Din bortglömde hjälte

Hyllningslistan fortlöper, och idag är det inte mindre än två stycken olika bortglömda hjältar som båda två förtjänar att bäras upp på podiet. Trots att de är väldigt olika, har de samtidigt väldigt mycket gemensamt. Båda är idrottare och, får man också säga, duktiga på sin sak. Förmodligen har ingen som läser denna blogg ens hälften så mycket talang som någon av dessa har i sina respektive sporter, men ändå kommer de knappast vara ihågkomna om hundra år, såvida ingen av dem gör något sensationellt eller att det här inlägget genererar tusentals läsare, vilket är hyggligt osannolikt. Anledningen till att vi inte kommer minnas dem som egna individer är framförallt att de har mer framgångsrika tvillingsyskon. Jag pratar om inga mindre än Jenny Kallur och Andreas Ravelli:

Det är såhär vi är vana att se Andreas och Jenny - alltid som "Thomas / Sannas tvilling".

Andreas har rätt hyggliga meriter - bland annat har han vunnit två SM-guld med Öster och har även spelat 41 A-landskamper - men kommer alltid stå i skuggan av sin tvillingbror Thomas. Thomas Ravelli är som alla vet en legend, inte minst tack vare VM -94 då han var mer eller mindre kung över Sverige. Han spelade 143 A-landskamper, vilket dessutom är svenskt rekord, vann en mängd SM-guld med Blåvitt och såklart VM-bronset 1994. Jenny Kallur är i en liknande sits som Andreas. Nu är hon förvisso fortfarande aktiv och kanske slår igenom rejält om några år, men för tillfället är hon helt klart i skymundan av sin extremt populära syster. Utöver en andraplats i inomhus-EM har hon egentligen inte vunnit något, till skillnad från Sanna som vunnit flertalet medaljer och antagligen kommer vinna mycket mer innan karriären är över. Det är inget snack om saken om vem som är "bäst" mellan dem, men kollar man på deras personliga rekord i olika grenar skiljer det sig inte särskilt många tiondelar. Eller okej, ett par tiondelar i häcklöpning är förstås ganska mycket, men om du tänker hur mycket du hinner göra på 3 tiondelar inser du hur små mariginalerna är mellan att vara världsmästare och världsmästaren syster.

Det jag vill ha sagt med det här pretentiösa inlägget är att skillnaden mellan succé och ljummen mellanmjölk är antingen väldigt liten, eller så är det helt enkelt att man har en mer begåvad tvilling. Det måste vara väldigt jobbigt att vara en av världens bästa 20 bästa häcklöperskor, men utan att egentligen vinna något. Att sedan dessutom se sin tvillingsyster vinna tävling efter tävling och veta att man har "typ" samma gener - man har bara fått de gener som är lite sämre - måste vara lite... irriterande. Jag tänker mig att det måste vara ungefär samma känsla som om man ger bort en trisslott till någon man egentligen bara "halvgillar", och sen visar det sig givetvis att lotten är en vinstlott på tjugofemtusen i månaden i tjugofem år. Man gläds förhoppningsvis för den andra personens lycka och framgång, men nog skulle man med handen på hjärtat ändå vara rätt bitter för att man inte behöll lotten själv... väl?

En till faktor som borde göra det extra jobbigt för både Andreas och Jenny är att deras tvillingsyskon inte bara är mycket mer framgångsrika; de är också betydligt mer populära. Om jag hade haft en tvillingbror som blev världsmästare i Super Mario Bros medan jag själv dör konstant i det där jämra labyrintslottet, skulle jag kanske kunna trösta mig med att "Äh, det är bara nördigt att vara världsmästare i Mario. Ingen gillar en sådan." Hade min tvilling varit rockstjärna och min största merit stannat vid ett mindre smickrande framträdande som stjärngosse på luciatåget i åttan, hade jag kunnat trösta mig med att "han måste ta en massa skit i media, livet som rockstjärna är nog inte lätt, han måste ha en massa krav på sig, han kommer att bli knarkare efter karriären, yadayadayada". Så är det inte med Thomas Ravelli eller Sanna Kallur. Alla gillar dem. ALLA. Och det är i sig inte konstigt. Thomas Ravelli är den populära straffhjälten som till och med fått århundradets största sportögonblick tillröstat till sig av svenska folket, medan Sanna Kallur är jättesöt och charmig (mer på ett Charlotte Kalla-charmigt sätt och inte ett påfrestande Carolina Klüft-vis, vilket Sanna absolut tjänar på) och omöjlig att ogilla, förutom möjligen av ren avundsjuka över att man själv inte är lika lyckad. Jag tror förvisso inte att någon ogillar Andreas Ravelli eller Jenny Kallur heller, men det beror nog mest på att de aldrig får synas förutom i sammanhang som "Thomas tvillingbror" eller "Sannas tvillingsyster".

Men idag är det de bortglömda tvillingarnas dag, och idag vispar vi vår grädde till Andreas och Jenny, och hyllar dem för allt vad vi är värda!

Hyllningslistan:

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars
15. Adam West - Den riktiga Batman med de snygga ögonbrynen
16. Andreas Ravelli - Thomas brorsa som var grym på fotboll men som ingen minns annat än som "Thomas brorsa"
17. Jenny Kallur - Sannas syster som springer skitsnabbt. I onödan?

Senare i år kommer Christian Bale återigen att klä sig i sin fladdermuskostym för att rädda Gotham City - denna gång mot bland andra den nyligen avlidna Heath Ledger som spelar Jokern. Det är dock inte detta inlägget kommer att handla om, utan snarare om en av de allra största hjältarna som tyvärr delvis glömts bort. Förutom Christian Bale, har skådespelare som Michael Keaton, Val Kilmer och George Clooney haft äran att gestalta denna figur, men trots allt är de bara bleka kopior av originalet, som också är personen som idag skall hyllas till skyarna. Jag talar om ingen mindre än Adam West - killen som spelade Läderlappen i serien från 60-talet (och för att underlätta hädanefter kallar jag 60-talets Batman för Läderlappen, och "dagens" Batman helt enkelt för Batman).

