Nazistläraren
Nu verkar bloggen fungera igen, vilket känns bra då jag verkligen är i behov av att skriva av mig. Jag är nämligen oerhört förbannad just nu, vilket inte brukar höra till vanligheterna då jag oftast är ganska lugn av mig. Mina vänner som umgåtts med mig under senaste dagarna har nog redan hört det, men ni får väl helt enkelt leva med att få höra det igen: Jag kommer med största sannolikhet bli avstängd från min lärarutbildning!
Jag blev, minst sagt, väldigt häpen när jag i mitten av förra veckan fick ett brev från universitetsledningen, som avrådde mig starkt från fortsatta studier vid Umeå Universitet. Anledningen var enligt dem att jag misskött mig upprepade gånger under VFU-perioden. Detta var högst överraskande för mig och kom som en blixt från klar himmel. Jag har inte ens blivit varnad om att jag på något sätt misskött mig under praktiken - vare sig från de handledare jag haft eller från någon av universitetslärarna. Men ändå kommer de och påstår att jag misskött mig inte bara en gång, utan upprepade gånger!
Jag kontaktade naturligtvis Umeå Universitet för att få reda på den egentliga orsaken till att de råder mig att avbryta utbildningen, men tack vare diverse byråkratinördar slussades jag mest runt i systemet och skickades från den ena instansen till den andra. Slutligen fick jag dock, via VFU-enheten, reda på att jag blivit anmäld för att ha spridit nazistisk propaganda vid undervisningen under VFU-period. Jag blev väldigt paff, inte minst då jag tar avstånd ifrån allt vad nazism heter. Men jag vet mycket väl var det kommer ifrån. Under ett par lektioner har jag nämligen burit en röd bindel med ett svart hakkors på min vänstra arm, samt haft en tämligen auktoritär och disciplinerad stil. Jag har dock alltid klargjort för eleverna i de berörda klasserna att det varit i syfte att utveckla kritiskt tänkande och få dem att leva sig in i hur det kan ha varit att vara ung i Nazityskland på 40-talet.
Uppståndelsen väcktes framförallt efteråt i cafeterian då elever som inte informerats om min undervisning såg nazistsymbolen på min arm. Jag ställer mig dock helt oförstående till detta, och istället tycker jag att det är samhällets och till viss del föräldrarnas ansvar att eleverna måste kunna kritiskt granska vad som sker inför sina ögon. Framförallt måste de lära sig att förstå ironi. Som lärare anser jag att kan göra egentligen vad jag vill - även klä mig som Hitler - utan att för den skull anklagas för att föra fram nazistisk propaganda!
Jag vill återigen klargöra att jag på alla möjliga sätt tar avstånd från allt vad nazism innebär och att detta inlägg inte ska misstolkas. Det jag menar är att jag anser att jag blivit anklagad på vad jag anser vara felaktiga grunder. Universitetsledningen menar dock att jag bör avbryta min utbildningen eftersom jag antagligen inte kommer att kunna få jobb i framtiden, men jag tror att det är systemet och inte mig det är fel på. Men samtidigt vet man ju aldrig...
Vad säger ni? Bör jag avbryta min lärarutbildning och bli något annat, och isåfall vad?
Jag blev, minst sagt, väldigt häpen när jag i mitten av förra veckan fick ett brev från universitetsledningen, som avrådde mig starkt från fortsatta studier vid Umeå Universitet. Anledningen var enligt dem att jag misskött mig upprepade gånger under VFU-perioden. Detta var högst överraskande för mig och kom som en blixt från klar himmel. Jag har inte ens blivit varnad om att jag på något sätt misskött mig under praktiken - vare sig från de handledare jag haft eller från någon av universitetslärarna. Men ändå kommer de och påstår att jag misskött mig inte bara en gång, utan upprepade gånger!
Jag kontaktade naturligtvis Umeå Universitet för att få reda på den egentliga orsaken till att de råder mig att avbryta utbildningen, men tack vare diverse byråkratinördar slussades jag mest runt i systemet och skickades från den ena instansen till den andra. Slutligen fick jag dock, via VFU-enheten, reda på att jag blivit anmäld för att ha spridit nazistisk propaganda vid undervisningen under VFU-period. Jag blev väldigt paff, inte minst då jag tar avstånd ifrån allt vad nazism heter. Men jag vet mycket väl var det kommer ifrån. Under ett par lektioner har jag nämligen burit en röd bindel med ett svart hakkors på min vänstra arm, samt haft en tämligen auktoritär och disciplinerad stil. Jag har dock alltid klargjort för eleverna i de berörda klasserna att det varit i syfte att utveckla kritiskt tänkande och få dem att leva sig in i hur det kan ha varit att vara ung i Nazityskland på 40-talet.
Uppståndelsen väcktes framförallt efteråt i cafeterian då elever som inte informerats om min undervisning såg nazistsymbolen på min arm. Jag ställer mig dock helt oförstående till detta, och istället tycker jag att det är samhällets och till viss del föräldrarnas ansvar att eleverna måste kunna kritiskt granska vad som sker inför sina ögon. Framförallt måste de lära sig att förstå ironi. Som lärare anser jag att kan göra egentligen vad jag vill - även klä mig som Hitler - utan att för den skull anklagas för att föra fram nazistisk propaganda!
Jag vill återigen klargöra att jag på alla möjliga sätt tar avstånd från allt vad nazism innebär och att detta inlägg inte ska misstolkas. Det jag menar är att jag anser att jag blivit anklagad på vad jag anser vara felaktiga grunder. Universitetsledningen menar dock att jag bör avbryta min utbildningen eftersom jag antagligen inte kommer att kunna få jobb i framtiden, men jag tror att det är systemet och inte mig det är fel på. Men samtidigt vet man ju aldrig...
Vad säger ni? Bör jag avbryta min lärarutbildning och bli något annat, och isåfall vad?
Ken Lee
För ganska längesen skrev jag ett inlägg om hur man kan missuppfatta texter och inte vet hur texter egentligen går (Tjolattjo yeah yeah yeah!, Oh mama ketchupe!, går inte alls med ögon men hattarna på sné! osv...). Jag är dock inte ensam om att inte kunna texter. Eller vad sägs om denna version av Mariah Careys berömda låt "Ken Lee".... eller vad den nu heter?
Eller ska man kanske skriva examinationsuppgift istället?
Eller ska man kanske skriva examinationsuppgift istället?
