Hyllning till de bortglömda, del XII
Som ni säkerligen redan listat ut syftar jag naturligtvis på att jämna ut ostar. Det är nämligen så att det bara finns ett fåtal människor på jorden, mig inkluderat, som faktiskt tar sitt ansvar att jämna ut ostarna när det är dags att hyvla den. Hade de andra mindre ansvarsfulla människor fått härja fritt hade alla hushållsostar i Sverige varit helt snedhyvlade. Jag talar om människor som inte drar sitt strå till stacken, utan alltid tar den finaste osten från mitten. De hyvlar för att få en så stor och fin ostbit som möjligt, och hyvlar därför nästan alltid i mitten, vilket resulterar i att det blir höga kanter på osten, alternatitvt en väldigt sned ost. Det blir jättesvårt för nästa person att få en normal bit, och hade det inte varit för oss ostkantshyvlare hade vi haft enorma problem i samhället gällande våra ostar. Dessutom är det av rent estetiska skäl mycket snyggare med en jämn och fin ost. Det blir också bra mycket lättare att förvara i kylskåpet, då den blir rak och stadig och man till och med kan ställa saker på den om det skulle behövas. Inte nog med det - det blir ingen såndär enorm ohyvlingsbar ostkant kvar i slutet som man måste kasta bort (alterntivet är att man river osten och använder/fryser ner den men då får man ofta räkna med att offra sina fingrar). Istället blir den så liten som det bara går, vilket är det svinn man får räkna med.
Vi ostkantshyvlare gör ett mycket viktigt och hårt jobb i det tysta. Vi tar den sämre osten för att ni ska vara nöjda, men får vi något tack för det? Nej, ni bara tar era fina skivor från mitten av osten utan tanke eller medlidande på den oerhörda offring vi ostkantshyvlare gjort. Så nästa gång du tar en såndär perfekt hyvlad ostbit, vill jag att du sänder en tanke på den eller de som hyvlat innan dig, som faktiskt gett dig den där raka och fina osten att hyvla från, och inte en snedhyvlad en.
Vi behövs! Det kanske låter som att jag är lite självgod idag, men ja, jag vill faktiskt hylla mig själv idag. Inte ensam förstås, utan vi är en tapper skara som offrar oss. Idag hyllar vi alltså alla ostkantshyvlare. Tack för att vi finns!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Ostkantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
Horoskopsparadox
Något känns inte längre lika lockande för dig. Möjligen för att du blivit lite mer klarsynt!
Se där! Det där "något" som inte känns lika lockande är horoskopet! Jag har enligt horoskopet blivit mer klarsynt, och det är ju sant! Jag har som sagt kommit till insikt i att horoskopet inte är sant, vilket till och med erkänns av horoskopet själv i och med att det står att jag blivit klarsynt! Det här är en paradox utan dess like - jag har insett en lögn, men lögnen är sann, och är därför ingen lögn, men eftersom det är en sanning om att jag insett en lögn, är det ju en sanning och inte en lögn, och därför kan det inte stämma. Men det stämmer ju - typ!
Horoskopen stämmer helt enkelt inte enligt denna undersökning. Det finns dock en lucka med hela mitt resonemang, och det är ifall gårdagens inlägg trots allt blir framgångsrikt. Jag insåg nyss att även om jag var tvungen att skriva det igår, så behöver ju inte själva framgången komma på samma gång? Det kan dröja lite, men framgången torde ändå bero på själva inlägget som gjordes igår. Så vi får se - om jag får 199 till kommentarer till gårdagens inlägg ÄR horoskopen sanna - om inte så har jag bevisat att horoskop bara är påhitt. Nu ska det bli spännande!
Storhetsvansinne
Som Tvilling kan du nu bli framgångsrik genom något du skriver - eller möjligen genom någon annan form av kommunikation.
