of romantic thriller". Bra, då har vi bestämt genre också.
- Att ha undertiteln "Shock and Terror" borgar i regel alltid för kvalitet.
- Citaten från recensioner och andra texter i slutet av trailern är endast från erkända skribenter och tidningar, så det måste ju anses vara trovärdigt.
- Det faktum att det planeras för en uppföljare (i 3D!) är ett mycket gott tecken.
- I filmer med låg budget brukar filmmakare att undvika specialeffekter eftersom det finns en risk att de inte blir bra, och snarare stjälper än hjälper filmen. Här har man alltså valt att fläska på med allt man har, och visst bevisar man att det var rätt beslut?
- En av filmens mest gastkramande och spännande scener finns läckta på youtube. Se om du törs.
Så, för att sammanfatta - självklart måste det vara en bra film!
Bananflugornas herre
Jag har börjat ett nytt liv och Jag fortsätter mitt gamla liv men på ny ort och denna gång i arbetslöshetens tecken, vilket innebär att vardagen kanske inte är lika händelserik som den brukar. Detta innebär också att de små sakerna i vardagen blir så mycket större, litegrann som när man förr i tiden häpnades när en bil kom till byn.
Något som berikar spänningen i mitt liv just nu är därför de bananflugor eller annan bananflugeliknande ohyra som envisas med att föröka sig i vårt kök. Trots att vi är noggranna med att ta ut soporna, inte lämna frukt framme i rötmånadstider, försluter påsar omsorgsfullt och så vidare, så lyckas de på något sätt att föröka sig ändå. Efter googlade på husmorsknep har vi försökt olika varianter, med varierande resultat:
Dammsugaren - Fungerar effektivt och suger upp bananflugorna utan pardon, men kräver att de är relativt tätt samlade, vilket de inte är längre. Dessutom är det endast en kortsiktig lösning som tar bort de synliga problemen men inte de faktiska, ungefär som när Centrum mot rasism krävde att GB skulle ta bort Nogger Black för att det ansågs rasistiskt. Flugorna kommer tillbaka ändå. Möjligen bygger de upp nya kolonier i dammsugarpåsen och anfaller igen, eller så gömmer de sig i rören eller någon annanstans. Vad vet jag.
Öl - Flugorna är små alkoholister, så vi har testat att ställa fram glas med lättöl preparerat med lite diskmedel för att ta bort ytspänningen. När de känner lukten tar de gärna en liten sipp, och snart sjunker de ner och drunknar i ölet. Denna metod är mycket effektiv och fungerar bra, men på något sätt kommer vi fortfarande inte åt kärnan av problemen - de kommer tillbaka!
Ättika - Okej, samma princip som ölen, fast i glaset finns istället illaluktande ättika spetsat med någon droppe diskmedel. Denna gång ställde vi glaset under diskhon (och det andra ölglaset ovanpå) för att verkligen ringa in de små kräken. Även denna metod var mycket effektiv och de dog som flugor (höhö), men återigen kom de tillbaka.
Saft - Även detta är samma princip, men för variationen lade jag giftblandningen i en svart liten skål. Det fungerade sådär, men det var inte särskilt tillfredsställande eftersom man inte kunde se hur många flugor som fångades, så det blev ett genomskinligt glas till sist ändå. Rätt äckligt, kan tyckas.
Jag tyckte under flera dagar att denna kamp var mycket intressant. Det första jag gjort när jag klivit upp på morgonen var att traska till köket för att se hur många flugor som fångats vilket, faktiskt, var rätt tillfredsställande. Det är lite spännande, litegrann som att gå upp på morgonen för att vittja fiskenätet man lagt ut kvällen innan och hoppas få mycket sik - fast med lite tråkigare fångst då, typ gäddor som trasslat in sig i nätet.
Problemet är som sagt att det är en kamp med många dödsoffer, men det finns ingen klar vinnare ännu. Vi har vunnit många duster och strider, men kriget rasar fortfarande. Dessutom upplever jag att de utvecklat sin intelligens med tiden, kanske beroende på att vi numera bor relativt nära ett kärnkraftverk som spär på superkrafterna. Ofta ser man bananflugor som går omkring på kanten på glaset, liksom för att utmana ödet, men de bara tittar ner och skrattar döden och mig i ansiktet, och flyger iväg någon annanstans.