Post-schlagerdepression
Nu är den absolut jobbigaste tiden på året. Att vädret inte kan bestämma sig med minusgrader, slask, snöstorm och solsken om vartannat har ingenting med saken att göra, utan jag pratar om något mycket värre. Jag pratar om post-schlagerdepressionen som alltid brukar infinna sig så här års. Och nej, jag är ingen schlagergud på något sätt, så jag sörjer på intet sätt att schlagertävlingarna är över för den här gången. Det jag sörjer är istället det fenomen som alltid brukar uppstå veckorna, ja månaderna, efter att schlagerfinalen ägt rum. Det är alla schlagerlåtar som spelas KONSTANT på radio och tv. Detta hade varit okej om det faktiskt var möjligt att undvika att höra dessa låtar, men det gör det inte. Som igår exempelvis, då jag åkte en tre timmars bussfärd mellan Piteå och Umeå, hade busschaufförren på radion. Enligt mina uträkningar spelar de Linda Bengtzing 3 gånger per timme, Charlotte Perrelli 3 gånger per timme, Sanna Nielsen 2 gånger per timme och andra okända schlagerlåtar ett par gånger till. Dessutom kröner man detta med att spela Linda Bengtzings GAMLA schlagerlåtar. Tack busschauffören, det var snällt. Jag ser för övrigt fram emot sommaren då jag kommer jobba utomhus med en fickradio som bara får in RIX. Yes!
Och på tal om något helt annat. Varför står det ofta på skyltar att man ska stänga dörren efter sig? Är inte det ganska logiskt att om man ska stänga en dörr, så gör man det efter man gått igenom? Eller finns det personer som faktiskt stänger dörren innan de öppnar den och går igenom, så att man faktiskt måste skriva ut hela meningen? Och finns det, på allvar, folk som verkligen stör sig på denna skylt, eller är det bara jag som är ovanligt störd och kan irritera sig på såna här banaliteter?
Uppd: Jag brukar ju ofta hylla bortglömda hjältar på den här bloggen, och när det ändå är schlagertema så måste jag ju bara länka till den här fantastiska nyheten . Vilken hjälte, vilket hjältedåd! Tänk om det fanns flera sådana modiga människor...
Och på tal om något helt annat. Varför står det ofta på skyltar att man ska stänga dörren efter sig? Är inte det ganska logiskt att om man ska stänga en dörr, så gör man det efter man gått igenom? Eller finns det personer som faktiskt stänger dörren innan de öppnar den och går igenom, så att man faktiskt måste skriva ut hela meningen? Och finns det, på allvar, folk som verkligen stör sig på denna skylt, eller är det bara jag som är ovanligt störd och kan irritera sig på såna här banaliteter?
Uppd: Jag brukar ju ofta hylla bortglömda hjältar på den här bloggen, och när det ändå är schlagertema så måste jag ju bara länka till den här fantastiska nyheten . Vilken hjälte, vilket hjältedåd! Tänk om det fanns flera sådana modiga människor...
Långfredagen
Idag är det långfredagen, vilket innebär att dagens inlägg kommer att vara extra tråkigt. På långfredagen är nämligen allt roligt förbjudet, vilket vi i vår familj är väldigt noga med. Världsliga ting som bio, kortspel, Mariokart, god mat, musik eller allmänt trevligt sällskap är med andra ord således förbjudet och istället brukar vi, i enskildhet, titta på inspelade avsnitt av Kvinnofängelset eller buskis med Stefan och Krister hela dagen - allt för att påminnas om vilket lidande Jesus genomled denna dag för ett antal år sedan. Därefter äter vi en kulinarisk måltid bestående av "Blojta" (och vet ni inte vad det är - grattis) och oblater. Det faktum att jag sitter vid en dator idag är i sig en synd, men eftersom jag sitter på en oskön stol vid en dator som tar cirkus en halvtimme bara att starta, anser jag syndandet i sin ordning. Dessutom använder jag min, och er, dyrbara tid till meningslöst dravel, vilket också är ett steg för att påminna om lidandet.
Ett påskkort ska ni dock få, men eftersom detta är långfredagen, gjorde jag det fult med flit. I paint. Eller så brister mina estetiska egenskaper något; det beror lite på ens utgångspunkt. Men sjäva idéen med kortet är ändå snodd så det gör inget. Jag hittade bara inte originalbilden.
Så, passa på att ha en glad påsk, men se till att det inte blir för roligt. Det är trots allt långfredag idag.
Ett påskkort ska ni dock få, men eftersom detta är långfredagen, gjorde jag det fult med flit. I paint. Eller så brister mina estetiska egenskaper något; det beror lite på ens utgångspunkt. Men sjäva idéen med kortet är ändå snodd så det gör inget. Jag hittade bara inte originalbilden.
Så, passa på att ha en glad påsk, men se till att det inte blir för roligt. Det är trots allt långfredag idag.
Na na na na na na na na na
...och när jag ändå är inne i ett kreativt flöde så slänger jag in ett visst klassiskt intro.
Det var bättre förr. Grammis för bästa låttext?
Det var bättre förr. Grammis för bästa låttext?
Angående gårdagens toalettkvinna
"Some of the details are a little disturbing." Nähä?
Hursomhelst - vem är knasigare? Toalettkvinnan eller toalettkvinnans pojkvän?
Toalettkvinnan
Det är förstås ingen nyhet att vi lever i en bisarr värld, men det här får en ju att börja undra om man inte borde emigrera till Mars. Vilka människor det finns!
Därför får jag ha en rasslig cykel
När jag cyklar omkring på min cykel väcker jag döda av allt rassel och oljud som den åstadkommer. Då jag har tummen mitt i handen gällande tekniska prylar är det också med ansvar för cykelns överlevnad som jag "mekar" med den. Med andra ord låter jag bli. Det känns som att risken är större att jag har sönder cykeln mer än att jag faktiskt lagar den, om jag nu försöker mig på en reparation. Som student är jag dessutom ganska snål, så att betala relativt stora summor pengar för att en mekaniker ska fixa en cykel, som egentligen fungerar som den ska om man bortser från att den låter som en galen hamster i en plåtburk, känns helt enkelt inte särskilt lockande. Många stör sig på min cykel. Kanske med rätta också. Men jag har faktiskt ett väldigt bra argument för att låta cykeln rangla vidare. Jag ska förklara varför.