Adam West spelade alltså den riktiga fladdermusmannen, så som han såg ut innan Wilhelmskriken och den mörka Tim Burton-stilen från 90-talet förändrade honom. Adam Wests sextiotalsläderlapp brukade, som ni minns, aldrig riktigt slå skurkarna, utan istället ersattes allt onödigt våld med häftiga skyltar i stil med "Slap! Scwhoosh! Bang! Smack!" (det är också därför barnen som växt upp med dagens Batman är så oregerliga och våldsamma, till skillnad från på 60-talet då våld ännu inte var uppfunnet - tack så mycket, videovåld!). "Ljudeffekterna" var dessutom mycket skickligt uttänkta och korrekta. Ett exempel jag minns mycket tydligt är då Läderlappen kastar ner en skurk från en båt, och ljudskylten som kommer fram då skurken hamnar i vattnet lyder Kerplopp!. Sällan har en ljudeffekt varit så träffande som detta kerplopp. Precis så låter det när man kastar bovar i vatten - testa så ska ni få se!

Läderlappen är i jämförelse med Batman tämligen tam, mesig och... ja, lite gay. Detta är dock ingen nackdel alls, utan ger honom bara den lite mer humana framtoning som kanske saknas hos Batman. Kolla bara på bilden ovan - är inte de ditmålade ögonbrynen på Läderlappens mask ett tecken på hur snäll, finurlig och klok han är (till skillnad från Robin som inte verkar se något alls eftersom han dragit ner sin mask lite för långt)? Läderlappens ögonbryn påminner dessutom osökt om John Blacks i Days of our Lives...

Tonen i sextiotalsserien är en helt annan än i de moderna filmerna. Den är medvetet fånig - sneda kameravinklar, ljudeffektsskyltar som blinkar och bovar som går omkring med "skurkmask" för ansiktet är exempel på detta - och jag gillar det. Man kan tro att serien gått ur tiden, men den var töntig redan då den kom. Och töntighet gillar vi jag.

En annan kul grej är att Burgess Meredith, ni vet han som spelar den gapiga coachen Mickey från Rockyfilmerna, spelade Pingvinen i 10 avsnitt av Läderlappen. Det i sig är fantastiskt fräsigt. Men det är också ett bevis på att skurkarna som Läderlappen slogs/ljudeffektade mot var minst lika svåra nötar att knäcka som skurkarna Batman möter. Eller vad sägs om nedanstående gäng?

Från vänster: Pingvinen, Gåtan, Kattkvinnan och Jokern

På den undre bilden finns Egghead, vilket är lite av min personliga favoritskurk trots att han tyvärr inte var med i särskilt många avsnitt. Förutom att han såg ut som ett ägg själv så brukade han använda ägg i sina lömska planer och dessutom drog han äggstremt roliga vitsar i stil med "egg-zactly" och "egg-cellent, ofta följt med ett ondskefullt skratt á lá superskurk. Släng dig i väggen, Poison Ivy!

Det börjar bli ett tag sedan sist, så det är helt enkelt dags för ytterligare en hyllning till någon bortglömd hjälte. Idag är det lite speciellt, eftersom det inte är någon specifik person som kommer att hyllas, utan det är istället en hel grupp av människor. Idag kastar vi våra taggfria hyllningsrosor på alla där ute vid namn Hjördis.

Anledningen är simpel. Idag, den 4e mars, är det Adrian och Adriana som har namnsdag, och därför uppmärksammas de förhoppningsvis lite extra idag. Men är det någon Hjördis som uppmärksammas extra mycket idag? Nej, jag är rädd för att så inte är fallet. Hjördis faller i glömska just idag. Visserligen kan vissa kritiker hävda att "men vadå, det är väl massvis av folk som inte blir uppmärksammade! Kenneth, Brynolf och Roberta har exempelvis inte heller namnsdag idag!" och det har de förvisso rätt i, men det tycker jag egentligen inte spelar någon roll så länge alla som heter Hjördis blir bortglömda just idag. En namnsdag är trots allt bara en namnsdag. Såklart finns det också kritiker som menar att "men Hjördis har ju trots allt en namnsdag redan, så varför fira henne två gånger medan det finns de som inte har någon namnsdag alls?". Detta är ett ganska bra argument förstås, för jag tycker givetvis att alla som har ett namn, borde ha en namnsdag. Men som jag ser det, är det mer ovanligt att inte ha någon namnsdag alls, och därigenom är man per automatik mer unik än alla namnsdagsmänniskor och hyllas därför för att man inte har någon namsdag alls. Åtminstone borde det vara så. Hursomhelst spelar det fortfarande ingen roll - vi får hylla dem någon annan dag, för idag är det alla Hjördisar som hyllningskören sjunger hymner om!

Hjördis har namnsdag den 3e februari och uppmärksammas då, men jag tycker inte det finns någon anledning att inte fira henne just idag också? Så kan man förstås tänka om alla människor - att alla borde firas jämt i så fall - men det tycker inte jag! Jag tycker att alla Hjördisar där ute kan få ha just den här dagen, den 4e mars 2008, att få gotta sig i rampljuset och ta åt sig av alla hyllningar riktade mot just dem.

Tack vare det källpålitliga wikipedia vet jag att namnet Hjördis har isländskt ursprung, och betyder svärd (hjörr) och ödesgudinna (dis). Hjördis är alltså en ödesgudinna beväpnad med svärd, alternativt ett svärd som slår ödegudinnor, men jag utgår ifrån det första för det låter lite fräsigare. Det känns som att vi har alla Hjördisar där ute mycket att tacka för; med sina svärd har de styrt våra öden med järnhand, och genom att hylla dem idag borde våra öden ligga rätt hyggligt till även i fortsättningen.

Namnet Hjördis har fått en något försämrad klang eftersom det skändades grovt i och med att en karaktär i det vedervärdiga programmet Solstollarna bar det namnet, vilket bara är anledning nog till att vi idag hyllar alla Hjördisar där ute idag! Och, kanske framförallt, är Hjördis ett riktigt tufft namn, som dessutom börjar på samma bokstäver som hjälte. Slump? Skulle inte tro det. Det är också från detta namn som det engelska uttrycket "Gör this, gör that" kommer ifrån. Det ska vi vara riktigt tacksamma för!
Hell dig, Hjördis, och må ni alla vid det namnet njuta av våra hyllningar idag!