Jag är alltså Tvilling, och jag kanske blir framgångsrik genom något jag skriver. Det kanske är en övertro på horoskop eller möjligen har jag drabbats av hybris, men jag räknar iskallt med det här inlägget kommer att leda till framgång. Men jag måste hinna slutföra inlägget innan klockan blir 00.00 och dagen därför är slut, för jag gissar att framgången måste ske just IDAG (och som av en slump är det till och med min namnsdag idag, nästan lite läskigt!). Problemet är att klockan i skrivande stund är 23.57 och jag känner pressen att måsta få fram något verkligt bra.
Så hur ska jag nå framgång med något jag bara har någon minut på mig att skriva? Jag vet inte. Och nu börjar det bli stressigt. Ojojoj!
Jag tror jag skriver en juldikt:
Jag tycker om snö
fast det har inte snöat så mycket ännu
jag vill att det ska snöa nu
Nu måste jag snabbt publicera, har bara några få sekunder på mig. Håll tummarna för att jag ska hinna!
(om kommentarantalet överstiger 200 har jag lyckats)
Klyschlista del III, Tema Jul
Ni gamla erfarna rävar som brukar besöka denna blogg någorlunda regelbundet har antagligen inte missat min samling på klyschor, som finns dokumenterade i klyschlista del I respektive klyschlista del II , inte minst tack vare så många förslag från er läsare. Då fick jag dessutom tips på ganska många julklyschor (tack Anna och Bek!) och därför känns det naturligt att nu komponera ihop ytterligare en klyschlista, denna gång med jultema. Än en gång tas ytterligare julklyschor utöver själva listan tacksamt emot!
- I år ska jag börja köpa julklapparna i god tid! (Klyscha som sägs av person som även detta år kommer att köpa största andelen av julklappar efter 21a december, varav den sista antagligen köps på en närliggande bensinmack)
- Det är så tråkigt nuförtiden då ungarna kommer och säljer jultidningar redan i augusti, typ! (En klyscha som jag själv använder eftersom jag är en sucker för "riktig jul".)
- Alltså, jag får aldrig riktigt nån julstämning nu för tiden? (Klyscha som ofta sägs i samband med jultidningsklyschan ovan)
- Jag tycker egentligen inte om julbord. Förutom skinkan då. Och kanske köttbullarna och prinskorven. (Detta må vara en sanning från klyscharens sida men är ändå ingen jättenyhet)
- Hur kul kan det vara att vara vegan på julafton egentligen? (Mening som uttrycks av en person som inser/tror att det enda en vegan äter från ett normalt julbord är potatis och rödbetssallad)
- Kan vi inte skippa julklapparna i år? (Förslag som kommer ungefär en gång per år men som aldrig blir realitet eftersom vi trots allt vill ha en ny stekpanna)
- Kolla, där är ju Tomten! (säges av barn som försöker lura jämnåriga att Tomten står utanför fönstret, ofta i försök att tona ner sin egen spänning inför tomtebesöket)
- Jahapp... har du köpt några julklappar än då? (samtalsämne som är svårt att undgå när julen kryper närmare)
- Muste jag? (Gubbskämt som används då någon ber att få musten skickad åt sitt håll. Se blogginlägg om ordvitsar.)
- Jag tycker faktiskt bättre om att ge julklappar än att få! (Klyscharen samlar martyrpoäng, men skulle med handen på hjärtat förmodligen bli väldigt ledsen och besviken om han/hon inte fick en enda julklapp tillbaka)
- Det är ju ändå jul! (Ett argument som kan användas vid flera olika tillfällen, exempelvis för att en paragrafryttare ska kunna vara snäll och rucka på sina principer för en gång skull och tillåta att man betalar med en hundralapp på en lokalbuss trots att resan bara kostar 13 kronor, eller kanske att bloggläsare kan tillåta konstigt konstruerade meningar som är onödigt långa)
- Jag tror allvarligt inte att det är någon skillnad mellan julmust, påskmust och vanlig must! (Klyscha avd. Nähä!?)