Ett av mina problem med kampen har tidigare varit att jag inte riktigt ville vinna, åtminstone inte helt ut. Jag ville strida, men samtidigt var det på något märkligt sätt lite tillfredsställande med denna jakt eftersom det gett mig en bisarr hobby. Hade bananflugorna försvunnit hade jag helt enkelt saknat dem. Men nä, nu är jag less, så jag förklarar härmed öppet krig mot dem. Så fort jag avslutat detta inlägg ska jag sätta ut flera fällor, samt hälla kokande vatten i diskhon (enligt rykten kan de tydligen leva där och hett vatten+diskmedel ska eventuellt göra susen).
Till sist uppmanar jag er alla att komma med era egna husmorsknep! Det är för den goda sakens skull!
Något som berikar spänningen i mitt liv just nu är därför de bananflugor eller annan bananflugeliknande ohyra som envisas med att föröka sig i vårt kök. Trots att vi är noggranna med att ta ut soporna, inte lämna frukt framme i rötmånadstider, försluter påsar omsorgsfullt och så vidare, så lyckas de på något sätt att föröka sig ändå. Efter googlade på husmorsknep har vi försökt olika varianter, med varierande resultat:
Dammsugaren - Fungerar effektivt och suger upp bananflugorna utan pardon, men kräver att de är relativt tätt samlade, vilket de inte är längre. Dessutom är det endast en kortsiktig lösning som tar bort de synliga problemen men inte de faktiska, ungefär som när Centrum mot rasism krävde att GB skulle ta bort Nogger Black för att det ansågs rasistiskt. Flugorna kommer tillbaka ändå. Möjligen bygger de upp nya kolonier i dammsugarpåsen och anfaller igen, eller så gömmer de sig i rören eller någon annanstans. Vad vet jag.
Öl - Flugorna är små alkoholister, så vi har testat att ställa fram glas med lättöl preparerat med lite diskmedel för att ta bort ytspänningen. När de känner lukten tar de gärna en liten sipp, och snart sjunker de ner och drunknar i ölet. Denna metod är mycket effektiv och fungerar bra, men på något sätt kommer vi fortfarande inte åt kärnan av problemen - de kommer tillbaka!
Ättika - Okej, samma princip som ölen, fast i glaset finns istället illaluktande ättika spetsat med någon droppe diskmedel. Denna gång ställde vi glaset under diskhon (och det andra ölglaset ovanpå) för att verkligen ringa in de små kräken. Även denna metod var mycket effektiv och de dog som flugor (höhö), men återigen kom de tillbaka.
Saft - Även detta är samma princip, men för variationen lade jag giftblandningen i en svart liten skål. Det fungerade sådär, men det var inte särskilt tillfredsställande eftersom man inte kunde se hur många flugor som fångades, så det blev ett genomskinligt glas till sist ändå. Rätt äckligt, kan tyckas.
Jag tyckte under flera dagar att denna kamp var mycket intressant. Det första jag gjort när jag klivit upp på morgonen var att traska till köket för att se hur många flugor som fångats vilket, faktiskt, var rätt tillfredsställande. Det är lite spännande, litegrann som att gå upp på morgonen för att vittja fiskenätet man lagt ut kvällen innan och hoppas få mycket sik - fast med lite tråkigare fångst då, typ gäddor som trasslat in sig i nätet.
Problemet är som sagt att det är en kamp med många dödsoffer, men det finns ingen klar vinnare ännu. Vi har vunnit många duster och strider, men kriget rasar fortfarande. Dessutom upplever jag att de utvecklat sin intelligens med tiden, kanske beroende på att vi numera bor relativt nära ett kärnkraftverk som spär på superkrafterna. Ofta ser man bananflugor som går omkring på kanten på glaset, liksom för att utmana ödet, men de bara tittar ner och skrattar döden och mig i ansiktet, och flyger iväg någon annanstans.
Kunde Jeff Goldblum utvecklas, kan bananflugorna också
Ett av mina problem med kampen har tidigare varit att jag inte riktigt ville vinna, åtminstone inte helt ut. Jag ville strida, men samtidigt var det på något märkligt sätt lite tillfredsställande med denna jakt eftersom det gett mig en bisarr hobby. Hade bananflugorna försvunnit hade jag helt enkelt saknat dem. Men nä, nu är jag less, så jag förklarar härmed öppet krig mot dem. Så fort jag avslutat detta inlägg ska jag sätta ut flera fällor, samt hälla kokande vatten i diskhon (enligt rykten kan de tydligen leva där och hett vatten+diskmedel ska eventuellt göra susen).