Tack för allt, Hjördisar!


Hyllningslistan:

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask
14. Hjördis - Kvinnonamnet som inte har namnsdag den 4e mars

Dagens hyllning går till en verkligt bortglömd hjälte, som framförallt haft stor inverkan på en stor mängd "nördar" sedan 70-talet och framåt, med mig inräknad. Han har medverkat i inget mindre än självaste Star Wars, filmserien som har en väldigt viktig plats i filmhistorien, men som inte uppskattas av alla. Detta beror troligtvis på att man måste ha sett Star Wars i rätt ålder eller vara tillräckligt mycket scifi-nörd för att uppskatta filmerna till fullo. Jag som växt upp med filmerna tycker att de är bra som helst, medan de som ser den i fel tillfälle i livet förmodligen bara tycker de är fåniga (hur jag kan vara tillsammans med en tjej som inte sett en enda av Star Wars-filmerna är för övrigt ett mysterium i klass med det mysterium att Andreas Wilson tituleras "skådespelare" trots sina insatser i filmer som exempelvis "Den Utvalde").

Skådespelaren var enbart med i de tre första ("riktiga") Star Wars-filmerna, och har sedan dess kanske inte riktigt haft en karriär som gått spikrakt uppåt. Snarare tvärtom. Exempelvis har han varit med i två avsnitt av den fantastiskt usla komediserien Benny Hill, och även spatserat förbi som "hotellgäst" i ett avsnitt av den svenska såpan Vita Lögner. Det i sig tycker jag för övrigt är fantastiskt komiskt och det är också skäl nog till att kultförklara honom. Från Star Wars till Vita Lögner liksom. Sug på den karamellen ett tag!

Hursomhelst, den stagnerade filmkarriären till trots; denna person bör hyllas idag för sina viktiga insatser i filmhistorien, inte minst på grund av det det enorma inflytande han implicit haft på oss som vuxit upp med Star Wars. Utan hans insatser hade Star Wars inte varit Star Wars, utan... ja, något annat. Jag talar, naturligtvis, om ingen annan än David Prowse!


David Prowse är en före detta tyngdlyftare och bodybuilder (precis såna män som jag ser upp till mest, för er som känner mig väl) men är, förstås, allra mest känd för sina skådespelarinsatser, inte minst i Star Wars. Eller, kanske mer ärligt: han är enbart känd för Star Wars. Eller, nej, mest ärligt: han är inte känd, men han var verkligen med i Star Wars! Han spelade, som alla vi nördar vet, ingen mindre än självaste Darth Vader (En liten anekdot angående Darth Vader: en lärare på universitetet med stor kunskap inom litteratur som jag hade då jag läste svenska skulle förklara vad dynamiska respektive statiska karaktärer är. Då förklarade hon, på sitt säregna "skrattande" vis, att ett typexempel på en statisk karaktär är Darth Vader, som är ondskan personifierad och går omkring och flåsar med mäktig musik filmerna igenom utan något som helst samvete. Ganska gulligt exempel, inte minst med tanke på att handlingen i episod 1-3 i princip är "hur Anakin Skywalker blir ond och blir Darth Vader". Jättestatiskt, verkligen.) Anledningen till att David Prowse blivit så bortglömd beror på att han bara går omkring i Darth Vaders "kläder", men hans röst blev senare dubbad av James Earl Jones. Detta var givetvis ett mycket lyckat val, då James Earl Jones har en röst i klass med Ron Perlman. Problemet var att vid inspelningen agerade David Prowse med både röst och rörelser, och visste inte att han skulle bli dubbad. Givetvis blev han lite bitter över detta. Kanske inte så konstigt. Men ärligt talat - hur tuff vore Vader utan James Earl Jones röst?

Davids skådespelarinsats i Star Wars är klanderfri, även om detta i sig inte behöver vara så anmärkningsvärt med tanke på att insatsen mest består i att gå omkring i korridorer och vända sig om lite ödesmättat då och då, samt vid vissa tillfällen peka ondskefullt på någon av sina undersåtar. Men ändå! Kan Halle Barry vinna en Oscar, tycker jag att David Prowse åtminstone förtjänar att nämnas i en halvdan blogg. Och ärligt talat - James Earl Jones skulle aldrig komma i Darth Vaders dräkt, och någon annan hade heller inte gjort Davids insats bättre. Det går liksom inte att improvisera så himla mycket som Vader. Det är klart att man exempelvis kan göra hoppsa-steg genom korridorerna medan den där klassiska POM-POM-POM, POMPOPOOOOOM, POMPOMPOOOOOOM dånar genom högtalarna, men det hade inte blivit särskilt fräckt. Dessutom kan man ju ändå göra roliga grejer med Vader i efterhand och lägga upp dem på youtube, som t.ex det här klippet. Genialt, i all sin enkelhet. Eller varför inte det här? David Prowse gjorde helt enkelt rätt i att göra sin egna lågmälda tolkning av Vader.

Mängden människor som på något sätt blivit berörda av Star Wars är otvivelaktigt enorm, men alltför få vet vem mannen bakom masken är. Han förtjänar att hyllas, och hyllas han skall! Därför saluterar vi idag för David Prowse!




Hyllningslistan:

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Oskantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra
13. David Prowse - Mannen bakom Vaders mask

Många här på jorden har funderat sig till fördärv på frågan om vad meningen med livet egentligen är. Personligen tror jag nog som många andra, att om det nu finns en mening så är det nog ganska olika från person till person. Därför känns det bra att jag nu insett min plats i samhället. Att jag studerar till lärare och kommer att ha flera elever i framtiden är inte det viktigaste, inte heller att jag förhoppningsvis kan föra mina gener vidare i ett par väluppfostrade, vattenkammade och mycket artiga barn, och inte heller är det att tjäna enormt mycket pengar som jag kan köpa mig en fet swimmingpool för. Allt det där är bara steg på vägen. Jag har ett mycket viktigare kall än så. Mycket viktigare. Det är ett hårt jobb, men det måste göras!