- Kan vi inte åka till Thailand över julen i år? (Förslag i stil med slopa-julklappar-klyschan, men som aldrig blir av, av en eller annan anledning)
- Förr i tiden så var ju Kalle Ankas jul typ det enda tecknade som fanns! (Klyscha som ofta uttrycks av någon från den äldre generationen, som minsann upplevt en riktig jul på tiden innan Kalle fanns)
- Menååh! Det ska ju vara Arne Weise på julafton för att det ska bli en riktig jul! (Klyscha som kommer varje år sedan Arne blev ersatt)
- Tänk, nu är det två månader till julafton! (Mening som sägs den 24:e oktober)
- Vad fick du för julklappar i år? (Ett "roligt skämt" som sägs ungefär 10 minuter efter tolvslaget på nyårsafton)
- Folk har glömt bort varför man egentligen firar jul. (Klyscha som ofta inledningsvis ger en gnutta dåligt samvete för all julkonsumtion men som i praktiken inte direkt leder längre än så)
- Man får inte glömma att jul faktiskt är den tid då det sker flest självmord! (Bitter sanning som gör att de som firar jul tillsammans får dåligt samvete för att de inte bjuder in ungkarlar och hemlösa till sitt julfirande)
- Hihi, jag brukar fortfarande köpa chokladkalender! (Sägs av en person som tror att en chokladkalender är lika med att "ha barnasinnet kvar".)
- Bästa julkalendern genom alla tider är ju utan tvekan Sune! (Klyscha orsakad av min generation som visserligen är baserat på ett sant påstående, men som kanske inte är sådär jätteoriginellt längre. Nästa års julkalender med Anders och Måns kommer å andra sidan bli nästa generations bästa julkalender om jag själv får tippa)
- Bästa julkalendern är Teskedsgumman! (Säges av kvinnor i mammas ålder)
- Bästa julkalenderna är Trolltider! (Säges antingen av 70-talister, men alternativt också av 80-talister som vill verka gamla och coola men som i själva verket inte har ett endaste minne från den julkalendern, åtminstone inte då den sändes första gången)
- Jag har inte sett julkalendern alls i år, förutom något avsnitt då och då. (Säges av personer som borde vara för stora för julkalendern men inte vågar erkänna att de har stenkoll på det)
- När man var liten var mjuka paket det värsta som fanns, men nu blir man ju glad av dem! (Kanske för att man nu inser vad en tröja faktiskt kostar eller för att man vet hur tråkigt det är att köpa strumpor själv)
- Åh, undrar vad det hääär kan vara, höhö! (En liten fyndig kommentar som sägs när man får ett paket som uppenbarligen är formad som en innebandyklubba eller cd-skiva, alternativt har ett väldigt uppenbart julrim.
- Va?! Har du aldrig smakat dopp-i-grytan!? (Kommentar som ofta kommer under ett samtal med "någon söder om Gävle" när man berättar hur man brukar fira jul i Piteå)
- Ta en pepparkaka så blir du snäll! (Kommentar överflödig, va?)
- Ojoj, isåfall är det bäst att du äter många pepparkakor!
alternativt
- Äsch, jag är så snäll så jag behöver inga! (två varianter bland det oräkneliga antal av "pepparkaksskämt" som verkar finnas)
- En gång när jag skulle göra pepparkakshus när jag var liten brände jag mig på smält socker, och det gjorde svinont! (Är det bara jag som INTE bränt mig? Kan förstås bero på att jag aldrig gör pepparkakshus.)