Till sist uppmanar jag er alla att komma med era egna husmorsknep! Det är för den goda sakens skull!
Onda tomtar
I min blogg har jag tidigare skrivit om den så kallade Nyvallstomten, det vill säga den ondaste julgranstomte jag någonsin sett med egna ögon. När jag idag såg rubriken "Mystisk tomte håller stad i skräck. Här fångas den på film i Argentina" på Aftonbladet, tänkte jag direkt att det måste vara Nyvallstomten som på något sätt tagit sig över till Argentina. Eller kan det vara så att det finns fler onda tomtar?
Nedan finns bildbevis för att händelsen om den lilla tomten som springer omkring och kastar sten och skrämmer slag på befolkningen är helt och hållet sann:
Eller, nåja. Det faktum att Aftonbladet inte på något sätt säger var filmen är inspelad eller när det skedde väcker ju förstås källkritiska tankar. När det sedan visar sig att tidningen En ding ding värld The Sun publicerade denna "nyhet" redan 11e mars 2008 blir det förstås ännu mer intressant att Aftonbladet publicerar det som en dagsfärsk nyhet. Sen kan man förstås också hävda att det inte finns onda tomtar, om man nu är lagd åt det skeptiska och lite tråkiga hållet, men det är inget trovärdigt argument utan bara ett löst påstående.
Så hur ska vi tolka det här? Vad är det för liten ligisttomte som sprider skräck i den lilla byn i Argentina genom att springa i sidled? Är det någon som stött på (stött påå, inte stött på... eller i och för sig, det vore ju ännu mer intressant?) en elak, stenkastande tomte som vet mer? Finns det onda tomtar även här i Sverige?
Nedan finns bildbevis för att händelsen om den lilla tomten som springer omkring och kastar sten och skrämmer slag på befolkningen är helt och hållet sann:
Eller, nåja. Det faktum att Aftonbladet inte på något sätt säger var filmen är inspelad eller när det skedde väcker ju förstås källkritiska tankar. När det sedan visar sig att tidningen En ding ding värld The Sun publicerade denna "nyhet" redan 11e mars 2008 blir det förstås ännu mer intressant att Aftonbladet publicerar det som en dagsfärsk nyhet. Sen kan man förstås också hävda att det inte finns onda tomtar, om man nu är lagd åt det skeptiska och lite tråkiga hållet, men det är inget trovärdigt argument utan bara ett löst påstående.
Så hur ska vi tolka det här? Vad är det för liten ligisttomte som sprider skräck i den lilla byn i Argentina genom att springa i sidled? Är det någon som stött på (stött påå, inte stött på... eller i och för sig, det vore ju ännu mer intressant?) en elak, stenkastande tomte som vet mer? Finns det onda tomtar även här i Sverige?
Kvinnor och fotboll
Ni som känner mig vet hur mycket jag uppskattar det fenomala programmet Ring P1, vilket jag också berört i ett gammalt inlägg. Inlägget har några år på nacken, men min fascination för programmet har bara stigit ännu mer, även om jag tyvärr sällan tar mig tid att lyssna på det. Häromdagen var det en viss Rolf Sjögren som ringde in och hade åsikter kring det pågående fotbolls-VM. Medan många i Sverige gläds åt framgångarna som damlaget bidragit med väljer Rolf en lite mer bitter approach. Lyssna själva 26.30 in i klippet:
Visst är han övertygande i sin retorik? Framförallt gillar jag delen där han använder sin ålder som en sorts auktoritetsmarkör för att visa att han minsann vet vad han pratar om: "Jag fyller just idag 63 år va, och har suttit många år på uteserveringar i Stockholm och tittat på unga attraktiva damer med kortbyxor och korta kjolar...". Han har också en del intressanta resonemang om att kvinnor är sämre på fotboll, bland annat eftersom de har sämre knän, har bröst och kan få bröstcancer. Men tro inte mig på orden. Lyssna själv, övertygas och fascineras.
Annars kan man ju ta en helt annan vinkel på hela frågan. Visst är det härligt att massmedia överöser oss med nyktra, objektiva och sakliga perspektiv på aktuella händelser?
Eller så kan vi se matchen ikväll, förhoppningsvis glädjas åt en vinst, och ta det för vad det är. Fotboll.