Som ni säkerligen redan listat ut syftar jag naturligtvis på att jämna ut ostar. Det är nämligen så att det bara finns ett fåtal människor på jorden, mig inkluderat, som faktiskt tar sitt ansvar att jämna ut ostarna när det är dags att hyvla den. Hade de andra mindre ansvarsfulla människor fått härja fritt hade alla hushållsostar i Sverige varit helt snedhyvlade. Jag talar om människor som inte drar sitt strå till stacken, utan alltid tar den finaste osten från mitten. De hyvlar för att få en så stor och fin ostbit som möjligt, och hyvlar därför nästan alltid i mitten, vilket resulterar i att det blir höga kanter på osten, alternatitvt en väldigt sned ost. Det blir jättesvårt för nästa person att få en normal bit, och hade det inte varit för oss ostkantshyvlare hade vi haft enorma problem i samhället gällande våra ostar. Dessutom är det av rent estetiska skäl mycket snyggare med en jämn och fin ost. Det blir också bra mycket lättare att förvara i kylskåpet, då den blir rak och stadig och man till och med kan ställa saker på den om det skulle behövas. Inte nog med det - det blir ingen såndär enorm ohyvlingsbar ostkant kvar i slutet som man måste kasta bort (alterntivet är att man river osten och använder/fryser ner den men då får man ofta räkna med att offra sina fingrar). Istället blir den så liten som det bara går, vilket är det svinn man får räkna med.

Vi ostkantshyvlare gör ett mycket viktigt och hårt jobb i det tysta. Vi tar den sämre osten för att ni ska vara nöjda, men får vi något tack för det? Nej, ni bara tar era fina skivor från mitten av osten utan tanke eller medlidande på den oerhörda offring vi ostkantshyvlare gjort. Så nästa gång du tar en såndär perfekt hyvlad ostbit, vill jag att du sänder en tanke på den eller de som hyvlat innan dig, som faktiskt gett dig den där raka och fina osten att hyvla från, och inte en snedhyvlad en.


Denna ost hade verkligen behövt en ostkantshyvlare. Detta är ett mycket milt exempel, men ändå! Notera den störande kanten längst bak. Den hade inte funnits där om en ostkantshyvlare varit i närheten! Nu kommer nästa person antagligen få en mycket ojämn bit med oproportionerligt mycket ost längs bak, alternativt en väldigt liten bit som dessutom gör osten än mer ojämn. Det blir isåfall en kedjereaktion, och det kommer vara jättetunn längst fram, nästan fallfärdig, medan den blir väldigt tjock där bak. Inte bra, inte snyggt och framförallt inte nödvändigt!

Vi behövs! Det kanske låter som att jag är lite självgod idag, men ja, jag vill faktiskt hylla mig själv idag. Inte ensam förstås, utan vi är en tapper skara som offrar oss. Idag hyllar vi alltså alla ostkantshyvlare. Tack för att vi finns!

Hyllningslistan:

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan
12. Ostkantshyvlarna - De som offrar sin egen ostbit för att jämna ut osten för andra

Det är återigen dags att höja en bortglömd hjälte till skyarna, och precis som senast är det en kvinna som ska hyllas. Hon har levererat länge, men det är alltid i skymundan. I stort sett varenda 80-talsfödda människa lär ha stött på henne i någon form, men väldigt få vet vem hon är och ännu färre vet hur hon faktiskt ser ut. Men trots att hon är kvinna, är det inte som kvinna jag kommer ihåg henne, utan snarare som... någonting annat. För mig och min generation är hon nämligen mest känd som röstskådespelare i otaliga tecknade filmer och serier, men när jag skulle göra min oerhört grundliga research på det källpålitliga wikipedia märkte jag att hon även hade ett dunkelt förflutet på andra områden. Detta gör att denna hyllning bara sker på ett plan - jag vill härmed hylla röstskådespelerskan Monica Forsberg.

Monica Forsberg är alltså röstskådespelerskan som gjort röster till exempelvis Knatte, Fnatte, Tjatte, Piff och Puff. Bara där ser vi vilket brett register hon har; hon kan spela anka och jordekorre i fem helt  olika karaktärer med samma röst! Det är ganska imponerande när man tänker efter, och ganska imponerande även om man inte tänker efter. Eller kanske framförallt då, förresten. För när jag tänker efter är ju halva grejen med Knatte, Fnatte och Tjatte att de är trillingar och avslutar varandras meningar, men om det nu i själva verket är Monica som avslutar sina egna meningar som hon just påbörjat blev det ju genast inte särskilt coolt längre. Nåja.

Min högst personliga uppfattning om Monicas storhet kommer dock ifrån alla dessa sagoband som man lyssnade på då man var yngre, ofta baserade på Disney. Ni vet förmodligen vilka jag menar - "När du hör det här ljudet, är det dags att vända blad..." efterföljt av något plingande ljud. Den mjuka rösten som säger detta och lugnat ner otaliga energiknippen till barn som velat "tjuvkika" i handlingen tillhör ingen annan än Monica. Det är alltså hon som uppfostrat oss alla födda på andra halvan av 80-talet genom dessa ord. Hon har givetvis haft rösterna till flera av personerna i dessa ljudband också, bland annat en minnesvärd insats i Djungelboken. Om du hittar något av dessa band eller den medföljande "boken" så kan jag nästan garantera att Monica Forsbergs namn finns med där någonstans på något sätt. Jag är dock osäker på om det verkligen är Monica på ALLA "dags att vända blad-band", men det faktum att hon är med i så oerhört många och ändå är såpass bortglömd tycker jag är anledning nog att hylla henne. 