- Jag tycker faktiskt att pepparkaksdegen är godare än själva pepparkakorna! (Det gör väl alla, ända tills de inser att degen jäser i magen vill säga)
- Pappa, kan du inte gå och köpa tidningen snart, hehe! (Ett litet "skämt" som sägs när sonen vill ha sina paket. Sägs i regel av tonårspojkar som egentligen är för gamla för att komma undan med ett så slitet skämt)
- Nääää, här finns bara dumma barn! (Ett litet obligatoriskt "skämt" som sägs då tomten frågar om det finns några snälla barn. Detta skämt kan dras av något av de nämnda barnen, men också av någon busig släktning eller liknande)
- Undrar hur mycket man egentligen går upp i vikt under julen? (Fråga som de flesta frågar sig runt juletid)
- Undrar hur mycket man egentligen går ner i vikt första gången man gör tvåan efter julhelgen? (Fråga som åtminstone jag frågar mig runt juletid)
- Åh, jag gick ner X kg efter att jag varit på toa! (Svaret på frågan som jag faktiskt brukar undersöka med en före- och eftervägning)
- Under julen ska man ju inte se på tv! Ja, förutom Kalle då. (Klyscha som sägs av någon som uppenbarligen ändå ser på tv)
- Alltså, jag tycker egentligen om ischoklad, men jag klarar bara av att äta typ en, för det är så mäktigt! (Sägs av person som vill ge sken av att leva väldigt nyttig)
Det får räcka känner jag. Det finns såklart mer men jag orkar inte göra hela jobbet själv. Vilka fler julklyschor finns? Heeeeeeeeeeeeeeeeelp meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee!
En hyllning till de bortglömda, del X
Monica Forsberg är alltså röstskådespelerskan som gjort röster till exempelvis Knatte, Fnatte, Tjatte, Piff och Puff. Bara där ser vi vilket brett register hon har; hon kan spela anka och jordekorre i fem helt olika karaktärer med samma röst! Det är ganska imponerande när man tänker efter, och ganska imponerande även om man inte tänker efter. Eller kanske framförallt då, förresten. För när jag tänker efter är ju halva grejen med Knatte, Fnatte och Tjatte att de är trillingar och avslutar varandras meningar, men om det nu i själva verket är Monica som avslutar sina egna meningar som hon just påbörjat blev det ju genast inte särskilt coolt längre. Nåja.
Min högst personliga uppfattning om Monicas storhet kommer dock ifrån alla dessa sagoband som man lyssnade på då man var yngre, ofta baserade på Disney. Ni vet förmodligen vilka jag menar - "När du hör det här ljudet, är det dags att vända blad..." efterföljt av något plingande ljud. Den mjuka rösten som säger detta och lugnat ner otaliga energiknippen till barn som velat "tjuvkika" i handlingen tillhör ingen annan än Monica. Det är alltså hon som uppfostrat oss alla födda på andra halvan av 80-talet genom dessa ord. Hon har givetvis haft rösterna till flera av personerna i dessa ljudband också, bland annat en minnesvärd insats i Djungelboken. Om du hittar något av dessa band eller den medföljande "boken" så kan jag nästan garantera att Monica Forsbergs namn finns med där någonstans på något sätt. Jag är dock osäker på om det verkligen är Monica på ALLA "dags att vända blad-band", men det faktum att hon är med i så oerhört många och ändå är såpass bortglömd tycker jag är anledning nog att hylla henne.
Denna bild klistrar jag inte in här för att ni ska tänka att jag var ett oerhört bedårande och sött barn (eller okej, delvis därför) utan framförallt för att det är en stilstudie i hur det är att vara född 1985. Notera exempelvis byxorna; turkosa med inslag av grönt, gult och lila i en salig blandning. Den tillhörande Musse Pigg-tröjan är hur given som helst i sammanhanget. Men det RIKTIGT intressanta i sammanhanget är den gula freestylen (ja, för mig heter det freestyle och inget annat). Titta noga, riktigt noga, på hur bandet ser ut. Om du har bra syn så ser du att bandets ytterområde är rött, med vit "etikett" med ett litet Kalla Anka-huvud bredvd. Kaching! Med andra ord är det uppenbart vems röst det är som får mig att vilja justera hörlurarna på bilden. Precis. Monica Forsberg.