De allra flesta har säkert stött på problemet - hur kör man om en tant utan att skrämma henne? Detta problem uppstår oftast på mindre trafikerade cykelvägar där antalet fotgängare och cyklister är få. Problemet uppstår då man kommer cyklandes och har en tant som går åt samma håll framför en. Tanten har oftast dålig hörsel. Då har man ett antal olika val:
Dåliga val:
- Man cyklar helt enkel om tanten, vilket hon inte är beredd på och hon blir jätterädd och riskerar hjärtattack.
- Man cyklar upp ganska nära henne och använder ringklockan, varpå ljudet skrämmer henne, och hon blir jätterädd och riskerar hjärtattack.
- Man använder ringklockan i god tid, men tanten hör inte ringklockan och är inte beredd när man kommer, blir jätterädd och riskerar hjärtattack.
- Man låtsas hosta eller liknande för att tanten ska höra, men antingen hör tanten inte, blir skrämd och riskerar hjärtattack, eller så hör hon och blir skrämd av det plötsliga ljudet, blir jätterädd och riskerar hjärtattack.
- Man bromsar in och cyklar lika långsamt som tanten och kommer i princip aldrig fram. Här måste man vara noga att man inte cyklar tillräckligt nära henne, för då kan hon se en, bli jätterädd och riskera hjärtattack.
Så princip hur man än gör när man försöker cykla om en tant, blir hon skrämd. Ja nästan, i alla fall, åtminstone upplevde jag det så tidigare. Numera finns det ju ett bra val också:
- Man använder min rasselcykel, som ger ifrån sig ett jämnt, stadigt och ständigt oljud, som långsamt växer fram och som tanten hinner bli förberedd på innan man kan göra en vacker manöver som tar sig förbi tanten. På detta sätt kan man till och med ge ifrån sig en vänlig hälsning och lyfta på sin hatt åt tant, (förutsatt att man har en hatt då), och ingen riskerar någon hjärtattack utan alla får leva i frid och fröjd.
Så, innan ni klagar på mig eller någon annan som cyklar omkring på en oljudsbringande cykel - rannsaka er själva! Tänker Ni på de tanter ni cyklar om?
* Tilläggas kan också göras att ringklockan på min cykel är kaputt och fungerar inte. Jag är heller inte jätteförtjust i att ropa "pling" eller liknande som ringklockssubstitut. Jag är lite för cool för sånt. Därför är cykelrasslandet än mer befogat.
De allra flesta har säkert stött på problemet - hur kör man om en tant utan att skrämma henne? Detta problem uppstår oftast på mindre trafikerade cykelvägar där antalet fotgängare och cyklister är få. Problemet uppstår då man kommer cyklandes och har en tant som går åt samma håll framför en. Tanten har oftast dålig hörsel. Då har man ett antal olika val:
Dåliga val:
- Man cyklar helt enkel om tanten, vilket hon inte är beredd på och hon blir jätterädd och riskerar hjärtattack.
- Man cyklar upp ganska nära henne och använder ringklockan, varpå ljudet skrämmer henne, och hon blir jätterädd och riskerar hjärtattack.
- Man använder ringklockan i god tid, men tanten hör inte ringklockan och är inte beredd när man kommer, blir jätterädd och riskerar hjärtattack.
- Man låtsas hosta eller liknande för att tanten ska höra, men antingen hör tanten inte, blir skrämd och riskerar hjärtattack, eller så hör hon och blir skrämd av det plötsliga ljudet, blir jätterädd och riskerar hjärtattack.
- Man bromsar in och cyklar lika långsamt som tanten och kommer i princip aldrig fram. Här måste man vara noga att man inte cyklar tillräckligt nära henne, för då kan hon se en, bli jätterädd och riskera hjärtattack.
Så princip hur man än gör när man försöker cykla om en tant, blir hon skrämd. Ja nästan, i alla fall, åtminstone upplevde jag det så tidigare. Numera finns det ju ett bra val också:
- Man använder min rasselcykel, som ger ifrån sig ett jämnt, stadigt och ständigt oljud, som långsamt växer fram och som tanten hinner bli förberedd på innan man kan göra en vacker manöver som tar sig förbi tanten. På detta sätt kan man till och med ge ifrån sig en vänlig hälsning och lyfta på sin hatt åt tant, (förutsatt att man har en hatt då), och ingen riskerar någon hjärtattack utan alla får leva i frid och fröjd.
Så, innan ni klagar på mig eller någon annan som cyklar omkring på en oljudsbringande cykel - rannsaka er själva! Tänker Ni på de tanter ni cyklar om?
* Tilläggas kan också göras att ringklockan på min cykel är kaputt och fungerar inte. Jag är heller inte jätteförtjust i att ropa "pling" eller liknande som ringklockssubstitut. Jag är lite för cool för sånt. Därför är cykelrasslandet än mer befogat.
Vardagsbitterhet
Jag kommer nu att publicera ett inlägg som jag förmodligen kommer att bli lynchad för, eller åtminstone få arga blickar, upprörda kommentarer, flåsiga telefonsamtal eller kanske en arg lapp i tvättstugan riktad mot mig (vi bor trots allt i Sverige). Jag kommer nämligen sätta mig på tvären och motsätta mig all hysteri kring en viss komiker som i största allmänhet är i ropet just nu, och omåttligt populär, kanske främst bland gymnasietjejer. Det är en person som man ska gilla, helt enkelt. Och jo, han är rätt rolig, ibland. Han har sina stunder och har absolut fått fram komiska poänger. Men - inte är han väl SÅ himla rolig?
Jag pratar om Björn Gustafsson; den där söte killen med guldlockar som gör samma grej som Johan Glans gjorde förut - spelar lite barnslig, töntig och väldigt svensson. Han är förstås väldigt söt, vilket bidrar till att alla tycker han är "så hiiiiimla rooolig!" (nej, hade Richard Wolff eller Iain Dowie gjort samma grej hade de inte blivit lika populära - även om jag själv hade skrattat gott, åtminstone åt Iain, men det gör jag i och för sig alltid när jag ser honom). Och det är kul, ett tag, men hans grej börjar väl ändå kännas lite urvattnat nu? Så unikt är det inte. Hur länge kan man göra samma grej och fortfarande göra det roligt? Den där "gatumagikergrejen" har folk redan gjort på youtube, t.ex. Nej, grabben är överskattad!