Denna bild klistrar jag inte in här för att ni ska tänka att jag var ett oerhört bedårande och sött barn (eller okej, delvis därför) utan framförallt för att det är en stilstudie i hur det är att vara född 1985. Notera exempelvis byxorna; turkosa med inslag av grönt, gult och lila i en salig blandning. Den tillhörande Musse Pigg-tröjan är hur given som helst i sammanhanget. Men det RIKTIGT intressanta i sammanhanget är den gula freestylen (ja, för mig heter det freestyle och inget annat). Titta noga, riktigt noga, på hur bandet ser ut. Om du har bra syn så ser du att bandets ytterområde är rött, med vit "etikett" med ett litet Kalla Anka-huvud bredvd. Kaching! Med andra ord är det uppenbart vems röst det är som får mig att vilja justera hörlurarna på bilden. Precis. Monica Forsberg. 

Som jag nämnde tidigare har dock Monica även en mycket, mycket mörk sida.  Hon må vara en hjälte på sitt sätt, men har ändå vissa oförlåtliga synder på sitt samvete. Hon har nämligen bland annat varit medlem i gruppen Ritz som exempelvis tävlat i melodifestivalen. Okej, so far so good. Men hon har även deltagit som textförfattare, med låten "Främling" som kanske största bedrift. Hon har dessutom skrivit låten Dag efter dag som Chips framförde, samt varit medförfattare till Smurfhits. Hon har alltså jobbat med Carola, Kikki Danielsson OCH är dessutom delansvarig till Smurfhitsen. Jag repeterar - hon har alltså jobbat med Carola, Kikki Danielsson OCH är dessutom delansvarig till Smurfhitsen!  Så samtidigt som hon är ängel är hon på samma gång Hin Håle själv, kan man säga.

Men trots sina mörka sidor är hon i mina ögon en bortglömd hjälte, och bör så också hyllas. Idag lyfter vi på hatten för Monica Forsberg, och ger henne därför en ärofylld och välförtjänt plats på listan!

Hyllningslistan:

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.
11. Monica Forsberg - När-du-hör-detta-ljud-är-det-dags-att-vända-blad-kvinnan

Tyvärr har personer ur kvinnosläktet lyst med sin frånvaro under min serie av hyllningar till bortglömda hjältar, och endast någon enstaka kämpe har fått träda fram i ljuset. Därför är det inte mer än rätt att det denna gång inte ska ske hyllningar utav blott en endaste bortglömd hjälte, utan nu ska det ösas hyllningar över inte mindre än fyra tappert kämpande kvinnor genom historien. De har burit ett enormt ansvar för det svenska samhället, och genom tradition fört vidare sin uppgift mellan varandra från 1934 fram till idag. Utan dem hade säkerligen fler personer kommit för sent till olika möten och sammanträden, och framförallt har de fyra kvinnorna varit ett säkert sätt att få död på diskussionen om vems klocka som faktiskt visar rätt tid.

Nu börjar vissa av er förstå vem/vilka det är som ska hyllas idag. För att vara lite gubblustig kan man säga att det åtminstone borde vara på tiden att ni listat ut det (höhö). För er som ännu inte fattat ska jag givetvis förklara. Jag pratar nämligen om inga andra än Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg. Om du fortfarande inte vet vilka de är, så har du förmodligen hört talas om dem under pseudonymen "Fröken Ur". Eva Ulvby var den första "Fröken Ur", och har överlåtit ansvaret vidare i samma ordning som jag skrev den. Ebba är den haft ansvaret under längst tid, men de andra ska ingalunda glömmas för sina minst lika starka insatser.

Jag har, ju äldre jag blivit, insett att Fröken Ur faktiskt inte är en kvinna som sitter dygnet runt med världens mest korrekta klocka och berättar vad tiden är oavsett när du ringer. Att Fröken Ur är förinspelat förstör något av den romantiserade bild jag målat upp av henne, men är ändå en viktig insats som gjort livet lite enklare för oss vanliga dödliga. Alla gånger man diskuterat om ens klocka går rätt finns det alltid en lösning. "Jag har ställt min klocka efter text-tv så min går rätt!" är något man ofta får höra, men något som har ännu högre status gällande tid är alltså att ringa 90 510. Då får man en detaljerad nittiosekundersbeskrivning av klockslaget, istället för att blänga på en tv som ju vi alla vet är en social bov. Fröken Ur å andra sidan är pålitlig och svarar alltid. Hon är inte en "Alltså, vi måste verkligen träffas och ta en fika nån dag!"-typ som man sedan aldrig ser röken av, utan hon ställer alltid upp oavsett tidpunkt, och har dessutom alltid rätt. Om man känner sig ensam någon dag kan man alltid slå en liten pling, så får man prata med en trevlig kvinna (rekommenderas kanske framförallt för "lyssnartypen").

Hur Fröken Ur ser ut är svårt att säga, men jag gjorde ett försök att återskapa en möjlig bild av hennes utseende. Jag blandade helt enkelt ihop en söt tjej jag känner med en klocka för att försöka framskapa en förståelse i hur hon kan se ut. Om det är likt eller inte vet jag inte, så ni får gärna skapa/behålla er egna fantasi om denna fascinerande kvinna. Denna bild på Fröken Ur är kanske inte tagen ur en helt smickrande vinkel, t.ex.


Om du ringer till Fröken Ur idag är det Johanna Hermann Lundberg som svarar, och jag är övertygad om att hon blir glad om du berättar för henne att det är hennes dag idag, och naturligtvis ska du även passa på att framföra din egen hyllning när du ändå är på gång.  Det tycker jag är det minsta du kan göra för att ge tillbaka något av allt vi fått av dem! Numret du ska ringa är alltså 90 510 och kostar er 60 öre. 60 öre för att göra någon glad, liksom. Det är ju givet! 

Det enda jag vill ha sagt ändå med hela detta inlägg är att Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg inte fått den ära och berömmelse de förtjänar, och att detta hyllningsinlägg är tillägnat dem. Utan dem stannar Sverige! Så - njut av denna drömbild av denna fantastiska kvinna som dessa fyra representerar, och skänk en extra tanke åt Fröken Ur - idag!

Hyllningslistan:

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna
10. Eva Ulvby, Berit Hofling, Ebba Beckman och Johanna Hermann Lundberg - Urcoola hjältinnor som levererar i alla tider.