Som jag nämnde tidigare har dock Monica även en mycket, mycket mörk sida. Hon må vara en hjälte på sitt sätt, men har ändå vissa oförlåtliga synder på sitt samvete. Hon har nämligen bland annat varit medlem i gruppen Ritz som exempelvis tävlat i melodifestivalen. Okej, so far so good. Men hon har även deltagit som textförfattare, med låten "Främling" som kanske största bedrift. Hon har dessutom skrivit låten Dag efter dag som Chips framförde, samt varit medförfattare till Smurfhits. Hon har alltså jobbat med Carola, Kikki Danielsson OCH är dessutom delansvarig till Smurfhitsen. Jag repeterar - hon har alltså jobbat med Carola, Kikki Danielsson OCH är dessutom delansvarig till Smurfhitsen! Så samtidigt som hon är ängel är hon på samma gång Hin Håle själv, kan man säga.
Men trots sina mörka sidor är hon i mina ögon en bortglömd hjälte, och bör så också hyllas. Idag lyfter vi på hatten för Monica Forsberg, och ger henne därför en ärofylld och välförtjänt plats på listan!
Hyllningslistan:
1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
Dumheter
Det absolut dummaste jag gjort idag: Jag erkände hela denna episod offentligt i en blogg som läses av lite för många anonyma människor för att jag ska känna mig helt trygg. Slutsats = jag är dum.
(Ja, jag vet att detta är från Fawly Towers men han går ganska lustigt här med...)
Robert svarar
Hej Robert!
Jag läste din artikel i gårdagens Sportbladet där du intervjuade Henrik Larsson. Det var en i mitt tycke ganska intressant artikel som du ska ha credds för.
Min fråga rör istället slutet på artikeln, där du skriver något som du kallar "Analaulsen". Då måste jag fråga vad detta innebär. Är det ett svårt ord som jag inte förstår, eller är det bara en katastrofalt långsökt ordvits som syftar på ordet "analys"?
Min fråga är enkel: Om detta var en ordvits - skäms du inte?
Med vänliga hälsningar Tomas XXXXXX
Ungefär en timme senare hade jag fått svar:
Jo, den var inte helt lyckad. Dock inte min idé.
/R
Okej Robban, du är förlåten. Frågan återstår dock varför Analaulsen finns kvar i artikeln. Någon makt måste man väl ha över sin egen text?
Javits är det kul med ordvitsar! Eller...?
Jag är uppvuxen i en familj där begrepp som "pappahumor", "gubbskämt" och "göteborgshumor" inte längre är särskilt användbara eftersom samtliga familjemedlemmar drar sitt strå till stacken när det gäller att föra ordvitssmittan vidare. Ibland önskar jag att vi vore som vanliga familjer, där pappan i huset är den som drar dessa vitsar medan resten av familjen kan dölja ansiktet bakom handen och yttra lite tafatt "ett sånt dåligt, typiskt pappaskämt", men att göra en sådan gest i vår familj vore att hyckla. Vi är nämligen alla lika goda, eller dåliga, kålsupare. Det blir mer eller mindre en tävling i ordvitsande så fort någon säger en ordvits, och plötsligt måste alla komma med den bästa ordvitsen på temat. För utomstående kan detta beteende ta sig framförallt 3 olika uttryck:
1. Personen ifråga tycker vi är fåniga, töntiga och har dålig humor, samt att denne antingen tittar bort och inte låtsas höra eller alternativt tittar och ler lite för att låtsas tycka det är kul.