Eller, mest trolig - är det bara jag som är bitter för att jag är ungefär lika gammal, inte alls lika snygg och absolut inte lika populär? För att jag inte är lika rolig och för att jag inte har lika gulligt hår? Och kanske framförallt - Sofia är mer orolig för att Björn ska ragga på den där sidekicken Nour än att jag ska drunkna i duschen. Ska det vara så!?
Fast det är såklart ändå bra att Björn finns. Så länge folk tycker att han är rolig, skrattar folk mer och är allmänt lyckligare. Det behövs faktiskt. Men jag önskar ändå att Iain Dowie vore ståuppare istället för Björn. En annan önskan är att jag kommer på hur man ändrar den här texten så den slutar vara centrerad? Den går inte att få marginaljusterad nu, eftersom bilden är det, och det inte går att fixa texten nu av någon mystisk anledning? Åh, jag ångrar nästan att jag kände mig tvungen att slänga in en bild på Sverker, men han är ju så söt! Nåväl, lite centrering av text har såvitt jag vet inte särskilt många dött av. Jag ber dock om ursäkt ändå. Någon som vet hur man gör? Det vill inte ändra. Och förlåt för detta långa, meningslösa stycket. Det var inte meningen, jag kunde bara inte stanna!
Min guide till ett bättre liv
Det finns vissa frågor och val som gäckat mänskligheten i alla tider. Tänk så lätt livet vore om man fick svar på alla saker och ting redan från början. Visst skulle det bli lite tråkigare och händelselöst, men det vore onekligen praktiskt också. Jag ska hjälpa er på traven genom att helt enkelt ge svaren på några av livets viktigaste val. Min åsikt är den enda som räknas:
Gul, grön eller brun banan?
När den är helt gul och fått några enstaka bruna fläckar på skalet är den som godast. Beror också på temperatur, men den ska inte vara kall utan helst rumstempererad.
Anders Svensson eller Kim Källström i startelvan?
Källström har varit alldeles för ojämn och orutinen skiner stundtals igenom ibland så jag tycker inte att Lagerbäck gjort fel som tagit ut Svensson gång på gång, men nu är tronskiftet här och Källström bör givetvis peta Svensson framöver, förutsatt att Linderoth är skadefri. Ledsen Anders, men frisparksmålet mot Argentina kan man inte leva på hur många år som helst.
Brittiska eller amerikanska versionen av The Office?
Att det överhuvudtaget behöver finnas en sådan fråga är skamligt i sig. Den brittiska. Givetvis.
Palt eller kroppkakor?
Palt. Och det säger jag inte bara för att jag är pitebo. Lyssna på namnen en gång så finns det ju bara ett ordentligt svar.
Beatles eller Rolling Stones?
Här blir det knepigare! Rolling Stones har ett par riktiga dängor, och låtar som Paint it black och Gimme Shelter m.fl. är fortfarande riktigt bra, men Beatles har större spännvidd och många bra låtar, och är tveklöst det viktigaste bandet i musikhistorien men även kulturhistorien. Rätt svar är alltså: Beatles.
Pest eller kolera?
Båda sjukdomarna är rätt lätta att undvika idag (förutsatt att man bor i Sverige) och är inte heller särskilt farliga. Men kolera skulle jag nog välja. Det är såklart inte kul att sitta med diarré och andra tarmproblem men jag föredrar nog det framför alla olika sorters pest man kan få, som t.ex. böldpest, blodpest och lungpest. De i sin tur kan ju dessutom ge upphov till diarré de också, så... ja, valet är helt enkelt att jag skulle välja kolera framför pest.
Hasse eller Tage?
Svårt val, inte minst eftersom de egentligen hör ihop. Men jag får nog säga Tage där ändå. Hasse kan bli lite för... jag vet inte, och förlåt Sofia, men för skånsk. Tage var lite mer laidback och underfundig, och även om Hasse och Tage kanske är lite föråldrad humor nuförtiden gillar jag dem ändå. Båda två. Men Tage mest.
Piff eller Puff?
Puff, såklart. Han har röd näsa och är lite dummare än Piff. I den mån man faktiskt kan skilja på dem, vill säga. Ytterligare motivering känns överflödig.
Pinkerton eller The Blue Album?
Alla som haft en Weezerperiod i livet vet vad jag menar. Jag har svaret också. The Blue Album har förvisso mer hits och är kanske jämnare också, men Pinkerton är bättre i längden, mer experimentell och viktigare för musiken. Den är spretigare men helt enkelt häftigare.
Plättar eller pannkakor?
Ännu en fråga som egentligen inte borde behövas. Men! Det logiska plättsystemet lyder:
Pannkaka, plättar, småplättar. I den ordningen. Krångla inte till det mer; det där är smartast och det vet ni!
R eller L eller RL eller LR?
Nej, förlåt, jag är töntig. Men försök säga det snabbt tre gånger, klarar du det får du en freestyle i rosa plast.
Mario eller Luigi?
Jag har nog alltid varit en sucker för andrahandshjältar, så jag säger Luigi på den punkten. Och i Super Mario 2 springer han ju så lustigt. Ett enkelt val.
Kaviaaaar eller kavvjar?
Kavvjar! Men det viktigaste är ändå att det inte uttlas kaaaavjar som vissa äldre herrar säger.
Stefan eller Krister?
Det spelar ingen roll alls. Så länge jag slipper titta på det är jag nöjd.
Sean Connery, Roger Moore, George Lazenby, Timothy Dalton, Pierce Brosnan eller Daniel Craig?
Detta har jag varit in på i tidigare inlägg, och med risk för att vara universums mest ickeoriginella människa får jag svara Sean Connery på denna. Han är och förblir Mr Bond, även om flera andra godkända försök gjorts. Min absolut ickefavorit är i alla fall Roger Moore. Där håller nog inte alla med mig. Men jag har givetvis mer rätt.
Hund eller katt?
Hundar hoppar upp och nosar en i skrevet. De slickar en i ansiktet, hårar ner möbler och kläder. Äger man en hund måste man ut och plocka upp dess bajs i regnet lördagmornar klockan 07.00. De blir alldeles i gasen så fort någon kommer på besök. Katter däremot är jag allergisk mot. Således är svaret mycket enkelt. Katt.
Hajen 1, Hajen 2, Hajen 3 eller Hajen 4?