Visst är han övertygande i sin retorik? Framförallt gillar jag delen där han använder sin ålder som en sorts auktoritetsmarkör för att visa att han minsann vet vad han pratar om: "Jag fyller just idag 63 år va, och har suttit många år på uteserveringar i Stockholm och tittat på unga attraktiva damer med kortbyxor och korta kjolar...". Han har också en del intressanta resonemang om att kvinnor är sämre på fotboll, bland annat eftersom de har sämre knän, har bröst och kan få bröstcancer. Men tro inte mig på orden. Lyssna själv, övertygas och fascineras.
Annars kan man ju ta en helt annan vinkel på hela frågan. Visst är det härligt att massmedia överöser oss med nyktra, objektiva och sakliga perspektiv på aktuella händelser?
Eller så kan vi se matchen ikväll, förhoppningsvis glädjas åt en vinst, och ta det för vad det är. Fotboll.
Fuck Aina!
Att klaga på Bertil Sundkvists grävande journalistik känns lite som att kasta pil i kuvös med tanke på att jag i princip aldrig skriver inlägg längre och då jag väl gör det består de oftast bara av länkar till nyss nämnde Sundkvists artiklar, så jag ska låta bli att göra det. Istället tänkte jag att det vore på sin plats att sprida den senaste nyheten som den frilansande favoritmurveln från Arjeplog grävt fram, eftersom det finns ett polisiärt intresse av att få hjälp från allmänheten. Artikeln jag syftar på finns att läsas i sin helhet här, på PTs hemsida.
Martin Lestander är inte arg.
Han är besviken.
Han är besviken.
Det som hänt är alltså att någon illvillig ligist har klottrat "Fuck Aina" på väggen till Tingsbacka i Arjeplog. De som har någorlunda koll på förortslingo eller åtminstone bläddrat igenom några sidor av Jens Lapidus Snabba Cash känner nog igen att klottret skulle vara någon form av negativ antydan till polisen — kort sagt ett utsträckt långfinger till polismakten — vilket man kan tycka är lite märkligt med tanke på att poliserna i Arjeplog verkar ha relativ koll på det som händer i byn. Lika märkligt är det kanske att några illvilliga ligister använder just förortslingo i Arjeplog, som kanske inte är mest känt för sina förorter.
Nåväl. Allt detta informerar oss Bertil om, och inte nog med det; han får även fram ett uttalande från Aina Karlberg på kommunens ekonomikontor, och hon försäkrar att hon trots namnet inte tagit klottret personligt eftersom hon förstod att klottret inte var riktat mot henne. Även Martin Lestander, polisen på bilden, försäkrar att han inte tar klottret personligt, men betonar också att "han är tacksam för tips som kan leda till att klottraren grips eller att klottret upphörs." Jag vill här understryka att den som vet något som kan vara till nytta för den fortsatta polisutredningen bör höra av sig omedelbart, medan spåren fortfarande är varma.
Det absolut bästa med artikeln är emellertid slutorden. Här har nämligen artikelförfattaren bemödat sig att göra en del viktiga efterforskningar som kan vara av vikt för artikelns innehåll. Vad han skriver?
Nåväl. Allt detta informerar oss Bertil om, och inte nog med det; han får även fram ett uttalande från Aina Karlberg på kommunens ekonomikontor, och hon försäkrar att hon trots namnet inte tagit klottret personligt eftersom hon förstod att klottret inte var riktat mot henne. Även Martin Lestander, polisen på bilden, försäkrar att han inte tar klottret personligt, men betonar också att "han är tacksam för tips som kan leda till att klottraren grips eller att klottret upphörs." Jag vill här understryka att den som vet något som kan vara till nytta för den fortsatta polisutredningen bör höra av sig omedelbart, medan spåren fortfarande är varma.
Det absolut bästa med artikeln är emellertid slutorden. Här har nämligen artikelförfattaren bemödat sig att göra en del viktiga efterforskningar som kan vara av vikt för artikelns innehåll. Vad han skriver?
Att Googla på "Fuck Aina" ger 1 340 000 träffar.
Sedär.
Uppdatering, typ.
Ja, jag ska blogga igen, snart. Jag lovar. Vänta lite bara.
Vi håller det enkelt idag
Comeback
... men pålitlige Bertil kommer direkt tillbaka in i matchen! Det är visserligen inte mycket till text i artikeln, men det är en fin bild.
Väl?
Typ.
Väl?
Typ.
Stoppa pressarna!
Fredrik postade denna nyhet på facebook, och jag kan helt enkelt inte låta bli att sprida ordet vidare:
"Det såg precis ut som en kanin som låg och sov i snön tyckte hon, och ringde BT."