Okej, först av allt: WTF!? Jag har förvånats oerhört av ett stigande antal personer som läser min blogg, vilket är mystiskt, roligt men framförallt oroväckande och läskigt. Vilka är ni, o lurade människor? Men nu har det faktiskt blivit obehagligt på riktigt. När jag loggade in idag och kollade lite snabbt på statistiken märker jag att det igår (på en fredag!) var 95 unika besökare på min sida. 95!? Det övergår mitt förstånd och jag undrar verkligen hur det gått till. Som mest har jag haft kanske 40 unika besökare på en och samma dag, vilket det i sig är ett oerhört stort mysterium. Men att 95 personer besöker min sida samtidigt är lika osannolikt och mystiskt som att Keanu Reeves skulle få en Oscar för sitt skådespeleri. Om någon kan förklara detta, så gör det gärna, för jag blir inte klok på det!

Idag tänkte jag passa på att hylla en person som jag inte riktigt vet vad jag har för åsikt om. Han är på sätt och vis inte bortglömd och på sätt och vis är det inte heller "synd" om honom, men han förtjänar ändå att på något sätt framhävas. Mannen (för tyvärr är det en människa av snoppkön även denna gång, men det kommer kvinnliga hjältar senare, jag lovar!) som tas fram i rampljuset idag är i ungefär samma sits som mannen i Susanne Lanefelts gympaprogram på tv på 80-talet. Han var omgiven av snygga (nåja) tjejer och passade egentligen inte in i sammanhanget. Skillnaden var att Gympamannen hade turen att han, om han så önskade,  kunde spana in dessa kroppsstrumpeklädda skönheter med 80-talsfluff med gott samvete, vilket dagens bortglömde hjälte inte kan. Han är nämligen bror till tjejerna i fråga. Jag pratar naturligtvis om brorsan till tjejerna i The Corrs.

 
En till undran är om gympamannen verkligen var så duktig på "knipövningarna"?

Corrs-brorsan, vars riktiga namn är Jim Corr, spelar gitarr, keyboard och agerar doakör i bandet. Man kan med andra ord helt klart påstå att han inte är frontfiguren i familjebandet, som i övrigt alltså består av tre snygga, och yngre, systrar. Han har säkert sina talanger, men helt klart är att han inte får riktigt lika mycket uppmärksamhet som de övriga tre - åtminstone inte från den manliga publiken (jag kan intyga detta, även om jag inte är något Corrs-fan att tala om). Frågan är om man ens hör hans röst när han sjunger? Som storebror har han förmodligen också inte riktigt "varit med i gänget" alla gånger. Med andra ord - han har inte fått vara med på tjejkvällarna, vilket kan bli problematiskt då man är ensam kille med många tjejkompisar. 

Det känns som att jag freestylar en hel del här med mina analyser och inte har så mycket fakta att komma med, men en ganska logisk slutsats är också att han förmodligen aldrig haft särskilt många "riktiga killkompisar", utan snarare har hans manliga vänner varit ute efter att få umgås och dela tid med systrarna. Mycket knäckande. Dessutom måste det vara lite jobbigt att ständigt vara omgiven av snygga tjejer, men hela tiden veta att det är ens systrar. Han borde ha en ganska snedvriden syn på hur tjejer faktiskt ser ut och ribban ligger nog ganska högt på ett "godkänt kvinnoansikte". Att han har varit förlovad med fröken Nordirland bevisar dock att hans höga skönhetsnivå ändå inte innebär att han har några egentliga problem med att få tjejer. De har för övrigt en son tillsammans men har separerat nu. Tack wikpedia!

Frågan är vad jag egentligen ska tycka om honom. Han har ju trots allt en lyckad karriär, har säkert en hel del pengar på kontot och är säkert en hyvvens kille, så på så vis förtjänar han kanske inte att hyllas som någon bortglömd hjälte direkt. Men - han ÄR ju bortglömd i sitt sällskap och är trots allt säkert en lika duktig musiker som de övriga. Med andra ord får han en plats på listan!



Känns inte brillorna lite "David i Beverly Hills"? Den bredbenta posen är iaf het!


Hyllningslistan

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren
9. Jim Corr - Brorsan till The Corrs-tjejerna

På grund av påtryckningar från vissa håll, har jag känt ett visst tvång behov av att fylla på min lista över bortglömda hjältar. Det ursprungliga syftet var att hylla hjältar som förtjänar att få lite extra uppmärksamhet, kanske just eftersom det är uppmärksamhet de saknat, på grund av att de ofta fått stå i skuggan av någon annan.

Just så är fallet med dagens bortglömde hjälte. Han har flertalet gånger räddat människor i nöd, men det är sällan som just han får några credits för det. Han är alltid först på plats, har helt klart bäst teknik och ser onekligen kompetent ut i sitt ämbete. Men får han någon gång stå i centrum? Njaäe. Jag talar om ingen mindre om Michael Newman, den mustaschprydde livvakten i Baywatch som varit med hur länge som helst men alltid fått stå i skuggan av Hasselhoff, Pamela och de andra snyggingarna, möjligen kanske beroende på att de är snygga och han... ja, hans mustasch når helt enkelt inte Tom Selleck-klass.


Hade bara Newman kommit i tid till fotograferingen hade han säkert fått vara med!


Newman, som alltså heter Newman även i serien (eller ibland "Newmie" när det ska vara lite avslappnat amerikacoolt över det hela), är lite extra tuff och fräsig eftersom han är livvakt på riktigt, och har dessutom jobbat som brandman - även det på riktigt. Till detta ska läggas att han vunnit en Ironman-tävling, så jag känner redan nu hur misslyckad jag är som man i jämförelse med honom. Nåväl.