Det finns bara en film, och det är Hajen. Den som säger "Hajen 1" borde kölhalas. Uppföljarna har ingenting med Hajen att göra och gör bara världen till en sämre plats att leva i. Och när vi ändå är igång vill jag passa på att tillägna lite minne till Roy Scheider som spelade polischefen Martin Brody. Vila i frid.
Det där var en liten guide till några olika val i livet som du kanske måste göra. Nu vet du i alla fall hur du ska göra. Om det blir aktuellt återkommer jag med fler råd. Tack och hej!
Gul, grön eller brun banan?
När den är helt gul och fått några enstaka bruna fläckar på skalet är den som godast. Beror också på temperatur, men den ska inte vara kall utan helst rumstempererad.
Anders Svensson eller Kim Källström i startelvan?
Källström har varit alldeles för ojämn och orutinen skiner stundtals igenom ibland så jag tycker inte att Lagerbäck gjort fel som tagit ut Svensson gång på gång, men nu är tronskiftet här och Källström bör givetvis peta Svensson framöver, förutsatt att Linderoth är skadefri. Ledsen Anders, men frisparksmålet mot Argentina kan man inte leva på hur många år som helst.
Brittiska eller amerikanska versionen av The Office?
Att det överhuvudtaget behöver finnas en sådan fråga är skamligt i sig. Den brittiska. Givetvis.
Palt eller kroppkakor?
Palt. Och det säger jag inte bara för att jag är pitebo. Lyssna på namnen en gång så finns det ju bara ett ordentligt svar.
Beatles eller Rolling Stones?
Här blir det knepigare! Rolling Stones har ett par riktiga dängor, och låtar som Paint it black och Gimme Shelter m.fl. är fortfarande riktigt bra, men Beatles har större spännvidd och många bra låtar, och är tveklöst det viktigaste bandet i musikhistorien men även kulturhistorien. Rätt svar är alltså: Beatles.
Pest eller kolera?
Båda sjukdomarna är rätt lätta att undvika idag (förutsatt att man bor i Sverige) och är inte heller särskilt farliga. Men kolera skulle jag nog välja. Det är såklart inte kul att sitta med diarré och andra tarmproblem men jag föredrar nog det framför alla olika sorters pest man kan få, som t.ex. böldpest, blodpest och lungpest. De i sin tur kan ju dessutom ge upphov till diarré de också, så... ja, valet är helt enkelt att jag skulle välja kolera framför pest.
Hasse eller Tage?
Svårt val, inte minst eftersom de egentligen hör ihop. Men jag får nog säga Tage där ändå. Hasse kan bli lite för... jag vet inte, och förlåt Sofia, men för skånsk. Tage var lite mer laidback och underfundig, och även om Hasse och Tage kanske är lite föråldrad humor nuförtiden gillar jag dem ändå. Båda två. Men Tage mest.
Piff eller Puff?
Puff, såklart. Han har röd näsa och är lite dummare än Piff. I den mån man faktiskt kan skilja på dem, vill säga. Ytterligare motivering känns överflödig.
Pinkerton eller The Blue Album?
Alla som haft en Weezerperiod i livet vet vad jag menar. Jag har svaret också. The Blue Album har förvisso mer hits och är kanske jämnare också, men Pinkerton är bättre i längden, mer experimentell och viktigare för musiken. Den är spretigare men helt enkelt häftigare.
Plättar eller pannkakor?
Ännu en fråga som egentligen inte borde behövas. Men! Det logiska plättsystemet lyder:
Pannkaka, plättar, småplättar. I den ordningen. Krångla inte till det mer; det där är smartast och det vet ni!
R eller L eller RL eller LR?
Nej, förlåt, jag är töntig. Men försök säga det snabbt tre gånger, klarar du det får du en freestyle i rosa plast.
Mario eller Luigi?
Jag har nog alltid varit en sucker för andrahandshjältar, så jag säger Luigi på den punkten. Och i Super Mario 2 springer han ju så lustigt. Ett enkelt val.
Kaviaaaar eller kavvjar?
Kavvjar! Men det viktigaste är ändå att det inte uttlas kaaaavjar som vissa äldre herrar säger.
Stefan eller Krister?
Det spelar ingen roll alls. Så länge jag slipper titta på det är jag nöjd.
Sean Connery, Roger Moore, George Lazenby, Timothy Dalton, Pierce Brosnan eller Daniel Craig?
Detta har jag varit in på i tidigare inlägg, och med risk för att vara universums mest ickeoriginella människa får jag svara Sean Connery på denna. Han är och förblir Mr Bond, även om flera andra godkända försök gjorts. Min absolut ickefavorit är i alla fall Roger Moore. Där håller nog inte alla med mig. Men jag har givetvis mer rätt.
Hund eller katt?
Hundar hoppar upp och nosar en i skrevet. De slickar en i ansiktet, hårar ner möbler och kläder. Äger man en hund måste man ut och plocka upp dess bajs i regnet lördagmornar klockan 07.00. De blir alldeles i gasen så fort någon kommer på besök. Katter däremot är jag allergisk mot. Således är svaret mycket enkelt. Katt.
Hajen 1, Hajen 2, Hajen 3 eller Hajen 4?
Det finns bara en film, och det är Hajen. Den som säger "Hajen 1" borde kölhalas. Uppföljarna har ingenting med Hajen att göra och gör bara världen till en sämre plats att leva i. Och när vi ändå är igång vill jag passa på att tillägna lite minne till Roy Scheider som spelade polischefen Martin Brody. Vila i frid.
Det där var en liten guide till några olika val i livet som du kanske måste göra. Nu vet du i alla fall hur du ska göra. Om det blir aktuellt återkommer jag med fler råd. Tack och hej!
Bisarra bär
Ikväll bjuds det på två bär, som egentligen borde vara totalt olika men ändå är helt sanslöst lika, enligt mig. Eller vad sägs egentligen om likheten mellan Billy Corgan, sångaren i Smashing Pumpkins, och hans tvillingsyster Kirsten Dunst?
Nu tänker ni "Äsch, de där var väl inte ett dugg lika! Han har ju inte ens hår på huvudet!" men jag kan garantera att likheten finns där, även om den inte är övertydlig på just dessa bilder. Likheten infinner sig framförallt i tänderna och käkbenen, som självfallet inte syns på dessa bilder. För att bevisa att jag har rätt postar jag en länk till en av Smashing Pumpkins videor, där Kirsten Dunst faktiskt klippt sig korthårig och mimar till sången. Dessutom gör Alan Rickman en liten cameo, där han i rollen som Professor Snape även agerar bandmedlem i vissa klipp. Eller är det Clive Owen? Jag är inte säker. Kan vara någon slags hybrid mellan båda.