2. Personen ifråga är en van ordvitsare och blandar sig in i striden (och höjer därigenom sin status avsevärt i pappas ögon, oavsett om ordvitsen i sig är kul eller inte)
3. Personen ifråga är inte van ordvitsar och förstår inte alls vad som händer.
Även om jag personligen i regel uppskattar en bra ordvits är jag högst medveten om att ordvitsar är något som delar befolkningen i två läger. Oavsett om man avskyr eller gillar ordvitsar tänkte jag slänga ihop en liten ordvitsguide som dels ger olika varianter på ordvitsar och dels ger vissa termer som man bör ha i sitt medvetande innan man ger sig i kast med ordvitsandet:
Målgruppsanalys: Regel nummer ett gällande ordvitsar är och förblir att man gjort en noggrann målgruppsanalys och är högst medveten om mottagarnas kapacitet gällande förståelse för ordvitsar, samt även en någorlunda koll på mottagarnas humor. Många ordvitsförsök har fallit platt till marken på grund av bristande målgruppsanalys. Om en ordvits dras utan mottagarens förståelse kan det lätt leda till pinsamma tystnader eller liknande, och du riskerar att göra bort dig istället för att bli universums roligaste människa.
Det förklarande skrattet: Ett skratt, alternativt blinkning eller liknande, som används av ordvitsaren för att undvika att mottagaren ska missa ordvitsen. Denna handling kan resultera antingen i att mottagaren nappar och faktiskt tycker att skämtet är roligt, men kan också resultera i att ordvitsaren är den enda som skrattar åt skämtet.
Förklarandet av ordvitsen: En ordvits som inte förstås av mottagaren trots ett förklarande skratt kan i vissa fall förklaras av ordvitsaren, som försöker förklara det roligare i det sagda. Detta leder i regel till att ingen tycker det är roligt, alternativt ett "jahaaa, då fattar jag" men inte särskilt mycket mer än det. Bör undvikas!
Den omedvetna ordvitsen: Ordvits som, vilket namnet antyder, framförs helt omedvetet, och därför är lätt att missa av personen som säger det. Själva omedvetandet är i det här fallet det som gör själva vitsen rolig. Ett exempel på en omedveten ordvits är att tappa en enkrona, varpå man säger "hoppsan, den slant" eller liknande, givetvis under förutsättning att man inte hade en tanke på att det skulle vara en ordvits.
Den medvetna ordvitsen: Denna genre kräver att ordvitsutövaren är snabbtänkt och kan leverera ordvitsen innan tiden gått ut (se den fördröjdaordvitsen nedan), vilket i ordvitssammanhang är en väldigt kort tid. Denna ordvits dras vid fullt medvetande och är ett risktagande. En målgruppsanalys (se nedan) är väldigt viktig! Ett exempel på en medveten ordvits är om man hörde den pengatappande personen som sade "hoppsan, den slant" och svarar något i stil med: "nejmen, det var ju jag som myntade det uttrycket!". Detta är också den vanligaste formen av ordvits.
Den fördröjda ordvitsen: Elementärt för en snärtig ordvits är att den måste komma spontant och snabbt. Om en ordvits dröjer alltför länge innan den uttalas riskerar själva skämtet att bli för gammalt eftersom bäst före datumet för ordvitsar är oerhört kort (jag tänkte skriva något metaskämt där om ett skämt skämt men jag lät tack och lov bli). Den fördröjda ordvitsen leder ofta till skratt riktade åt ordvitsarens oförmåga att leverera ordvitsen i tid istället för ordvitsen som sådan, vilket förstås kan vara roligt det med men kanske inte riktigt är det ordvitsaren faktiskt vill åt.
Den konstruerade ordvitsen: Denna ordvits är väldigt tillrättalagt och är möjligen rolig just för att den är så otroligt konstruerad, men är i själva verket tämligen usel. Gamla gubbar kan komma undan med sådana vitsar om de är söta, men annars är alltför konstruerade ordvitsar ingen "ritkig" ordvits. Ett exempel på en (dålig) konstruerad ordvits var en gammal klasskamrat som ställde två böcker som ett L på ett bord, och sa "Haha, kolla, en bordell!" följt av det förklarande skrattet. Efter att ingen tyckt det var roligt försökte han även med förklarandet av ordvitsen och samtliga närvarande hade hellre tittat på en jordnöt som rullar nerför ålidhemsbacken än ge honom credds för vitsen.