Redan som tioåring började hans livräddarkarriär, och han var allmänt grym på att simma. När Baywatch började sändas 1989 fick Newman jobbet som teknisk konsult, men han fick även medverka i serien. Eller... typ. När något inträffar på stranden i Baywatch (vilket för övrigt är ett mysterium inte helt olikt Midsomer Murders-problematiken;  i Baywatch sker det olyckor i princip så fort någon badar, på samma sätt som det mördas en person varje vecka i Midsomer, trots att det är ett så litet grevskap och att invånarna snart borde vara utdöda i den takten) är Newman alltid där och hjälper till. Han är alltid på plats, är alltid snabbt ute och han är helt klart den som är bäst på att simma och rädda liv. Men aldrig någonsin får man se momentet före där han står med en kikare och tittar ut över havet, samtidigt som det visas dramatiska klippbilder på en tjej som håller på att drunkna eller liknande - nej, det är Pamela eller David Hasselhoff eller någon av de andra läckerbitarna som står för det. Det är inte Newman vi ser springa i slowmotion längs strandkanten. Det är inte Newmans blöta, muskulösa/storbystade kropp som zoomas in.  Det är inte Newman som får ha läppkontakt när de behöver utföra hjärt-och-lung-räddning. Det är inte Newman som fick en halvtaskig sångkarriär i Tyskland med en Björn Skifs-cover som största merit. Det är inte Newman som räddar avsnittets huvudoffer - han får nöja sig med att rädda den lite fulare kompisen.

Och det är just det som är Newmans problem. Det är inte bara de han räddar som är oviktiga - han själv är egentligen ganska oviktig. Min analys är enkel: han är helt enkelt för ful för att få stå i centrum, åtminstone i förhållande till de andra "snyggingarna" i gänget. Visserligen kan man tänka "äsch, han är ju ingen skådis på riktigt så det är inte så konstigt att han inte är med så mycket"  men då måste man också komma ihåg att de "riktiga" skådespelarna som är med i serien kanske inte direkt är av världens yttersta elit. Säga vad man vill om Hasselhoff och gänget, men några oscarsvinnare lär vi nog inte hitta i den skaran (såvida inte någon av dem får spela utvecklingsstörd eller efterbliven - då kan man vinna oscars i princip hur man än gör). Och ärligt talat krävs det väl inte så jättestora skådespelartalanger för en serie som Baywatch?

Härmed vill jag ta chansen att  hylla Michael Newman, en hjälte som är hjälte även på riktigt, men i förhållande till muskelknuttarna och barbiedockorna inte får vara hjälte i medievärlden. Han har fått vara hjälte i tysthet, men idag får han stå i rampljuset. All ära och berömmelse åt honom!



Hyllningslistan

1. Andrew Ridgeley - den andre killen i Wham!
2. Rafael - den fjärde Turtlen
3. George Lazenby - den bortglömde Bondhjälten
4. Timothy Dalton - den andre halvt bortglömde Bondhjälten
5. Bruce McGill - MacGyvers andra vän som inte är med riktigt lika mycket som Pete Thornton
6. Ron Perlman - Birollsinnehavaren med underbett och magisk röst
7. Astrid Lindgrens bortglömda verk - Pippi i alla ära, men nog är Stig, Barbro, Gullpian och Berit också hjältar?
8. Michael Newman - Den fule livräddaren

Till denna gång blir det inte en enskild specifik hyllning, utan denna gång ska vi Hoppa högt av hyllningsrop åt ett gäng småprojekt som hyllas i samma veva. De som denna gång ska bestiga hyllningscenen har försvunnit lite i mängden hos den allmäna svensken som växt upp med klassiker som Ronja Röverdotter, Pippi Långstrump, Bröderna Lejonhjärta, Emil i Lönneberga, och ... ja, ni vet ju själva.

Vad desto färre pratar om, och har minnen om, är Astrid Lindgrens bortglömda verk. Som åttiotalsbarn har jag växt upp lika mycket (mer, ärligt talat) med filmatiseringarna som med böckerna. Jag älskar de ovan nämnda Astrid-klassikerna (Karlsson på taket är, mycket medvetet, inte omnämnd, för att inte sabotera den magiska sagostämningen) men även de lite mer korta berättelserna. Nu pratar jag om de 30 minuter långa filmerna som spelades in i slutet av åttiotalet, baserade på Astrids berättelser, och för er som missat dem - attans! Jag tror nämligen att det är filmer man bör växa upp med; ser man dem idag är de nog inte alls samma sak, inte samma aura, inte samma glöd, eller så har man bara blivit vuxen och insett bristerna. Litegrann som Star Wars. Man kan inte till fullo inte tycka de är bra om man inte sett dem i ett tidigt stadium. Tråkigt, tycker jag. Därför är det mycket troligt att filmerna jag presenterar här inte alls är speciellt bra egentligen, utan det är bara mina personliga minnen och upplevelser som är av vikt här. Jag är dessutom kluven till om jag vill se dem nu igen, som "vuxen". Jag är rädd att jag ska förstöra mina minnen på det sättet.
Hursomhaver, här följer en kort presentation av fyra av filmerna:

1. Hoppa högst - något av min personliga favorit bland dessa korta filmer. Den handlar om två pojkar, Albin och Stig (bara den grejen att den ena heter Stig är ju fantastisk!) som tävlar i vem som vågar mest. De hoppar från allt högre höjder hela tiden, pressar varandra, äter mask och så vidare. Deras mammor tävlar också, bland annat i att få deras nyfödda barn att säga svåra ord som väderleksrapport. Om jag inte missminner mig var det dessutom Suzanne Reuter som spelade den ena mamman?
Jag har inte sett denna film sen jag var liten så det är självklart möjligt att den inte alls är lika bra som jag minns den, men den  fångade verkligen en sexåring totalt. Stämningen i filmen är varm, och när man ser slutet sitter man och fånler, såklart. Då var den spännande också, vilket jag är tveksam till att den egentligen var.

2. Ingen rövare finns i skogen - egentligen behöver jag bara säga en sak, eller ett namn, snarare. Per Oscarsson. Vilken lirare! Han briljerar totalt i den här filmen, som handlar om en pojke som på något sätt blir liten och hamnar i ett dockskåp. Problem uppstår dock i och med att en liten brud som bor i dockskåpet har ett pärlhalsband undangömt i "huset", och eftersom Per Oscarsson och hans rövarband stryker omkring utanför fönstret blir det förstås ohyggligt spännande (för en sexåring, that is). Det blir ett enormt nagelbiteri, men de läskiga scenerna får oftast en comic relief i form av att Herr Per slår huvudet i saker och ting och liknande så att man börjar skratta istället, bara för att i nästa sekund åter bli spännande då han ändå är läskig och hotfull!  