Tyvärr är videon inte till en av Smashings allra bästa låtar, men den är helt okej. Det är ändå inte i första hand låten utan likheten ni ska titta efter. Se klippet och avgör själv. Som sagt ska ni framförallt kolla efter tänderna och käkbenen/kinderna så förstår ni vad jag menar, förutsatt att ni vet hur Kirsten ser ut.
Dagens bär
Ja, och eftersom jag ändå gör ett test i hur antalet uppdateringar per dag generar besökare så tänkte jag även slänga in ett bär jag tänkt på ett bra tag nu...
´
´Annika Sörenstam VS Per Elofsson alltså. Två (f.d) elitidrottare i helt olika sporter, men framförallt är de obehagligt lika varandra rent utseendemässigt. Eller är det bara jag som tycker de är oerhört lika? Som vanligt är det alltid svårt att hitta bilder där de är lika bäriga som i verkligheten, men ni ser väl någon likhet... eller? Jag tycker det är hur likt som helst, speciellt näsa och mun!
Att resa med Norrlandskustbussen, del II
Jag var på väg hem från dagens praktik och satt på bussen från Skellefteå hem till Piteå, vilket är en resa som tar ungefär 1 timme och 20 minuter. Jag var ganska trött, så jag tänkte att jag lika gärna kunde sova en stund. Jag kände dock aldrig att jag riktigt somnade, utan istället hamnade jag i det där ständiga gränslandet mellan sömn och vakenhet - det känns som att man är helt vaken och bara blundar, men någonstans är man ändå inte helt närvarande.
Hursomhelst. Jag lyckades aldrig riktigt beträda John Blunds värld av den enkla anledningen att jag hela tiden hörde hur mannen som satt bakom mig snarkade. Inte sådär högt och bräkande, utan mer bara att det... jaa... snorade baklänges, liksom? Egentligen brukar jag inte bry mig så mycket om snarkningar, men jag hörde i alla fall snarkandet konstant och satt i halvsömn hela vägen. Trodde jag. För plötsligt vaknade jag med ett ryck av att jag gav ifrån en sån där grisflämtning, som förmodligen varenda en på bussen hörde. Lite diskret vände jag mig om, och upptäckte att mannen som satt bakom mig inte alls fanns överhuvudtaget utan hade hoppat av för längesedan. Med andra ord - halvsömnen jag befann mig var alltså sömn, och det var jag som utförde snarkljudet.
Så - hur ska man göra om man vill sova, men inte är riktigt säker på om man snarkar eller inte? Det känns som att det finns roligare saker att göra än att sitta och göra snarkningsljud på en fullsatt buss. Att jag dreglade tror jag ingen såg, så det är lugnt. Och det finns ju hakklapp.
(för del I, klicka här)
På resande fot!
Det är möjligt att kommer bli lite tystare framöver här på bloggen ett tag, men det är helt enkelt för att jag är ute på äventyr. För er som missat det kan man dock följa med på min spännande resa via resdagboken. Följ gärna med på färden! Hoppas att det blir många kommentarer och att min hemlängtan inte blir för stark.
Jag hoppas och tror dock att det blir en spännande och händelserik resa, och jag vill givetvis att så många som möjligt följer med! Om inte kroppsligen, så åtminstone via nätet.
Tills vi hörs igen: ta hand om er!
Jag hoppas och tror dock att det blir en spännande och händelserik resa, och jag vill givetvis att så många som möjligt följer med! Om inte kroppsligen, så åtminstone via nätet.
Tills vi hörs igen: ta hand om er!
Anledning till extas
Jag vet att det är lite lamt att bara lägga upp en länk till youtube, men jag kände att det var dags för en gammal MacGyver-goding:
Givetvis är denna låt bäst med den svenska översättningen: "Hårdingar! H-h-h-hårdingar!" Detta klipp är för övrigt, som någon uttryckte det, ett levande exempel på hur MacGyver parallellt är 80- och 90-talets bästa och sämsta serie samtidigt. Jag vet inte om jag håller med det påståendet, för detta är ju briljant. På sitt sätt. Förstås.
Dystopi
Eftersom läraryrket just nu har en tämligen dyster utsikt på arbetsmarknaden har jag funderat litegrann på alternativa försörjningsmedel. En metod hade varit att köpa tusentals trisslotter och helt enkelt lita på turen, men på just den fronten brukar jag aldrig ha någon vidare lycka, så det är uteslutet. Jag är dessutom lite för lat för att ha ett "ordentligt" jobb vid sidan av studierna och att micra flott på McDonalds lockar mig inte i någon högre utsträckning.
En annan faktor att ta tillvara på är mina faktiska kompetenser - vad är jag egentligen duktig på? Jag tror inte att det räcker att skriva att jag klarade ut MegaMan 2 jättesnabbt när jag var sex år för att få ett bra jobb, och några egentliga kvaliteter utöver det har jag nog inte. Den "breda utbildningsbas" som jag fått tack vare idoga gymnasiestudier (nåja) på samhällsprogrammet är inte mycket att hänga i granen. Samma sak gäller mitt lekår på folkhögskola. Så - hur ska jag göra för att snabbt tjäna lite extra pengar, med minsta möjliga ansträngning, utan att sälja knark eller annat olagligt?
Jag kom snart på en briljant idé! Det finns en sak som alla klarar av, som inte heller kräver särskilt mycket av en och som man kan förlägga arbetsbördan precis som man vill med. Dessutom är det en inkörsport till framgång och kändisskap. Typ. Jag pratar, givetvis, om att skriva tantsnusk för Harlequin. Av denna enkla anledning skickade jag därför ett gulligt litet mail till Harlequins redaktion och frågade vad som krävdes för att skriva Harlequinromaner. Svaret dröjde inte länge:
Hej Tomas!
Just nu tar vi inte emot manus utifrån. Vi erbjöd det på hemsidan ett tag, men har fått in så mycket som vi inte hinner titta på.
Svar på dina frågor: Det som krävs är att man har berättartalang, fantasi och ett språk som är intressant och bra - och grammatiskt korrekt.
Inga Harlequinromaner har skrivits på svenska och givits ut, alla är skrivna i England, Australien eller USA.