Ja, det hade jag också gjort. Och tur också att Borås Tidning hade en ledig fotograf som kunde ta sig tid att fota det vackra konstverket.
Du har fått konkurrens, Bertil.
"Det såg precis ut som en kanin som låg och sov i snön tyckte hon, och ringde BT."
Ja, det hade jag också gjort. Och tur också att Borås Tidning hade en ledig fotograf som kunde ta sig tid att fota det vackra konstverket.
Du har fått konkurrens, Bertil.
Gammeldans
De flesta har säkert redan sett detta klipp, men det finns så mycket att glädjas över när man ser det att jag inte kunde motstå att posta det.
Det startar redan ungefär 5 sekunder in då den äldre mannen tar fram en kam och omsorgsfullt kammar sina tio hårstrån i en prydlig Robin Hood-frisyr (ta från de rika och ge till de fattiga...). Därefter är det bara ren njutning som gäller. Notera hur mannen verkar kunna texten så obehagligt bra att han mimar och gör passande rörelser genom hela låten. Vilken passion och inlevelse! Sådant här sprider glädje, och jag hoppas att fler mediokra coverband får uppleva en lika engagerad "publik" någon gång. Se och njut!
Det startar redan ungefär 5 sekunder in då den äldre mannen tar fram en kam och omsorgsfullt kammar sina tio hårstrån i en prydlig Robin Hood-frisyr (ta från de rika och ge till de fattiga...). Därefter är det bara ren njutning som gäller. Notera hur mannen verkar kunna texten så obehagligt bra att han mimar och gör passande rörelser genom hela låten. Vilken passion och inlevelse! Sådant här sprider glädje, och jag hoppas att fler mediokra coverband får uppleva en lika engagerad "publik" någon gång. Se och njut!
Tack till Sofia och Johanna för länken!
Lennart Persson och hans slips
Jag funderar lite halvt på att göra en bloggcomeback inom kort, och för att hålla den vid liv lite bättre funderar jag på att satsa på kvanitet istället för kvalitet. Förvänta er kortare, tramsigare och sämre skrivna inlägg i framtiden - men å andra sidan kanske ni åtminstone får läsa inlägg överhuvudtaget, vilket det var dåligt med på sistone.
Jag inleder mitt nya koncept med att helt enkelt posta en länk till dagens mest spännande och chockerande nyhet, som alltså handlar om att nyhetsankaret Lennart Persson gjort den fatala och mycket ödesdigra missen att kombinera en rutig skjorta med en lila slips. Artiklen innefattar många av de element som krävs för att bli en lyckad kvällstidningsartikel, eller nåja, en publicerad nyhetsartikel:
- Aftonbladet kallar sin redaktör för "expert", vilket får en att fundera på vad som krävs för att definieras som expert
- Artikeln är särskriven i webbfönstrets header. Där förekommer även uttrycket "kläd kupp", vilket kan sägas vara en viktig ingrediens för en lyckad kvällstidningsartikel.
- Ordet "chock" nämns redan i rubriken (jag skulle vilja ifrågasätta hur många som hamnar i det medicinska tillståndet som chock faktiskt innebär, men några motbevis har jag inte så jag litar förstås på "experterna")
- Inte en utan två bilder där man visar vilka knasiga kläder herr Lennart haft på sig
- Inte en utan två märkligt formulerade omröstningar där läsarna får "avgöra" om herr Persson haft godkända kläder på sig.
- Inte en utan ett flertal kommentarer om artikeln, där de flesta skriver något i stil med:
a) Men ååh, varför publicerar aftonbladet en sån här skitartikel!??
b) Men varför läser du en sån här artikel om du tycker den är så ointressant då?!!? Det finns faktiskt de som tycker att det är kul med såna här roliga nyheter!!! Allt är inte så allvarligt!!!!
c) Något om att SD är det enda parti som "vågar säga sanningen". Det har förstås inget med artikeln att göra men det är irrelevant i sammanhanget.
Varför jag ödslar tid på att blogga om nyheter likt den här? Dålig fantasi och dålig karaktär. Och naturligtvis också för att ge en liten motpol till all seriös och grävande journalistisk som Aftonbladet annars ägnar sig åt. Lars Johan Hierta trivs nog i sin grav och känner stoltheten över hur hans arv förvaltats.
*Förresten, en kort gallup - vad är era åsikter kring Perssons kläder?