Per Oscarsson - mannen som kan vara mysgubbe, alkis, slemmig, hysterisk, obehaglig, rolig, allmänt konstig och söt på en och samma gång! I Ingen rövare... är han allt.

3. Gullpian - Om Inga rövare finns i skogen var spännande, så var Gullpian ren skräck bitvis! Den handlar om en liten flicka, Eva, som har en lungsjuk mamma och därför får bo hos sina mostrar som inte bryr sig alls om henne. Hennes jämnåriga kusin Berit (hahaha!) är en riktig bitch dessutom, och är mostrarnas lilla kelgris. Eva får skulden för allt och har det allmänt jobbigt. Det enda hon har är Gullpian, en slags tygdocka. Och den är så infernaliskt läskig!! GAH! Jag AVSKYR Gullpian. Det finns en scen då Eva blir instängd i en liten stuga (eller nåt liknande), och det är fullt av speglar, läskiga chockeffekter och världens äckligaste Gullpia som stirrar på en. Jag vill minnas att Gullpian även hamnar i lera och blir om möjligt ännu äckligare. Pur, renodlad skräck, som givetvis måste upplevas när man är liten. 
Samtidigt är det en väldig fin film, och den snälla mannen som jobbar i affären, som jag dessutom vill minnas är väldigt lik Täppas Fogelberg,  är ju verkligen en ljuspunkt. Hallelujah, en extra hyllning till honom!

4. Min älskade syster - Denna film handlar om en Barbro (Hahah! Jag är töntig, jag vet, men 10-åringar som heter Barbro är ju bara för roliga!) som känner sig ensam och utstött av familjen. Men hon har en "tvillingssyster" (det vill säga i hennes fantasi, eller är det verkligen det?) som bor under en rosenbuske. Tillsammans traskar de igenom en sagovärld, med gulliga och trevliga kentaurer, läskiga händer i träden som sliter efter håret, och vita hästar och annat. Den är väldigt sorglig, men ändå med en varm ton, och jag tyckte om den.
Men -och det här är ett stort men - den är egentligen oerhört tråkig. Den här filmen såg jag om i "vuxen ålder" för kanske ett år sen, och det slog mig hur seg den faktiskt var. Nästan inga repliker, dåligt skådespeleri, tafflig dialog och så vidare. Som bok är den säkert bra, men i det här formatet är den bara seg. Men - och det här är också ett stort men - det faktum att jag faktiskt gillade den så pass mycket när jag var liten är anledning nog att hylla den! Jag är dessutom säker på att barnen idag, uppväxta med skrikig och stressande cartoon network-TV, skulle må bra av att se något sånt här.

Dessutom finns det en bubblare här. Det är ännu en av Astrid Lindgrens lite mindre kända verk, men ack så bra! Det är inte en film heller, utan det är en bok som ni säkert känner igen. Låt mig presentera: Draken med de röda ögonen

Jag återupptar härmed mitt gamla projekt att hylla bortglömda hjältar, vilket kan vara allt från Andrew Ridgeley ( den andre killen i Wham") till... tjaa, vem som helst som är bortglömd egentligen?  Inga gränser finns; de enda reglerna är att personen i fråga ska vara något bortglömd för den stora massan och ha åstadkommit något. Syftet med detta är givetvis att hylla personerna i fråga, men är även ett ohyggligt ambitiöst projekt i att bilda läsarna av denna blogg till ett djupt kunnande.

Det var ett tag sen jag hyllade någon, men projektet är inte på långa vägar färdigställt ännu, så idag tänkte jag fortsätta på inslagen väg. Idag tänkte jag hylla ännu en skådespelare, som trots många bra insatser är något i skymundan från den breda publiken. Skådespelaren jag tänkt hylla idag är en man som allt som oftast spelat biroller i filmer, och även gjort flertalet gästinhopp som olika karaktärer i diverse serier. Han har ett väldigt särpräglat utseende, vilket givetvis även påverkat hans möjligheter att välja roller. Det är alltså ingen slump att han istället för att spela Leonardo Di'caprios roll i Titanic eller någon valfri snygging i valfri romantisk kärlekskomedi istället fått spela roller som exempelvis Odjuret i "Beauty and the Beast", den halvtaskiga serien som gick i slutet av 80-talet, eller den sexiga demonen "Hellboy" som kom för ett par år sedan. Jag talar naturligtvis om ingen mindre än Ron Perlman.

 Vid närmare eftertanke är jag inte helt säker på om det var odjuret eller skönheten han spelade?

Eller så är det bara en kul tanke att få se honom i en sådan roll, för det är väl inte riktigt det han brukar få göra egentligen. Det som gör att jag personligen gillar honom, förutom hans karaktäristiska utseende, är hans grymma röst. Han har en rejäl dos pondus när han talar, och en unik och säregen röst. Det är därför inte heller särskilt konstigt att fått vara röst till en hel drös med animerade/tecknade filmer, ofta som bad guy eller militärliknande snubbe . Han är också rösten till ett flertal dataspel/tvspel, exempelvis i Halo 2 och Narc. Mest minnesvärd för mig, i spelvärlden, är han dock i de gamla klassiska Falloutspelen där han är "narrator" (Hur översätter man det? Berättarröst känns lite... mesigt?). "War...war never changes!". Aah, klassisk replik redan där. Gåshud!

Som skådespelare är Ron Perlman för mig alltid en birollsfigur och ska så också förbli. Han får gärna spela den där lite halvgalna och grymma men ändå godhjärtade och skickliga kamraten som hjälper huvudpersonen (se exempelvis hans roll i Enemy at the Gates, där han dessutom spelar ryss - kan det passa honom bättre, egentligen?) eller helt enkelt en ful snubbe med världens hetaste underbett, då han gör det så grymt bra. Vilken själlös klichéfylld karaktär som helst blir en fröjd att se då det är Ron Perlman som iklär sig rollen. Att han inte var med i filmen Sin City ser jag som ett stort mysterium - om det är någon som hade kunnat briljera i en film som den, då är det Ron Perlman.

              
Cool!

        
Coolare!

 
 Öööh... det hör tilll rollen!