Med vänliga hälsningar
Redaktionen
Det kändes nedslående att få detta besked. Jag trodde verkligen jag hade en superplan när jag tänkte tjäna lite extraslantar genom att skriva tantsnusk, men nu brast alltså den planen. Det hade varit perfekt helt enkelt, för jag påstår (och detta utan ett uns av skryt eller liknande) att det inte skulle vara några problem alls att skriva en harlequinroman. Någorlunda korrekt grammatik vill jag hävda att jag besitter. Dessutom är fantasin helt klart i klass med andra harlequinböcker och jag kan nog fler synonymer på människokroppens intimare delar än vad jag kanske skulle erkänna för mina föräldrar, vilket kan vara bra i harlequinsammanhang. Givetvis hade jag varit tvungen att ha någon galant, kvinnlig pseudonym för att i framtiden kunna visa mig öppet utan att skämmas, men det hade ändå varit en ganska trevlig tillfredställelse att se något man själv skrivit publicerat med ett flott omslag av samma kaliber som omslaget ovan har, även om man inte öppet kan stå för vad som står i. Och framförallt - det hade gett klirr i studentkassan!
Så, mina vänner, när nu detta försök gick i stöpet eftersom de inte ens läser inskickade manus - vad ska jag nu försörja mig på om jag inte får något lärarjobb i framtiden? Förslag mottages tacksamt!
En annan faktor att ta tillvara på är mina faktiska kompetenser - vad är jag egentligen duktig på? Jag tror inte att det räcker att skriva att jag klarade ut MegaMan 2 jättesnabbt när jag var sex år för att få ett bra jobb, och några egentliga kvaliteter utöver det har jag nog inte. Den "breda utbildningsbas" som jag fått tack vare idoga gymnasiestudier (nåja) på samhällsprogrammet är inte mycket att hänga i granen. Samma sak gäller mitt lekår på folkhögskola. Så - hur ska jag göra för att snabbt tjäna lite extra pengar, med minsta möjliga ansträngning, utan att sälja knark eller annat olagligt?
Jag kom snart på en briljant idé! Det finns en sak som alla klarar av, som inte heller kräver särskilt mycket av en och som man kan förlägga arbetsbördan precis som man vill med. Dessutom är det en inkörsport till framgång och kändisskap. Typ. Jag pratar, givetvis, om att skriva tantsnusk för Harlequin. Av denna enkla anledning skickade jag därför ett gulligt litet mail till Harlequins redaktion och frågade vad som krävdes för att skriva Harlequinromaner. Svaret dröjde inte länge:
Hej Tomas!
Just nu tar vi inte emot manus utifrån. Vi erbjöd det på hemsidan ett tag, men har fått in så mycket som vi inte hinner titta på.
Svar på dina frågor: Det som krävs är att man har berättartalang, fantasi och ett språk som är intressant och bra - och grammatiskt korrekt.
Inga Harlequinromaner har skrivits på svenska och givits ut, alla är skrivna i England, Australien eller USA.
Med vänliga hälsningar
Redaktionen
Det kändes nedslående att få detta besked. Jag trodde verkligen jag hade en superplan när jag tänkte tjäna lite extraslantar genom att skriva tantsnusk, men nu brast alltså den planen. Det hade varit perfekt helt enkelt, för jag påstår (och detta utan ett uns av skryt eller liknande) att det inte skulle vara några problem alls att skriva en harlequinroman. Någorlunda korrekt grammatik vill jag hävda att jag besitter. Dessutom är fantasin helt klart i klass med andra harlequinböcker och jag kan nog fler synonymer på människokroppens intimare delar än vad jag kanske skulle erkänna för mina föräldrar, vilket kan vara bra i harlequinsammanhang. Givetvis hade jag varit tvungen att ha någon galant, kvinnlig pseudonym för att i framtiden kunna visa mig öppet utan att skämmas, men det hade ändå varit en ganska trevlig tillfredställelse att se något man själv skrivit publicerat med ett flott omslag av samma kaliber som omslaget ovan har, även om man inte öppet kan stå för vad som står i. Och framförallt - det hade gett klirr i studentkassan!
Så, mina vänner, när nu detta försök gick i stöpet eftersom de inte ens läser inskickade manus - vad ska jag nu försörja mig på om jag inte får något lärarjobb i framtiden? Förslag mottages tacksamt!
Dagens fråga
Uttalar man det Fet-tisdagen eller Fettis-dagen? Jag börjar mer och mer tro att jag levt i en lögn i hela mitt liv.
Man blir lite tjock av kyckling
Jo-Hanna hade världens roligaste reklamfilm på sin blogg, och av en slump blev det en ohyggligt äckliga blandning av två snorungar när man flyttade markören på tidslinjen till en viss punkt. Sofia råkade få syn på detta och formligen dränkte mig i tårar (av skratt, that is). Och ja, det är kanske årets mest creepy unge. Dettta är anledning nog till att jag postar den:
Det känns lite Twin Peaks eller möjligen Deliverance över den här bilden. Och ja, den är läskig. Detta är troligen världens mest onödiga inlägg, men den smällen kan jag ta. För att se den hysteriskt roliga reklamfilmen, klicka här. (Credds till Jo-Hanna!!!)
Skumma matkombinationer
Idag var det personlig premiär för en mycket speciell matupplevelse. Det hela är egentligen en idé som ett barn kan komma på, i stil med "Jaa, jag vet, vi blandar allt som är gott så blir det hur bra som helst!" och så blandar man chokladsås, hamurgare, glass och vindruvor och tror på allvar att det ska bli gott. Detta fenomen kan även uppstå bland vuxna människor, åtminstone om man befinner sig i Skellefteå. Där har någon kuf kommit på den geniala (nåja) idén att baka ihop en gammal hederlig Calzonepizza med ett skrovmål (för den som bor söder om Norrland innebär alltså ett skrovmål helt enkelt en hamburgare med tillbehör) och kalla detta för Calskrove. Då jag inte smakat delikatessen ska jag inte uttala mig om hur det smakar, men det låter ju... intressant.
Till lunch testade jag en liknande "dum idé", där man tagit två måltider som enskilt fungerar mer eller mindre som nationalrätter; på ena sidan har vi det mexikanska tacos, och på andra sidan har vi Piteås palt. Fenomenet kallas Potacos och har funnits i ganska många år, men jag har aldrig fått för mig att det vore en bra idé att smaka. Förrän idag, alltså.