Det gäller att prioritera
Förlåt att jag inte släppt självmordsbombaren än, men jag kom just ihåg att jag ju faktiskt tog en bild dagen efter som säger en del om samhället i allmänhet och kvällstidningar i synnerhet:
Dessa löpsedlar fanns alltså att skåda i Stockholm dagen efter. Jag är seriöst osäker på vilken tidning som sålde flest lösnummer.
Livstecken
Det var väldigt länge sedan jag skrev här sist, men det har sina orsaker antar jag. Så vad har hänt sen sist?
- Jag har fått jobb, vilket gjort att bloggen har fått sin redan låga prioritering sänkt ytterligare några steg.
- Vår dator har kapsejsat fullständigt vilket gjort att jag inte kunnat skriva i bloggen även om jag hade haft lust. Nu, en besvärlig omformattering och ominstallation senare, verkar den dock fungera som den ska igen.
- Jag har varit lat och saknat inspiration.
Dessutom har jag hunnit med att uppleva mitt livs första och förhoppningsvis sista terrordåd. Tack vare omständigheter och en viss mascara på Åhléns blev dock jag och mina vänner fördröjda några minuter, vilket innebar att vi undgick självmordsbombaren med uppskattningsvis 150 meter. Vi var alltså på samma gata och på väg mot självmordsbombaren då det small till rejält och människor kom springande mot oss. Det var ganska många tänk-om-tankar dagarna efteråt, men nu har jag väl mer eller mindre släppt det där. Jag får kanske se det här inlägget som en slags* debriefing, men jag lovar, det blir tramsigare igen framöver som det brukar bli. Förresten behöver ni inte påpeka att det egentligen heter "ett slags debriefing". Detta är jag medveten om och det är en språkregel jag gärna bryter mot av den enkla anledningen att "en slags debriefing" låter bättre. Ha!
- Jag har fått jobb, vilket gjort att bloggen har fått sin redan låga prioritering sänkt ytterligare några steg.
- Vår dator har kapsejsat fullständigt vilket gjort att jag inte kunnat skriva i bloggen även om jag hade haft lust. Nu, en besvärlig omformattering och ominstallation senare, verkar den dock fungera som den ska igen.
- Jag har varit lat och saknat inspiration.
Dessutom har jag hunnit med att uppleva mitt livs första och förhoppningsvis sista terrordåd. Tack vare omständigheter och en viss mascara på Åhléns blev dock jag och mina vänner fördröjda några minuter, vilket innebar att vi undgick självmordsbombaren med uppskattningsvis 150 meter. Vi var alltså på samma gata och på väg mot självmordsbombaren då det small till rejält och människor kom springande mot oss. Det var ganska många tänk-om-tankar dagarna efteråt, men nu har jag väl mer eller mindre släppt det där. Jag får kanske se det här inlägget som en slags* debriefing, men jag lovar, det blir tramsigare igen framöver som det brukar bli. Förresten behöver ni inte påpeka att det egentligen heter "ett slags debriefing". Detta är jag medveten om och det är en språkregel jag gärna bryter mot av den enkla anledningen att "en slags debriefing" låter bättre. Ha!
Pest eller kolera
Sitter och funderar. Vad är egentligen värre - att någon gör tvåan precis innan du tänkt städa toaletten, eller att någon gör tvåan sekunden efter att du precis städat färdigt?
Att spela sax
Man kan absolut tycka att Moldaviens bidrag till Eurovision Song Contest häromåret blev bra mycket bättre när man klippte om den lite:
... men mest fascinerande är förstås när en valross kan göra låten än mer catchy. Och man ska förstås inte förringa bakgrundsdansaren!
Tack för att du visade mig dessa klipp, Sofia. Livet kommer aldrig bli som vanligt igen.
... men mest fascinerande är förstås när en valross kan göra låten än mer catchy. Och man ska förstås inte förringa bakgrundsdansaren!
Tack för att du visade mig dessa klipp, Sofia. Livet kommer aldrig bli som vanligt igen.
Lagstiftning mot jantelagen
Läste just en artikel om ett gäng stolliga moderater som vill lagstifta mot jantelagen:
Vilka tror de att de är egentligen?
Vilka tror de att de är egentligen?
Trolololo!
Nu är det helg, och hur peppar man inför den på bästa möjliga sätt?
Jo, såhär:
Jo, såhär:
Dagens tistel
Dagens tistel går till Sverige.
Skämmes!
Skämmes!