Den felsagda ordvitsen: En av mina personliga favoritordvitsar är den felsagda ordvitsen. Det är inte som namnet kanske antyder en ordvits som sägs fel utan istället ett ord som medvetet sägs lite fel för att framkalla en ordvits. Ett exempel på felsagd ordvits är om någon köpt 15 kg lax och ordvitsaren utbrister "Men är du inte riktigt fisk!?". (okej, jag erkänner att det var ett dåligt exempel men det är principen jag är ute efter).
Den bilanguala ordvitsen: En lite mer avancerad form av ordvits är den bilanguala ordvitsen där andra språk än svenskan blandas in för att framkalla någon form av skämt; oftast är engelska det språk som används. Exempel på bilanguala ordvitsar är när någon får två gäss i julklapp och utropar "Yes!" eller när ett barn brutit ett ben och mamma säger "Äh, leg av, det är inget att gråta åt!". (okej, nu känner jag att mina exempel är helt fantastiskt usla men jag säger återigen att det är principen jag är ute efter!)
Den alltför förberedda ordvitsen: Denna form av ordvitsar dras av människor som planerat sin vits i förväg. Ofta har de planerat en ordvits som de kan dra när en person frågar något speciellt. Ett tydligt exempel på detta är när någon person frågar om ordvitsaren kan skicka julmusten, varpå denne svarar något i stil med "ååh, muste jag?!".
Den slitna ordvitsen: Denna ordvitsgenre har många likheter med den alltför förberedda ordvitsen och det kan ibland vara svårt att skilja dessa två åt. Slitna ordvitsar är vitsar som använts alldeles för ofta för att ge det spontana och snabbtänkta intryck som en vanlig ordvits ska ge. Exemplet ovan med julmusten är en sliten ordvits. Ett annat exempel är när någon misslyckas med en sås och säger "Äsch, det är sås det ska vara".
Den misslyckade ordvitsen: Denna typ av ordvitsar dras i regel när ordvitsaren hamnat i tidsnöd, alternativt fått hybris och tror att allt denne säger blir roligt. Ett väldigt bra exempel på en misslyckad ordvits skedde när en person, vars identitet jag inte tänker avslöja för jag gillar min pappa, hällde upp ett glas nektar (drycken) och drack, och sa "Ååh, det smakar perfektar". Sekunden efter personen yttrade detta insåg han att det enbart var uselt och långsökt. Det enda ordvitsiga i denna ordvits var att nektar och perfektar (som inte är ett riktigt ord) rimmar. Ytterligare kommentarer överflödiga.
Piteå-Tidningens ordvitsar: Tidningar i allmänhet och PT i synnerhet brukar ofta försöka sig på att dra lustiga ordvitsar i sina rubriker. Dessa ordvitsar är ofta både konstruerade och slitna. Exempel: "Anders har många bollar i luften" (bredvid en bild på en kille som kastar upp fem bollar i luften), "(S)eger!" (efter att sossarna vunnit valet eller liknande) eller "Anja Pärson är på g!" (efter att Anja kommit 4 i Super G-tävling i Innsbruck eller något liknande).
Den oförlåtliga ordvitsen: Anledningen till att jag skrev hela det här superjättelånga inlägget beror på att jag såg en artikel av Robert Laul på Sportbladet igår där han intervjuar Henrik Larsson om hans framtida karriär. Han avslutar artikeln med att göra någon slags analys (tror jag, jag kan ha missuppfattat) och försöker skämta till det genom att kalla analysen för "Analaulsen". Jättedåligt, kasst, långsökt, vidrigt och även ett obegripligt sätt att framhålla sitt eget namn lite extra. Skäms, Robert!
Nu ska jag skicka ett mail till honom. Hoppas att han svarar. Det vore roligt.