Helhetsbetyg: 5 av 10 gäddor.
Potacos består av tacokryddad palt med köttfärs istället för fläsk (vilket för övrigt var en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva). Jag gick in med inställningen att jag inte skulle bli besviken om det inte var gott, men trodde ändå någonstans innerst inne att det kanske skulle vara delikat. Jag har en förkärlek till att blanda lite kryddigare grejer med mindre starka saker, vilket för övrigt är en anledning till att jag är en av dem som gillar banan till tacos, så jag trodde därför att den milda paltsmaken skulle fungera bra ihop med tacokryddorna. Problemet med Potacos var snarare att besluta vad man ska äta som tillbehör. Till palt är det lingonsylt och smör som gäller, men det är, vad jag förstår, ingen hit när man käkar tacos. Hursomhelst, jag tänkte att det är lika bra att testa, så jag körde på den varianten och tog fram smör och sylt.
Resultatet? Jaa... alltså. Jag vet inte? Jag tyckte att det var helt okej. Inget jag längtar ihjäl mig för att få stoppa i mig igen, men samtidigt inget jag vurmar över att bli bjuden på. Gott, ingen jättesuccé, men ingen flopp heller. Detta var i sig var lite av ett antiklimax - jag hade hoppats att det antingen skulle vara en riktigt delikatess, alternativt vomeringsinitierande äckligt (ursäkta, men jag älskar det ordet). Det var inget av det. Det var ganska gott, helt enkelt. Det smakade litegrann som tjockt, mjukt tacoskal. Sylten klarar man sig utan, men smöret var oväntat nog ganska gott till. Jag tror att den egentliga tanken är att man ska äta salsasås eller liknande till, men, äsch. Det är inte lika tufft, och eftersom jag är Pitebo i grund och botten måste jag givetvis hålla på gamla situationer.
Resultatet? Jaa... alltså. Jag vet inte? Jag tyckte att det var helt okej. Inget jag längtar ihjäl mig för att få stoppa i mig igen, men samtidigt inget jag vurmar över att bli bjuden på. Gott, ingen jättesuccé, men ingen flopp heller. Detta var i sig var lite av ett antiklimax - jag hade hoppats att det antingen skulle vara en riktigt delikatess, alternativt vomeringsinitierande äckligt (ursäkta, men jag älskar det ordet). Det var inget av det. Det var ganska gott, helt enkelt. Det smakade litegrann som tjockt, mjukt tacoskal. Sylten klarar man sig utan, men smöret var oväntat nog ganska gott till. Jag tror att den egentliga tanken är att man ska äta salsasås eller liknande till, men, äsch. Det är inte lika tufft, och eftersom jag är Pitebo i grund och botten måste jag givetvis hålla på gamla situationer.
Helhetsbetyg: 5 av 10 gäddor.
Inte helt oväntat var det tunnsått med bilder på potacos på internet. Det här såg faktiskt väldigt äckligt ut.
Nåväl, nu har jag åtminstone testat denna smakupplevelse. Om jag kommer testa det igen eller inte är mer osäkert, men huvudsaken är att jag åtminstone testat det. Att testa dumma idéer i matväg är något jag absolut kan stå för. Man vet helt enkelt inte om det är gott eller inte förrän man testat, hur dum idéen än kan verka från början (surströmming, någon?). Nu vet jag åtminstone vad jag tycker om Potacos.
Till sist: Dagens hemlis som jag egentligen inte får avslöja! Jo-Hanna brukar ibland lyssna på Umbrella av Rihanna. Det är sant! Pinsamt! Tihihi!
Till sist: Dagens hemlis som jag egentligen inte får avslöja! Jo-Hanna brukar ibland lyssna på Umbrella av Rihanna. Det är sant! Pinsamt! Tihihi!
Telefonkö
Igår skulle jag och Sofia fixa autogiro till Ica-kortet, och fick således ringa till Ica-banken för att fixa detta. Sofia tog ansvaret för köandet/telefonsamtalet, ty hon är haj på dylika grejer, och naturligtvis hamnade hon i telefonkö. Detta väcker framförallt tre frågor:
Var god vänta.
- Varför låter Sofia alltid så extremt trevlig i telefonen? Ett exempel: En gång, på den tiden då vi var lika ansvarslösa som politikerna och inte betalade tv-licens, ringde jag henne med skyddat nummer och påstod att jag ringde från Radiotjänst i Kiruna och att jag noterat att vi har tv och kommer att skicka faktura hem till oss. Nåväl. Det roliga med samtalet är att Sofia inte protesterar alls, utan snarare säger "Jahaa... ojdå..." och liknande. Den absoluta kulmen kommer i slutet av samtalet då jag säger att det kommer att tillkomma en tilläggsavgift på 4000 kronor för förseningsavgift då vi inte meddelat tvinnehav. Här kan man förstås tänka sig någon form av protest eller liknande. Gör Sofia det? Nej, hon säger "Ojdå... tack så mycket!". Hon är snäll. Hon var snäll mot Ica-kvinnan också. Det är förstås lika bra, så man får service snabbare. Men det är ändå värt att notera.
- Varför använder företag med telefonkö musikslingor? Jag kan tänka mig att tanken är något i stil med att det skulle vara jobbigt att sitta med en tyst lur vid örat och vänta på sin tur, men nej, det är faktiskt något jag absolut skulle kunna tänka mig. Åtminstone om man tänker på vad man får nu istället; radiohits från tidigt 2000-tal med artister som exempelvis Patrik Isaksson eller någon brassig saxofonslinga som direkt tagen ur ett dramatiskt ögonblick i Days of our Lives är dåligt i sig, men att dessutom tvingas lyssna på dem med dåligt ljud när man redan är irriterad till bristningsgränsen på grund av den långa kötiden är rent ut sagt outhärdligt.
- Kötiden är förstås omöjligt att förutspå, men ändå gissar alltid "körösten" att man har exempelvis 20 minuter kvar i kön. Det konstiga är att rösten då och då påminner en om vilken plats i kön man har, samt hur länge den tiden uppskattas vara. Du är på plats nummer 24 i kön. För att behålla din plats, var god vänta i luren. Frågan lyder alltså: För oss som inte vill behålla vår plats nr 24 i kön utan faktiskt vill komma framåt i kön, vad ska vi göra? Jag ringer inte till företaget för att köa utan för att få hjälp. Faktiskt.
Var god vänta.
